Torsdag och det kändes återigen lite bättre, på morgonen. Och så här i efterhand, när jag tänker efter då Ullis undrade hur det var med foten, så kändes då alltså foten klart bättre. Skönt! Men det är ändå klart obehagligt att stå på fötterna utan foppatoffel eller skor. Så jag går inte gärna alls gärna utan skor och jag måste alltid ha kryckor fortfarande. Så fastän jag kan cykla rätt mycket så är det alltså långt kvar på rehaben. Det är nog bra att påpeka. Dagen började iaf med att jag kom upp rätt tidigt och kunde ta tag i några saker. Sen fastnade man förstås framför skid-VM och jäklars vad spännande! Det var sprint, som stod på schemat, och det var spännande från start, dvs från Prologen. Tjejerna hade oväntat svårt, i början, men sen, till finalen, så gick de ju som tåget tills den ödesdigra kurvan där Sundling sätter staven fel och hon och Dahlkvist krokar ihop och dessutom gör så att Stina Nilsson tappar sitt momentum och tappar kontakten med Falla som vinner. Lite surt förstås men livet går vidare. På killsidan däremot så gick det väl som väntat men Calle Halfvardsson hade ju sett lite starkare ut, på slutet, men han fick ju inte riktigt chansen efter sitt stavbrott. Men man kanske heller inte skall luta staven så och trycka på allt man har. Fast han kanske inte var i full balans efter all uppståndelse kring honom, på slutet. Och säga vad man vill om Victor Thorn, han försökte iaf, men kanske borde man prata lite mer takik i landslaget. Det var ju en dödssynd att bränna allt krut i den värsta backen och inte räkna med någon drafting nedför. Nåja, det kändes väl bra då. Oscar Svensson körde däremot sjukt smart och gjorde vad han kunde. Grymt! Tyvärr räckte det inte riktigt men det var ändå kul att se. Sen blev det lite mat, när Ullis kom hem, och förstås lite träning. Jag såg att man kunde välja Watopia och Ullis loggade in och började och jag kom strax efter. Sen ser jag att en Sub2-ride, med SZR, snart skall starta och jag blev intresserad. Fast ledaren, Gofika, är lite speciell och verkar prata först och tänka sen. Jag har tyckt att han verkar lite spydig, ibland, och av kommentarerna, på någon group-ride, så kunde man se att han slängt ut sig lite skit här och var. Så jag tvekade då jag egentligen inte ville ha någon otrevlig upplevelse men sen blev jag lite nyfiken också. Jag behöver ju inte ta åt mig. Och det brukar gå lite väl hårt också, på de här turerna. Nåja, jag körde först 5 km på Watopia och sen, i sista stund, så klickade jag över till eventet. Fem sekunder kvar och nu var det dags. Av erfarenhet så tryckte jag på rejält, i början, och nu började istället ledaren väldigt lugnt och jag fick hålla igen. Och hålla igen väldigt länge. Nu verkade han istället hålla sig väldigt lugnt och snart började vi, som startat lite för hårt, förstås och backade så sakteliga tillbaka. Efter något varv var de flesta samlade igen men det var klart och tydligt att det var ett lugnare tempo nu. Och som vanligt samma konstiga stavningar och jag vet fortfarande inte om det är med flit, typ som en gimmick, eller att han helt enkelt inte är så bra på att stava och heller inte har full koll på engelsk meningsuppbyggnad. Men lite kul att titta på och idag var det riktigt trevligt. Det blev en lugn och skön runda och jag kunde summera 37 km idag. Som vanligt utan någon direkt hårdkörning och det är bara att inse att jag, iom operationen, går miste om en del kvalitetsträning. Sen dusch och förstås ta hand om såret. Varje dag så lägger jag om såret. Sen blev det lite fotboll men jag tittade inte på hela. Malmö var helt enkelt ett nummer för små och när de inte fick utdelning på sina chanser så tänkte jag på refrängen istället. Jag skall åka och hälsa på min "bonus-familj", i Mora, under sportlovet. Det blir förstås rätt lugnt men kul att träffa dem. 

