Inlägg publicerade under kategorin Familj

Av Niclas Bernhardsson - Tisdag 7 jan 23:30

Efter Boda Borg så fick jag skjuts in till Nyköpings centrum, där Tim och Ullis väntade. Tim hade fått presenter, på morgonen, och nu skulle vi äta lite gott och Tim fick välja. Det blev faktiskt Choice Garden och där åt vi på Tims dopdag och därigenom även på min och Ullis bröllopsdag. För 25 år sedan, det är inte klokt vad tiden går. Alltså nästan för 25 år sedan skall vi väl tillägga då. För 25 år sedan, vid tiden för middagen, så var vi i full färd att installera oss på sjukhuset och Ullis värkar var i full gång. FYI så är gravida kvinnor sjukt starka så jag trodde aldrig min hand skulle bli sig lik men tiden läker alla sår! :-) Sen, kl. 23.16, så var han då ute och jag kommer nog aldrig att glömma då han kom ut. Jag tror att det är skillnad mellan män och kvinnor, hur vi förstår att vi faktiskt skall bli föräldrar. Visst känner man hur det kan bulta genom magen och visst ser man på ultraljudsbilden. Men att faktiskt se bebisen på riktigt är något helt annat. Missförstå mig inte, det är inte så att jag inte ville ha barn, tvärtom, det var välplanerat och välkommet. Men det blir så mycket mer på riktigt då man ser barnet på riktigt. För kvinnor så blir det så mycket mer påtagligt med allt vad det innebär att ha ett barn i magen. Jag törs jämföra det lite, för min egen del, när jag hörde om terrordåden med World Trade Center. Ullis ringde och berättade det då jag var på kurs men jag kunde liksom inte ta in det. När jag kom hem så blev jag chockad då jag såg det på teve. Och jag tror jag satt framför teven resten av kvällen. Men låt oss återgå till dagen av idag. Vi tog in på Choice Garden och jag tror att vi alla tog 4 små rätter och läsk till. Förutom Ullis som hellre tog vatten. Det var jättegott och vi hann prata lite med en ur personalen som berättade att restaurangen funnits länge. Nu kommer jag inte ihåg hur länge men det var iaf inte nytt då vi åt där på den speciella dagen för nästan 25 år sedan. Men ett stort grattis till Tim, 25 år idag! :-) 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Måndag 6 jan 22:45

Så var det trettondag jul och dags för vårat kalas för Ullis och Tim. Det är en dag som inte bara betyder glädje utan jag brukar tänka på avsaknaden av min sida av släkten. Men oftast är det full fart så tankarna skingras rätt snabbt. Så även idag. Det var som vanligt många på en gång men det brukar ändå fungera bra. En trevlig dag och både Ullis och Tim var nöjda med dagen. Själv hade jag slängt ihop en marängtårta men jag brukar kalla den för Pinnochiotårta, som den också kallas. Den verkade uppskattad men som tur var tog inte alla den så det fanns lite för mig också. Sen blev det iofs lite väl många bitar... :-0 Sen softade vi lite och imorgon var det dags att ta tåget till Nyköping för möte och sen avslutande lek på Boda Borg. Men skall sanningen fram så var jag, av en viss anledning, inte supertaggad. Fast det är bara att ta tjuren vid hornen och köra... eller?

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - 29 september 2019 17:15

Söndag och idag fyllde jag visst år. 48 år och det är ju bara att inse att tiden går. Men förutom att jag nu, fortfarande, är lite sliten efter Kalmar Ironman så är jag nog nästan i samma form som då jag var i bäst form som ung. Tyvärr så verkar det vara en allmän förbättring, rent generellt, upp i åldrarna så skall man klättra i resultatlistorna så krävs det ännu mer insats. Men sånt gillar jag. Tävlingen i sig. Men nu var det min födelsedag och de som ville komma och äta lite gott fick göra det. Så dagen var fyllt med gäster och mycket kaffe och fikabröd. Tack för uppvaktningen och tack alla som gratulerat mig på Facebook. Nästa år blir lite av ett mellanår men går det som jag tänkt så är jag i mitt livs form 2021 och det vore ju kul att kunna göra ett allvarligt försök mot Kona då. Hittills så har jag ju varit mil ifrån. 

Av Niclas Bernhardsson - 6 september 2019 21:30

Fredag och en bra dag på skolan. Väl hemma så sätter jag och Tim igång med att dissikera tvättmaskinen för den har betett sig underligt på slutet. Och ju längre man kom så inser man att det blir svårare och svårare. Det känns också som att det skall gå att laga maskinen men när vi kommer till att man skall ta isär själva trumman så går det inte längre. Hur mycket man än försöker och vi bestämmer oss för att slänga maskinen. Den är egentligen för ny för att slängas men det är väl så mycket kalk i vattnet, här i Vagnhärad, så det blir mycket kalkavlagringar att det inte är lönt att göra rent den. Så den får stå som den gör och så blir det till att göra klart tvättstugan och snabbt som attan skaffa en ny maskin. 

På kvällen var det god mat och lite mys framför teven. 

