Måndag och jag försökte vara effektiv, efter en lugn start i sängen med SN och lite dator, där jag bloggade. Sen fastnade jag i ett svårt kryss som jag fick kämpa för i några timmar. Men sen blev det alltså fart och jag bytte däck. Två av muttrarna satt som f-n men Tim som skulle till gymmet fick värma upp med dem först. Jag stressade inte just då men snart var alla däcken bytta. Jag passade på att ta in böckerna, jag köpte av en bekant, då de ändå låg i bilen och skräpade. Så nu fick de skräpa i hallen några timmar. Sen jobbade jag lite med Enklaresport och sen var jag bara tvungen att ringa om en begravning. Jag vet inte varför men jag har dragit mig för det. Det kändes jobbigt men det gick bra. Jag började dock med att klanta mig och lämnade mitt nummer, då det var upptaget, inte skall hon, morfars fru, behöva ringa upp mig. Men sen gick det bättre och jag fick förklara mig och jag beklagade förstås sorgen. Själv hade jag inte så bra kontakt med morfar men det känns förstås ändå ledsamt. Han var den siste som gick bort av mina mor- och farföräldrar. Efter det passade jag på att säga upp Postkodslotteriet. Han ville verkligen veta varför jag sade upp det och jag sade bara helt enkelt att jag inte är så mycket för lotterier och att enda anledningen till att jag gick med var för att man fick ett stort presentkort på Media Markt. Så det tog väl fem minuter att säga upp det men det fick det göra. Sen kom Ullis hem och vi käkade lite gott. Tim hade varit duktig och fixat mat, både till lunch och sen till middag. Och Ullis funderade på att köra Core, på Safiren och jag körde gärna något annat än cykel idag så jag packade väskan och förberedde mig på Cross Trainern. Jag hittade tyvärr inte mina Samsung-lurar men det fick duga med musiken som är. Väl på plats så hoppar jag upp och sätter motståndet på 11, det är relativt lugnt, och bara körde på. Jag ser att pulsen inte är så mycket högre än 62-65%, i början, men det gör inget. Jag behöver en lugnare dag och jag bara matar på alltså. Och som vanligt så tar jag en klunk utspädd sportdryck var femte minut. Det händer inte så mycket utanför fönstret och vad som händer bakom ser jag inte. Det var nästan roligare förut då man kunde se ut över gymmet. Men när jag närmar mig timmen så kommer en äldre bekant kvinna upp bredvid mig och hon är alltid så trevlig så det var kul att snattra lite. Hon kör sina tre kilometer på Cross Trainern och tiden går rätt fort. Ullis kommer upp och hälsar och går sedan in i träningsrummet och kör lite rehab. Det blir till slut lite över en timme för mig och 18 km. Så ni förstår att maskinen är lite snäll. Snittpuls på 132 slag/minuten, det är nog ganska precis 70% av max. Asch, jag får ta fram miniräknaren. Ja, typ 69% då. Bra Zon2-pass och jag är nöjd. Imorgon kör vi på med Zwift igen. Jag funderar på dubbelpass. Bara jag hinner fixa lite hemma först och plugga. 

Väl hemma så ser jag att Hammarby spelar och jag hinner knappt sätta mig förrän Bajens målvakt gör en dundertavla och från ingen vinkel alls, typ, så tappar han in den i mål. Den kommer svida länge och den tavlan innebar förlust och två tappade poäng. Trist!