Onsdag och dagen var som vanligt men kanske för vanlig. Jag har börjat gå in i en bubbla och kommer knappt ihåg någonting. Tog jag tabletterna imorse? Hmm, hur jag än försökte komma ihåg det så gick det inte att komma ihåg men nu har det gått över en vecka så det kan inte vara hela världen och tabletterna är ju för lindra smärta. Men hur ont har jag? Det är mer en diffus känsla och konstiga, snabba, smärtrusningar. Det liksom sticker till, och det ordentligt, i hälen. Det smärtar till rejält och det kommer ganska ofta men det är nog mer av läkningsprocessen. Jag skapade en fb-grupp, med de patienter jag träffade i samband med operationen och förstås gjorde samma, eller nästan samma, operation. Där frågade jag om de upplevde samma fenoment och till en viss del gjorde de det och det kändes skönt. Men idag ville Ullis till Safiren, det är det lokala gymmet, och jag tänkte hänga på. Det skulle bli skönt att bryta rutinerna lite. På dagen tittade jag återigen lite på VM och det var killarnas Super-G, som stod på schemat. Tyvärr så hade vi ingen större chans och inte heller norrmännen lyckades. Rätt tuff bana, liksom igår. Sen hann jag med att svara på lite mail men orken började återigen försvinna och rätt som det var så var Ullis hemma och det kom över mig att jag lovat henne att fixa en massa saker men vad var det igen? Det var som bortblåst och inte ens när jag kom på att jag glömt något kom jag inte på vad det var. Snacka om groggy i huvudet. Men efter att fått i oss lite att äta så gick Ullis och jag bort till gymmet. Hon hjälpt mig att ta fram en Cross fit-kub, som jag kunde sitta på, då jag stakade. Jag började och det var inte alls skönt och man kunde inte alls komma över "stavarna", som man skall. Sen gick jag upp och stod mest på ett ben och lite på tårna, på den opererade foten. Men trycket blev rätt snett så snart började höger skinka att krampa men det var ändå det klart bästa sättet att staka på. Att det krampade fick jag leva med men det fick banne mig räcka med fem kilometer. Tyvärr glömde jag först att sätta på klockan och sen märker jag att klockan, på stakmaskinen, inte stannar då jag stannar för att sätta på musik i öronen, då Ullis går ned till Coren. Nåja, det är inte hela världen. Folk tycker uppenbarligen att jag utgör något exotiskt inslag och ett barn kommer fram och pratar om allt möjligt och sen får mamman nog och försöker hämta honom. Men pojkens syskon tyckte också det var roligt och kom fram, dock lite på avstånd. Men efter fem kilometer var jag alltså klar och sen försökte jag styrketräna lite och lite jobbigt blev det med foten på några av benövningarna. Men jag kunde absolut hoppa runt mellan stationerna. Rätt tufft att ta i men att bara vara i blickfånget, med min fot, gjorde att jag blev lite inspirerad. Skönt och välbehövligt med lite styrka, också. Tanken var att jag och Ullis skulle cykla också men nu var min ork slut och frågan var om vi ens skulle hinna. Jag hoppar ned, på kryckor, till nedervåningen, där Ullis är. Jag pratar med en bekant och sen märker jag att passet är slut och jag hinner inte ens kika in. Så jag snabbar mig, så att inte Ullis skall behöva vänta på mig. När jag kommer upp så kommer hon strax efter. Men det tar lite tid att komma ifrån gymmet och jag vågade inte gå nedför de hala trapporna utan tog hissen. Det gjorde också att det tog någon minut extra. Sen affären och när vi kom hem så skulle hennes "race" precis starta. Så hon får ta ikapp det en annan dag. Och jag var slut så det räckte och orkade knappt ta mig hemåt. 

Så 24 minuters stakning och dryga 20 minuters styrketräning. 