Av Niclas Bernhardsson - 17 augusti 2019 07:00

Simningen

Alarmet på klockan ljuder och jag verkar alltså äntligen ha somnat. Bara för att vakna upp efter en urusel natt. Jag brukar aldrig ha svårt att sova men i natt så blev det inte mycket sömn. Troligtvis så störde tuppluren Ullis och jag tog igår. Jag lyckades få två timmars sömn mellan 22 och midnatt och sedan kanske en timme mellan tre och fyra, på morgonen. Pust! Nåja! Nu var det bara att skärpa till sig och jag hade ju ändå legat still och säkert fått lite halvsömn, då jag inte sov. Vi går ned till frukosten och där sitter Tokan. Jag trycker i mig ordentligt med gröt och känner mig nöjd. Sen bestämmer vi att vi syns klockan 05.00, utanför hotellet. Jag och Ullis är nästintill färdigklädda för race medan Tokan tänker byta om vid start. Det känns lite surrealistiskt och fjärilarna, i magen, finns där men jag försöker hålla dem i schack med Nettans kloka ord om att le ordentligt. Vi lyckas gå på muggen och efter att ha fixat iordning cyklarna och våra påsar med allt möjligt så var det då dags att bege sig mot Kattrumpan. Jag ville simma lite innan för att värma upp då jag brukar ha ordentliga problem med astma. Tre puffar och jag gick sedan ned i vattnet. Jag tyckte det gick förvånansvärt snabbt att hitta lugnet och nu var det bara att försöka lösa problemet med simmössan som gick sönder. Den man skall ha på racet alltså. Min tanke var att ha den skön mössa under och sedan glasögonen över. Sedan förstås den obligatoriska mössan, som i år var knallgul för den kategori jag tillhörde. Hmm, det fick bli så. Spände det för mycket så kunde jag ju "råka" tappa den. Ingen har ju blivit diskad för något sådant tidigare. Efter provsimningen så gick vi bort mot start och morsade på Tullis och försökte göra ytterligare ett försök på muggen. Inte för att jag behövde men man vet ju aldrig. Det blev lite stressigt då påsarna var inlämnade och jag kom på att vi inte hade kört på Body glide, på speciellt nacken. Fort tillbaka och hämta påsen och sen löste vi det. Tyvärr så hade jag precis innan vi bestämde oss för att lämna toakön även dragit ned min våtdräkt och i stressen glömde jag det och det var en satans tur att Ullis och Tokan såg det. Så upp med dragkedjan och jag är riktigt nervös. För vad vet jag inte men jag har ju några simningar då jag mött dåligt och kräkts. Det kan förstås påverka och jag brukar alltid ha lite problem med astman. Men nu var det ingen återvändo och jag pussade Ullis lycka till och Tokan fick en high five, eller liknande. Jag ser Ankan och Rainy och de hejar på! Jag tänker gå fram lite då jag tänkt simma på runt 1.20 men PANG! där går starten och jag får skynda mig lite. Jag ställer mig lite bakom 1.20-skylten och nervositeten stiger säkert. Men jag skall ju kunna det här. Jag väljer ändå att ställa mig längst till höger om jag skulle få de sedvanliga astmaattackerna i början. Så ned i vattnet och nu är det alltså igång. Men det är bara stopp! Det går inte att få ned någon luft i lungorna. Hur jag än försöker så kippar jag bara efter luft. Det känns som en jäkla spärr och det går knappt ens att liknas vid en astmaattack. Vad är det här, tänker jag. Jag försöker ta några simtag men det går bara att ta ett i taget innan jag måste ha luft och jag hankar mig fram och hoppas innerligt att det skall börja släppa. Folket bakifrån stressar enormt och jag försöker vara längst ut till höger. Efter första lilla kurvan, som känns som en plåga med alla som tittar, så ligger det en båt. Jag inser rätt snabbt att det är lönlöst. Det släpper inte och jag bröstsimmar mot den och tyvärr så är det rakt åt sidan så tiden bara rinner iväg. Jag lyckas komma fram och jag får halvt väsande, halvt skrikande fram att jag har astmaattack. Kanske är det panikångest, jag kan liksom inte veta vad det är men jag hänger där och försöker få ned luft men det går inte. Efter, vad som känns som, en minut så får jag nästan panik över tiden och jag bara måste chansa. Jag kan ju inte hänga på en båt om tiden bara tickar och det nämner jag och de säger att de har koll på mig. Jag fortsätter med mina korta försök och halva vägen bort mot första svängen är en katastrof och jag känner mig helt miserabel och varje krock stör enormt så jag får stanna upp. Men jag börjar snart nog kunna simma allt längre och när jag simmar så börjar jag känna att det går fort, dock inte med en helskön känsla i andningen men det får jag inte tänka på. Första svängen gjord och nu känner jag att jag börjar våga ta ryggar alltmer och det gjorde jag även lite grand innan första svängen. Nu dock mer i mitten och det är helt klart stökigare. Men jag ligger längre och längre efter samma person och kan då och då ta det lugnt tack vare att jag har bra "rygg". Ibland även lite på sidan men det blir lite knuffar och så. Att det är lite mer vågor stör förstås men jag tuffar på. Det blir något stopp då jag bara andas normalt i luften men snart är jag igång igen och nu bestämmer jag mig för att tuffa på. Jag trycker på ibland och det går riktigt fort. Det känner jag. Jag förbannar det faktum att jag förlorade så mycket tid i början men det kanske inte var mer än 5-6 minuter jag förlorade ändå. Och jag tänker även på att jag brukar må dåligt och försöker att verkligen få ut eventuellt slem ur munnen hela tiden. Tycker jag lyckas bra och jag ser ibland km-skyltarna och jag bryr mig inte så mycket om dem. Känner dock att det ändå är lite skönt att veta var man är. Snart är vi på väg in på hamnen och jag fortsätter haka på alla andra men känner också att några gör detsamma med mig. Hmm, jag har aldrig varit bekväm med att ha någon som tafsar på fötterna och när jag får slag på hälen så blir jag lite rädd. Men det verkar inte störa men jag gör något konstigt med själva flytläget då jag får någon som klafsar på fötterna. Den försämras och jag får kämpa med det. Mot hamnen och jag har en som jag försöker följa men jag lyckas bara till hälften. Sen in längs kajen och jag tycker det tar lång tid och nu börjar jag nog bli lite trött. Sista biten är stökig och jag får sparkar och slag och ibland så måste jag stanna upp och ta igen mig. Men direkt på igen och nu är det sista långa svängen och den känns längre än vanlig. Tendens till kramp i baksida lår och jag får tänka på att slappna av och inte göra något förhastat. Mot rampen och kommer den aldrig? Nu börjar jag verkligen känna att det ändå är en lång simning. Där kommer den äntligen och jag traskar upp. Som vanligt är man lite mör då man går upp och innan vattnet runnit ut är man som en heffaklump. Jag går sakta bort och duschar några sekunder innan jag går bort mot min bänk. Där är jag totalvirrig och det tar som vanligt lite tid innan våtdräkten är av. Efter det så skall tridräkten upp och det går dock rätt smidigt mot vad jag var rädd för innan. Sen var det visst energi och hur sjutton skall jag få plats med den. Nu upptäcker jag att fickorna på dräkten är pyttesmå och jag håller på ett tag. Mycket energi får inte plats. Jag ser resorben och trycker i mig den. Hjälmen har jag visst satt på cykeln och efter att ha torkat fötterna och fått på mig strumpor och skor så småspringer jag bort. Men bara för att inse att jag glömt glasögonen och för några sekunder så funderar jag på att köra utan glasögon men inser att det kan bli rätt jobbigt och springer tillbaka mot påsarna. På vägen möter jag Ullis och vi pussas lite snabbt. Inte illa att hinna mysa lite mitt i en Ironman. Jag blir först lite orolig att jag glömt att packa ned glasögonen men snart hittar jag dem i en mindre påse och skakar fram dem. Fort på med dem och tillbaka till cykeln. Och sen på med hjälmen och av med cykeln och givetvis strular även det. Flaskorna är för höga och slår i ställningen och jag får vinkla cykeln lite. Nu lite lätt joggandes bort mot strecket där man får hoppa på cykeln. Min T1 tog visst hela 11 minuter och det är ju en smärre katastrof. 

