Lördag och jag låg och drog mig lite grand i sängen och kollade några videos och spelade lite. Sen så undrar Ullis om jag kan hämta släpet, på hennes jobb, typ nu och jag slänger på mig kläder och åker ned. Hennes rast är nästan slut då jag kommer så det blir bara en snabb puss och hejdå. Väl hemma så vill jag försöka få till låten till Jocke men det känns som om jag tappar lite känsla och den sista upphöjningen tar livet av mig. På slutet råkar jag sjunga fel och glömmer bort mig och märker att man inte alls behöver gå upp och det kan ju vara ett alternativ och jag försöker några gånger till och visst får jag in känslan så att man känner att det är till Jocke jag sjunger. Kanske lite väl mycket. Sen får jag ge mig och lite irriterad är jag över att jag inte är i den form jag borde vara i men det är ju å andra sidan inte huvudfokus nu. Tim är uppe och han hjälper mig att fylla släpet och sen åker vi iväg. Väl på plats går det rätt smidigt och vi kan åka hemåt igen. Motorcykeldäcket fick vi visst slänga hos Trosa Däckmarknad. När vi kommer hem så ser vi att Ullis är hemma och ja, just ja! Det är ju fredag! Ullis vill iväg och äta lite lunch. Jag bara känner att jag vill göra ett sista försök med sången och springer ned i källaren och bara kör! Sist så gick det ju som bäst då jag stressade och kanske inte tänkte så mycket. Ned i källaren och det var ett försök som gällde och inte mer. Så var jag igång och jag känner att jag inte är supernöjd med inledningen men vid första refrängen så kände jag hur klockrent tonerna satt och det gjorde mig nog lite nervös. Sen försöker jag släppa det och bara köra. Jag struntar i upphöjningen och nu kommer alltså den sista tonen.... Upp eller ned, upp eller ned? Det är ju egentligen helt fel att gå ned men det är ju så satans svårt att gå upp och då har jag sabbat allt igen. I sista stund bestämmer jag mig för att gå upp och det är sällan jag ens provat det och nu riskerade jag allt igen. Men det låter som det funkar och jag stänger av och är helt slut. Jag lyssnar och märker att jag sjunger refrängen annorlunda efter solot men det är på något sätt bra och skapar en fin bild av att man måste kunna gå vidare. Jag skrattar gott åt hur jag slängde bort glasögonen och jag var nog rätt inne i sången då. Det är mycket minnen som väcktes till liv och jag var en stor del i början på hans musikkarriär fast jag kan knappast ha haft så stor betydelse, fastän han visst såg upp till mig fick jag höra i efterhand. På deras första band körade jag och gjorde omslag och fanns med där som manager men de skötte nog det mesta själva. Det var jag som döpte bandet och de visste inte ens vad Confusion betydde i början. Kanske är det bara jag men jag tyckte namnet var bra men snart nog gick de vidare och nya band bildades och jag fanns med i bilden ett tag i alla fall. 

Efter att ha sjungit in och jag var nöjd och stolt och vi spelade låten i bilen och det lät helt okej men jag har ruggigt svårt att veta om det man gjort själv är bra. Jag bestämde mig nog ändå att lägga ut det och jag behövde nog inte skämmas. Det skulle nog bli fint. Väl i Trosa så märker vi att det är toktjockt med folk och vi vänder hemåt istället. Ullis kommer på att vi kunde ju åka till Åda och äta. Ja, varför inte. Väl på plats så märker vi att det finns plats och vi stannar och äter. Men alltså! 100 kronor för en god dagens? Det är ju ett superpris och det var riktigt gott. 

Sen hem och Ullis vill sova ett tag och jag klickar på lite knappar och snart är den visst ute på Insta. Ojdå! Det här var läskigt. Sen somnade jag och när jag vaknar så ser jag att den tagits emot väl och lägger även ut den på Facebook då det visst inte blev någon direkt koppling. 

Men nu är jag sugen på att plocka lite kontroller och Ullis är också på. Det är så underbart att vi vill göra samma saker och jag blir lite rörd. Väl framme så är planen enkel men det var sjutton vad bökig terräng de valt. Det är kärr lite överallt och igår var det höga berg och svårframkomligt överlag. Idag var det tuffa beslut om hur rakt man vågade gå med tanke på alla kärr. Vi kör ändå hyfsat rakt och det tar förstås lite tid att hitta tuvor men ingen åker i och snart har vi plockat de svåra och vi kan gå på rätt hårt. När alla är tagna så har vi endast tre kvar i Trosa och eftersom de är mycket lätta så parkerar vi bilen vid skateboardsparken och tar de också. Nu är det rätt snabb promenad och snart är vi klara. Vi valde dock att inte gå tillbaka vid någon punkt så det blev lite längre än vad som behövdes. Vi möter en person vi tycker att vi känner igen och vi hälsar allihopa men ingen verkar riktigt säker. Sen går det några sekunder och vi vänder oss alla samtidigt, ha ha, så pinsamt. Vi skrattar lite gott och funderar på vem det var men säkerligen var det någon som sprungit med oss någon gång. 