Den uppmärksamme kanske såg att jag klickat i "Sport i Världen" och det var golf på morgonen. Safiren-Micke hade bokat in mig på golf och jag var riktigt sugen. Det har blivit alldeles för lite golf på slutet och jag var som sagt riktigt taggad. Men sjukt tidigt och det kändes som om jag nog behövt sova några timmar till. Men man skulle väl vakna till. Jag morsar på mina kamrater och snart är vi igång. Jag skall inte dra hela rundan men kan sammanfatta det så här. Väldigt bra utslag, med några få undantag. Blandade inspel och usel puttning. I princip så treputtade jag hela tiden. Det gjorde att resultatet inte blev så lysande och jag kroknade på slutet och det rejält. 

Sen, mot kvällen, så ville jag testa min nya Tacx Trainer och monterade ihop allt. Jag hittade ingen sax och tog en Morakniv. Det var för övrigt en från Morakniv Triathlon, som man får från deras tävling i pris. Den var... väldigt vass och snart så rann blodet. Klantigt. Jag fick hämta lite plåster och kunde snart nog fortsätta monteringen. Lite kaffe på det och snart nog ville jag köra en runda. Efter lite assistans från Ullis, som redan kört ett tag med Tacx och Zwift, så var jag igång. Men jag märkte att bägge dörrarna var stängda och jag misstänkte att det skulle bli blött. Och ingen funktionströja heller. Hmm... Det blev en bana i London och jisses vad man dras med av tempot. Oavsett om man tänkt köra lite lugnt så är det väldigt lätt att hänga på då man blir omkörd och rätt som det var så hade jag fått poäng för att jag både legat i rygg ett visst antal sekunder och sedan för att lyckas ligga över 30 km/h ett bra tag. Och så fortsatte det och jag blev svettigare och svettigare och backarna brantare och brantare. Var sjutton hittar de alla branta backar i London! :-0 Efter en knapp mil så hade jag visst kommit ett varv, eller iaf till en målportal, och jag gav upp. Jag traskade upp och Ullis, som hade besök av en väninna, undrade vad som hänt. Jag var sjöblöt. Men kul och det här kan bli en bra sporre till att cykla mera. Dock med lite mer ventilation. 

Och så röstade man förstås. Det enda jag var riktigt säker på var vad jag inte skulle rösta på. Jag tycker det är skrämmande hur utvecklingen blivit. Och det är nästan så jag tror det är ett skämt med alla felstavningar och särskrivningar från ett håll. För att inte tala om alla delningar om sådant som inte ens stämmer. Källkritik, vad är det? Och jag är rädd att historien upprepar sig. Jag vill iaf kunna se mina eventuella barnbarn i ansiktet, utan att skämmas. Och bäst att lägga in en brasklapp om att det säkert finns en del felstavningar i det här inlägget också. Jag sitter och skriver i mörkret och ser inte så värst bra. :-) 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Så var det då dags för Kalmar Ironman, i år med mig och Ullis vid sidan om. Visserligen så hade vi flera vi kände som körde men i första hand som handlade det om att få bra med motivation för vidare satsning. Vi skjuter ju upp vår start till nästa år. Vi åkte tidigt på fredag morgon och efter diverse småstopp så var vi då framme. Fast vi körde vidare mot Öland och Färjestaden. Ullis hade hittat ett bra ställe som serverade kroppkakor och det var vi sugna på. Det var smidigt att hitta dit och det var ett riktigt stort och proffsigt ställe som heter Arontorps. Det smakade riktigt gott och efter det så åkte vi tillbaka mot Kalmar och checkade in. Vi bodde på Rasta och det var rent och fräscht men lite väl enkelt för Ullis smak. Hon hade väntat sig lite mer flärd. Efter att installerat oss så tog vi apostlahästarna och traskade ned mot stan. Där väntade "Ingethem" på oss. Vi tänkte ta en fika med honom och kanske lugna hans nerver lite. Det var hans första IM och från början så trodde vi ju alla att även jag och Ullis skulle köra. Rätt försenade, mot den tid jag uppgav, så träffade vi honom och vi satte oss på läktaren och fikade lite. Strax så ser vi några bekanta och de kommer och snackar lite. Det var paret Mic-Ola, Jensan och Jonie. Det debuterade också på distansen och det blev lite snack innan fjärilarna i magen gjort sig påminda på dem alla tre och de begav sig till sina hotell. 

