Inlägg publicerade under kategorin Sport i Världen!

Av Niclas Bernhardsson - Lördag 19 aug 22:30

Ja så var det då dags för Kalmar Ironman igen och det var satans vad fjärilar man hade i magen. För något halvår sedan tvivlade jag på mina mål, då jag satte upp riktigt höga mål, vilket var att kvalificera mig till Hawaii Ironman, och jag tog nog ned målet innerst inne till sub10 istället. Och för någon månad sedan så kändes målet med Hawaii helt ute och säkert också tidsmålet. Men då och då så kändes det som om det fanns rejält med krut och att jag säkert skulle chocka många ändå. Hursomhelst så var jag rejält taggad och med Stockholm Marathon i ganska färskt minne, där jag helt plötsligt, efter regnet, kunde löpa på i rätt hög fart, så hade jag ändå rätt stora förhoppningar och jag kände att formen kunde bli riktigt bra till Ironman, i Kalmar. 

Jag körde Ångaloppet Sprint helgen innan och var nästan som en maskin. Det gick grymt bra och jag försökte pusha på min medtävlande så mycket som det gick och han blev tyvärr helt slut och kunde inte genomföra det större loppet dagen efter. Sen fick jag återigen känningar i ryggen och i onsdags så gick jag lite snabbt till Svempa, på Art of Training, som knäckte till mig. Väl framme i Kalmar så checkade vi in och efter den nattens sömn så vaknade jag med ryggskott och det oroade helt klart. Men jag fortsatte ladda på och hoppades på det bästa. Med på resan var även Tokan, som också skulle tävla, och hans fru Ankan. Och framförallt så hade jag och Ullis en egen supporter-skara och det var min storebror Lillis och hans Nettis. Det rös i hela kroppen då jag tänkte på att de skulle heja och det piggade upp. Men jag blev mer och mer nervös och sista natten så försökte jag ligga på golvet för att kanske få ryggen att bli helt okey. Men helt klart så lägger jag mig på sidan efter en stund och det gjorde alldeles för ont då jag låg på golvet så jag flyttade till slut upp igen. Och det har börjat regna rätt mycket. Kanske lite dåligt med sömn den natten och jag började även bli rätt svullen i kroppen. Kanske lite väl mycket. Till slut vaknar vi och helt plötsligt får jag en nysattack och den slutar inte. Jag nyser och nyser och nyser...! :-0 Ullis blir galen på mig och jag får tag på toalettpapper och försöker hålla för. Helt plötsligt så sugs papper in och fastnar i halsen och det blir panik på både mig och Ullis! Och jag kräks och kräks och får till slut upp både papper och spyor! :-0 Men vad f-n! Vilken härlig start på mitt lopp då... :-/ 

