Fredag och jag försökte avsluta snabbt och eleverna var duktiga och hjälpte till att få undan på allting. Jag körde lite lekfullt då de kämpat så hårt på Skoljoggen, tidigare i veckan. Sjukt bra drag under lektionerna och jag kunde bara njuta. Det är så jag skäms över att det känns så lätt på lektionerna men kanske kan jag ta åt mig lite grand i alla fall. Jag öppnade upp rätt ordentligt i veckan och vände typ ut och in på mig själv. Så eleverna såg att jag var mänsklig och det är nog aldrig fel. Hursomhelst så var det full fart hem och nu skulle vi iväg med husvagnen till Jönköping för att vara funktionärer och förstås sen titta på loppet. Jag hade själv inte sett ens ett mail men förstått av Ullis att vi skulle vara med på själva simningen. Tyvärr hade vi fått lite för lite information men det löste sig bra ändå. Grymt jobb av Ullis som fixat allt. Vi fick stå vid en verkstad hos han som var simchef och när vi närmade oss Jönköping så ringde vi och fick adressen. Lite småjobbigt med larmet men det var ju inga konstigheter egentligen. 

Efter lite snack med både man och hustru så installerade vi oss och åkte sedan och handlade lite. Tyvärr hade vi inte riktigt hunnit sätta oss in i hur värmen fungerar i husvagnen så det började med att vi fick börja läsa instruktionsboken. 

Vi bäddade ned oss och huttrade men snart var det nästan för varmt. 

Klockan ringer tidigt och den stora frågan var om det ens skulle bli någon simning. Det talades om temperaturer på runt 14 grader och det är ju riktigt kallt. Efter frukosten så drog vi iväg och först var det strul att hitta någonstans att stå men sen hittade vi samma parkering som vi stod på sist, då vi kollade på loppet. Några minuter sena kom vi fram eller egentligen inte då vi skulle stå vid swim exit. Vi träffar våran chef och får instruktioner. Ullis och jag väljer att ställa oss närmast vattnet och det kanske inte var så genomtänkt då det är då man skall ned och hjälpa de som vill. 

Vi får höra att simningen blir avkortad till endast 750 meter och de som är duktiga på att simma eller vill få en riktig distans blir lite sura. Men sur blev även jag, dyngsur alltså. 

Första simmaren upp och han bara möljer upp och jag är dränkt direkt. Oops! Nåja, det känns inte så kallt för vattnets kyla bryts ju ganska snabbt då det kommer upp i luften. Så fortsätter det och det är så pass att de bakom mig reagerar och då kan man ju bara tänka sig mig och Ullis som står närmst. Snabbsimmarna valde dock närmaste vägen och det var via mig.

Man levde sig in i det och man peppade och varnade för en kant. Någon fick hjälp men ibland så ville de inte fastän de vinglade rejält.

Sjukt kul och eftersom det var avkortat och klart färre deltagare så var det relativt snabbt avklarat och nu kunde vi gå och heja istället. Man torkade relativt snabbt på benen men det var värre med skor och strumpor. Handskarna lämnade jag kvar på tork och vi gick senare och hämtade dem. Dock inte mycket torrare. 

Kompisen Katten Jansson imponerade rejält och man fick en rejäl boost! Han har gått från att precis klara en olympisk till att verkligen kunna forcera på en halv-IM! 

Efter mycket fika med Peters supportergäng så tackade vi för oss men vi hann även heja lite på Tullare som är en riktig maskin. Det går liksom inte att hålla koll på alla hans lopp men det är många....  :-) 

Så vi åkte till husvagnen och jag bytte strumpor och fick på mig lite nya kläder och sen tackade vi för oss. 

Snart rullade vi hemåt men det blev några stopp då jag var kall och frusen. Några Red Bull gjorde dock susen för sista biten gick som en dans. 

