Simningen

Alarmet på klockan ljuder och jag verkar alltså äntligen ha somnat. Bara för att vakna upp efter en urusel natt. Jag brukar aldrig ha svårt att sova men i natt så blev det inte mycket sömn. Troligtvis så störde tuppluren Ullis och jag tog igår. Jag lyckades få två timmars sömn mellan 22 och midnatt och sedan kanske en timme mellan tre och fyra, på morgonen. Pust! Nåja! Nu var det bara att skärpa till sig och jag hade ju ändå legat still och säkert fått lite halvsömn, då jag inte sov. Vi går ned till frukosten och där sitter Tokan. Jag trycker i mig ordentligt med gröt och känner mig nöjd. Sen bestämmer vi att vi syns klockan 05.00, utanför hotellet. Jag och Ullis är nästintill färdigklädda för race medan Tokan tänker byta om vid start. Det känns lite surrealistiskt och fjärilarna, i magen, finns där men jag försöker hålla dem i schack med Nettans kloka ord om att le ordentligt. Vi lyckas gå på muggen och efter att ha fixat iordning cyklarna och våra påsar med allt möjligt så var det då dags att bege sig mot Kattrumpan. Jag ville simma lite innan för att värma upp då jag brukar ha ordentliga problem med astma. Tre puffar och jag gick sedan ned i vattnet. Jag tyckte det gick förvånansvärt snabbt att hitta lugnet och nu var det bara att försöka lösa problemet med simmössan som gick sönder. Den man skall ha på racet alltså. Min tanke var att ha den skön mössa under och sedan glasögonen över. Sedan förstås den obligatoriska mössan, som i år var knallgul för den kategori jag tillhörde. Hmm, det fick bli så. Spände det för mycket så kunde jag ju "råka" tappa den. Ingen har ju blivit diskad för något sådant tidigare. Efter provsimningen så gick vi bort mot start och morsade på Tullis och försökte göra ytterligare ett försök på muggen. Inte för att jag behövde men man vet ju aldrig. Det blev lite stressigt då påsarna var inlämnade och jag kom på att vi inte hade kört på Body glide, på speciellt nacken. Fort tillbaka och hämta påsen och sen löste vi det. Tyvärr så hade jag precis innan vi bestämde oss för att lämna toakön även dragit ned min våtdräkt och i stressen glömde jag det och det var en satans tur att Ullis och Tokan såg det. Så upp med dragkedjan och jag är riktigt nervös. För vad vet jag inte men jag har ju några simningar då jag mött dåligt och kräkts. Det kan förstås påverka och jag brukar alltid ha lite problem med astman. Men nu var det ingen återvändo och jag pussade Ullis lycka till och Tokan fick en high five, eller liknande. Jag ser Ankan och Rainy och de hejar på! Jag tänker gå fram lite då jag tänkt simma på runt 1.20 men PANG! där går starten och jag får skynda mig lite. Jag ställer mig lite bakom 1.20-skylten och nervositeten stiger säkert. Men jag skall ju kunna det här. Jag väljer ändå att ställa mig längst till höger om jag skulle få de sedvanliga astmaattackerna i början. Så ned i vattnet och nu är det alltså igång. Men det är bara stopp! Det går inte att få ned någon luft i lungorna. Hur jag än försöker så kippar jag bara efter luft. Det känns som en jäkla spärr och det går knappt ens att liknas vid en astmaattack. Vad är det här, tänker jag. Jag försöker ta några simtag men det går bara att ta ett i taget innan jag måste ha luft och jag hankar mig fram och hoppas innerligt att det skall börja släppa. Folket bakifrån stressar enormt och jag försöker vara längst ut till höger. Efter första lilla kurvan, som känns som en plåga med alla som tittar, så ligger det en båt. Jag inser rätt snabbt att det är lönlöst. Det släpper inte och jag bröstsimmar mot den och tyvärr så är det rakt åt sidan så tiden bara rinner iväg. Jag lyckas komma fram och jag får halvt väsande, halvt skrikande fram att jag har astmaattack. Kanske är det panikångest, jag kan liksom inte veta vad det är men jag hänger där och försöker få ned luft men det går inte. Efter, vad som känns som, en minut så får jag nästan panik över tiden och jag bara måste chansa. Jag kan ju inte hänga på en båt om tiden bara tickar och det nämner jag och de säger att de har koll på mig. Jag fortsätter med mina korta försök och halva vägen bort mot första svängen är en katastrof och jag känner mig helt miserabel och varje krock stör enormt så jag får stanna upp. Men jag börjar snart nog kunna simma allt längre och när jag simmar så börjar jag känna att det går fort, dock inte med en helskön känsla i andningen men det får jag inte tänka på. Första svängen gjord och nu känner jag att jag börjar våga ta ryggar alltmer och det gjorde jag även lite grand innan första svängen. Nu dock mer i mitten och det är helt klart stökigare. Men jag ligger längre och längre efter samma person och kan då och då ta det lugnt tack vare att jag har bra "rygg". Ibland även lite på sidan men det blir lite knuffar och så. Att det är lite mer vågor stör förstås men jag tuffar på. Det blir något stopp då jag bara andas normalt i luften men snart är jag igång igen och nu bestämmer jag mig för att tuffa på. Jag trycker på ibland och det går riktigt fort. Det känner jag. Jag förbannar det faktum att jag förlorade så mycket tid i början men det kanske inte var mer än 5-6 minuter jag förlorade ändå. Och jag tänker även på att jag brukar må dåligt och försöker att verkligen få ut eventuellt slem ur munnen hela tiden. Tycker jag lyckas bra och jag ser ibland km-skyltarna och jag bryr mig inte så mycket om dem. Känner dock att det ändå är lite skönt att veta var man är. Snart är vi på väg in på hamnen och jag fortsätter haka på alla andra men känner också att några gör detsamma med mig. Hmm, jag har aldrig varit bekväm med att ha någon som tafsar på fötterna och när jag får slag på hälen så blir jag lite rädd. Men det verkar inte störa men jag gör något konstigt med själva flytläget då jag får någon som klafsar på fötterna. Den försämras och jag får kämpa med det. Mot hamnen och jag har en som jag försöker följa men jag lyckas bara till hälften. Sen in längs kajen och jag tycker det tar lång tid och nu börjar jag nog bli lite trött. Sista biten är stökig och jag får sparkar och slag och ibland så måste jag stanna upp och ta igen mig. Men direkt på igen och nu är det sista långa svängen och den känns längre än vanlig. Tendens till kramp i baksida lår och jag får tänka på att slappna av och inte göra något förhastat. Mot rampen och kommer den aldrig? Nu börjar jag verkligen känna att det ändå är en lång simning. Där kommer den äntligen och jag traskar upp. Som vanligt är man lite mör då man går upp och innan vattnet runnit ut är man som en heffaklump. Jag går sakta bort och duschar några sekunder innan jag går bort mot min bänk. Där är jag totalvirrig och det tar som vanligt lite tid innan våtdräkten är av. Efter det så skall tridräkten upp och det går dock rätt smidigt mot vad jag var rädd för innan. Sen var det visst energi och hur sjutton skall jag få plats med den. Nu upptäcker jag att fickorna på dräkten är pyttesmå och jag håller på ett tag. Mycket energi får inte plats. Jag ser resorben och trycker i mig den. Hjälmen har jag visst satt på cykeln och efter att ha torkat fötterna och fått på mig strumpor och skor så småspringer jag bort. Men bara för att inse att jag glömt glasögonen och för några sekunder så funderar jag på att köra utan glasögon men inser att det kan bli rätt jobbigt och springer tillbaka mot påsarna. På vägen möter jag Ullis och vi pussas lite snabbt. Inte illa att hinna mysa lite mitt i en Ironman. Jag blir först lite orolig att jag glömt att packa ned glasögonen men snart hittar jag dem i en mindre påse och skakar fram dem. Fort på med dem och tillbaka till cykeln. Och sen på med hjälmen och av med cykeln och givetvis strular även det. Flaskorna är för höga och slår i ställningen och jag får vinkla cykeln lite. Nu lite lätt joggandes bort mot strecket där man får hoppa på cykeln. Min T1 tog visst hela 11 minuter och det är ju en smärre katastrof. 