Vi kommer förstås lite försent till frukosten och där sitter Tokan och väntar. Jag börjar väl må lite bättre och snart är vi på väg ned mot starten. På mitt förslag så går vi ned i våra våtdräkter, det regnar fortfarande. Min tanke är att jag skall försöka simma lite i Kattrumpan först. Det är en liten badvik, där gick förresten simstarten förut då loppet hette Järnmannen. Förhoppningsvis så kommer det göra att jag inte börjar hyperventilera och/eller får en astmaattack. Efter att ha lämnat energin på cyklarna och i våra race-bags, så går vi till badviken och jag har både puffat ventoline och simmat några hundra meter och det känns helt okey. De andra joinar också och tycker det var en smart idé att simma innan. Jag känner tyvärr att jag inte ens kan jogga ett endaste steg och det vore ju snöpligt om det inte går att springa alls på maran. Hmm, fast jag har ju pannben och brukar kunna lyfta mig själv. Vi går bortåt starten och jag blir lite orolig att jag inte hinner gå på toaletten innan. Hmm, det brukar jag ju alltid göra men jag kanske inte behöver det. Jag ser tyvärr inte Tullis men snart så går vi till våra fållor, där våra tänkta simtider står. Ullis och Tokan går lite mer bak än vad jag gör och det kan ju anses korkat av mig att gå ned före dem men jag har hela tiden känt att jag haft mer i kroppen än vad jag fått ut. Så är det snart dags och mentalt har jag förberett mig för en lång dag. Så är det snart dags för min tur och snart är glasögonen på. Faktiskt en av de sista. Man börjar visst bli rutinerad. Ned i vattnet och jag försöker hålla mig lugnt. Men det är alltid svårt att hitta någon rytm och det är mycket folk. Pust och stön! Jag är inte alls van att bli påsimmad och stannar alltid upp då jag blir det och kollar bakåt så jag inte blir översimmad. Klart orutinerat och jag blir lite arg på mig själv att jag tappar greppet så snabbt. Jag försöker att inte stanna upp då jag slår i någon annan men när det blir alltför häftigt så blir det stopp och jag får börja om igen. Andningen börjar tyvärr gå upp och jag måste stanna och pusta ut. Men vad f-n! Skall det alltid vara så här. Efter tio sekunder så testar jag igen och nu håller det några hundra meter innan jag måste stanna igen. Det blir nog totalt tre stopp men sen kan jag absolut börja ta i lite mer iaf och snart nog är jag inne i ett bra stim. Efter någon kilometer behövs det inte lika mycket för att störa mig men jag kommer tyvärr snart nära en bånglig karl som liksom bara trycker på mig ordentligt. Jag råkar å andra sidan lägga handen på en rumpa och det var absolut inte meningen. Jag kan iaf ligga och ta i mer och mot kajen har jag en bra fart och får simma i fred och det får jag hela vägen längs kajen också. Under lilla bron och snart ut en liten sväng och det blir en liten krock bara. Sen inåt och nu blir det lite mer bråk. Efter en liten incident så tvingar jag mig själv att inte bry mig och jag simmar på i mitt eget tempo och rätt som det var så får jag en rejäl käftsmäll och jag tror ju förstås att det inte är med mening men när jag sneglar bakåt så ser jag att det viftas hejvilt från en tjej. Jag stannar förstås upp då jag blir chockad över smällen. Snart är jag igång igen och tror det är lugnt när det händer igen! :-0 Men vad f-n! Det här är ju rena kriget och nu försöker jag trycka på lite men känner att det drar lite i vänstra baksidan. Hmm, ingen kramp nu, tack! tänker jag. När jag närmar mig rampen så har jag ingen aning om hur det gått att simma mer än att det var helt vansinnigt där ute. Nu skall jag upp på rampen men alla liksom stannar i vattnet lite ifrån. Hmm, vad håller de på med? tänker jag. Jag förstår snart att de inte förstår att det är så brant och att de står och stampar vatten. Det försvinner säkert 15 sekunder bara i onödan. Upp och jag försöker trycka på klockan och då byter den sport till "Annan träning"! Det är förstås T1. Men jag vet inte hur fort det har gått. Jag har fullt upp med att nå min rem på ryggen men hittar den inte. Jag frågar en funktionär men hon får inte hjälpa, säger hon. Hmm, helst sant. In i tältet och en med/mottävlande drar ned dragkedjan. Tack för det! Det svider hemskt mycket i nacken och det kommer jag ihåg från sist. Det tar tid att få av dräkten och Ullis och jag glömde återigen Body Glide, som vi skulle smörjt in oss med innan för att få det att gå lättare. Till slut är jag fri från dräkten och försöker torka fötterna men allt är blött och handduken är snart lika med det blöta golvet men jag har snart både strumpor och skor på mig. Jag kommer på mig själv med att jag aldrig ens provat skorna på pedalerna och är lite orolig att det skall vara rätt justerat, eller något. Skorna köpte jag ju i onsdags och kanske var det även ett nummer för stora... Jag joggar sakta bort men passar på att pinka lite innan jag når cykeln. Av med den från bommen och jag tänker mig att springa bort på mattorna men det fick jag visst inte utan jag får springa rakt nedåt direkt. Det är TigerLotta som ropar och då är det bäst att lyda. Bort mot strecket och upp på cykeln bakom strecket förstås och börjar cykla. Rätt blött och jag tar det lugnt i början. Det är mycket publik och jag känner mig alldeles överjäst. Vad har hänt med kroppen? Jag har ju känt mig i förhållandes bra form och det suger lite. Men nu är det cykel och kanske är jag bara lite svullen. Jag försöker få i mig energi i en jämn ström. Det slår till i något gupp och när jag sen skall ha tag i någon flaska bakom sadeln så känner jag ingenting! :-0 Men vad i helsicke nu då, tänker jag. Jag tittar bakåt och snart nog ser jag att flaskstället vridit sig och flaskorna pekar i princip rakt bakåt. Det går vansinnigt fort över Ölandsbron då vinden är i ryggen. Jag märker att många duktiga cyklister kommer i hög fart bakom och så håller det på bra länge och jag börjar misstänka att simningen ändå gått förhållandevis bra. :-) In i Färjestaden och ned mot Mörby-Långa. Där passerar man ett farthinder och minnet slår emot mig! :-0 Det var i det här farthindret som jag sist förlorade mitt gula nät, i vattenflaskan, och jag rycker upp det och håller i det. Vad jag inte ser då är att jag åker över en flaska och jag får panik. Min Coach/mitt bollblank, åkte ju över en flaska och åkte omkull för ett tag sen och när jag tittar bakåt så ser jag att jag klyvt flaskan mitt på! Pust! :-0. Men jag förlorar vattenflaskan bak och när jag skall ha tag i min energiflaska bak så når jag den inte... :-( Jag närmar mig vätskestationen och det bara klånkar framför mig. En krasch! Jag stannar till lite försiktigt då jag ändå måste stanna för att kunna lämna flaskan och få en ny. Vad jag inte kommer på då är att jag ju kan ta en flaska och fylla över den fort och slänga... Men det tänker jag inte på då. Jag ser att mannen som orsakat kraschen nästan ser overkligt glad ut och han som ligger på backen det omvända. Jisses! Hoppas allt gick bra där. När vi åker ut från Mörby-Långa och runt en fabrik så råker jag komma för nära en cyklist och jag bestämmer mig för att inte köra om utan istället resa mig upp så farten bromsas och passar på att skaka lite på huvudet. Då kommer en domare fram och pekar på mig och ropar något som jag inte hör! :-0 Jag visar att jag inte riktigt förstår för så fel gjorde jag ju inte. Visserligen så skall man alltid starta en omkörning om man kommer ikapp en cyklist, och kommer för nära, men nu var inte min tanke det och jag kanske var tvungen att avbryta då någon bakifrån påbörjat en omkörning. Jag kommer inte riktigt ihåg nu men jag vaknade iaf till och blev orolig samt undrade vad som hände! :-0 