Hem igen och nu är det hög tid att fixa mat och det blir tacos och vi stannar till vid Hemköp och köper. Sen hjälps vi alla åt och både jag och Ullis hinner duscha och nu är det the Masked Singer. Idag var det inga svårigheter alls att pricka in Johanna Nordström och Anders Bagge. Voodoodockan bör vara Hans Rosenfelt men även namn som Björn Gustafsson är bra då han väl nämnde att han blivit streamad många miljoner gånger. Det blev ju hans sång om Carina Berg. Fast är det något jag lärt mig så är det att ledtrådarna oftast finns till för att förvilla. Tim hade en bra gissning på Godisautomaten också.... vad var det nu igen. Den kändes klockren. Jag får återkomma. Nu passade jag på att lyssna på en låt och nu lät det som... Niclas Wahlgren! :-0 Oh, herregud. Nä, vi släpper det nu.

Efter programmet så tittade jag och Ullis på ett avsnitt av the Sounds och vi känner båda att det måste hända något nu för annars så skiter vi i det. Det är för mycket som är oklart och man börjar tappa intresset. Slutet gjorde väl att man ändå måste hänga kvar lite. 

Nä, dags att sova och tack alla för alla kommentarer om låten. Det var rätt tufft att lägga ut det men det verkar som om jag fick fram känslan. Det var nästan bra att jag bara sprang ned och körde. För mycket känslor kan också störa. 

Onsdag och idag var det studiedag men inga egentliga inbokade möten för mig men det blev ändå förstås en del kontakt med kollegor. Och jag sade även ja till att fortsätta ett år till på skolan. Ja, det är väl lika bra jag går ut med det och jag vet att många läser här. Det känns jättebra och jag ser verkligen fram emot en fortsättning.

Sen bokade jag även in mig för första vaccinsprutan och jag kunde säkert trängt mig före med tanke på den tråkiga hjärthistorien i min släkt. Men faktum är att ingen drabbat som har levt ett sunt liv och min nuvarande läkare säger ju att min hjärta egentligen är i toppform. Så jag inväntade när jag fick men igår kändes det som om hela systemet kraschade och det var stört omöjligt att boka. Nu fick jag tid först den 3:e juni. Sen gick tankarna till Jocke och jag fixade och donade med lite bilder och kanske, kanske så lägger jag ut en sång och bildspel till det. Men jag verkade inte kunna lägga ut ljudfilen till bilderna så jag gick sen ned och bara spelade in det som video. Men hur såg jag ut? Ostruken t-shirt, orakad och med myskläder samt i källaren och jag höll på att peta mig i skägget under solot. Jag försvann typ i känslan men det får jag nog göra om. Det lustiga var att jag satte typ alla toner, jag sjöng bara lite fel på ett ställe men det får jag se som artistisk frihet! Ha ha!

Sen behövde vi träna lite och vi hoppade upp på cyklarna och zwiftade lite. Det blev en hyfsad hårdkörning och ca. 35 minuter. Efter det drog vi till Trosa och skulle ta några kontroller. Vi parkerade vid vårdcentralen och började. Tyvärr glömde jag sätta på Runkeeper och snart började det mörkna vilket gjorde det väldigt svårt att kolla kartan. Vid vattentornet så kanar jag på rumpan och råkar visst tappa kartan. Det är svårt att ta sig fram och snart flåsar man rejält. Sen ringer faster I och vi pratar en del. Igår ringde förresten min andra faster och det är E-M. Det är den sistnämnda som ligger bakom mitt extremt coola smeknamn... Buu! ;-) Hursomhelst så var det någon som sade att både den ena och andra hade haft problem med hjärtat men det fick jag höra var fel och det var såklart skönt. 

Vi hoppar sen in i bilen och är nöjda med dagen. Motorcykeln var förresten redan klar på förmiddagen men vi hann inte hämta den idag utan det får bli imorgon. Sen hann vi in på Ica-Trossen och köpte lite. 