Lördag och jag började nog slappna av lite då Påsklovet var på ingång. Men att slappna av brukar utmynna i en förkylning så det gäller att inte slappna av för mycket. En rolig sak var när Ullis nämner något om filmer på barnen. Vi spelade ju in en del då barnen var små och när jag letade efter utrustningen så hittade jag den och frågan var om allting fungerade. På slutet så fick ju barnen härja fritt med kameran. Jag riggade upp allting och det var först skitdålig bild. Man såg typ ingenting men vi tittade ändå då det var kul att se. Sen kommer jag på att det blir störningar då kameran stod för nära och det blev sen bättre bild då jag flyttade isär enheterna. Det var rätt roligt och man har glömt bort mycket. Även kul att se filmer från julafton och födelsedagar. Men så var det ju träning igen och nu verkade det var ett ganska lätt pass. Jag såg att det stod med "stress points" och det var lite om hur jobbigt passet var. Inget pass har ju ännu varit svintungt och dagens pass, med stress points på 39, verkade även detlugnt. De tidigare låg på 31 och 34 och imorgon väntade 54. Jag vill inte kika för långt fram för det skall ju vara progressivt och det kan stressa (!) om man inte fokuserar på vart man är nu. Hursomhelst så hade jag återigen lite lätt krampkänning i vänstra bakre låret men själva passet gick bra. Dock fick jag återigen panik att jag inte skulle innan med att trampa men kommer på att motståndet faktiskt reglerar sig självt. Trampar jag långsammare så ökas motståndet och det förklarar ju saken. Det känns skönt och det blir även bättre mot krampkänningen. Det är 5x5 minuter på 172 watt, med två minuters vila på 125 watt. Med upp- och nedvarvning. Efter passet så fortsatte jag tills Ullis också var klar, eller rättare sagt till hon hade kört 30 km. Hon tycker det är minimum. Jag kom väl till 33 km då. Trots att det inte är asjobbigt så är det riktigt svettigt och jag snittade på 150 watt. Dag 3 klart! Det här blir perfekt till Kalmar Ironman. Mycket cykling och en progressiv ökning. Bara hoppas jag får igång simningen och framförallt löpningen också. 

Måndag och det var lite segt att komma upp, en timme hade ju försvunnit för oss. I lärarrummet så är det snack om att vi skall göra ett aprilskämt för eleverna och säga att Google skall komma och fota och att vi därför skall få eleverna att lägga sig och vinka. Det känns just då lite väl svårt att få till det men varför inte och någon lärare lät skeptisk. Men nåja, jag tänkte inte så mycket på det då men när jag hade haft min första timme så hade jag en timmes paus och då kom elever och frågade mig om det stämde det här med Google och flyplan. -Javisst, sade jag! Så jag gick all in och när klockan nästan var 10 så ser jag att en klass inte alls är med på tåget och jag springer in och säger att det är dags nu! Jag får ut dem och sen spelar jag med för fulla muggar och menar att det kommer att jaktplan, som skall fota, så det gäller att vara snabbt. Ett tjugotal barn ligger ned och vinkar och snart kan jag och Birgitta inte hålla oss utan vi börjar ropa: -April, april! :-D Så några gick uppenbarligen på det och jag fick några små retfulla knuffar och eleverna verkade tro att det var jag som gjort skämtet. Så var det ju inte och jag kommer inte ens ihåg vem det var som kläckte idén. Det var ju roligt. Sen gick timmarna och jag blev alltmer trött i foten. Det tog helt klart efter helgens bravader och när jag åkte hem efter mötet så var jag supertrött. Så trött så timmarna gick och jag fastnade framför teven och jag orkade inte träna. Det skall mycket till för att jag skall missa en träning men nu blev det alltså så. Och det är inget aprilskämt. 