Cyklingen

Men nu var det bara att hoppa upp på cykeln och även det strulade. Jag får inte i foten och jag halkar av. Men det är inte mer än så så att jag får göra ett nytt försök och nu tar jag det lugnare. Jag märker ganska omgående att många tar det lite lugnt och jag blåser ifrån dem rätt snabbt och jag passerar även Ullis direkt efter rondellen. När jag kollar jag på cykeldatorn förstår jag ingenting. Jag försökte nolla den direkt ut från bike out och det verkar som batteriet sjöng på sista versen. Hmm, det kändes ju mindre bra men jag var ju ändå lite inne på att bara köra på känsla och nu skulle det verkligen bli det! :-0 

Prognosen pekade på att det skulle blåsa upp efterhand och det skulle innebära att vi skulle få motvind i början men mer medvind då vi skulle vända upp norrut på den öländska ostkusten. Jag har som sagt var ingen mer koll än själva känslan men jag känner att jag ofta kan trycka på och trots motvinden, på både bron och söderut på Öland, så känner jag mig riktigt stark. Men ibland är det långa, långa rader av cyklister och jag sparar mig ibland innan jag bestämmer mig för att köra om alla och då cyklisterna ligger tight så måste man köra om alla på en gång. Men jag bestämmer mig ändå för att inte fega och jag känner mig lite orolig att jag kör för hårt. Men det känns nice att ta i och undrar samtidigt lite när jag skall bonka. Då jag kör om några som jag känner och dessutom kör om dem fort så misstänker jag dock ändå att jag nog kör rätt hårt. I medvinden norrut, på östra sidan så är man King! Nu korsa Öland igen och upp mot Resmo kyrka. Det blåser alltmer och jag går alltmer sällan ned i tempoställning men märker att jag ändå inte verkar förlora på att stå upp mera. Jag har ju absolut slarvat med tempoställningen då jag zwiftat. Men det verkar också vara så att det kostar en del kraft att hela tiden parera vinden och jag märker att jag lätt kör om de flesta. Fortfarande, ganska långt in i loppet, så kör jag om en del och skillnaden är markant. Det måste varit ruggiga simmare. Tillbaka på Ölandsbron och nu blåser jag om Anssi och även där passerar jag rätt fort. Jag skriker iaf till på honom. Och i samma veva så drar jag om en duktig tjej och då börjar jag fundera på om det ändå inte går rätt fort. In mot Kalmar och publiken är vild. Det är så man får passa sig så man inte av misstag missar drafting-avståndet. Det vore ju pinsamt och där alla står. Jag hör att många hejar på mig och jag ser Peter och Anette och möjligtvis även Ankan. Nu ut igen och jag försöker tvinga ned mig ned i tempoställning, emellanåt, och jag kör fortsatt rätt hårt. Ut mot Rockneby och vändpunkten. Oj! vilken dålig vändning och den jag passerade nyss kör om mig så jag får passera honom igen strax. Jag ser att många börjar tröttna och själv blir jag fundersam på hur länge jag kan cykla utan att pinka. Det känns som om mitt konstanta smådrickande fungerar bra. Men jag har nu börjar gå över mer på vatten då magen börjar krångla. Jag försöker hela tiden ta en sportdryck mellan kontrollerna och ibörjan så slank det även ned en gel. På slutet blev det mer och mer bananer och alltså vatten. Men drack gjorde jag och jag verkade svettas rätt mycket. Jag ser att jag redan börjar bli vit på dräkten av allt salt. Sista biten så släpper jag lite på trycket på pedalerna och den absolut sista biten så trampade jag bara lätt in mot stan för att få igång löparbenen. När jag hoppar av är jag så stel så det känns omöjligt att ta ett endaste steg och jag skrattar lite. Jag går bort till ställningen och hänger av cykeln och försöker sen småspringa men det är riktigt stelt. Av med hjälmen och så byter jag skor. Bestämmer mig för att köra i samma strumpor. Ser resorbflaskan och trycker i mig den. Och jag trycker samtidigt in ett gäng gelehallon och sen iväg. Dock lite virrigt med energin igen och lite väl långt byte, igen.