Måndag morgon och allt det tråkiga har klart påverkat mig. Kände mig lite sliten och jag tog lite tid på mig att komma upp. Rätt som det var så ringer mobilen och det är sjukhuset som skulle ringa upp mig om Jocke. De ringde en halvtimme tidigare så jag var lite oförberedd. Jag sade att vi ville ha besked om själva dödsorsaken och det var en liten påminnelse till läkaren. Hon tog anteckningar och gjorde vad hon skulle. Så nu var det bara att vänta. Jag kom upp och sen hör Jalmen av sig och undrar hur det går. Han säger att han kan komma förbi och kolla på hojen och det är jag förstås tacksam över. Han skickar också över telefonnummer till en expert och Jalmen och jag kommer överens om att vi även skall gå en lunchpromenad. Han menar att det skall bli kul att "gå med ett proffs". Det var ju lite kul att höra då jag egentligen har hatat att gå. Men jag ändrade uppfattning 2019, då jag opererade hälen och liksom var tvungen att gå ett bra tag. Det var bättre träning än jag trott. Och promenader och cykling tog mig rätt långt ändå i Ironman 2019. Nåja. Jag röjde lite och när Jalmen kom så satt jag i telefon med experten. 

Jalmen och jag kollade lite på hojen och sen gick vi en promenad. Det blev 3,6 kilometer och helt okej fart. Jag vågade inte plåga honom lika hårt som brorsan P men det var skönt att gå och ett bra förslag av Jalmen. Sen så skulle jag in i huset men var är kidsen? De öppnar inte och frågan är om de hörde när jag ringde på. Till slut kommer jag in via altanen men de hade inte hört mig. De jobbar ju kväll så Tim sov och Felix hade hörlurar på sig. 

Jag visar runt lite i huset och sen tackar han för sig. Och jag får också tacka för lite gott han hade med sig. Eller skall jag tacka? Jag tömde två påsar godis direkt... :-) Sen åkte Felix iväg och jag kollade lite på "Legends of tomorrow". Kanske inte det bästa man sett men det var en spinoff på the Arrow som i sin tur var en spinoff på the Flash och nu har jag fastnat lite. Som i en spinoff... Sen fastnade jag på en jobbansökan som jag inte riktigt kunde släppa och jag var tvungen att försöka få Tim att öppna sitt pdf-program igen. Han har ett program där man kan göra cv och personliga brev. Så innan han skulle åka så drog han igång det och jag ändrade lite. Det blev inte helt perfekt men jag fick det gjort iaf. Sen försökte jag ringa kompisen Flaken som har bra koll på vad det handlar om men han var upptagen rätt ofta idag. Till slut ringer han dock upp och vi snackar lite. 

Ullis kommer hem och vi äter lite och jag bara känner att jag måste få sjunga lite och slänger upp datorn och gör ett snabbt försök med "Stad i ljus" till minne av Jocke. Och jäklars! Jag sätter de höga tonerna rätt bra men jag saknade lite känsla. Det var ju det där med att det är som golf. Man sätter sällan allt samtidigt men det var lite good enough, som blivit alltmer vanligt så här i Covid-tider. 

Sen åker vi till Lina för hon har visst fått besked från läkaren. Oh, det är mycket känslor i kroppen! 

Vi sätter oss i matsalen och Lina berättar. Det här är förstås känsligt och hade det bara handlat om mig så hade jag skrivit mer men det har absolut med hjärtat att göra och det kan absolut vara ärftligt. Det var ändå fint att veta att han troligtvis inte kunde gjort så mycket och att han troligtvis inte led så mycket. Det var mycket att ta in och sen spelade jag upp det jag sjungit in för de som ville höra. Det blev lite känsligt men jag hoppas de tog det bra.

Efter det så spelade jag lite med småkillarna. Men tror ni inte jag sätter den svarta jäkeln två matcher i rad och Vicke vinner igen! :-0 Sen går det bättre mot Gabbe så en seger fick jag med mig iaf. 

Efter det så går jag och Ullis lite i Trosa och vi plockar lite kontroller. När vi nästan är klara så går vi och tar en korv på "Krilles" och på vägen ut så ser vi Gisslan och PF svisha förbi! De vinkar och det var väl typiskt då man trycker i sig en korv. :-) Sen kommer en bil fullsmockad med folk och alla vinkar väldigt glatt, verkligen som de kände oss men vi har ingen aning om vilka det är. Det hann vi inte se. Så läser ni här får ni gärna säga till. Vi blev lite paffa men glada. 