Cyklingen

Men nu var det bara att hoppa upp på cykeln och även det strulade. Jag får inte i foten och jag halkar av. Men det är inte mer än så så att jag får göra ett nytt försök och nu tar jag det lugnare. Jag märker ganska omgående att många tar det lite lugnt och jag blåser ifrån dem rätt snabbt och jag passerar även Ullis direkt efter rondellen. När jag kollar jag på cykeldatorn förstår jag ingenting. Jag försökte nolla den direkt ut från bike out och det verkar som batteriet sjöng på sista versen. Hmm, det kändes ju mindre bra men jag var ju ändå lite inne på att bara köra på känsla och nu skulle det verkligen bli det! :-0 

Prognosen pekade på att det skulle blåsa upp efterhand och det skulle innebära att vi skulle få motvind i början men mer medvind då vi skulle vända upp norrut på den öländska ostkusten. Jag har som sagt var ingen mer koll än själva känslan men jag känner att jag ofta kan trycka på och trots motvinden, på både bron och söderut på Öland, så känner jag mig riktigt stark. Men ibland är det långa, långa rader av cyklister och jag sparar mig ibland innan jag bestämmer mig för att köra om alla och då cyklisterna ligger tight så måste man köra om alla på en gång. Men jag bestämmer mig ändå för att inte fega och jag känner mig lite orolig att jag kör för hårt. Men det känns nice att ta i och undrar samtidigt lite när jag skall bonka. Då jag kör om några som jag känner och dessutom kör om dem fort så misstänker jag dock ändå att jag nog kör rätt hårt. I medvinden norrut, på östra sidan så är man King! Nu korsa Öland igen och upp mot Resmo kyrka. Det blåser alltmer och jag går alltmer sällan ned i tempoställning men märker att jag ändå inte verkar förlora på att stå upp mera. Jag har ju absolut slarvat med tempoställningen då jag zwiftat. Men det verkar också vara så att det kostar en del kraft att hela tiden parera vinden och jag märker att jag lätt kör om de flesta. Fortfarande, ganska långt in i loppet, så kör jag om en del och skillnaden är markant. Det måste varit ruggiga simmare. Tillbaka på Ölandsbron och nu blåser jag om Anssi och även där passerar jag rätt fort. Jag skriker iaf till på honom. Och i samma veva så drar jag om en duktig tjej och då börjar jag fundera på om det ändå inte går rätt fort. In mot Kalmar och publiken är vild. Det är så man får passa sig så man inte av misstag missar drafting-avståndet. Det vore ju pinsamt och där alla står. Jag hör att många hejar på mig och jag ser Peter och Anette och möjligtvis även Ankan. Nu ut igen och jag försöker tvinga ned mig ned i tempoställning, emellanåt, och jag kör fortsatt rätt hårt. Ut mot Rockneby och vändpunkten. Oj! vilken dålig vändning och den jag passerade nyss kör om mig så jag får passera honom igen strax. Jag ser att många börjar tröttna och själv blir jag fundersam på hur länge jag kan cykla utan att pinka. Det känns som om mitt konstanta smådrickande fungerar bra. Men jag har nu börjar gå över mer på vatten då magen börjar krångla. Jag försöker hela tiden ta en sportdryck mellan kontrollerna och ibörjan så slank det även ned en gel. På slutet blev det mer och mer bananer och alltså vatten. Men drack gjorde jag och jag verkade svettas rätt mycket. Jag ser att jag redan börjar bli vit på dräkten av allt salt. Sista biten så släpper jag lite på trycket på pedalerna och den absolut sista biten så trampade jag bara lätt in mot stan för att få igång löparbenen. När jag hoppar av är jag så stel så det känns omöjligt att ta ett endaste steg och jag skrattar lite. Jag går bort till ställningen och hänger av cykeln och försöker sen småspringa men det är riktigt stelt. Av med hjälmen och så byter jag skor. Bestämmer mig för att köra i samma strumpor. Ser resorbflaskan och trycker i mig den. Och jag trycker samtidigt in ett gäng gelehallon och sen iväg. Dock lite virrigt med energin igen och lite väl långt byte, igen.