Väl hemma så hälsade Tim oss välkommen och han visade upp sin nya tatuering. Vi avslutade kvällen med lite te framför "Vem tror du att du är!" Riktigt kul och Felix Herngren trodde inte sin öron då han hörde vem han var relativt nära släkt med. :-) 

Fredag morgon och efter en god frukost var vi igång igen. Idag var det visst varmt och efter ett tag så åkte vi ut till golfbanan. Ullis skulle slå lite slag på rangen med Anette och Peter hade redan dragit iväg för att vara med på någon tävling. Själv skulle jag gå en runda med Emil. Han var visst inställd på kortbanan men jag ville gå den vanliga 9-hålsbanan. Tyvärr glömde jag kepsen och var nog lite i obalans från början. Efter en lite konstig start så var vi igång men idag fungerade inte slagen alls utan det var mos i huvudet och värre skulle det bli av hettan. På slutet så kändes det som hjärnan kokade och jag fick hålla handen över huvudet. Jag sköjde med vatten men sen fick jag springa in i skuggan. Dum som man är så ville man gå klart rundan. Samtidigt så var fotbollsfinalen i full gång och man var superintresserad av hur det gick. Väl hemma så blev det en iskall dusch och det var sjukt skönt. Sen full fokus på finalen och vad nesligt. Defensiven, som föranledde straffen, var under all kritik men också väldigt oturlig. Och sen straffdramat. Ingen skall ju straffas för den. Vi borde dock ha stängt matchen tidigare. 

Efter ett tag så tackade vi för en underbar vistelse och satte oss i bilen. 

Vi stannade och åt på vägen och det blev på Brödernas, strax norr om Stockholm. Helt okej. 

Väl hemma så var det skönt att träffa barnen och det blev en mysig hemmakväll - me like!

Tisdag och efter lite fix hemmavid så var det då träning. Ullis blev hämtad av Tanjis och de skulle först springa och sedan var det SUP som gällde. Själv kom jag iväg i bra tid och skulle coacha nybörjargruppen men när jag kommer fram så är det ingen där. Jag börjar att gå på banan och sen testar jag att springa men det nyper till i knäet. Hmm, mindre bra. Innebandytjejerna är där och sen frågar en mamma hur det är och hon har förut sprungit med oss. Jag tycker inte om att säga att det är okej av slentrian så jag frågar om hon kan hänga på ett varv och jag berättar hur det är. Att det varit mycket på slutet helt enkelt. Det blir två varv och samtidigt har Twin-Tommy och Gisslan dykt upp. Den förstnämnda rehab-löpte lite grand och Gisslan hade visst telefonmöte och gick och pratade. Jag provade att springa lite grand men det funkade inte riktigt så det blev istället en promenad och när huvudgruppen kom så pratade jag lite med dem. Då TSL är på fredag så ville många få en formtopp och vi gjorde om Olgorna till 400-ingarna istället. Jag tackade för mig mig och åkte ut till Stensund. Jag går direkt till bryggan och där är Ullis och Tanjis i full färd med att komma igång med sina brädor och lite vågor är det allt. Jag bestämmer mig för att gå en runda och börjar. Nu känns det rätt bra och jag småspringer uppför de små backarna och efter kanske 700 meter så börjar jag att springa och det känns bra. Lite tungt men förutom det så är det inget som hindrar och jag fortsätter så. Det känns jobbigare och jobbigare men jag bestämmer mig för att försöka hålla i och när jag är tillbaka vid bryggan så har jag sprungit hela tiden och höll 5.41 på sista kilometern och det blev prick två kilometer, skönt! Jag filmar tjejerna och de är duktiga. Sen får jag prova och det blir runt 5-6 minuter och det går riktigt bra och jag klarar av de små vågorna rätt bra och jag vågar trycka på. Riktigt kul och det känns att det är bra träning. 

Väl hemma så handlar vi och nu är det full fart hem för att se Sverige mot Ukraina. Jag har en dålig magkänsla men den försvinner rätt fort då man ser hur Sverige spelar. Det här kommer att gå vägen, tänker man men så kommer kallduschen med dålig defensiv och jag skriker direkt till då högeryttern får alldeles för mycket tid på sig och vi kommer efter i positioner och verkar helt ha missat en kille. 0-1 men det känns fortsatt bra. Vi har många chanser och efter 1-1 så är det en riktigt bra känsla men så kommer den olyckliga utvisningen och jag är kluven. Ja, man är ansvarig för sin fot men han är så klart först in och jag är förvisso partisk men skulle det inte räckt med ett gult kort?