Löpningen

En gel håller jag i handen den var väl där i runt en mil, tror jag. Så var man då iväg och det var stumma ben men snart var jag inne i ett visst flow men de tunga cykelbenen bet sig fast och det kändes kört. Som om att vänta på klubban som skulle försätta mig i en promenad. Så kändes det. Men jag tuggade på och bestämde mig ganska snart för att försöka jogga mellan varje vätskestation och kanske, kanske skulle det hålla i ett varv. Ut mot Ängöleden och där står Peter och Nettan och de hejar entusiastiskt och jag får fram att cykeldatorn pajade och jag undrade vad jag fick för tid. De ser ut som frågetecken men hejar på och lovar att ta fram det till nästa varv. Nu känner jag att jag springer rätt fort och sneglar på klockan. Cykelbenen är visst borta och det känns som jag flyter fram. Det går i en bra bit under 6 min/km och det förvånar mig. Det är typ 5.35-5.45 och det känns inte. Rätt om det är så dyker brorsan upp och han som ser ut som ett lik! :-) -5.26, får han fram och säger att han fått springa allt han kunde efter att de fått upp tiden. Oops! Det var ju superjschysst men förstås inget jag krävde då man inte får ta emot hjälp utifrån. Hmm, det var ju rätt nice då jag inte känner att jag fått jobba så hårt för tiden. Och rätt så blåsigt. Jag kör på och jag fortsätter med samma taktik. Det verkar fungera fortsatt bra. Efter tennishallen snittar jag 5.40 och nu är det lite av en chock. Och nu börjar löptsteget sitta och jag kämpar inte emot. Det får bära eller brista. Det känns givetvis lite idiotiskt att bara köra på för jag kan ju omöjligtvis kunna springa en mara med 15 km som längst innan. Och 30 mil totalt. Men jag kämpar på och jag har ett gott mod och strax innan stadion så ser jag att jag t.o.m ligger på 5.23-fart Oj! Vad är det som händer och jag bara tuggar på. In på stadion och dags för första bandet. Det känns riktigt bra men det är med en otäck känsla att det kan ta slut snart. Det har det gjort på alla passen innan. Sen kommer jag till Expot och rätt som det var så exploderar det framför mig. Gisela, med familj, peppar som bara f-n! Jäklars! PF springer bredvid några steg och skriker! Det känns riktigt bra och jag känner att jag är inne i ett flow! Jäkligt nice! Sen in mot varvning och alla high-fives, från barnen. Jag är ofta med och interagerar, sas, men ibland så slår de så hårt så man kommer i otakt och det är frågan om man skall lägga energi på det. Ibland tar det mer än ger. Den otäcka kullerstenen och det är faktiskt så att jag tycker att stan är värst. Men det är för att det är så jobbigt underlag och jag har fått alltmer ont under fötterna. Det började ganska omgående men det ökade efterhand och nu gjorde varje steg ont. Och ännu ondare inne i stan. Genom målområdet och mot vändpunkten. Tillbaka från vändpunkten så möter jag Måns H och jag förstår att hans målsättning med sub9 sprack då tiden typ var ute då. Jag försöker iaf peppa honom och förväntade mig att snart bli varvad. Och jag klarade fortfarande av att springa hela tiden mellan kontrollerna. Men ingen Peter Och Nettan på det här varvet. Men jag tuffade på och har ut på Ängöleden, på detta varv, den klart bästa löpningen. Jag ligger runt 5.25-5.30 konstant och jag bara nöter på. Sen vätskestation och försöka dra igång i backen igen. Sen mot Neptunvägen, som jag tror den heter och vilken skönhet möter jag inte där! :-0 Älsklingen kommer springandes och vi båda möter varandra med armarna åt sidan och vi kysser varandra där på banan. Jag ser att Måns kommer bakifrån och han är ett enda stort leende. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag gör high five med Måns innan jag börjar igen. Jag fortsätter med att göra allt för att springa mellan varje kontroll och kanske, kanske klarar jag två varv. Det är allt jag tänker på. Men löpsteget är fortfarande bra men det smärtar alltmer och speciellt då man skall igång igen efter att ha druckit. Från att ha druckit cola och sportdryck vid varje så får jag allt oftare byta sportdrycken mot vatten. Och efter typ en mil så började jag med chips och några försök med saltgurka. Mot slutet så blev det nästan alltid chips vid varje kontroll. Alltid cola. Jag kämpar på och det börjar bli riktigt jobbigt! Tillbaka mot stadion för nästa armband och jag håller på att glömma bort att jag skall in i fålla två. Det är många som skall in i fålla ett nu. Det känns rätt nice. Men satan vad jobbigt det är. När skall jag bonka, tänker jag. Och så smäller det till. Det känns som om jag har Gisela rakt i nyllet. Jag vet inte var hon kom ifrån men det skriks och tjoas. Jag vet inte hur jag själv såg ut men det var jobbigt och det var långt kvar. Hon skriker att om jag håller i så kommer jag hålla Tokan bakom mig. Tankarna flyter. Ena sekunden så vet jag att det inte