Löpningen

En gel håller jag i handen den var väl där i runt en mil, tror jag. Så var man då iväg och det var stumma ben men snart var jag inne i ett visst flow men de tunga cykelbenen bet sig fast och det kändes kört. Som om att vänta på klubban som skulle försätta mig i en promenad. Så kändes det. Men jag tuggade på och bestämde mig ganska snart för att försöka jogga mellan varje vätskestation och kanske, kanske skulle det hålla i ett varv. Ut mot Ängöleden och där står Peter och Nettan och de hejar entusiastiskt och jag får fram att cykeldatorn pajade och jag undrade vad jag fick för tid. De ser ut som frågetecken men hejar på och lovar att ta fram det till nästa varv. Nu känner jag att jag springer rätt fort och sneglar på klockan. Cykelbenen är visst borta och det känns som jag flyter fram. Det går i en bra bit under 6 min/km och det förvånar mig. Det är typ 5.35-5.45 och det känns inte. Rätt om det är så dyker brorsan upp och han som ser ut som ett lik! :-) -5.26, får han fram och säger att han fått springa allt han kunde efter att de fått upp tiden. Oops! Det var ju superjschysst men förstås inget jag krävde då man inte får ta emot hjälp utifrån. Hmm, det var ju rätt nice då jag inte känner att jag fått jobba så hårt för tiden. Och rätt så blåsigt. Jag kör på och jag fortsätter med samma taktik. Det verkar fungera fortsatt bra. Efter tennishallen snittar jag 5.40 och nu är det lite av en chock. Och nu börjar löptsteget sitta och jag kämpar inte emot. Det får bära eller brista. Det känns givetvis lite idiotiskt att bara köra på för jag kan ju omöjligtvis kunna springa en mara med 15 km som längst innan. Och 30 mil totalt. Men jag kämpar på och jag har ett gott mod och strax innan stadion så ser jag att jag t.o.m ligger på 5.23-fart Oj! Vad är det som händer och jag bara tuggar på. In på stadion och dags för första bandet. Det känns riktigt bra men det är med en otäck känsla att det kan ta slut snart. Det har det gjort på alla passen innan. Sen kommer jag till Expot och rätt som det var så exploderar det framför mig. Gisela, med familj, peppar som bara f-n! Jäklars! PF springer bredvid några steg och skriker! Det känns riktigt bra och jag känner att jag är inne i ett flow! Jäkligt nice! Sen in mot varvning och alla high-fives, från barnen. Jag är ofta med och interagerar, sas, men ibland så slår de så hårt så man kommer i otakt och det är frågan om man skall lägga energi på det. Ibland tar det mer än ger. Den otäcka kullerstenen och det är faktiskt så att jag tycker att stan är värst. Men det är för att det är så jobbigt underlag och jag har fått alltmer ont under fötterna. Det började ganska omgående men det ökade efterhand och nu gjorde varje steg ont. Och ännu ondare inne i stan. Genom målområdet och mot vändpunkten. Tillbaka från vändpunkten så möter jag Måns H och jag förstår att hans målsättning med sub9 sprack då tiden typ var ute då. Jag försöker iaf peppa honom och förväntade mig att snart bli varvad. Och jag klarade fortfarande av att springa hela tiden mellan kontrollerna. Men ingen Peter Och Nettan på det här varvet. Men jag tuffade på och har ut på Ängöleden, på detta varv, den klart bästa löpningen. Jag ligger runt 5.25-5.30 konstant och jag bara nöter på. Sen vätskestation och försöka dra igång i backen igen. Sen mot Neptunvägen, som jag tror den heter och vilken skönhet möter jag inte där! :-0 Älsklingen kommer springandes och vi båda möter varandra med armarna åt sidan och vi kysser varandra där på banan. Jag ser att Måns kommer bakifrån och han är ett enda stort leende. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag gör high five med Måns innan jag börjar igen. Jag fortsätter med att göra allt för att springa mellan varje kontroll och kanske, kanske klarar jag två varv. Det är allt jag tänker på. Men löpsteget är fortfarande bra men det smärtar alltmer och speciellt då man skall igång igen efter att ha druckit. Från att ha druckit cola och sportdryck vid varje så får jag allt oftare byta sportdrycken mot vatten. Och efter typ en mil så började jag med chips och några försök med saltgurka. Mot slutet så blev det nästan alltid chips vid varje kontroll. Alltid cola. Jag kämpar på och det börjar bli riktigt jobbigt! Tillbaka mot stadion för nästa armband och jag håller på att glömma bort att jag skall in i fålla två. Det är många som skall in i fålla ett