Ullis och jag gick till mässan och köpte lite kläder och sen blev det lite mat i magen. Efter kvällen i centrum traskade vi tillbaka till hotellet och det blev en riktigt lång promenad. Bara sträckan fram och tillbaka mellan centrum och hotellet var 9 km och sen kan man lägga till ca. 4-5 km som man traskade runt i stan. Ha ha, lite träning bara det. 

På lördag morgon var det då dags att bege sig mot simstarten och vi kom iväg lite sent och fick springa några kilometer. Lite tufft med en ryggsäck på ryggen men man ville ju inte missa starten. Proffsdamerna startade 06.45 och det missade vi tyvärr. Men vi gick igenom startfältet och man kunde känna på stämningen. Sjukt mycket fok och det var något man missade då man själv skulle starta. Man var liksom i sin egen bubbla. Det var fullt överallt och man fick se starten från ganska långt håll och den känslan var inte helt perfekt. Det hade ju varit kul att se det från lite närme håll. Så snart så traskade Ullis och jag bort till bron, där det är 900 meter kvar. Vi ser att det inte är fullt på den och vi hittar en plats som är absolut närmast simmarna. Vi sitter typ på bryggan och har fötterna där de skall runda och skulle någon sträcka upp armarna rakt upp så hade de träffat våra fötter. Vi får vänta ett bra tag men snart kommer proffstjejerna och det är en ruggig fart. De är ganska duktiga på att ta närmsta vägen så de ligger rätt nära oss. Kul att se men det är svårt att se vem som är vem. Där sitter vi kvar tills siste simmare är förbi. Colting känner vi igen och det går fort men ser lite osmidigt ut. Fast jag förstår ju att kroppen ligger bättre under vattnet än vad det ser ut att göra. Tror han simmade på 52 minuter. Hmm... Grymt. Sen traskar vi bort och tar en frukost till på hotell Svanen och det smakar kanon. Det känns liksom som "vårat" hotell. Där har vi bott de senaste två åren då vi har kört. Sen går vi och hejar på cyklisterna och efter ett tag kommer tre ungdomar och hejar vid sidan om oss och jag hör att de undrar över någonting och jag bryter in lite försiktigt och svarar. Det är början på roliga samtal och de står bredvid oss och hejar i säkert över en timme. Det slutade med att de tog våra namn för att kunna heja på oss nästa år, kul! Men snart började det att smärta i händerna och det är klart att klapparna man händerna oavbrutet i timmar så smärtar det till slut. Det kändes som om ledvätskan, i fingrarna, började försvinna. Men det fick man ta. Och vad kul att se cyklisterna le och tacka! Så håller det på och vi hejar på de vi känner och alla verkar starka. Sen byter vi plats några gånger och vi sitter ett tag på läktaren och där står vi och ser på vinnarna och det är känslomässigt. Publiken är fantastiskt och man ser att vinnarna är riktigt berörda och jag känner att jag blir tårögt. Och tårögd blev jag också när den fantastiska Thomas Gustavsson föräras med ett "egen" gata. Helt fantastiskt och jag är då glad att jag hade glasögonen på mig. Jisses, vad häftigt. Och vad fint att hans fina arbete har uppskattats och förstås gett det resultat som det gjort - Wow! Men efter några timmar orkar vi inte riktigt med larmet, trots att det är häftigt. Så vi traskar bort en bit på löparbanan och där sitter vi resten av kvällen men när det börjar närma sig slutet så orkar vi inte mer. Vi har fått den boost vi ville och tackar för oss. Vi ser systrarna Steiner springa mot mål, vi ser Thullis, Magnaten och Ingethem. Och många fler! Wow! Men som vanligt så missar jag min coach och det är ju för jäkligt att jag inte känner igenom honom. I år har vi ju inte haft någon dialog men samarbetet är lite mer light där han kollar lite på min träning och jag hoppas det kan bli bra till våren. Men han kom tvåa i sin age-group. Grattis till det!  