Måndag och nu var det inget mer planerat än att jag skulle få hänga på Sivan och Mr. Fix till deras stuga i Grövelsjön. Det var intressant och jag var självklart på! Jag vaknade lite tidigare och kanske var det hantverkarna som kommit. Men jag låg och drog mit lite grand, innan jag kom upp. När jag gick upp så var Mr. Fix uppe och det var även två hantverkare där. Så det blev frukost för alla och lite trevliga samtal. En av hantverkarna var dessutom lite av en allti-i-allo och skulle fixa min bil  som behövde nya bromsbelägg. Han hade däremot glömt att kolla på bilen om jag verkligen även behövde nya bromsskivor. Men han skulle göra ett nytt försök. Sen kommer även Sivan och han tar också en kaffe innan vi åker. Jag hade glömt att stugan låg i Grövelsjön men det låg där i bakhuvudet då deras granne var en gammal jobbarkompis. Så när vi närmade oss så började bitarna falla på plats. Sivan berättade lite anekdoter på vägen och givetvis skulle de skämta om en älg som stod bredvid vägen. Det tog en sekund innan jag såg att det var en fake-älg. Nåja, det fick jag bjuda på. Vi stannade till och köpte lite fika och när vi kom fram så fick vi skotta. Eller rättare sagt dem. Jag känner mig ju handikappad och det kändes lite jobbigt. Men jag hoppas de förstår att jag inte kan vara behjälplig. För de som precis hittat till min blogg så opererade jag min fot för 3,5 veckor sedan och går på kryckor. På vägen så hade de även stannat till och köpt renhjärta och det förstod jag ju att de ville att jag skulle få prova. Initialt så var det lite motbjudande men så tänkte jag efter. Det borde ju vara riktigt fint och är ju en muskel rätt av. Så torkat renhjärta stod på menyn. Sivan hade dessutom namnsdag så jag försökte, efter tips från Mr. Fix, ringa in till den lokala radiostationen och önska en låt. Men jag kom tyvärr inte med men vi lyssnade men tyvärr så kom det inte med. Väl framme i stugan så var det, efter snöskottningen, dags för lite fika. Och renhjärtat smakade riktigt gott. Det blev även en kanelbulle och en princesstubbe. Det hade nog räckt med en av de sötare sakerna. Sen tillbaka mot Mora igen och väl hemma så ville jag träna lite och Magnus åkte då till affären och handlade lite. Han skulle fixa en brakmiddag efter mitt förslag på pizza... Nåja, jag hoppade upp och körde lite drygt 33 kilometer på timmen och fick så låg snittpuls som 68. Det är ju fantastiskt, om det är så. Det låter ju som jag har återhämtat mig då. Bra! Sen ringde jag Ullis och det var skönt. Det är lite jobbigt att vara ifrån varandra, det händer ju typ aldrig. Men det är ju skönt att man känner så! :-) Sen in i duschen och när jag kommer ut så är Magnus i full gång med matlagningen så jag passade på att svara på lite mail och kolla in skidforum. Och maten var gudomligt gott och det är bara att erkänna att där ligger man i lä! Riktigt, riktigt gott och vi avslutade kvällen med att chilla framför teven. Trevligt! 