nu. Det känns rätt nice. Men satan vad jobbigt det är. När skall jag bonka, tänker jag. Och så smäller det till. Det känns som om jag har Gisela rakt i nyllet. Jag vet inte var hon kom ifrån men det skriks och tjoas. Jag vet inte hur jag själv såg ut men det var jobbigt och det var långt kvar. Hon skriker att om jag håller i så kommer jag hålla Tokan bakom mig. Tankarna flyter. Ena sekunden så vet jag att det inte kommer att gå. Andra sekunden så skiter jag i det. Tredje sekunden så dyker tävlingsdjävulen upp i mig och något där inne drar igång. Jag försöker hela tiden räkna ned nu och jag räknar givetvis fel. När jag kommer på det så måste jag springa två kilometer till för att vara i fas men när det är gjort så är jag nöjd igen. Och nu är det bara att räkna ned igen. Jag har visst passerat målet och nu tuggas det på. Smärtan är hög och jag vill egentligen inte ta ett steg till men nu kommer Facebook in. Jag tänker på alla som jag vet följer mig och det bär mig. Det är idag jag kämpar och då skall jag f-n kämpa, tänker jag. Nu kan jag inte tänka på mer än smärtan men jag har sällskap av en tjej som alla skriker på och då menar jag typ alla! Sen ser jag att hon har lappen bak och jag börjar misstänka att det är någon kändis. Vi håller ungefär samma takt och vid ett tillfälle så frågar jag om hon bor här då alla skriker hennes namn och då hon även har lappen bak. Hon svarade att hon bodde här och sen åkte lappen fram. Hon drog ifrån ett tag men sen kom jag ikapp och hon står och spyr rejält och börjar springa hårt igen. Jisses! Jag börjar även själv att må dåligt och jag spyr lite lätt men det stannar i gommen och jag får gå ännu mer på cola och vatten och så lite chips. Gel är uteslutet nu men jag fick i mig en eller två på löpningen. Ut längst bort på löpningen och nu är det bara hemåt. Men jag tänker mest i kilometer och i tvåkilometerssträckor. Det är riktigt bra med Kalmar. Man kör två kilometer i taget. Får i sig lite vätska och sen vidare. Jag har fått gå i de två värsta backarna och där tappade jag lokalkändisen, tror jag. Fast jag brydde mig inte. Eller kunde inte ens försöka förresten. Jag försökte använda henne så att jag höll upp tempot för att kanske hålla undan för Tokan. Smärtan är nu som allra värst och det känns som om jag blivit slagen på fötterna stenhårt i timmar och jag vill inte ta ett endaste steg till. När jag närmar mig stadion så ser jag Ullis och skriker något i stil med "Du får hjälpa mig hålla tempot!" Hon var dock riktigt slut själv och peppade mig att köra hårt! En high five med ett barn och det krampade i baksida lår! Ahgr! :-0 Bara stretcha ut och försöka komma igång snabbt! Nu typ bara fyra km kvar och jag kommer in på stadion och man hajar till när man inser att man skall in i den bortersta fållan. Wow! Är det sant? Det går liksom inte in och min kropp är på bristningsgränsen. In mot stan och den förjävliga kullerstenen. Sista vätskekontrollen och jag skiter i att stanna. Jag försökte dividera med mig själv om jag ens skulle våga stanna. Jag kom fram till att det var farligare att stanna och försöka komma igång än att gå och få i sig lite. Men baksida lår hade börjat krampa och det rejält. Två små stopp varav det sista var ett riktigt stopp där jag fick sträcka ut benet. Nu mot upploppet och en jävel springer brett så jag inte kommer förbi. Jag är en sjuk jävel med hornen utanpå kroppen. Men jag orkar inte få fram det och jag ligger snällt bakom honom. Nu skall jag njuta, tänker jag. Jag vill ha all kärlek av publiken och tänker bara mysa mot mål. Videon säger något helt annan. Det är som en annan kropp, typ som en boll som slungas mot mål. Är det verkligen jag? In i mål och jag slås av tanken. "Vad f-n har jag gjort? Det här skall inte var fysiskt möjligt med den bakgrund jag har!" Det får mig att bara bryta ihop och jag gråter. Jag verkar ha sprungit maran på runt 4.16-4.17 Med medaljen kring halsen så hör jag Peter och jag möter honom och det brister igen. Jag är såååå slut! Och har såååå ont! Och har haft det så länge men lyckades ändå hålla i. Tänk så mycket det mentala kan spela in och fastän jag är så lycklig så är det nästan så jag tyckte att det inte var värt det. Men med dagarna som gått och med smärtan som släppt så är jag så jävla stolt! Helt galet och det här går in på kontot av oförglömliga ögongblick. Trots att jag inte kom ihåg allt. 