Nu en promenad hem till hotellet och nästan helt slut. Då kan man ju tänka hur de som springer känner sig. Vi såg förresten en löparen som kom och spydde framför ögonen på oss. Vi förstod sen, dagen efter, att det var Louie (eller hur han stavas) Herrey. Han kom till slut i mål och hade skyllt på magsjuka. Det såg mer ut som han var helt slut. Men grattis till honom med.

Söndag och idag var det dags för Morakniv Triathlon Olympisk distans. Men varken jag eller Ullis skulle köra men vi var beredda att hoppa in om Magnus behövde hjälp. Vi sov väl till runt kl. 08.00 och sen tänkte vi åka och köpa frukost på något ställe. Ullis hade en smart tanke på att äta på ICA Maxi, det hade vi gjort förr. Men det rann nog förbi mig för snart satt vi i bilen mot starten. Vi började väl att fundera på att endast köpa en kaffe och en macka på något café eller hotell. Fast inget café verkade ha öppet och hotellen var griniga. Man var visst tvungna att köpa en hel hotellfrukost och det kostade typ 130 kronor. Det tyckte vi inte att en kaffe och en macka var värt och vi hade heller inte tid att sitta ned. Vi skulle ju vara lite tillgängliga och nu började regnet falla allt kraftigare. Blöta som tusan så satte vi oss i bilen och åkte, efter att snabbt ha morsat på gänget vid starten, tillbaka mot ICA Maxi. Det som vi passerade i början... Hmm, Vi gick in och tog oss en kaffe och en macka. Det blev en smoothie också och allt smakade kanon. Och regnet kom och gick lite grand. Nu får vi mess om att Rainy (passande namn idag) ställer in. Han har mått lite dåligt av någon mat. Och både Ullis och jag kände ju av något igår. Fast vi käkade nog inte ens på samma ställe. Hmm, vad tråkigt. Snart måste vi skynda oss tillbaka till starten och efter att jag klagade lite på att det nog borde vara markeringar vid bulorna på ett vägavsnitt så fick jag gärna markera dem och sedan skulle vi skynda oss till ett ställe där Ullis och jag skulle vara. Vi hann markera och jag hoppades att markeringen fastnade trots det våta underlaget. Vi hinner knappt parkera bilen och kolla svängen, där vi skulle stå, förrän det kommer ut en gammal dam och börjar prata om problemen dagen innan. Hon slutar typ aldrig att prata och när cyklisterna kommer får jag koppla bort henne och dessutom så är det några smågrabbar på cykel som stör lite grand. När det är som värst så får man varna cyklisterna, för trångt möte, och även stoppa bilar, så det inte blir olyckor. Men jag tycker vi har bra koll och vågar släppa fram bilarna men ibland med order om att gasa på. Det är verkligen fullt upp den tid vi står där och när det lugnar sig så lugnar det sig förstås rejält, men det är bara skönt. Vi får nog lite drygt en kvart då det inte händer så mycket och sen, när vi försäkrat oss om att det inte kommer fler, tar vi oss tillbaka och parkerar bilen. Vi tittar på lite grand och snackar lite med underbara Sivan och Brittan samt en av deras sönder, Nicke-dockan. Vi hinner inte snacka så mycket med Magnus, då han  har fullt upp och sen måste vi bege oss hemåt och efter lite mat så tackar vi för oss och vi fick med oss en massa härlig energi och förstås många trevliga möten! :-)

Tack Mora!

Hmm, dags att trimma till sig lite...?

Så var det då dags och Ullis och jag gick upp tidigt för nu skulle vi packa och det fort. Första tävlingen, Morakniv Triathon Sprint, började rätt tidigt och det är ju en bit att åka. Vi kom iväg hyfsat och på vägen upp så ringer jag först Rainy för att se om han kan ställa upp. Vi hade ju några från klubben som skulle dit och köra. Men tokan, som är rätt bra på att springa, skulle inte hinna springa. Och Rainy, som nog är bäst på att simma men även väldigt stark på cykeln, var inte supersugen. Hmm.. Och Ullis var mest sugen på att köra men ville då simma. Asch, vi får lösa det på plats. Men Rainy skulle nog kunna ta löpningen. 