Lördag och det var dags för ytterligare ett "race" för Ullis i en tjejtour, som hon är med i. Det är någon tour som ett gäng proffscyklister startat. Sen är det väl, som vanligt, ingen uttalad tävling men ni vet ju vad som brukar hända när det är något som liknar en tävling... :-) Men hursomhelst så var fokus på att bara vara med, den här gången. Och jag tänkte "spökåka", vid sidan om. Det var iaf tanken. Ullis får skynda sig för att hinna till starten i tid och jag tog det lite lugnare då jag tänkte joina Ullis, då de hade startat. Men jag får ingen kontakt med henne, virtuellt alltså. Så jag stänger av och försöker igen men det går liksom inte. Nu verkar de verkligen låst eventet. Nåja, jag väljer att köra i London, jag kan inte ens välja New York, där Ullis kör, och bara cyklar på. Det blir som vanligt lite blandad körning och ibland så ligger man och trycker på rätt hårt, iaf så hårt som foten tillåter. Den känns iaf starkare och starkare. Men jag kan förstås inte ha foten i en cykelsko utan trycker in den bandagerade foten i en foppatoffel som vanligt. Det är så jag kör nu. Efteråt får jag alltid ta bort bandaget och torka det. Det fluffiga bandageliknande skyddet längst in snurrar jag bara upp några varv och så får det andast lite fritt. Jag vågar inte snurrar upp det helt men det andas rätt bra så det är inte så farligt. Men tillbaka till träningen då . Jag känner mig lite morgontrött och trycker hyfsat hårt när jag närmar mig en målportal och när jag kommer igenom den så tappar jag återigen kontakten med Zwift. Hmm, det har hänt två gånger nu på kort tid. Snart får jag reklamera den, det vore inte så kul om det händer under något viktigt event. Det blir 15,3 km på 34 kilometer och jag skulle alltså kunna ställa upp på det behjärtansvärda projektet att cykla mot ALS. Men jag är lite för nördig och av typen "rätt skall vara rätt" och när jag läser att man, oavsett hastighet, trycks ihop i samma klunga och det verkade osäker på om man ens skulle få rätt längd, så hoppade jag det. Jag såg däremot att ett danskt gäng skulle ha en "social ride" om knappa tio minuter så valde jag det. Jag passade på att gå på toaletten och gick ned till träningsrummet igen. Men nu var det inte lika behagligt igen då man började bli kall och svetten liksom gjorde att man frös. Desto roligare att se starka Ullis plocka cyklist efter cyklist. Det gjorde att man själv åkte lite jojo i mitt gäng. Där skall man ju hålla ihop klungan och jag fick ibland stanna upp och en gång blev det faktiskt det omvända. Efter en sprint, som då var tillåten, så märkte jag inte att gänget körde om mig och jag tyckte jag fick jobba rätt hårt för att komma ikapp. Sen var det en till sprint och nu gav jag så mycket som foten tillät och jag persade igen, faktiskt. Fast nu var det många som körde hårt så jag var längre ifrån toppen ändå. Ullis är klar och riktigt nöjd och jag är lite sugen på att hoppa av då jag ändå klarat veckomålet men det är inte riktigt min stil. Det danska gänget kör riktigt bra och det är trevlig stämning. Trots det så är det några som ändå skall förstöra men i det stora hela så skötte sig alla riktigt snyggt och en riktigt bra ledare. Det blir nog fler gånger. Så totalt 47 kilometer idag. 

Lördag och vid morgonteven så ringer mobilen och det är en tjej som ringer och frågar om vallning åt sin kille. Jag fattade inte först varför han inte ringde själv men sen, efteråt, så förtstod jag att de satt och åkte bil och han körde förstås. Han ville iaf ha vallning till ett lopp imorgon, Bravura Ski marathon, i Stockholm. Men jag var ju osäker på om jag skulle klara av av sickla med min nyopererade fot. Det slutade iaf med att killen kom förbi och jag började att arbeta men då det var jobbigt och jag samtidigt ville kika lite på fästvallningen till imorgon så bestämde vi att han får hämta skidorna imorgon bitti istället. 