Nåja, domarkåren verkar klara på att det var rätt och riktigt men så surt och förlora så nära straffarna. Nä, surt men samtidigt är det lite av charmen med fotobll och detta EM går väl till historien som ett av de märkligaste. 

Lördag och för Ullis är det fortsatt övertid. Jag hade själv tänkt att komma igång och fixa en massa men orken fanns inte där så det hanns inte med så värst mycket. Vännerna R och T skall komma över så tanken är att vi skall köpa lite fika men rätt som det är så kommer Tim och säger att det är padel inbokat och att Ullis också är med. Besöket blev visst uppskjutet några timmar och först var det alltså en timmes padel. Det var ju roligt och jag var absolut med på det. 

Återigen fastnade jag lite i "the Legends of tomorrow" men sen blev det bråttom och jag packade lite snabbt och sen var vi iväg. 

Ullis slutade prick 14 så hon skulle komma några minuter sent men jag och grabbarna körde förstås två mot en, i början. Det var mycket yta att täcka och ibland var det omöjligt att vara en men det var absolut möjligt och man fick jobba hårt. 

Sen kommer Ullis och vi hann spela tre set så alla fick spela med alla. Precis när sista matchen är avgjord så kommer nästa gäng och då är det typ två minuter kvar så vi börjar packa ihop. Gänget efter var för övrigt en elev samt hennes pappa som också kört en Ironman. 

Vi åker hem och fixar lite mat och Tim köper fika. Sen, efter maten, så fikar vi med R och T och mitt i samtalet så får jag en notis från Aftonbladet och jag vet inte varför jag måste kolla men jag bara måste och då möts man av det chockartade beskedet att Christian Erikssen fallit ihop på planen och dessutom drabbats av hjärtstillestånd. Jag kommer i det närmaste i chock och går in till Tim som tittar på matchen. 

Efter fikat så handlar mycket om händelsen och jag kan inte hjälpa det men det är så sorgligt och jag gråter lite då och då. Sen kommer besked om att han enligt uppgift mår bra men varför i helvete skall matchen återupptas? Det är väl självklart att några av spelarna kan klara av att fokusera men i det stora så måste man ju förstå att det är för känslomässigt för många. Det var ju mycket känslor även för oss som tittade och man kan bara tänka sig hur det var för dem på planen. 

Söndag och Ullis jobbade och jag tänkte förbereda lite inför firande av Felix. Men han var ju hemma så jag fick vänta lite tills han och Tim skulle iväg och spela padel. Då skulle det å andra sidan bli full fart på mig. Men jag var tidigt igång och klippte gräset och rensade lite ogräs. Jag hann även snacka lite med grannen "Jossan", som bor tvärsöver, och vi snackade förstås lite om Jocke och jag blev faktiskt lite glad då han, som kan musik, tyckte att jag sjöng väldigt fint. Eller så är han bara snäll för jag förstår ju att det inte är av högsta klass direkt. Men det kändes fint och jag lyssnar ofta på den som för att minnas Jocke. Det känns bra helt enkelt så huruvida sånginsatsen är bra eller inte är sekundärt. 

Sen drog ungarna iväg och jag sprang iväg och handlade ingredienserna till en smulpaj. Jag hann med att snacka med triathleten om det pågående ultraloppet och han hade noll koll på det och blev sugen. En kul kille som verkar öppen för det mesta. 

Väl hemma så fortsatte jag att klippa klart gräset och nu var Ullis hemma och vi hjälptes åt med det sista och rätt som det var så var barnen hemma och överraskningsmomentet var försås över men de hade bara fått en timme idag. Nåja!

Vi åt gott och han öppnade lite presenter och verkade vara nöjd! :-) Grabbarna spelade lite fotboll och trixade. 

Sen hann vi se slutet på hockeyfinalen och av det jag såg så borde finnarna fått spela i powerplay, i sudden-death. Klart fegt att inte våga ta utvisningar i slutet på matcher. Lite trist att inte Finland vann men jag såg ju inte hela matchen. På Primetime så var det Disney-tema och Felix åkte på fråga 10. I veckofinalen var jag med och det var bara gamla frågor så inga åkte förrän det kom något om ett distrikt i Italien och jag hade absolut ingen aning och chansade fel. Nä, tråkig omgång och något måste absolut blivit fel. 