kommer att gå. Andra sekunden så skiter jag i det. Tredje sekunden så dyker tävlingsdjävulen upp i mig och något där inne drar igång. Jag försöker hela tiden räkna ned nu och jag räknar givetvis fel. När jag kommer på det så måste jag springa två kilometer till för att vara i fas men när det är gjort så är jag nöjd igen. Och nu är det bara att räkna ned igen. Jag har visst passerat målet och nu tuggas det på. Smärtan är hög och jag vill egentligen inte ta ett steg till men nu kommer Facebook in. Jag tänker på alla som jag vet följer mig och det bär mig. Det är idag jag kämpar och då skall jag f-n kämpa, tänker jag. Nu kan jag inte tänka på mer än smärtan men jag har sällskap av en tjej som alla skriker på och då menar jag typ alla! Sen ser jag att hon har lappen bak och jag börjar misstänka att det är någon kändis. Vi håller ungefär samma takt och vid ett tillfälle så frågar jag om hon bor här då alla skriker hennes namn och då hon även har lappen bak. Hon svarade att hon bodde här och sen åkte lappen fram. Hon drog ifrån ett tag men sen kom jag ikapp och hon står och spyr rejält och börjar springa hårt igen. Jisses! Jag börjar även själv att må dåligt och jag spyr lite lätt men det stannar i gommen och jag får gå ännu mer på cola och vatten och så lite chips. Gel är uteslutet nu men jag fick i mig en eller två på löpningen. Ut längst bort på löpningen och nu är det bara hemåt. Men jag tänker mest i kilometer och i tvåkilometerssträckor. Det är riktigt bra med Kalmar. Man kör två kilometer i taget. Får i sig lite vätska och sen vidare. Jag har fått gå i de två värsta backarna och där tappade jag lokalkändisen, tror jag. Fast jag brydde mig inte. Eller kunde inte ens försöka förresten. Jag försökte använda henne så att jag höll upp tempot för att kanske hålla undan för Tokan. Smärtan är nu som allra värst och det känns som om jag blivit slagen på fötterna stenhårt i timmar och jag vill inte ta ett endaste steg till. När jag närmar mig stadion så ser jag Ullis och skriker något i stil med "Du får hjälpa mig hålla tempot!" Hon var dock riktigt slut själv och peppade mig att köra hårt! En high five med ett barn och det krampade i baksida lår! Ahgr! :-0 Bara stretcha ut och försöka komma igång snabbt! Nu typ bara fyra km kvar och jag kommer in på stadion och man hajar till när man inser att man skall in i den bortersta fållan. Wow! Är det sant? Det går liksom inte in och min kropp är på bristningsgränsen. In mot stan och den förjävliga kullerstenen. Sista vätskekontrollen och jag skiter i att stanna. Jag försökte dividera med mig själv om jag ens skulle våga stanna. Jag kom fram till att det var farligare att stanna och försöka komma igång än att gå och få i sig lite. Men baksida lår hade börjat krampa och det rejält. Två små stopp varav det sista var ett riktigt stopp där jag fick sträcka ut benet. Nu mot upploppet och en jävel springer brett så jag inte kommer förbi. Jag är en sjuk jävel med hornen utanpå kroppen. Men jag orkar inte få fram det och jag ligger snällt bakom honom. Nu skall jag njuta, tänker jag. Jag vill ha all kärlek av publiken och tänker bara mysa mot mål. Videon säger något helt annan. Det är som en annan kropp, typ som en boll som slungas mot mål. Är det verkligen jag? In i mål och jag slås av tanken. "Vad f-n har jag gjort? Det här skall inte var fysiskt möjligt med den bakgrund jag har!" Det får mig att bara bryta ihop och jag gråter. Jag verkar ha sprungit maran på runt 4.16-4.17 Med medaljen kring halsen så hör jag Peter och jag möter honom och det brister igen. Jag är såååå slut! Och har såååå ont! Och har haft det så länge men lyckades ändå hålla i. Tänk så mycket det mentala kan spela in och fastän jag är så lycklig så är det nästan så jag tyckte att det inte var värt det. Men med dagarna som gått och med smärtan som släppt så är jag så jävla stolt! Helt galet och det här går in på kontot av oförglömliga ögongblick. Trots att jag inte kom ihåg allt. 

Nu har jag återhämtat mig och slickat såren och jag är trots allt missnöjd med debaclet med simningen och strulet med bytena. Men inget kan ta ifrån mig känslan av resten. Så jäkla coolt! Och så stolt! 

Tack alla som följt mig! Och speciellt tack till de som var där och hejade och givetvis får Peter och Anette ett extra stort tack för all den kärlek de gav! TACK!

Men även ett stort tack till Gisela med familj och de där hemma som t.ex Svarte Petter som masserade så bra och till Tanjis som tejpade hälen så att den med största sannolikhet läkte bättre till loppet. 

Tack alla! Kom inte och säg att Ironman är en ensamsport!

Men det allra, allra största tacket och kärleken går till min familj! De har gett allt! Både hemma och förstås Ullis som själv krigade sig till ytterligare en medalj med sitt näst snabbaste lopp! 