Sen fortsatte jag med att titta på alping VM och världscupen i längdskidor. Riktigt spännande och jag fick zappa mellan kanalerna. Efter ett tag så valde jag att göra klart skidorna och det fick bli rött klister. Det måste fungera. Och nu vilar de på altanen så de inte står för varmt. Sen ville jag cykla lite men Ullis kände sig inte riktigt bra så hon avstod men jag var inställd på att cykla lite. Jag drar igång och ser att Frodeno är ute och kör och han verkar endast snitta 37 km/h. Hmm, då kan väl jag välja att joina honom, tänker jag. Lite starstrucked är jag ju. Och rätt som det är så ligger jag bakom honom men som vanligt är jag ju kall och med min fot så kan jag ju inte trycka max heller. Han ligger typ på 3,4 watt/kg och med hans mindre kroppsvikt så innebär det att han ligger betydligt hårdare än några 27 km/h, i snitt. Skumt och det blir samma fiasko som sist, då jag försökte joina honom. Nu bara försvann han från mitt synfält och jag ser att han skriver ett meddelande. Hmm, var det till mig? Jag förstår inte hur allt fungerar på Zwift men han är den enda som skrivit något och jag ser bara hans namn där. Tror det stod "was soll´n werden". Det blir typ, "vad borde vara". Asch, det kan ju inte varit till mig, tänker jag och skriver inget. Strax efter ser jag att han tar vänster men jag åker åt höger och eftersom han ändå hade så mycket högre fart så får det vara. Nu är jag visst inne på "djungel-rundan", fast åt "fel" håll. Oj då! Men det är rätt trist då det är så få som åker där men jag trycker ändå på rätt hårt. För det mesta så är jag helt själv men försöker ändå få lite hjälp, då jag kan. Ser att jag var tvåa, på den rundan, och det är inom en viss tid men det var visst inte så många som var medräknade där. Jag väljer att byta håll så nu tänkte jag få lite mer sällskap men jag kom visst in där det var väldigt få som åkte så även nu var det lite klent med folk. Och jag luras att hålla ett högt tempo igen och när jag kommit ytterligare ett varv så börjar allt rinna av mig. Jag känner mig tom på energi och just nu låter jag kroppen få styra rätt mycket. Jag är ju för sjutton sjukskriven och måste vara lite försiktig. Så jag pallrar mig av cykeln och bara sitter ett tag och reflekterar. Just då känner jag mig rätt låg och riktigt ur form. Jag längtar att få ta i på riktigt igen. Nu får man gå lite på tomgång. 

Sen blev det lite Tacos och både "Vem skall bort" samt förstås Melodifestivalen. Och vad säger man om dagens deltävling i Melodifestivalen? Jodå, helt klart godkänt. Roligt och det hände saker hela tiden. Däremot så var det lite blandad kompott på bidragen. Jag hade Andreas Lundstedt och självklart Hanna Ferm och Liamoo som vinnare. Nu gick istället den trallvänliga Malou Prytz förbi och petade ned Andreas. Sen har tyvärr Jan Malmsjö tappat greppet men låten hade absolut sina ljuspunkter men Vlad...? Han var ju bra på att hålla en ständigt fel ton. Det var en bedrift i sig. Och säga vad man vill om Margrethe, hon vinner i längden men idag blev hon tyvärr nedpetad av den falsksjungande Vlad. 

Lördag och idag hade jag en sicklingskund. Men det ringde på mobilen och han stod utanför och väntade. Ringklockan, till butiken, hade visst slut på batteri. Oops! Jag sprang ned och tog emot killen och hans två barn. Trevlig familj och jag började med hans skate-skidor. De var rätt lättarbetade och sen visade jag trainer-rummet. Där jag, och Ullis, har våra cyklar. Han fick prova lite och när han säger att de måste åka om 20 minuter så föreslår jag att de åker tidigare så jag slipper stressa. Jag var dessutom lite osäker på kassan, så här efter årsskiftet. Sen fixar jag klart hans skidor, i lugn och ro och sen skall jag och Ullis träna lite innan vi skall iväg på revyn. Då ringer det på mobilen igen och ytterligare en kund, som åkt på vinst och förlust, står utanför. Han bor i närheten och jag undrar om det är okey att han hämtar dem imorgon istället. Det funkar bra och Ullis och jag gör oss iordning och sätter igång och tränar. Men jag är seg i benen och någon Tour de Zwift, blir det inte idag. Men kör jag lugnt idag så kanske jag kan åka imorgon. Jag skriver det på sidan iaf. Vår interna nätsida om just Zwift och en nappar och kan köra samtidigt som mig, kul! 

Upp på cykeln och iväg. Jag väljer att joina Ullis och kommer upp precis bakom henne. Det är lite segt i benen och det är nog bra att ta det lite lugnt, idag. Men det släpper liksom aldrig och efter 52 minuter, och dryga 24 km, så bestämmer jag mig för att avbryta. Kroppen känns trött. Ullis verkar däremot pigg och kör vidare. 