Nu har jag återhämtat mig och slickat såren och jag är trots allt missnöjd med debaclet med simningen och strulet med bytena. Men inget kan ta ifrån mig känslan av resten. Så jäkla coolt! Och så stolt! 

Tack alla som följt mig! Och speciellt tack till de som var där och hejade och givetvis får Peter och Anette ett extra stort tack för all den kärlek de gav! TACK!

Men även ett stort tack till Gisela med familj och de där hemma som t.ex Svarte Petter som masserade så bra och till Tanjis som tejpade hälen så att den med största sannolikhet läkte bättre till loppet. 

Tack alla! Kom inte och säg att Ironman är en ensamsport!

Men det allra, allra största tacket och kärleken går till min familj! De har gett allt! Både hemma och förstås Ullis som själv krigade sig till ytterligare en medalj med sitt näst snabbaste lopp! 

 

 

 

 

Mirakel i Kalmar? :-) 

Av Niclas Bernhardsson - 16 augusti 2019 21:45

Måndag och det var alltså dags att inse att semestern var slut och det var bara att bege sig mot nya skolan. Men jag skulle, som jag varit inne på tidigare, ha lite svårt att fokusera fullt ut. Väl på plats så var det roligt att träffa kollegorna och det kändes som dagen aldrig tog slut. Kul men jobbig! Sen på tisdagen så var det lite samma sak och det var mycket möten och sen mot kvällen var det dags för klubbträningarna igen. Ullis och jag var med på nybörjarträningen men sen på den ordinarie träningen så joggade Ullis och Tokan lugnt och jag insåg rätt snabbt att det nog var rätt smart. Jag kände mig riktigt trött och valde alltså rätt omgående att joina dem två. Det blev drygt fem kilometer och tillsammans med nybörjarträningen ungefär sju och en halv kilometer. Men resten av gänget körde hårt och de förstod säkert anledningen till att vi körde hårt. Jag passade på att testa de lite lättare skorna och dagarna efter hade jag riktigt ont och det vara bara att hoppas att det inte skulle bli alltför långvariga besvär. Väl hemma så packade vi ut allt i bilen och nu var i princip klara. På onsdag morgon så var det bara att stiga upp och nu skulle vi alltså åka direkt ifrån Björnlunda, där skolan ligger, och åka iväg direkt efter mötet. Det sista Ullis säger, innan vi åker, är något om vanliga kläder och jag blir förskräckt! Men jisses! Det hade ju jag glömt bort helt och jag raffsar ihop något och slänger ned i en ryggsäck och sen måste vi åka. Direkt till Björnlunda och vi går in och Ullis hälsar på några kollegor. Men mötet uteblir då några missat det och jag joinar det övriga gänget och jag får liksom vara beredd att bryta upp om de plötsligt skulle dyka upp. Nåja! Nu var det dags och fullt fokus på Kalmar nu. Vi säger adjö och åker nedåt. Jag fick sista massagen Svarte Petter under helgen och det kändes som även bilresan gick bättre. Jag brukar bli lite kort i baksida lår. Vi sammanstrålar med vårat supporterteam, dvs min bror Peter med fru Anette, i Söderköping. När vi väntade på dem så passade vi på att äta en liten sallad och snart rullade vi vidare. Dock efter att vi fått dem att fixa Snapchat! :-) Allt för en rolig bild! :-) Det blev en kaffe vid Hjorten och sen var vi snart på väg igen. Väl framme i Kalmar, efter en liten felåkning av mig, så checkade vi in och vad hade vi bokat för rum? Ullis undrar vart sjutton duschen är och vi börjar leta efter bokningen. Sen inser vi att vi fått ett rum modell mindre med någon slags kombinerad dusch/toalett. Grymt besvikna och vi skulle inte ens få in cyklarna så traskar vi till receptionen men det var tyvärr helt fullt. Men efter att ha kikat in hos P och A så häpnar vi över deras gigantiska duschrum. Om jag inte missminner mig alldeles så har vi också haft ett liknande förut. Vi kunde utan problem härbärgera våra cyklar i deras badrum utan att de ens skulle behöva tänka på dem. Så det var skönt. Och vilken support de var redan från start. Fina peppande saker och de fixade och donade och vi kunde släppa vissa saker, då de gjorde dem utan knussel. Så sjukt grymt och man kände redan från start att man verkligen ville ge allt på loppet då de ställde upp så bra. Snart var cyklarna helt klara och vi hade även köpt mer energi till loppet. På torsdagen så var det Pre-race mötet och vi träffade förstås en del bekanta och vi hade även sammanstrålat med Tokan, från vår löparklubb som även kör i samma triatlonklubb, som min gamle kompis Tullis har. Väl på plats så var även en kompis från stafettlaget och det var spännande men lite segdraget och det var skönt att pallra sig hemåt. Fredagen blev rätt lugn och jag och Ullis samt våra härliga supportrar gick med Tokan och hans fru Ankan samt Rainy, som också följde med fastän han sköt upp sin start till nästa år, runt lite i Kalmar och strosade. Det blev till slut en pizza innan vi begav oss mot hotellet. Jag hade riktigt svårt att somna och kanske berodde det på att jag sov lite på dagen. Jag somnade till vid runt 22 och vaknade till och såg att klockan var 23.59 Sen ligger jag vaken i flera timmar men jag försöker ändå inte att stressa upp. Det blir iaf någon timmes sömn till slut.... 