Mirakel i Kalmar? :-) 

Söndag och Ullis och Tanjis skulle mötas upp vid Stensunds brygga och gå en promenad och sedan äta frukost. Jag kunde möta upp dem och ta lite kaffe och förstås frukost med, om jag ville. Men när samtidigt Ironman Frankfurt gick, med Frodeno och Patrick Länge i startfälet, så räckte det med lite kaffe och simning. Jag vaknar och Ullis är förstås redan iväg. Jag missar simningen men ser på repriser att Frodeno ledde simningen från start till mål men även att det krampade i baksida lår för honom. Oops! Det är ju lite oväntat så tidigt och från en så rutinerade kille. Och Sebastian Kienly fick man inte räkna bort enligt en expert och jag håller med. Han är ju sjuk på cykeln men nu verkar han ha trampat på något men han haltar ändå iväg med cykeln och drar iväg. Jag tittar ett bra tag och när jag närmar mig tiden jag skall iväg så kollar jag så att jag får med allt. Sen händer det något i racet! :-0 En tjej får punktering och det skall ju inte var hela världen men den här gången så strular allt. Det är Kimberly Morrisson och hon verkar vilja ha hjälp men det är ju bara servicebilen som får ge viss hjälp och efter att han förstått att hon får lösa det själv så försöker hon. Men hon misslyckas totalt och hon verkar inte ens ha med sig slang, eller nytt däck om hon nu körde med tubdäck. Det sprutar lagningsvätska lite överallt och rätt som det var så står hon med ventilförlängaren i handen och det slutar med att hon står och hulkar. Hon som skulle ge allt för en "kona-slot", idag. Att en vanlig motionär inte har riktig koll, det förstår man, men ett proffs? Själv har jag nog förstört min lagningssats genom att tappa munstycket så det blir till att skaffa en till och så kan jag ha den gamla som reserv. OM jag kan använda den. Det måste jag se över. Sen fort iväg och när jag kommer fram så är det ljuvligt! Ullis och Tanjis verkar vara rätt klara men jag tar mig lite kaffe och sen säger vi adjö till Tanjis och förbereder oss för lite simning. Solen lyser och vattnet är jättefint! Lugnt och man ser långt. Vi byter brygga och när vi skall hoppa i så märker jag att jag glömt simmössa och blir lite rädd att jag skall frysa och/eller tappa öronpropparna. Men det sista är ju ett mindre bekymmer men ändå. Jag går bort till bilen i våtdräkten och det är VARMT! Jisses! Men det är ju bara svett och rimligtvis så borde det underlätta då jag skall i vattnet sen, tänker jag. Jag hittar dock ingen simmössa så det blir till att simma utan. Men det var inga som helst problem utan snarare skönt. Och vi syntes ju ändå bra med våra Safety buoys. Efter att ha acklimatiserat oss i vattnet så drog vi då igång och nu gick det mycket bättre och vad bra man såg i de nya glasögonen! Wow! Det var som en ny värld men det här med att bara kunna ta luft åt ett håll irriterar lite. Nu fick man vågorna rakt på sidan och det var lite mer vågor en bit ut. Där vi satt först var det ju jättelugnt. Jag fick stanna någon gång då jag stressade upp mig men emellanåt gick det skitbra och jag är jättenöjd. Dock så nöjde jag mig med ett varv idag. Ullis var nog inne på två men det kändes ändå som ett steg framåt. Vi avslutade med att träna på att ta luft även åt vänster. Men ingen var särskilt lyckosam. Totalt 730 meter. Kort men som sagt. Det kändes bra och rätt som det var så fick jag till en jäkligt bra teknik vilket även Ullis märkte då jag bara försvann. Dock så var det även åt andra hållet när jag tyckte att det kändes bra så kom jag även ändå inte förbi Ullis. Underbart i vattnet och vi avslutade med att bara mysa lite i solen. 

Sen hem och nu fortsatte vi att titta på Ironman och både Jan Frodeno och Sarah True imponerar ordenlig. Vi ser att Frodeno går mot segern och väl i mål  så är han helt slut! Värmen har tagit hårt och även tvåan Seb Kienly är överhettad. Sen vill Ullis till trädgårdshandeln och vi borde hinnan innan tjejerna går i mål. Det är typ en timme kvar. Vid trädgårdshandeln hittar vi ingenting och vi beger oss hemåt och slår på teven igen. Sarah True VERKAR stark men då och då så går hon några meter och kommentatorerna säger något om  att det som även är hennes styrka också är en hennes svaghet. Hon har lite svårt att hålla sig på rätt sida ibland och kör ibland för hårt då hon måste hålla igen. Så när det är ca. fem kilometer kvar så börjar hon vissa alltmer tecken på att väggen är nära och när det endast är en kilometer kvar så händer det som inte får hända. Både Ullis och jag reagerar på att hon verkar glömma att ta vätska vid en station och när en deltagare skall säga något till henne och nuddar henne på handen så rasar hon bara. Det är precis som henne autopilot försvann och någon annan tog över. Hon svimmar och får omedelbar hjälp. Oj! Så det kastades om rejält. Och Skye Moench blev en överaskad vinnare och det handlar ju om att köra smart och få i sig tillräckligt med vätska och energi. Lite läskigt trots alla med Sarah och jag ser henne ibland på Zwift och det sporrar. Trist men hon kommer igen. Sen blev det lite jobb på tomten och Ullis klippt gräsmattan. Så timmarna gick idag också och någon cykling hanns inte med. 