Det går rätt bra att köra men man blir ju rätt stel. Jag ringer "pappa" som blir förvånad att jag ringer och de visste inte riktigt om jag och Ullis skulle komma upp. Det var nog ett tag sedan jag hörde av mig. Och Magnus visste nog inte när vi skulle komma. Det visste vi nog inte själva heller. Jag får iaf höra att Magnus är lite upprörd över att ett gäng funkisar hoppat av men jag ringde direkt upp Magnus och sade när vi beräknades komma fram. Vi missar simstarten men snor åt oss några västar och springer bort till ett ställe där det är bra att vara. Sedan kommer en funkis förbi och vill att någon hjälper till vid växlingen. Sagt och gjort. Jag ser till att cyklisterna kommer av cykeln vid rätt ställe och får skrika rätt hårt ibland för linjen saknas så jag får peka ut en linje. Men det går bra och jag hejar på. Sen, när cykeldelen är över, så pratar jag och Ullis ihop oss med de andra och vi träffar även på Miche L, som brukar vara på plats här och köra. Han kan mycket väl tänka sig att springa. Jag vet att han är grym på cykel också men skulle jag få välja så tar jag Ullis på simningen, Rainy på cykeln och Miche på löpningen. Det är nog konkurrenskraftigt. Det gör inget att jag avstår för jag har slarvat med cykelträningen och har inga cykelpass alls på slutet. Men Rainy avstår gärna så det blir så att jag får ta cykeldelen och snart nog är det dags att ta fram cykeln och göra sig iordning. Men vi hinner äta lite snabbt på Mora Strand. Det är väldigt gott men kanske väl mycket flott för min smak. Eller iaf vad jag är van vid. Jag brukar få ont i magen av sådan mat och så även idag. Satan vilket magknip! Jag får gå några gånger på toaletten och när Ullis skall starta så känner jag att jag nog borde gå igen... Oops! Men det borde jag hinna. Så startar lagen och det är väl 14 stycken. Ullis är ju bra på att simma men typ alla är sjukt grymma simmare! Förra året så var Ullis i den första tredjedelen på simningen, då hon körde olympiska, nu var det tvärtom. Helt galet! Lagen verkar tagit med sig riktiga simmare för de bara försvann där framme. Ullis körde stabilt och hade tre stycken bakom sig och inte alltför långt fram till en framför sig. Men sen var det luckor. Ullis simmade runt 1,5 minuter snabbare än sist och springer upp ur vattnet fram till mig. Vi växlar med en kyss och så drar jag iväg. Alltså springer i väg och jag hör att speakern säger något om att jag inte ställde upp på Sprinten för att jag inte fick springa. Folk måste ha undrat! :-) Och upp och iväg på cykeln. Hmm, hur gjorde man nu då? Ställningen känns galet aero och jag förstår att jag kommer att få rejält ont i nacken. Jag trycker på och räknar med att få släppa rätt omgående för att inte dra på mig mjölksyra. Jag ser ingen framför mig men det dröjer inte så länge förrän det kommer en bakom mig och kör om? Jag förstår ingenting. Jag är ju rätt bra på cykla och hur stor risk är det att en av de få bakom mig skulle köra om mig. Killen kör ungefär 2 km/h snabbare än mig och jag känner på farten lite genom att lägga mig 12 meter bakom men släpper det rätt snabbt. Lite småsurt. När jag närmar mig vändningen så kommer de, cyklisterna, en efter en. Jag plockar några stycken iaf och "mitt" gäng hejar som sjutton när jag kommer och skriker att jag är så grym. Jag vet inte om de bara är snälla eller om jag faktiskt går fort. Klockan är fortfarande kladdigt sedan Ironman, förra hösten, jag har alltså inte ens kört med cykeln sedan dess. Hmm, cykelvård - vad är det? Så jag ser inte riktigt farten och snittet verkar lågt. Men jag har nog bara inte nollat den sedan sist. Ut på andra varvet och nu börjar det kännas och brännas. Skav från helvetet mellan benen och man måste förstås vänja sig lite innan. Eller så satt jag rätt dåligt på sadeln. Jag hade struntat/glömt att ta med mig flaska till cykeln och jag tänkte väl inte att det skulle behövas på 21 km. Men nu började det kännas i strupen. JIsses vad torrt det var. Jag tänker bli rejält trött och trycker på. Nacken gör skitont och jag kan inte alls ligga så länge i tempoställning så när det går uppför eller är dålig väg så sitter jag upp. Jag plockar rätt många nu och är lite nyfiken på vart jag ligger. Vid vändningen så passerar jag precis en herre och ser att jag har två cyklister till, rätt nära. En tjej cyklar rätt fort och jag plockar inte så mycket på henne. Men den första tjejen passerar jag fort och snart nog en kille. Och kanske närmar jag mig tjejen lite. Attans! Jag vill ikapp henne och ger allt. Benen börjar fyllas av mjölksyra och nu knixar vi in mot målet genom bostadsområdet. En bil gör att jag tappar lite fart och sen trycker jag på när jag kan. Jag hinnner precis ikapp tjejen och vi springer nästintill ida vid sida bort mot ställningen, där man hänger upp cyklar. Jag gör det lite fortare och trots att jag tappat några meter innan så växlar vi samtidigt. Jag tror att vi växlade som femte lag och efterhand får vi höra att det trot allt är lite kamp om tredjeplatsen. Men Miche vet inte riktigt hur det ligger till och han sprang även Gesunda Montain Challenge igår. Laget som gick ut samtidigt vid växlingen drar ifrån lite och Miche tappar allteftersom. Men han passerar också löpare och när han sprungit ett varv så är det just den snabbe killen han skulle matcha för att vi skulle komma två. Vi kommer in på en hedrande fjärdeplats och det var spännande och kul. Vi körde för Team Enklaresport men tanken fanns att vi skulle heta Team Funktionärerna, då alla tre hade varit det under dagen. Tack för inhoppet, Miche! Nästa år kör ni ett eget lag från Eskilstuna och vi kör med våra klubbmedlemmar. Vi måste förankra det lite innan bara! :-) Så vi får bort eländet med "inhyrda" idrottare! ;-) Men kul var det och sedan åkte jag och Ullis bort till S och B för en liten fika. Vi avslutade förstås kvällen hos Magnus, där vi tittade på en bra film. 