Sen åker vi hem och vid affären så ser vi att vi, eller iaf Ullis, är med som veckans raket. Jag kommer av någon anledning alltid en placering bakom henne och vi ser att en kompis ligger på samma poäng. Så efter affären så åker vi och tar den sista kontrollen vi missade i Vagnhärad. Det var en väldigt enkel så det var lätt fixat och efter någon timme är det justerat och vi ligger två och trea istället och givetvis måste jag busa med kompisen och skriver några rader. Förhoppningsvis tar han det på rätt sätt och plockar några till idag. Som om inte vi kommer att göra det... Mohahaha! :-)

Efter det så började vi att titta på en ny serie, som Ullis hört om på hennes jobb, the Sounds. Den verkade lite tråkig först men snart var vi inne i den. En lång och händelserik dag med många känslor. 

Måndag och känslan av overklighet låg klart kvar. Jag försökte sjunga in en minneslåt till Jocke och jag valde förstås Stad i ljus men lite omgjord. Men den är ju så jäkla svår så det är tveksamt om jag vågar lägga ut den. Men å andra sidan så bryr jag mig inte så mycket om någon skulle ha åsikter om min sångröst, jag vill hedra Jocke och det har känts bra att sjunga. Tycker någon något annat så bör man ju undvika att gå in och läsa då. Dagen gick och det var lite speciellt att veta att Peter och Anette var inne och tittade på Jocke tillsammans med Lina och några andra. Jag hade bestämt innan att det fick räcka med en gång för mig och jag försökte stå fast vid det. Då fick jag även känslan att Jocke låg kvar i sin kropp, vilket jag inte känt då jag förut tagit farväl av andra. 

Sen kom Ullis hem och vi lyssnade på det jag sjungit in om Jocke och det var lite sorgligt. Vi tog kaffe på farstun och snart kom Peter och Anette och de gjorde oss sällskap. Jag spelade upp låten och det var lite sorgligt men Peter var inte så imponerad av sånginsatsen så det kanske stannar vid att jag har låten för eget bruk bara. De tyckte att det var fint att se Jocke. Vi åkte sedan ned och åt på La Piassa och sen avslutade vi med en promenad i skogen hemmavid. Peter fick lite minnen och sedan busade vi lite vid några träd. Han skulle försöka klättra upp men det var lite väl svårt. 

Efter det blev det lite te och vi somnade gott. 

Lördag och Ullis ville göra något och vi kom överens om att gå en promenad och vi missuppfattade visst varandra. Så när jag styrde bilen mot Lidingö så undrade Ullis vart jag var på väg. Sade vi inte, Lidingö, svarade jag. Det gick förstås bra det med men Ullis hade visst sagt Djurgården. Men innan så hade vi stannat vid några ställen för att kolla duschkabiner och det var klent utbud så vi åkte vidare. Samtidigt ville vi in på Ikea men skulle vi våga? Jag är ju livrädd för att få något nu då jag har tid till hjärtoperation. Jag satte på mig masken och sen gällde det att kryssa runt på bra sätt. Det var rätt lugnt där vi var men det känns inte så bra. Vi köpte i alla fall det vi skulle och som tur var så var produkten längst ned där det är helt lugnt. Men vad jobbigt att andas i munskyddet! Man får ju nästan panik! Sen var det alltså vidare mot Lidingö och vi åker till själva målområdet för Lidingöloppet och precis när jag går ur bilen så ser jag i ögonvrån att en kille faller handlöst. Det är en kille och en tjej som sprudlar av lycka som skall ut och springa och han joggar iväg och skall slänga något i soptunnan och när han vänder om så springer han rakt in i den låga ställningen bredvid. En hård kant slår in rakt i pannan och det blir ett öppet sår. Jag tror Ullis såg smällen. Vi frågar hur det gick men vi förstår att löpturen var över och hon ledde honom tillbaka till bilen. Det tog hårt på mig och jag gick hela tiden och tänkte hur det gick med honom. Själv var jag superseg och första tjugo minuterna gick i ultrarapid, det kände ingenting och jag var tvungen att stanna i varje backe. Men det var häftigt att gå på stigarna som jag bara for fram igenom då jag var som bäst löptränad. Nu var det nästan surrealistiskt. Sen bara händer det någonting och det är sjukt läskigt. Under en sekund, kanske 1,5 sekunder, så bara ändras allt i kroppen och det läskiga är att jag känner det så tydligt. Det är som en brom som släpper och jag bara går på! Nästan fortare än vanligt men det kanske är för att jag hela tiden får kämpa. Ullis märker det förstås också och kanske ännu mer på farten. Det är nästan så farten fördubblas. Det känns underbart och man tänker att det är ju så här det skall kännas. Det är så jag blir orolig att det skall vara bra när de väl gör operationen. Funderingarna jag har är att jag kanske skall kontakta sjukhuset med mina funderingar. Ibland kan jag ju forcera fram så det börjar bli lättare men det är ju å andra sidan bara kortare stunder. Tänk om det är bra just då och de inte kan se själva punkten som orsakar problemet? Hmm... 