Söndag och det var så skönt att sova ut lite och mysa lite i sängen. Men snart nog så var det kaffe och Ullis ville snart kolla in lite nya blommor och jag hängde på, förstås. Och det blev först en tur mot Trosa men först stannade vi på Korslöt och slängde lite sopor. I Trosa var det smockfullt med folk på vägen vid brandstationen och jag trodde först det var något jippo men det var den årliga loppmarknaden så man fick smyga förbi alla. Sen pratade vi med en bekant och det var många hejarop för alla som man typ kände var visst där. Sen blev det lite nya blommor, vid ICA Trossen, och vi tog oss även en tur till Västerljungs blomaffär. Eller vad det nu heter. Där hittade hon också en massa och det blev förstås lite jobb med det sen. Sen ville vi träna och jag hade visst hela 1,8 km kvar (!) tills veckomålet på 180 km var klart. Hade jag vetat det igår så hade jag förstås kört lite till. Men det passade bra att köra lite idag också. Det blev 43,4 km och jag kände mig sjukt starkt och låg en bra bit över 200 watt rätt länge och bara låtsades köra på Ironman-banan. Sen en snabb dusch och sen inväntade vi Tokan, som skulle kolla våra vinklar, då vi cyklar. Han har en bike fit-app som jag har kört med för två år sedan och nu skulle vi kolla in min träningscykel och varför inte Ullis cykel också. Vi har ju bytt lite sadlar också. Det tog sin lilla tid men Tokan är tålmodig och till slut var alla nöjda. Sen fixade Tim lite mat och de kollade sedan på Hammarby vs. AIK och det var ingen munter historia för killarna. De hejar ju på Bajen och jag hejar ju egentligen inte på något lag, i Sverige, men är det något så är det förstås Bajen eftersom alla andra hejar på dem. Och även Ullis pappa. Så lite sura miner i huset men katterna var nog glada för det brukar vara så högljutt när Bajen gör mål! :-0 

Lördag morgon och jag satte mig och gick igenom betygen. De skall vara satta senast imorgon, söndag, och det var alltså hög tid. Det gick smidigt och allt kändes rätt. Bara lite jobbigt med några som helt enkelt inte hunnit visa vad de kan men det har ju tiden för sig. Men jag kände mig säker och det är alltid skönt. Sen kikade jag lite till på min uppsats och ser att jag fått svar av min handledare, professorn, på kursen. Han har nu fått tag på min kurskamrat och bara några minuter efter så kontaktar även hon mig och vi har äntligen upprättat kontakt. Vi kommer överens om det viktiga och sen vill jag passa på att träna och tänker mig prova på ett brick-pass, för första gången på mycket länge. Så jag hoppade upp på cykeln och knappade in Zwift och sista passet, för veckan, var ett free ride-pass. Men jag kommer endast ett par kilometer innan jag tappar kontakten med Zwift och det går några minuter och jag inser att jag får prova att starta om. Eventuellt så stod fläkten fel för det har hänt förut att den stört ut blåtanden. Så nu var jag lite mer försiktig med ventilationen och nu fungerade det mycket bättre. Det blev totalt en knapp timme och 30 kilometer. Sen kom Ullis hem och vi förberedde oss för fest då Ullis bror och hans fru firade 110 år tillsammans. Men jag och Ullis tänkte ta det lugnt och jag går all-in för träningen. Så ingen alkohol för mig och vi drog ifrån festen i lagom tid. Men det var trevligt och nu hann jag även se the Maulers MMA-fight. Tyvärr gick inte matchens hans väg. Men han föll med flaggan i topp och sen efteråt så tittade vi på Champions League-finalen i efterhand. Den var dock bland det tristaste man kunde se och lite av en antiklimax att det blev straff efter en halvminut. En rätt så tveksam sådan också. 

Torsdag och det var dags att tänka på pluggandet igen. Nu är det slutspurt på sista bokkursen så när jag vaknade så bullade jag upp kuddarna och satte mig vid datorn och satte igång. Men det började direkt med att strula då jag hade slarvat med fotnoterna. Så en jäkla fotnot fick jag kämpa med i flera timmar och det är så jäkla surt. Jag tror jag letade igenom all kurslitteratur jag kunde hitta och det är ju hur mycket som helst. Bara skumläsa och det fort. Det slutade med att jag behövde gå på muggen och då tog jag med mig den tjocka boken, "The History of the Book" ,som är lite av vår Bibel. Jag kommer på att jag kan ju söka i den och det tar väl 10 sekunder så har jag hittat fotnoten jag letade efter... Det kan ha sina fördelar att gå på toaletten! :-) 

Men pluggandet hade gjort att jag började få huvudvärk och ätit hade jag inte gjort heller. Tim klippte gräsmattan och rätt som det var så var Ullis hemma och hon undrade om jag ville åka till stan och varför inte. Jag skulle ju egentligen inte hinna men det är nog bra med ett break ibland. Vi började med att äta lite på Ikea och det var behövligt. Sen åkte vi runt till lite affärer men hittade inte riktigt vad vi sökte och jag började bli rejält stressad. Väl hemma så försökte vi landa och sedan märkte vi att klockan tickat på och skulle vi hinna träna så var det hög tid. Vi bytte om och vi körde dagens ftp-pass. Det såg ut att vara rätt lugnt och mycket riktigt. Det var inga större problem att hänga på och jag fick slå av fläkten ett tag då jag började frysa. Jag fick rätt många ride-on utan att jag själv gett och det är ju roligt. En liten sporre så där. Annars brukar jag alltid vara den som ger klart mest men får sällan tillbaka några. Hursomhelst så körde vi lite extra och jag stannade på 40 km och snittade nog runt 31 km/h på det lätta passet. Dock galet platt också. Efter passet så kikade vi lite på DN-galan och det var klart kul och inspirerande. Kul med Ståhl och Montler hade visst hoppat bra också. Längdhopp alltså. Kingsley trea i höjd men 1,90 imponerade ju inte lika mycket men svåra förhållanden. Och natten som var hade Zlatan lite show igen. Härligt! Först en assist med en bra nick och sedan en bra nedbröstning och mål på det. 