Jag vågade iaf inte köra förbi någon Penalty-tält utan höll hela tiden utkik. Lite småirriterad men det var lätt hänt för det var satans trångt på banan. Emellanåt så trycker jag på och jag håller en bra bit in i loppet runt 32,5 km/h. Fortfarande för låg fart men det var motvind hela vägen ned mot Degerhamn och nu vände det mot östra sidan och en fet medvind väntade. Fast jag ser ett Penalty-tält och åker fort in och undrar vad jag skall göra. Ligger det något på mig? undrar jag. -Nej, svarar dem, och jag kan åka vidare. Härligt! Hög fart nu och jag kommer verkligen i mitt esse när det är medvind. Mitt diskhjul blir som ett segel och jag flyger förbi folk. Och nu rakt norrut igen och farten är hög. Jag snittar lite över 36,5 km/h men jag börjar ändå känna mig seg. Det är som att jag prickat formen helt fel. Jag känner mig fortfarande som en svullen gris och jag undrar om jag har något i kroppen. Nu över Stora Alvaret och nu blir det lite mer kämpa. Folk börjar fuska mer och mer och det är rätt nära mellan cyklarna. Jag tänker iaf inte fuska utan lägger mig hela tiden i omkörningn och det rätt tidigt. Många verkar tycka att det är okey att vänta med att åka ut tills de är alldeles nära. Nu upp mot Färjestaden och jag trycker på rätt hårt nu och det finns två stycken som jag omväxlande låter "dra" mig. Givetvis med rätt lucka, eller iaf som jag upplever det. Genom Färjestaden och snart en fet movind över Ölandsbron. Och nu är det som all Fair-Play är borta. Folk har max en cykellängd emellan sig och det ser ut som ett lämmeltåg. Fast det är klart att det trycks ihop automatiskt pga den låga farten men jag kämpade på i omkörningsfilen och jobbade lite extra hårt där. Mitt liv gick lite genom revy någon gång i nedförsbacken då jag var nära en kon bara. Fy bubban!