Det blir drygt 45 minuter och det känns lagom. Sen hem och nu är jag taggad för lite cykel också. Lika bra att passa på och nu blir det hårdare körning än sist och jag snittar 175 watt och det känns bra. Jag nöjer mig dock med en halvtimme, det blir lagom och mycket mer hade jag nog inte orkat. 

Sen blir det Melodifestivalen och det var verkligen ett ojämnt startfält och lite överaskande resultat. Jag blev chockad att den unge killen gick vidare för hos oss lät det riktigt dåligt. Det är som mixningen sög. Sen var det några riktigt sköna låtar som jag garanterat kommer lyssna mer på. Klingenström bland annat. 

Kvällen avslutades med att vi äntligen köpte en duschkabin. Helt utan lull-lull och det kanske är bra. 

Sjunde januari och det innebar Tims födelsdag! 26 år och det är så att man blir lite rädd. Vart tar tiden vägen? :-0 Men Tim jobbade ju kväll så började dagen med att fortsätta renoveringen i källaren och åkte iväg för att köpa lite mer saker på Woodys, i Vagnhärad. Men först en sväng till soptippen och tömde bilen på skräp, det tog sin tid. Efter Woodys så hann jag med en sväng till affären för att köpa några bakelser för att fira Tim med. Så det blev ett minikalas med Tim och Felix kom inte riktigt upp ur sängen. Sen fortsatte jag att jobba med renoveringen och nu har jag verkligen kommit igång. 

Söndag kväll och helgen var fylld av träning och mys men även lite träning. Det klämdes in iaf och det var på lördagen. På jobbet, under veckan som var, så hade Daniel San visat mig en golfklubba som var bra och dessutom lite rabatterad men jag tänkte vänta lite då jag ville att den klubban skulle betalas av lite extra pengar vi fått så jag lät köpet bero lite. Och jag väntade också in resultatet på min opponentuppsats eller rättare sagt en kurskamrats granskning av min uppsats. Jag kände mig inte supernöjd utan känner, iaf så här i efterhand, att jag lade lite fel fokus på en del saker. Men tiden sprang iväg och jag var tvungen att få iväg den innan deadline. När jag äntligen fick se kurskamratens granskning så kändes det helt okej. Givetvis hittade hon några saker men det var övervägande positivt och jag känner mig nöjd. 

På kontoret så fortsatte arbetet med renoveringen och vi har målat på väggar och golv samt spacklat där det har behövts. Det gick bra och nu är det bara finlir kvar och lite väntan på att golvet skall härda ordentligt. På kvällarna så har vi myst lite framför teven och nu har vi fastnat framför Sveriges starkaste familj och den har varit rätt kul och spännande. Och på lördagen, som jag inledningsvis nämnde, så blev det lite Zwift och Ullis och jag körde tillsammans uppför "Lavaberget" - kul!

Tisdag och datumet var den 29 september och det har alltid betytt min födelsedag. Men 49 år är inte jämnt men det är ändå så att man backar tillbaka och undrar vad som hände. Vad fort det gick men det brukar det å andra sidan göra då man har roligt och är det på det viset så får man köpa det. Och vad kul att bli uppmärksammad och det var från alla möjliga håll. Givetvis från familjen och de hade ju firat mig tidigare med fina presenter och gofika! :-) Och på jobbet så blev det både en massa grattis och till och med skönsång. Det var som vanligt orientering och jag åkte en massa inlines för att kolla hur det gick och sen på kvällen så väntade klubbträning och man blir taggad med nya medlemmar. Idag var det progressiv löpning på schemat och det var premiär på klubbträningen och dessutom på nybörjargruppen. Jag tänkte att man kunde köra det som så att man började lugnt och ökade och det under 300 meter. Det gick jäkligt bra och vi upprepade det tre gånger. Det kändes som det blev lyckat och man kunde verkligen utnyttja de tekniker man tränat på tidigare på passet. Sen kom huvudgruppen och jag kände mig lite sliten och trött och tänkte faktiskt bara köra löpskolningen med dem. Jag fyllde ju faktiskt år! :-) Men mitt i allt så stannar huvudgruppen och sjunger för mig. Det kunde jag inte tillåta att de skulle stanna för mig skull så jag joggade med istället. Trevligt och sen blev det löpskolningen och vi tackade för oss. Alltså jag och Ullis. Sen hem för lite mys och summa summarum var det en trevlig födelsedag. :-)