Bra dag och kul att många uppskattade Ullis och mina peppande ord i backen på TUBen! Så skall ni gnälla på att ungdomar har målat i gatan så har ni fel och tycker ni att det är fult så kan jag avslöja att minsta lilla regn kommer att få det som vanligt igen. :-)

Fredag:

Nu märks det att det börjar närma sig sommarlov och det blev lite mer avslappnat på idrotten. Sen, efter sista lektionen, som var på meet, så var det då dags för Ullis och Gisslan att gå iväg till badhuset för att simma 1,9 kilometer. Ullis hade inte simmat alls på ett halvår och var rent allmänt inte mentalt förberedd för en halv IM. Egentligen ville hon nog dela upp eventet, vilket faktiskt är tillåtet men Gisslan hade visst en del att göra imorgon så kändes det bra så skulle de absolut springa efter cyklingen. Jag slängde på den lite halvdåliga serien "the Legends of tomorrow" och sen såg jag på ett avsnitt och sedan kom de tillbaka från simningen. Det hade visst känts väldigt bra och Ullis var förvånad. Rätt tomt i bassängen också förutom en kvinna som prompt skulle hålla på reglerna om hur man skulle simma. Det störde förstås då de bara var tre stycken. 

Sen iväg på cyklarna och jag fortsatta att kolla på serien och rätt som det var så känner jag att jag är lite sen och inser att det blir bökigt att ta motorcykeln utan packar in all energi i bilen och drar iväg. Jag hinner komma drygt tre mil innan jag ser dem och åker in på en passande sidoväg och väntar. De känns pigga och det märks inte ens att de varit igång innan. De åker iväg och jag säger att jag dyker upp igen om 27-28 kilometer och inser att jag inte ens förstår hur trippmätaren fungerar i bilen. Så jag slår på Runkeeper och så här fort har jag aldrig "sprungit". Jag filmar dem några gånger och sedan åker jag och väntar vi infarten till Nynäs. Det är rätt fint där, i skogarna, så jag går runt och filosoferar och hinner även filma dem när de kommer igen. Efter att ha servat dem så åker jag hemåt och jag hinner knappt komma hem förrän jag får ett sms från PF, Gisslans man, som undrar hur det har gått. Jag ringer upp och han säger att han kommer bort sen. 

Jag möter upp tjejerna och de byter typ bara skorna och är snart iväg igen. Nu löpandes och nu väntar 21 kilometer men kvällen är ljuvlig. Jag tänkte precis gå in och titta på serien igen när PF dyker upp. Vi tar ett glas läsk och snart är vi iväg för att serva. Vi stannar till vid rondellen och väntar. Vi hinner avhandla det mesta och fastän vi inte setts på lång tid så känns det som man känner varandra hur bra som helst, härligt! Nu kommer tjejerna springandes och vi slås av hur vacker solnedgången är och vi springer fram för att få den bästa vinkeln då de kommer. Fortfarande så är de oförskämt fräscha och det här ser ju väldigt lovande ut för slutet. 

Vi hinner serva dem en gång till och sedan skjutsar PF hem mig. Jag slår mig ned i soffan och fastnar där innan jag känner att nu är det nog banne mig dags att gå ut och precis när jag kommer ut så kommer de! Det är nästan så att jag skäms att jag höll på att missa dem men ni skvallrar väl inte? :-0 Eller så får jag försöka med den att jag har full koll på vilken fart de skulle ha och att jag är ett geni som snabbt räknade ihop den precisa sträckan som var kvar. :-)

Nu kunde man ana en viss trötthet men så mycket mer än så var det inte. Riktigt imponerande och jag blev riktigt inspirerad! Gisslan tackade för sig och Ullis och jag satt på altanen och myste lite. Hon var riktigt stolt och nog lite förvånad att det känts så bra hela tiden. Och Umara verkar vara en ny favorit i energi. 