In mot vändning och brorsan och Nettis hejade och strax därefter ropar även Ankan! Så roligt och jag passade på att njuta lite. Nu bara sex mil kvar men det är mycket mer tekniskt och lite mentalt tufft då man är ute lite i ingenmansland. Mycket små knixar och mycket svängar. Jag har fortsatt stannat i varje kontroll men kanske dricker jag lite mindre på slutet då jag inte tömmer hela flaskan. Och på slutet kommer jag på att jag kan fylla på i farten. In mot Kalmar igen och jag tar det lite lugnare på slutet och hela stan verkar lyfta och våra supportrar hejar förstås igen. Känns härligt men jag känner mig fortsatt som en svullen gris. Dags att försöka springa men det går bara att gå bort med cykeln. Jag passar på att pinka då jag närmar mig Run-bagen. Av med skorna och hjälmen och på med löparskorna. Hmprf! Det här var segt och vad har hänt med magen? Det är som värsta magvärken och det smärtar nedåt ljumskarna. Jag tar några steg och det känns direkt. Och stelt och tungt. Jag borrar ned nacken och jag känner att det gör riktit ont i nacken av solen. Där jag har fått rejält skavsår. Jag får vrida kepsen så nacken skyddas från solen för det bara svider där av strålarna. Jag passerar brorsan och Nettis och de hejar på. Tungt och stelt men inget ovanligt så här nära cyklingen. Får jag igång kroppen nu så är det kanske ingen katastrof med tiden. Och jag försöker kolla på klockan och den visar runt 5 min/km. Hmm, bara hoppas det släpper snart då. Stumheten försvinner ungefär 5-6 km in i löpningen och jag känner mig så tung och trött i kroppen så min plan blir att endast gå vid stationerna då jag så fort som möjligt trycker i mig, och som det visade sig, alltid chips och alltid en mugg cola och antingen Red Bull eller sportdryck. Samt att jag alltid hällde en svalkande mugg vatten i kepsen. Ett varv och många hejar på, inte bara våra härliga supportrar. Det är tungt men jag är mentalt stark och fastän det gör ont i fötterna varje gång jag skall börja springa och förstås hela tiden då jag springer så har jag bestämt mig. Smärta får inte göra så att jag viker ned mig. Jag fortsätter att springa hela tiden men vid runt 20 km så kommer en första rejäl kramp som gör att jag får gå in vid en station och dra på lite liniment på baksida lår och jag får ibland stretcha ut vid stationerna. Så några sekunder extra blev det hela tiden. Och det har börjat gå långsammare och långsammare och jag får tvinga mig att sura efteråt istället och försöker lägga allt krut på här och nu. Jag reagerar på att jag inte känner igen någon men jag sluter mig ibland i min egen bubbla. Det är först på varv tre som jag springer ikapp Ullis och hon springer med mig ett tag och sen fortsätter jag själv. Där fick jag också lite kramp förresten. När jag springer tillbaka mot Kalmar och skall ut mot mitt sista band så ser jag Tokan och jag ropar men han hör inget. Han ligger, det kan jag se på Movescount, precis 6 kilometer bakom mig då. Men han såg oförskämt fräsch ut och han körde lite på säkerhet för att inte riskera att gå in i väggen. Jag däremot sprang så fort jag kunde för att hålla mig på rätt sida om krampen. Den låg liksom hela tiden på lut. Det kändes oerhört frustrerande och jag kommer inte ifrån känslan att vara som sämst när det gäller. Det känns som jag om jag borde haft mycket mer kräm i benen och jag skall, när jag vilat upp mig någon månad, eller två, dra av en snabb höstmara. Hursomhelst så började nu fötterna smärta enormt och jag fick verkligen tvinga mig igång och jag är stolt över hur jag lyckades komma igång ganska snabbt vid varje station. In mot upploppet och jag ökar inget utan när jag närmar mig så insuper jag känslan och gör high five med speakern. Lite lätt besviken att Björn inte verkade känna igen mig men det är inte hela världen! :-) In i målfållan och jag myser i några sekunder innan jag får hjälp av en gullig ung tjej. Efter lite ompysslande så leder hon mig in till Athletic Garden och jag lyckas ta mig bort till först sjukvårdstältet och sen, när hälsenan helt har dragit ihop sig, så får jag hjälp bort till massagen. Där måste jag ligga och ta igen mig och får käka chips och även få lite behandling. Efter ca. 40 minuter försöker jag duscha av mig och, i det kalla vädret, försöka ta på mig torra kläder. 

Efter ytterligare ett tag så får Ullis och jag tag på varandra och vi bara pustar ut ett bra tag och Ullis säger: -Aldrig mer! Hon har också fått slita men känner sig ändå rätt pigg. Vi lyckas få Peter och Anette att ta hem några av våra säckar för annars vet jag inte hur vi skulle klarat oss hem. Väl tillbaka på hotellet så somnar vi gott. 

Vid frukosten så stirrar Peter på oss och säger: -"Alltså! Jag har ju läst och sett sträckorna men det har nog aldrig gått in hur långt det är. Att se det live, så här, det är en helt annan sak. Jag är så jäkla imponerad över Er!" Och efter ytterligare lite berättelser om loppet så blev både Ullis och jag så taggade att vi åkte bort och anmälde oss till nästa år! :-D Och strax efter så berättade de att de, alltså Peter och Anette, att de också skulle åka ned och heja igen! Fy fasen vad glad jag blir! Ja och Ullis också förstås. Det är så mycket värt så det går inte att beskriva! Fastän jag inte är nöjd med loppet så blir det ändå ett av de bästa tack vare supporten! Så tack igen!!! :-)


Min tid blev förresten 11.47''06, tror jag. Pb med lite över 21 minuter men jag kände att jag hade så mycket mer i kroppen. Men men... Jag kommer fortsätta kämpa och man lär sig något varje gång. Nu, några dagar senare, så känns kroppen bättre igen men givetvis tar det längre än så att återhämta sig. Simningen var rätt positivt och trots lite problem så fick jag 1.24 Jag hade gissat att jag, vid bra förhållanden, skulle fixa runt 1.20


Jag villa tacka dem som har stöttat mig och jag hoppas att jag har gett något till Er. Ni kommer att finnas kvar på min sida året ut och jag kommer fortsätta kämpa mot Hawaii och hoppas att några av Er, gärna alla förstås, finns kvar även efter årsskiftet!


         


Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

  Facebook: https://www.facebook.com/mattias.tornqvist.5?fref=ts
Massagestol: Ergonova - massagestolar av toppklass (Kontakta mig vid intresse!)