Sen duschar jag och Ullis och gör oss iordning inför kvällens Trosa-revy. Ullis vann biljetter och det skulle bli roligt. Vi åker så vi hinner äta lite innan, på Trosa Sushi. Jag väljer som vanligt Pad Thai, det väljer jag nästan alltid. Gott men lite starkt. Sen traskar vi bort mot Tomtaklint, där revyn är. Och det är rätt roligt och vissa sjunger lite bättre än andra. Men i det stora hela okey. De fick kämpa lite då en person tyvärr blivit opererad och killen, som meddelade det, hade nästan tårar i ögonen. Hoppas det var okey med henne. 

Annandag jul och Ullis knackade på mig och undrade om jag ville ha kaffe. Javisst! Det vore ju gott och så försökte jag komma upp. Tror jag lyckades också och Felix skulle också upp då vi skulle dra iväg till Kungens kurva. Ullis skulle byta en julklapp och Felix ville visst också göra något. Och jag tänkte kolla om jag kunde göra något fynd. Vi kom iväg hyfsat och Felix började med att uträtta ett ärende och efter några affärer så gick vi till Espressohouse. Ullis hade gett mig två presenter, via appen, men det strulade och det slutade med att tjejen ville att jag skulle betala. Vi fick förklara att produkterna redan var betalda och kön bakom oss växte. Inte vårat fel att deras system inte fungerade och dessutom så hade de inte en bulle som jag hade fått. Men det löste sig förstås och snart satt vi och fikade och det blev dessutom lite Thai-mat på Heron City. Det är alltid ett säkert kort. Sen gäller det bara att hitta en hyfsat lugn plats men vi brukar lyckas och så även idag. Det blev iaf en jäkla massa butiker och lite shopping innan vi for hemåt. Klockan hade dock tickat på och skulle det bli någon träning så var det dags att skynda på. Idag skulle jag ju låsa upp "Unemployed"! Det är en "badget" som man får om man har cykalt 14 dgr på raken. Trodde jag iaf... Jag hade haft lite svårt att läsa den lilla texten så det visade sig vara något annat. Jag gick iaf ned till träningslokalen och fixade iordning min cykel. Jag hade fått ungarna att gå och köpa chips för nu skulle jag "fira"! :-) He he, Zwift-nörd var ordet! Jag satte mobilen på inspelning och satte igång Zwift men ingenting hände. Hmm, skulle jag cykla lite först, tänkte jag. Jag började lite lugnt och kände att benen var rejält sega. Så här mycket har jag ju aldrig cyklat förut och nu var det alltså 14 dagar i följd. Efter en lite seg start så hittade jag bra klungor och efter ytterligare ett tag så kom jag i en riktigt snabb klunga och gav allt för att hänga på. Där fick jag kämpa ett bra tag och till slut så fick jag ge upp. Så då blev det lite lugnt ett tag innan jag upptäcker att en andra-del, av tidigare nämnda klunga kommer ikapp mig. Och den verkar ännu större. Ett nytt försök men det håller inte så länge då krafterna är på upphällningen. Så samma sak igen. Jag återhämtar mig ett tag och sen triggas jag igång lite grand och farten höjs efterhand och min plan med att köra lugnt idag gick helt åt skogen. Och någon "arbetslös-bricka" låste jag aldrig upp och då jag är min egen coach så är jag orolig om jag även skall jag mig sparken! ;-) Men Zwift är ju så roligt och så sporrande. Men lyssnar man på kroppen så brukar det bli bra. NU skall jag ta det lite lugnt ett tag. 

Och jag är inte arbetslös, bara så ni vet! ;-)

Idag blev det 37,8 km på 1.04''45 Snittpuls 144 slag/minuten och snittwatt på 181. Hmm, kanske inte var så hårt som jag trodde ändå.