To be continued!

Av Niclas Bernhardsson - 10 augusti 2019 20:45

Lördag och det var verkligen fullt upp. Och brorsan Peter, med familj, hade anlänt till Vagnhärad igår kväll och hade sovit hos några vänner. Vi hade försökt att få tag på barnens kusin, Lill-Holcken, men inte lyckats förrän på morgonkvisten och han ville hänga på på oss. Först skulle vi ned till Felix nya studentboende och försöka få ordning på lite saker och att hitta en parkering, iaf i nära anslutning, verkade omöjligt. Så efter att ha släppt av Felix, Tim och Lill-Holcken, så åkte jag och Ullis iväg och letade. Rätt snart så hittar vi ett p-hus och det verkar vara det enda vettiga. Dock en liten bit ifrån men så farligt var det inte. Och hyfsat billigt också. Vi passade på att köpa lite mat i en ICA-butik och snart var vi tillbaka. Vi fixade upp lite hyllor och en spegel och grabbarna försökte få igång internet. Det var dock svårare än väntat och det verkade som man var tvungen att vänta tills den ordinarie personalen, på Studentboendet, var tillbaka. Timmarna gick och nu var vi tvungna att tänka på refrängen. Vi skulle passa tiden till en överaskningsfest för svärfar och jag behövde samtidigt en ny skärm då jag inte fått igång den gamla efter senaste strömavbrottet. Efter några snabba besök på elektronikaffärer så slog jag till. Jag insåg att det kanske inte var den billigaste men vi hade bråttom och ville inte missa tiden. Vi kommer iaf i tid och väntar in svärfar som blir ordentligt överaskad och det var god mat och tiden gick. Vi hade planerat att jag skulle åka hem med grabbarna lite före då Peter och Nettan väntade. Och så kunde Ullis åka hem med syster Lossan. Så jag vinkade adjö och vi började rulla hemåt och jag vet inte vad det är med mig och resor men jag blir riktigt trött av att åka bil. Så den sista bilen blev det småvägar så jag blev piggare. Fy bubban! Väl hemma så tog jag emot brorsan och de installerade sig. Och när Ullis kom hem skulle vi träna lite. Fast nu har projekt nedtrappning börjat. Ett år av bra och fokuserad träning börjar närma sig sitt slut och man måste ju erkänna att man varit rätt dedikerad. Ingen alkohol alls egentligen. Vi delade på en flaska vin i början på sommaren och den räckte över två dagar och inget godis och fika för mig på flera månader. Och massvis av träning. Men ändå så finns det de som tränar ännu mera och det är bara imponeras av dem. Men vill man så kan man. Hursomhelst så börjar jag bli rätt nervös och det är bara förnamnet av vad jag kommer att vara på tävlingsmorgonen. När Ullis kom hem så blev det faktiskt ingen middag för alla verkade mätta och belåtna utan det blev bara lite chips och nötter. Nu slarvade jag faktistk med några chips. Men jag vet inte hur farligt det är. Sen var det bara att hoppa upp på cyklarna och det blev runt en halvtimme lite sådär halvhårt. Sen somnade man gott!