Imorgon är det sista dagen med min tenta, iaf innan inlämning för kamratgranskning. Sen får man väl fila lite på den innan man skickar in den till slutgranskning. Spännande. Vore ju roligt med ett högre betyg den här gången. 

Söndag och Ullis ville springa och heja lite på TUB-gänget. De som springer och springer och springer! Bara man är klar med sin 6,7 km-runda, i tid, så får man starta ett nytt varv varje heltimme. Förrförra året höll de på vansinnigt länge men i år var förhållandena sämre. Men många hade hållt ut till natten. När Ullis drog iväg så bytte jag om till cyklingen och när jag loggade in så ser jag att det danska gänget, DBR, precis skall starta. Så jag styr om och kör med dem istället. Det är visst en ny ledare, som skall köra. Han är nästan för snäll så det blir istället lite ryckigt. Det går för fort i början och sen, när många börjar klaga, så bromsar han och det går istället i snigelfart. Asch, många orkar inte vänta så det blir rätt utspritt. Jag rullar i mål och sen fortsätter jag och rätt som det är så är vi några stycken, från det danska gänget, som kör ihop och vi turas om att köra. Och det går rätt bra och vi håller ihop rätt länge. Det blir till slut 41,1 km och jag håller på totalt i en timme och sexton minuter. Rätt nöjd och kul körning. Snittwatt på 161 och 131 slag/minuten. Sen åkte Ullis iväg med Puff och jag passade på att jobba en del. På kvällen, sen, så ville jag springa lite också. Det blev 6,5 km och första halvan så var det tuffa intervaller. Riktigt skoj och det var skönt att köra lite lugnt på slutet. Snittpuls på 157 nu. 

Onsdag och Ullis skulle sluta lite tidigare då hon skulle till sjukgymnasten. Och jag tänkte förstås hänga på. Så upp tidigt på morgonen och som vanligt slängde jag mig på morgontidningen och efter att ha läst den så löste jag den. Korsordet i den alltså. Efter det så fixade jag och donade jag lite innan jag gick ned till träningsrummet. Jag tänkte, återigen, dubblera med cyklingen. Ftp-programmet tänkte jag ta med Ullis på kvällen. Men lite extraträning ville jag få in. Jag ändrade, av nyfikenhet, till tempocykel. Jag ville se vad det blev för skillnad. En sådan hade jag ju i början, på Zwift. Det var ju då jag höll på att bli galen och inte förstod varför jag inte fick någon hjälp av att ligga med i en klunga. Men nu skulle jag bara softa och jag skall ju inte få hjälp hela tiden. Jag körde runt på New York-banan och jag märkte förstås att några ville ligga i rygg. Det känns ju alltid rätt okey att göra detsamma för de, som kör TT-bike, vet ju att de själva inte får någon hjälp om någon ligger före dem. Men jag åkte så sakta så jag vet inte om det var så mycket till glädje för någon. Men några var det som ville hänga på och så är det ju så många som kör träningsprogram. De är ju så bra så det är förståeligt. Jag gjorde en sprint och toppade då 176 slag/minuten men snittet på det relativt korta passet, 46 minuter, blev 145 slag/minuten. Relativt högt ändå men jag ser att jag snittade 173 watt så mitt minne är nog inte riktigt med mig. Och när jag ser pulskurvan så ser jag en ganska markant skillnad vid runt 7 minuter. Då ökade jag visst. Rätt in i Zon3. Ur träningssynpunkt ett skitpass då. Men men. Orkar jag bara köra ikväll så kan det inte vara negativt. 

När Ullis kom hem så var jag klar och vi åkte ganska direkt. Trots mycket trafik så gick det smidigt och snart stod vi och skulle betala parkeringen men det gick inte lika smidigt. En annan hade samma problem och minuterna gick. Till slut, och efter att jag ringt, så laddade jag ned Easypark, och då fungerade det. Men vi hade gott om tid och snart satt vi i väntrummet och bläddrade i lite kataloger. Efter en stund får vi komma in och Ullis får en ordentlig undersökning och lite övningar. Sen åkte vi hemåt och väl hemma så har klockan börjat ticka och det är tufft att hitta motivivationen. Ullis säger att hon bangar men när jag går ned så kommer hon ganska snart efter. Det är väl härligt att man triggar varandra!? :-) Lite tuffare idag men ändå helt klart görligt. Det börjar rätt lugnt men snart nog kommer det några riktigt tuffa intervaller man dock ganska korta, endast tio sekunders. Och så håller det på ett tag och när passet är klart, det tog en timme och en kvart så är vi nöjda men jag skämtar lite med Ullis att jag skall rulla ned någon kilometer för att få lite likes. Jag har iaf gett likes till den som är klar med ett pass och mycket riktigt! Det hoppar in flera stycken och jag skrattar. Ullis däremot får inga, där och då, men jag befann mig mitt i zonen där alla startar så det fanns massor runt mig och inga runt Ullis. Skämt åsido så är det kul och sporrande att köra Zwift men nu lockar värmen utanför. Jag har dock ingen cykel klar och nu väntar jag inte skattepengarna så jag kan köpa en utomhuscykel också. Jag kan givetvis köra lite på min tävlingscykel men jag vill egentligen inte slita för mycket på den. 