Jag kollade sedan min snittfart och den visade på 34,7 km/h. Det är jag nöjd med, speciellt då jag inte cykeltränat så mycket och slarvat lite totalt med träningen. Men min klocka visar på 21,78 km... Men jag ser inget konstigt på kartan, som visar hur jag cyklat, så det kanske är närmare 22 km då. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Fredag och vi startade åter dagen på gymmet Active. Och då A gick iväg med sin PT så kollade vi tre övriga runt på vad som fanns. Ullis var sugen att kolla in spinninghörnan, som verkade ha någon häftig skärm, typ VR, där en person talade om vad man skulle göra. Fast tyvärr hade vi inga hörlurar med oss så vi satte oss och försökte se vad man skulle göra. Med god hjälp av grafiken som även visade på % av max. Det slutade med att Ullis och jag blev kvar på cyklarna men P gick iväg efter en knapp halvtimme och gjorde något annat. Han var visst inte så van att sitta på en cykelsadel så länge. Så det blev väl 45 minuter för mig och Ullis, lite sådär halvhårt. För P hade pratat om att vi skulle vara med på en golftävling idag och hur opretentiös en tävling än är så blir jag nervös. Så även idag och golf har jag ju spelat extremt lite på slutet. Men jag var sugen och vi startade med att larva oss lite med P:s svåger, som för övrigt äger banan. Vi skulle slå in en boll med fel klubba, dvs de två skulle använda en vänsterklubba och jag en höger. Jag trodde det skulle bli en baggis för mig som typ började min karriär med dem. Eller iaf slog ut på rangen med dem. Fast alla vi tre spred bollarna hej vilt men jag utsågs ändå till vinnare då jag lyckades komma över vattenhindret. Vi fick sluta rätt snabbt då bollarna försvann i en rasande fart. Sen slog jag med rätt klubba och kom typ 50 cm ifrån flaggan och satte sen putten - Wow! Fast det var ju bara ett övningshål för när tävlingen sedan började gick det inte lika bra. Första slaget och jag känner verkligen vilken kanonträff det är men jag tittar nog upp och får nog träffen på sidan för den går spikrakt men dock 30 grader åt vänster... Men vad f-n! Så det blev till att pegga upp en ny boll... Vilken jäkla start! Sen blandar jag friskt igen och återigen blev det lite bättre på slutet. Det slutade iaf i buffertzon. För P gick det sämre och han höjde sig. Men kul att tävla och jag kom på vad jag gjort för fel. Men det upptäckte P i slutet på rundan så jag kunde inte testa så många gånger. 