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten (3000 kr), Bernhardsson Måleri (5000 kr)

Övrig sportutrusning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Fredag 9 juni 16:00

Fredag och vad har hänt med cyklingen? Nu känns det som om det var länge sedan jag cyklade och det har tagit emot på slutet. Och jag har även funderingar på om jag drabbats extra hårt av pollen i år. På varje kort innan maran så ser jag klart tagen ut och mot slutet av loppet så kom det regn och det började gå bättre att springa. Och jag har bara blivit tröttare sedan jag börjat med allergitabletterna så de skippar jag nu. Tanken är ju att det skall gå bättre att träna, inte sämre. Hursomhelst så har jag haft riktigt svårt att komma upp i tid på morgonen men idag fick det banne mig räcka. Men det var segt och jag fick verkligen kämpa för att komma upp. Det är lätt att bli bekväm. Upp på cykeln och sen iväg. Rätt skönt väder men jag tog på mig en tjock cykeltröja så det blev, med ryggsäcken på, rätt varmt på ryggen. Väl framme så var jag tvungen att snabbt byta om då det rann på ryggen. Och inte är jag så bra på att fylla på med vätska. Jobbet sen var mest att få barnen aktiverade på ett bra sätt då de nu, nästan, fick välja själva vad det skulle göra. Sen hem igen och det var fortfarande segt och det var inte tal om att ta i på något sätt. Bara transportera sig och pulsen snittade jag på 141 dit och 138 hem. Rätt lugnt alltså. Men hyfsat mycket vind så lite förvånande att jag inte hade högre puls på hemvägen. 36 km cykel iaf. Det får väl duga idag. 

Kvällen sen avslutades med att, tyvärr, se Sverige bli förnedrade av Frankrike, i fotboll. Det var iaf känslan man fick innan. Men jag kom på andra tankar då jag hörde Kim Källström säga en intressant sak. Mentalt så har många gått på semester och den där sista procenten, som är så viktig i t.ex fotboll, saknas nog för många och med hemmapublik så har Sverige minst lika god chans till seger. Det var så sant så. Det var inget jag hade tänkt på och det lät rätt och rimligt. Det borde ju jag veta men inget jag tänkte på. Och vad spännande match och vad våra forwards såg bleka ut. Men det är å andra sidan inte Färöarna som stod som motstånd. Det är lätt att missa vad t.ex Markus Berg står emot. Och vilket slut! Wow!

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Lördag 3 juni 23:00

Ja, så var det då dags för Stockholm Marathon, det skulle bli mitt nionde genomförda lopp. Jag har DNS 2016 och DNF 2006. Troligen satsade jag på sub3 det året och det funkade inte. 1994 så står det ingenting på mig så jag undrar om jag inte kom till start då...  2015 sprang jag i en kompis namn men räknar det själv som genomfört lopp. Men strunt i det nu. Nu är det 2017 och jag hade länge inte fokuserat så mycket på loppet mer än som ett bra träningspass. Men ju närmare dagen kom ju mer fokuserad blev jag och jag hade även börjat få ordning på hälen den sista veckan. Sen får jag till ett bra SD-pass med Tokan på tisdagen och jag börjar fundera på att satsa mot 3.15 Kanske orimligt men farten fanns där och det kändes inte som jag behövde slita direkt. Fredag och då brakar det loss... Jag har först ett besök på VC, för att kolla upp min förmodade köldastma, och de har ju inga sådana tester men innan jag slussas vidare måste de göra ett spirometri-test på mig. Jag får berätta lite om mig och min träning och jag hinner knappt börja blåsa förrän hon säger ngt i stil med "äh, sluta larva dig nu - blås!". Jag tar i för kung och fosterland men det hjälper inte. När testet är över får jag svart på vitt att mina lungor är i kapacitet, kanske liiite under t.o.m en vanlig man, i min ålder, som inte tränar så hårt och mycket. Det var ju som ett slag på käften och jag blev lite nedstämd men kanske måste jag värma upp ordentligt, det verkar ju vara så på lopp iaf. Jag blir lite skakis av chockdosen medicin och lyckades på kort tid ha sönder ett par skor för en elev,  visserligen gjorde han det största felet men jag lär ha varit mer skärpt i vanliga fall och sen slog jag sönder en Fidget-spinner då en elev prompt ville att jag skulle prova. Oops! Den for i backen med en jäkla fart... Sista timmen körde vi lite gymnastik och det kändes som om hälen blev ännu sämre. Det blev några lektioner inomhus, på det hårda golvet, tidigare under veckan också.

Nåja, väl hemma så fick jag rycka upp mig och fortsatte ladda. Ullis var ett bra stöd.

Sen lite bra sömn på det och sen var det dags att bege sig uppåt den stora staden.


Vi åkte tillsammans upp med Flaken, Tokan och Rainy.


 

Ullis och jag på väg upp!


De tog egen bil för Ullis och jag hade inte bestämd oss för vart vi ville parkera. Men det slutade med att vi också gjorde som de och parkerade i garaget vid Liljeholmsgallerian.


 

Smile!


Efter T-banan var vi framme och kön till nr.lappsutdelningen var stressande lång och det irriterade att vi inte hade löst det innan. Och att tränga sig före finns inte i min värld. Jag som inte ens pallat ett äpple. Men det gick hyfsat smidigt och vi var i tid för ett gruppfoto innan start.


 

Laddade och klara!