Det första jag slog upp, som gåtan på Facebook?, var ögonlocken och som vanligt tassade jag ut, i adamsdräkten, i köket och hoppades att ingen kunde se in. Jag satte in en kaffepod och när kaffet var klart tassade jag tillbaka med morgontidningen och löste som vanligt alla kryss och när det var klart så peppade Ullis mig, dock helt ovetandes, mig till att träna direkt på morgonen. Eftersom hon hade lagt träningskläderna i hallen, och de nu var borta, så utgick jag ifrån att hon sprungit till jobbet. Att bilen var borta hade jag då inte upptäckt. Så snart hade jag fixat mig iordning och jag hade redan sett att det gick en lugn group ride, vid 10.30 Det passade perfekt och när jag var klar för att cykla så var det lite väl kort tid kvar så jag inväntade eventet istället för att pressa några kilometer. Det rullade ut rätt sakta och snart så låg man runt 1,6-1,7. Jag kunde förstås hjälpt dem som kom efter men det är alltid svårt att veta vilka som behöver hjälp eller vilka som är där för att hjälpa. Jag råkade komma lite bakom en gång och en kille var direkt där men jag tryckte lite snabbt upp i över 4 watt/kg och flög ikapp klungan. Inte behövde jag hjälp när nästintill var krypfart. Och sen pratades det om sprint och det var välkommet att sprinta men nu kördes banan baklänges och det var stört omöjligt att veta när man skulle börja trycka på. På första varvet startade jag alldeles för tidigt och det blev en jäkligt lång sprint men kom ändå fyra, av rätt många. Sen skröt någon kille om att han slog oss alla fastän han... någonting. Hmm, det sporrade ju att försöka igen på nästan varv. Fast huvudgruppen blev allt mindre och den, i början, vänliga tonen från ledaren ändrades och man skulle bli diskvalificerad och allt möjligt om man drog ifrån. Trevligt. Jag gillade Packers från början men det här är ju lite larvigt. Och eftersom jag startade så tidigt så låg jag över fyrtio sekunder före och jag kröp fram länge och när de äntligen var ikapp så pratade ledaren om sprint igen och nu skulle jag ladda på. Jag såg till att komma längst bak, i klugan, och tyckte att jag väntat länge innan jag började. Men man hinner ju knappt börja förrän man är förbi och nu var det ju ingen återvändå. Tanken med att få hjälp av klungan var bort och framför mig, dock en bra bit, fanns två stycken som verkade trycka lite grand. Jag ökar på och tänker ha en bra fart men jag trampar, och trampar och trampar... Men vad f-n! Är jag aldrig framme. Avståndet bak är nu sjukt långt och till slut börjar jag få mjölksyra och jag ser ännu inte sprintportalerna. En kille framför mig är inom nära avstånd nu och tanken är att ta hjälp av honom men återigen så börjar jag för tidigt. Jag har absolut noll koll på vart det är och jag är givetvis en bit före honom, när det är dags... Och benen är lite spagettiaktiga och jag trycker absolut ALLT! Men det är dött och jag blir till och med omcyklad av killen bakom. Sen kör jag jättelugnt men de andra är ju över minuten bakom. Typ en och en halv minut. Typiskt! Och det för en sprint på runt tio sekunder. En riktig flopp allts. Och jag ser att ledaren nu upprepar det här med diskvalificering och jag ser att cyklister t.o.m drar ifrån gruppen. Jag kör iaf riktigt lugnt och det kommer lite grupper här och var, som jag är med i, men jag glider sakteliga tillbaka och vid slutet är ledaren nästan ikapp. Då säger han att han minsann skall visa hur en sprint går till och man skall få lägga sig i ryggen, på honom. Jag som dessutom skall cykla ett program, ikväll, och till råga på allt är riktigt mör, avstår. Jag kör några kilometer till och sen får det vara bra. När jag är klar så skall jag stoppa klockan och då ser jag att den inte ens är startad. Oops! Svettigt värre och jag får ta av ett pulsband som dryper av svett och förstås göra rent sen. Helt i onödan alltså. In i duschen och sen väntade lite plugg. Jag försökte mig också på ett svårt krypto men det fick jag ge upp sedan. 

Mot kvällen så var det cykling igen och då fick jag sällskap av Ullis. Vi startar samtidigt och nu är det klockan som gäller och vi kan pusha varandra. Jag fick dock vänta på Ullis som hade glömt att ladda sin iPad. Bara surt att inte veta HUR länge till man skall vänta. Men men... Efter tio minuter, kanske, så var vi igång och jag kände igen att det småkrampade i vänstra baklåret. Det kan också bero på just det paret cykelbyxor. Eller rättare sagt triatlonbyxor. De stasar en del. Men jag försökte fokusera så gott det gick och stampa ur benen ibland. Lite tuffare idag och nu var det återigen upp till 480 watt, dock bara i tio-sekundersintervaller. Första intervallen floppade jag lite på och tryckte inte på ordentligt. Sen insåg jag att jag inte behöver maxa direkt då det bara innebär att jag får trampa med sjukt hög kadens utan jag kan låta maskinen sköta effektökningen. Det innebär säker att 2-2,5 sekunder försvinner dock så på slutet så körde jag i några sekunder till. Passet gick helt okey och vi är ju fortfarande i uppstartsfasen. Värre pass väntar! Sen fort in i duschen för att förhoppningsvis se Victor Lindeslöfs United chocka Barcelona. Men det blev en flopp och det hade räckt att backlinjen, exklusive Victor, sög. Nu klantade sig dessutom De Gea, i målet. Men det var var klasskillnad men som de spelade så var det kört från början. Fast de försökte några gånger och med lite flyt kunde det sett annorlunda ut. Så är det i fotboll.