Efter rundan blev det fort hem och ett snabbdopp i poolen för att kyla ned sig. Härligt! Och P blev eld och lågor när han såg att hans nya driver kommit så han for iväg till posten och hämtade den. Jag skall inte nämna vad den kostade men man kan iaf konstatera att golf kan vara dyrt... Men det kan ju andra sporter också. Det kan lätt dra iväg om man blir biten. Jag själv fick ju ett golfset då jag fyllde 40 år och sen har jag köpt ett begagnat set också. Men det är klart att det vore kul med någon värstingklubba. Fast först blir det nog en bra racer. 

Efter lite frukost så tackade vi så hemskt mycket för gästfrihten och började åka hemåt. Och med en nysmord kedja för vi märkte att den rasslade och betette sig konstigt. När jag kikar på den så verkar den lite rostig på något ställe och det verkar ställa till det lite. Men med lite ny olja på den så gick den bättre och vi kom hem utan problem. Dock lite drygt att åka så långt men nu åkte vi småvägar hem och vissa av dem är ju underbara.

Och vad kul att komma hem till familjen och vi kände knappt igen barnen som var nyklippta! Skitsnyggt blev det så nu väntar vi bara på barnbarnen! Nähå, så fick man visst inte skriva... ;-) Katterna betette sig som vanligt då man varit borta ett tag. Totalt ointresserade alltså... Fast efter ett tag får man gulla med dem.

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Fredag och dags för Trosa Stadslopp. Jag har varit lite hängig och kände knappt för att åka ned. Vet inte riktigt vad det är men det är klart att det suger att inte springa när man gillar det loppet. Men hursomhelst så åkte vi ned och vi hinner knappt parkera bilen förrän en Bäck-broder åker förbi och ser klart bekymrad ut. De saknar en funktionär vid en vital punkt men jag och Ullis sade att vi kan stå där. Han åkte vidare klart lättad och vi gick mot starten. Vi möter ledarbilen för det korta loppet och det verkade inte lika viktigt just då och vi hade säkert inte hunnit. Såvida vi inte liftat med Bäck men han sade inget om det. Efter att ha morsat på de som skulle springa och förstås tagit kort så hämtade vi våra funkiströjor och snart var det dags för start. Efter starten så kollade vi upp vårat ställe och gick sedan tillbaka för att se löparna varva. Det kändes inte som något rekordtempo men jag kan ju ha räknat fel. Sen gick vi bortåt och när det börjar närma sig så kommer två cyklister, en pappa och hans son. De hade inte orkat med tempot och pappan säger att cyklisterna skall också ledas in men åt andra hållet. Oops! Det hade ingen sagt och det var tur att de kom förbi. Sen kommer bilen och vi öppnade smidigt och såg till att inga var ivägen och cykelkillen ledde in de övriga cyklisterna och sen fick någon vinka vidare löparna. De hade verkat lite förvirrade. Men det är sådant man kan tänka på till nästa gång. Men då hoppas jag på att kunna springa förstås.