Sen försvann alla åt varsitt håll och jag går tillbaka till vår samlingsplats och ser Flaken och undrar varför han har kvar sitt gamla chip på skon. Då inser jag att jag kollat för dåligt i min kasse och får lätt panik! Chip! Man skall ha chip på sig! Jag springer bort till väskinlämning och det trista är att där jag lämnade in min väska var det i det närmaste kaos. Vi får leta en bra stund men till slut så hittar en tjej väskan och jag kan andas ut. På med chipet och tillbaka till Flaken. Ullis hittar jag inte men jag har redan pussat henne lycka till. Ännu har jag inte tagit ett löpsteg men satsar på att stretcha mer. Jag räknar att det är rätt trångt i början och att det får räcka som uppvärmning och en mara är ju rätt lång. Flaken och jag går bort till våra respektive startfållor och jag hinner studera en banskiss, som jag hittade på marken, samtidigt som jag stretchar lite till.


 

Flaken och jag!


Starten går, och det gör även jag. Går alltså. Några lätta joggsteg blir det väl, men inte mer, innan startlinjen. På med klockan och jag undrar om mobilen är schysst. Jag valde att installera en app så att FB-folket skulle kunna följa mig och det sporrar lite. Men trångt, trångt. Jag håller mig för det mesta men ibland springer jag liksom precis på kanten på gatstenen men inser ju också att pulsen går upp lite i onödan. Så snart nog håller jag mig i ledet och hoppas det skall släppa. Men det är fortsatt trångt och jag kör lite småryck då och då för att vinna placeringar men det är knappt jag tycker det lättar. Närmare 7-8 km har jag nog kommit när jag tycker att det är lite lättare att hålla sin egen fart men hälen! Den börjar ömma och jag som kört på med diverse salvor. Den borde ju inte börja ömma redan eller iaf inte nu. Det har snarare varit så att den känts i början men att det sen lite domnat bort. Jag ser framför mig hur den liksom går av och snacka om att då kört huvudet i väggen. 

Men jag löper på och dags för Västerbron. Jag har dock redan nu insett att 3.15 är helt utom räckhåll men jag ligger helt i fas för 3.30 Kusligt bra i fas och det är heller ingen dålig tid. Men det känns jobbigare än planerat i den här farten men jag försöker hela tiden köra för att få femmorna under 25. Västerbron ja. Där står paret Ullbrand och hejar! Kul! Det sporrar och under första varvet hörde jag Ferike heja på mig också. :-)


 

Bara kämpa!


Snart nog hör jag Ankan ropa på mig och ser henne och Svarte Petter, kul! Jag hörde också några fler som ropade men några hade nog bara bra syn och kunde så på nr.lappen Men man hajar ändå till. 

Jag fortsätter borra ned huvudet och tar kilometer för kilometer. Min nutritionsplan har väl helt gått åt pipsvängen utan jag försöker bara få i mig en mugg vid varje station och ibland också en gel. I början då och då lite vatten men mot slutet bara sportdryck och gel. Ut på andra varvet och nu räknar jag ned istället. Fast ut på Djurgården är det lite småkuperat och jag börjar känna av baksidan. Vänstra baksidan vill börja krampa och vid en station stannar jag och stretchar ut. Några kvinnor tycker synd om mig och tror jag fått värsta krampen och undrar om de kan göra något. De verkade jobba där på något gulligt litet lantställe. Jag kände mig mest dum som satte upp mitt ben på deras fina staket.  Men tio sekunders stretch, det fick räcka. Nu måste vi börja jaga ikapp. De tio sekunderna jag hade tillgodo på halvan var borta och till råga på allt så hade jag fått benen bortslagna av farthållarna för 3.30 precis innan. De drog förbi mig i runt 4.40/km Jag testade i en liten bit men insåg ganska snabbt att det var just det. För snabbt alltså. Men det fanns mycket folk runtomkring som gick för 3.30 så jag kände ingen oro. Mer än att jag redan nu fick kämpa så hårt för tempot. Men det är ett litet jobbigt parti. Nu var jag ute på Strandvägen igen och man kunde ligga på. Jag blir dock omsprungen av två större killar som verkar hålla ett grymt jämnt tempo och jag kämpar ikapp för att få lite lä bakom dem. Jobbigt men snart är jag inne i tempot och kan återhämta mig. Jag ligger jämnt i tempot men tappar lite uppför, nu måste jag börja kämpa hårdare! Vänstra baksidan håller dock inte med men när jag ser stationen för Ice-någonting så springer jag in där och försöker få tjejen att spruta på baksidan men det blir en rejäl dos fram på benen innan hon förstår att jag vill få det bak på vänster bak och nedåt. Det lät lite suspekt. Men snart är jag igång igen och det svider lite i ögonen av all och det känns absolut lite i baksidan. Det är lite kallt men verkar gett effekt. Jag är snart igång och kan snart nog höja tempot. Jag är snart ikapp de stora grabbarna men snart är det dags för Västerbron igen. Där kan jag förstås inte plocka ikapp tid utan nu handlar det om att springa smart men musiken! Den peppar enormt och familjen Ullbrand står kvar och jag gör en high-five med dem. Upp och det är nästan synd att backen tar slut. Nu är jag så taggad och kroppen känns bättre och bättre och jag räknar hela tiden ned för att bli så slut jag kan på 10 km, på 9 km och så vidare. Och helt plötsligt börjar jag springa med ett riktigt bra löpsteg. Och jag plockar löpare på löpare och kan ta ut mig mer och mer. Fast mot slutet gör det ont och när jag, dock i hög fart, passerar en duktig löpare i vår klubb, som säger sig ha kramp så tänker jag. Asch, vad fan gnäller jag för? Jag har ju bara ont muskulärt nu. Kör på! Och jag trycker på alltmer men sista kilometern känns aslång fast jag höll visst ändå 4.21 i snitt på de sista två kilometerna fastän det kändes som jag stod still. In på stadion och nu bara kämpa! Ända in.