På lördagen så drog vi iväg för att titta på TUB, Trosa Ultra Backyard. Det är ett lopp som jag i många år inte varit så särskilt intresserad av men jag är ju å andra sidan lite av en traditionalist som kräver lite tid för att ändra mig. Vi har supportat i flera år och jag har blivit alltmer sugen på att prova men i år var det förstås inte läge men en dippande form och dessutom med sorg i bagaget. Lägg därtill på operationen av hjärtat. Nåja, vi var där flera gånger och när det frågades om de peppande orden i vägen så fick vi tyvärr säga att det var slut på gatukritor i hela kommunen och djupa suckar hördes. Hmm, Ullis skrev lite på forumet och rätt som det var fick vi napp och från flera ställen. Vi beställde mat och sade adjö till Twin-Tommy och Friskis-Sara, samt Kornet förstås, och hämtade mat och kritor och hann med några pepp-ord innan vi åkte hem och åt. 

Sedan åkte vi tillbaka och vi hann heja på de flesta av löparna innan vi började skriva för fulla muggar! Jag började med smärta är skönt men jag hann knappt börja innan det kändes som det kanske inte var det mest peppande ordet av alla... Jag har det dock som mantra men det kanske inte gäller alla... Hmm, jag fick snabbt ändra fokus och snart var vi igång med allt möjligt som du är stark, du är snygg, du är bäst, kärlek och lite allt möjligt. Det verkar klart uppskattat för flera cyklister åkte flera gånger fram och tillbaka och det syntes på deras leenden att det verkar fungera. Så kommer löparna och vilken boost! :-) Vi hejar men nu får vi kasta in handduken för Ullis har jobb imorgon. Väl hemma så är det fortfarande hög musik från grannens årliga party och jag är ledsen att säga det men det är "brick in the wall" och inte "brake in the wall". :-) Tyvärr var både jag och Ullis lite speedade från all löpning och det tog tid att somna. 

Söndag morgon och Ullis och jag tog lite frukost på altanen och solen sken så fint. Då utropar hon "fästing" och pekar på min hals. Vi springer direkt till badrummet och jag förstår ingenting. Skulle den där lilla pricken vara en fästing? Men hon var rätt övertygad om att det var något och fotade och förstorade upp. Oh, fy f-n! Det var ju en liten jävel som var i full färd med att borra sig in i kroppen på mig. Jag började med att försöka få grepp på den och samtidigt sprang Ullis och letade efter en fästingbortplockare. Efter en massa försök så började jag då med den där pincetten och jag gjorde först fel men efter några försök åt rätt håll så verkar den lossa och vi fotade direkt på både fästing och bettstället. Fästingen var helt intakt och inget fanns kvar. Men fy! 

Sen kollade vi varandra riktigt noga igen och helt klart var att det var bra ljus på altanen och nu tyckte man att det kliade hela tiden. Ja, som det börjar att göra på dig just nu! :-) *skrattar*

Jag kommer på mig själv, då jag kollar jobbmail, att jag inte fått ut något veckobrev och löser det snabbt. 

Efter det så hade vi lite koll på mitt sår och kommer att ha det i någon vecka. Men det verkar lugnt. 

Sen tog vi en tur på hojen och vi stannade först en stund hos Lina och barnen. Där blev det förstås några matcher mot Vicke och idag var jag het men satte tyvärr den svarta i fel hål då jag försökte valla den. Därefter var det två vinster och Vicke har legat av sig. :-) Lite kaffe och Oliver fick nobben då han ville provköra 1200cc Bandit. Nope! Han trodde dock jag var mer rädd om  hojen än om honom. Det stämde dock inte men likväl var det nobben. 

Sen iväg och nu blev det en tur till Skanssundet och där blev det en korv och en glass, härligt! Och efter det for vi hemåt och nu var både trötta och somnade på sängen men först efter att ha sett Bajen vinna Svenska cupen, yes! 