Av Niclas Bernhardsson - 3 augusti 2019 23:00

Hela lördagen bara gick och det var fortsatta tårar och det fick liksom komma över en. Vi ser att Felix verkar ha det bra i Malaysia och bara tanken på att berätta för honom gjorde ont. Men det gjorde även ont i oss själva och det var nog lite förvånande att man skulle bli så förstörd. Jag som, innan vi skaffade katt, aldrig skulle ha någon. Förstod inte vitsen och förstod inte den fascination man kunde ha över katter. De gjorde ju lite som de ville. Men våra katter var lite mer som hundar och kom när man ropade på dem. Ja, iaf ibland och det var väl speciellt Felix och Mirakel som hade ett extra speciellt band. De gosade alltid och ropade han kom så sprang hon direkt efter. Mot kvällen så tyckte Ullis att vi skulle gå en promenad och första känslan var nej. Det hade jag ingen lust med men ganska snart så lät det som ett bra beslut och visst var det det. Det var riktigt skönt att bara gå lite och det skulle ju heller inte vara någon fara inför Kalmar med ett avbrott, den mesta träningen skall ju vara gjord och nu börjar i princip nedtrappningen. Vi gick runt och det var alltså riktigt nice. På lördagen sen så var det lite samma sak. Vi kom inte upp till morgonsimningen och man var såklart påverkad av allting. Jag var riktigt sugen men jag somnade om och detsamma verkade Ullis ha gjort. Vi hade å andra sidan inte uttryckte klart att vi skulle komma. Sen ville jag absolut träna och Ullis ville cykla ute. Och det skulle väl bli ett av de sista passen ute innan jag skulle gå på rengöring och smörjning av kedjor och kasset m.m Vi drog igång och det var ruggigt blåsigt och en rak motvind. Men jag kände mig tillfreds och all den mängdträning jag gjort, på cykel, infann sig plötsligt och jag bara njöt. Det gjorde inte så mycket att det blåste och jag kände att det bara blev mer träning. Jag gick ned i tempoställning då det inte friskade på och det var såklart när man närmade sig skogsområden. På de öppna fälten så vågade jag inte riktigt för det bet i ordentligt. Jag märker att Ullis tar det lite lugnare och när jag väntar in henne så är hon klart påverkad av vinden. Hon var riktigt inställd på att få ett bra pass i tempoställning och nu gick det inte. Men jag kör på och när jag kommer ned i tempoställning så försvinner jag lite och då jag närmar mig Järna så ser jag inte Ullis då jag tittar bakåt och utgår ifrån att hon har vänt då vägen smalnade av. Vid vägskälet mellan Järna och Södertälje så vänder jag och börjar trycka på. Med en lastbil i ryggen, hög kantsten och cyklister som vill korsa vägen så vågar jag inte se på cyklisten jag möter och först då jag passerat så ser jag att det är Ullis! Oj då! Jag kör på en bit på rakan och vänder sen. När jag kommer tillbaka så ser jag inte henne och jag fortsätter mot Saltå Kvarn. Men där är hon inte heller och jag stannar och ringer men får inget svar. Hmm, vad hände där? Jag rullar tillbaka och ser att det kommer en cyklist från Södertälje-hållet och är det inte lite grönt och vitt på kläderna, tänker jag. Och mycket riktigt. Hon tyckte jag såg så sammanbiten ut och att jag körde på hårt hemåt. Men det var skönt att allt var okey, jag blev lite orolig då jag inte hittade henne. Nu trycker jag på rätt hårt och snittar 35,8 km/h men det med gynnsam vind och sista biten, från väg 218, tar jag det lite lugnare. Och jag hinner inte ens gå ned med cykeln förrän Ullis kommer! Oj! Det måste gått fort för henne också. 45 km och snitt ganska precis 30 km/h. Jag har faktiskt noll koll på hur det kommer gå i Kalmar men det vore ju konstigt om jag snittade sämre än 2017 då jag hade 32,4 km/h på de 18 milen. Då hade jag 170 mil i benen. Nu är jag uppe i en bra bit över 600 mil. Men det finns absolut ingen chans att snitta över 36, som jag drömde om för ett par år sedan. Men men... vi får se hur det går. De stora problemen blir ju efter 20 km på löpningen...

På kvällen sen hämtade jag Felix och hans vänner. Vi räknade med att det skulle gå rätt fort att gå av planet men det tog närmare en timme innan Felix kom och han och Tim blev kvar och väntade in de andra medan jag gick och flyttade bilen då jag nästan stått maxtiden på parkeringen. Det kändes lite konstigt då vi åkte hemåt för man ville såklart berätta men vi ville släppa av de andra och komma hem först. När jag släppt av både Robban och Chaien så var vi då hemma och jag känner att tårarna börjar komma. Felix märker ingenting och blir förstås chockad då han skall gå in och märker att jag storbölar. Det tar en liten stund men sedan smälter det in och vi pratar en lång stund i vardagsrummet om det som hänt. Och allting släpper för oss alla. Det är förstås jättetungt för honom och han kände en liten skuld att han inte var hemma men det skulle han absolut inte ha, sade vi. Det var skönt att ha varandra och jag tackar för alla fina kommentarer på FB, de har verkligen värmt. Först så orkade jag inte läsa dem då allting var så färskt. Det tog förstås också en del att skriva om det. 

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se