 


Fortfarande bra fart? Jag försöker nog se vad tiden är.


Jag knappar av klockan och får 3.33"34 på min och hoppas att den officiella tiden blir en sekund snabbare då det skulle bli som min LL-tid på min första klassiker, dvs 3.33"33 Men den blir istället 3.33"29 Jag tror att mattorna låg några meter ifrån startlinjen. Ullis gick förresten i mål på 4.08"29 och på loppet innan, Kungsholmen Runt, hade vi också samma slutsekunder. Men det kanske bara är jag som gillar siffror. Min officiella snittid innan det här loppet är förresten 4.33


Väl i mål så räknade jag med att ligga och kräkas som vanligt men kände mig riktigt pigg och körde igång en live-sändning på FB,då jag ändå hade mobilen på mig. Lite spontant och det var jättekul att interagera. Det lär bli fler gånger. 


 

Min puls -och fartkurva samt höjdmeter.


 

Efter loppet! (Maria saknas)


Dagen efter blev jag dock riktigt stel, framförallt i hälsenan och den var riktigt svullen. Och en hel del träningsvärk.

Bara hoppas jag kan fortsätta utvecklas under sommaren och fortsätta komma i ännu bättre form. Det här kändes som det gick typ tio minuter för långsamt för att ligga i fas. Men rätt nöjd ändå. En mara är alltid en mara.

Av Niclas Bernhardsson - Lördag 13 maj 22:31

Så var det dags för Kungsholmen Runt och det var ju länge väldigt osäkert om jag skulle kunna ställa upp. Hela veckan har det varit tunt med träning och när jag tänker efter så blev det endast lite cykling i måndags och sen lite Core-träning på onsdagen. Och för några dagar sedan kunde jag knappt gå då hälsenan var så svullen och varken Ullis eller Svarte Petter trodde det fanns någon chans till löpning i torsdags kväll, då han var här och masserade benen på mig. Men jag smörjde in hälsenan lite då och då och sen var det bara att hoppas på det bästa. Men imorse, då jag vaknade, det tog förresten en jäkla tid då jag var så himla trött, så kändes det bra mycket bättre. Jag satte mig också en kvart i massagestolen och det var förstås en chansning då massage samma dag kan göra att man blir seg och har man en förkylning i kroppen så kan den bryta ut. Och nog sjutton började jag känna av i halsen efter det. Sen blev det också lite stressigt och precis när vi skall åka, vid prick klockan 10.00, så ringer dörrklockan i butiken. Jag rusar ned och hjälper en kund lite innan Tim får ta över. Och det gjorde han så bra så. Det kom förresten en kund till lite senare men då hade jag och Ullis redan åkt.

Väl på plats, i Stockholm, det var tufft att hitta en parkeringsplats också, så får vi det ganska bråttom och vi hinner inte ens jogga upp innan det är dags. Jag springer ut från toaletten och vi springer bort till starten. Jag väljer, efter att ha överhört ett samtal i väskinlämningen, att springa i linnet bara och inte i understället. Så går starten och jag startar rätt långt bak och det är rätt kraftig motvind en bra bit. Så jag lägger mig bakom en stor karl som får bryta vinden. Jag ser på klockan att jag håller runt 4.20-fart och det känns knappt. Hmm, vad nice! Och i motvinden. Jag väljer att inte förivra mig och kanske har jag taggat lite dåligt till loppet också men det kanske är bra då träningen varit så dålig på slutet. Innan loppet så pratade jag och Ullis vad vi hade för mål och jag slängde ur mig att 1.30 är nog målet men att även 1.33 skulle kännas okey men 1.35 typ är gränsen för vad som är okey. Rätt brett alltså men jag hade dålig koll på vart jag låg. Men allteftersom så känner jag att jag har lämplig fart och fötterna känns som om de svullnar lite och det klämmer men jag vill inte stanna och släppa på snörena. Och det verkar ändå funka men det är lite stapplande steg och vad hände med den fina känslan från start? Det blir lite hoppande mellan bra ryggar och när jag passerar start -och målområdet och går ut på varv två så blir det allt svårare att hitta bra ryggar. Jag får ibland jobba stenhårt för att orka hålla någon rygg. Och när det går uppför känns det som om jag står still. Hmm, jag brukar ju aldrig tappa så mycket men nu blir jag orolig. Från att det varit stensäkert att jag skall klara 1.35 så börjar jag nu tappa och på slutet så får jag enormt ont uppe i vänstra låret. Det känns som om lårmuskeln börjar gå av! :-0

Jag inser nu att nya skor och ingen löpträning är en dålig kombo men det är bara att kämpa. Tyvärr tappar jag även lite gnista över att ha kämpat så länge med smärta och jag lufsar i mål på 1.35''19 Det blir 4.31/km och jag hoppas det finns mer att plocka ut sen. Det var ju ändå dåliga förberedelser och rätt blåsigt.