Ullis var lite rastlös men jag hade inga problem med att ta det lugnt och jag tittade en hel del på teve och det var först Sverige mot Slovakien och det var helt klart lite svajigt men det blev vinst. Fast det är tveksamt om vi kommer att ha gå så långt men man har ju haft fel förr. Lagsporter fascinerar ju på så sätt att helt plötsligt kan små, små ändringar få allt att klaffa. Rätt som det var så ropar Ullis Primetime men vi missade det precis. Dock så var det inga större problem för det vara bara livbojar i potten och till veckofinalen hade jag redan skramlat ihop otroliga 76 poäng så jag gick och hämtade mobilen och var beredd kvart i åtta. Men det gick inget vidare utan jag rök redan på fråga åtta och hade fått offrat en livboj på fråga sju... 

Vi slötittade lite till på teve och sen var det natti och vad gäller rubriken så handlar den förstås om att man kan bli biten på två sätt av orienteringen...

Lördag och idag var jag riktigt sugen på att plocka de sista kontrollerna i Gnesta. Det skulle helt klart bli en hel del men det var ju lördag. Men först fixade vi lite på tomten och sen kom vännen R på besök och det blev lite djupa samtal. På slutet kom Bondis också och vi hann med en påtår innan de gick hem. Han hade varit ute på en tur på cykeln. 

Därefter gjorde vi oss iordning för att orientera och vi förvarnade barnen på att vi skulle vara borta ett tag. Vi hade egentligen tänkt oss en god glass innan men Stenersborg hade precis stängt för dagen så vi tänkte att vi kan fira efteråt istället. 

Så var vi då igång och vi blandade gång med jogg och den första kontrollen var egentligen lätt men det var svårt att se stigarna och starten var lite sisådär. Vi fick gå lite fram och tillbaka för att hitta stigen men sen var vi igång igen. Nu började vi att spika kontrollerna och sen skulle vi springa en bra bit för att åter komma in på de nya kontrollerna. Vi råkade ju ta två extra förra gången och nu passerade vi dem. Och nu kom vi ihåg hur gyttjigt det var och det gick ju inte fort där. Och ibland fick man gå in i täta skogen och det undviker man ju gärna med tanke på fästingar och annat skit. Sen var det öppet igen och nu börjar det gå riktigt bra men ibland får man leta lite då man är framme. Kanske inte riktigt samma fokus som tidigare. Och jag springer för långt, på ett ställe, och helt klart så påverkar all avverkning orienteringen. Sen så går jag åt fel håll och jag imponerar på Ullis genom att säga att jag ser kontrollen, då jag är typ 200 meter bort. Hon förstår ingenting och givetvis är det ingen kontroll utan en pinne och det hände flera gånger men då var i och för sig kontrollen precis bredvid. Det var den inte nu och jag förstod liksom inte varför stenen inte låg framför huset. När vi kommer närmare så inser jag att jag gått fel och vi får gå tillbaka  och det över avverkad mark igen. Nä, på stora områden i Gnesta var det inte så roligt. Sen har vi svårt att komma rätt och jag tänker fel igen. Helt klart inte helt skärpt och jag har hela tiden ont i huvudet och är orolig att jag håller på att bli sjuk. Men nu har vi klarat av alla svåra och det är bara spurten kvar och nu är det lång förflyttning igen och vi avslutar vid koloniområdet där man återigen blir lurad av en stig som inte syns på kartan. Så vi letar på fel ställe igen och till slut så kör Ullis på appen och ropar till slut att hon ser den. Jag blir sur att en ordentlig stig inte syns på kartan men snart är vi igång igen och nu är det enkelt. Vi avslutar med att ta den sista och firar med en liten puss och senare en god glass. 

Efter glassen så beställer vi lite pizza och tar lite kaffe som jag har kvar i en termos i bilen. Sen åker vi hem och vi äter alla då alla har beställt. Efter maten så blir det förstås en varm och skön dusch och det är bara att hoppas att alla fästingar är väck för säker kan man ju aldrig vara...

Sen blev det lite teve och man ville förstås inte missa Champions League. Det märktes att mycket stod på spel och det var ibland bara positionsspel men det blixtrade till ibland och vad sorgligt att se Thiago Silva få gå ut och senare Kevin de Bruyne som åkte på en riktigt ful tackling. Men kul emellanåt och idag kändes det helt okej att se Chealsea vinna.