Jag tog mig en massage till, sen på kvällen. Efter lite pizza och nu lite Eurovision Song Contest. Heja, Robin!

Tack till de som hejade, det var kul! Och bra jobbat, Ullis!

Av Niclas Bernhardsson - 2 juli 2016 15:15

Lördag och Ullis ville åka upp och kika på cyklar. Vi kollade in en affär för lite inspiration och efter det så sade hon att det var triathlon i Stockholm. Och det skulle gå vid slottet och vi åkte och försökte hitta en plats. Efter lite snurrande så var vi tillbaka där vi började och parkerade i ett garage. Sen gick vi dit istället. Mina ben var helt döda från loppet och det blev bara värre efterhand. Men såklart bra att röra på sig. Det var världscupen för damer först och sen för herrar. Vi bestämde oss för att iaf se damerna och vädret var uruselt och det kunde bli värre. Rejäla vågor och blåsigt. Fy bubban. Man ser världseliten och några är sjukt tränade och det sporrar en själv. En japanska har sådana magrutor så det lyser igenom våtdräkten. Hon var hela tiden superglad och det var smittsamt. Kul att se. Lisa Nordén var visst inte på plats utan valde att träna inför OS. Lite synd då det var på hemmaplan och allt. Kanske blir för mycket press. En galet rolig men teknisk bana och det var kul att se på. En tjej utmärkte sig och det var Flora Duffy, från Bermudas. Hon drog ifrån på cyklingen och orkade sen hålla undan på löpningen. Hon får Lisa det svårt med på OS men där är det nog svårare att dra ifrån på cyklingen. Här var det ju så tekniskt med många små branta backar och knixiga svängar. 

   

Japanskan              Flora Duffy

Av Niclas Bernhardsson - 1 juli 2016 22:00

Ja, det är väl bara bita i det sura äpplet och inse att formen har glidit mig ur händerna. Mentorskapet tog hårdare på mig än jag trodde och sedan i höstas, då jag började att ha hand om en årskurs-sexa, så har jag gått upp 7-8 kg. Och det från en form som ändå inte var optimal på något sätt. Klart mer stress och ansvar än jag hade trott. Jag tänker inte gå in mer än så på det men helt klart så tog det på både kropp och knopp. Det blev så illa så jag vågade (!) inte ens väga mig på bra länge. Jag hade sagt till mig själv att aldrig gå över 90 kg igen men förra söndagen, då jag ställde mig på vågen, så var det just 90,0 kg. Då bestämde jag mig och ordentligt och nu är det mer fokus på bra mat men även rätt mängd mat. Jag byter också tjänst till hösten och allt känns bättre. Eller kanske inte allt men helt klart mindre stressigt. Men för att komma vidare i historien. Förrförra tisdagen så åkte jag på en rejäl förkylning och det var frågan om jag ens kunde starta på Trosa Stadslopp, 1,5 veckor efter. Och i fredags, dagen D, så vara både jag och Ullis högst tveksamma. Hon tyckte vi kunde ju jogga men jag vill liksom inte deala med känslan man skall ha med nr.lapp på bröstet. Är det tävling så är det också full fokus. Så är det iaf för mig, jag vill inte komma i den sits, iaf inte alltför ofta, att jag bryter bara för att jag inte är van att ge allt. Så det fick bli en provjogg på 1-2 km och jag känner mig superstor och klumpig då jag skall börja jogga och det känns Mega-tungt! Men dra på trissor! Vi joggar på nedåt ån och vid första motlutet så testar jag lite och det känns såklart tungt värre men pulsen verkar vara där den skall vara. Varken mer eller mindre. Känslan är en annan dock. Men jag blir positivt överaskad att pulsen inte skenade och det brukar vara en klar indikator på att förkylningen inte stör eller bör påverka för mycket. Ullis däremot. Hennes puls drar iväg över 175 slag vid jogg och det innebär att hon absolut inte får dra på men hon börjar prata om att jogga med en kompis och det kunde väl vara ett alternativ och hon bestämmer förstås själv. Ordentlig hosta på nätterna men men... Så vi springer bort till kompisen S, och hon är snabbt på och de bestämmer sig för att springa tillsammans. Ullis är klart mer löptränad så det borde funka att de springer tillsammans. Sen fort hem och vi tycker vi har bra med tid men sen är det helt plötsligt bara tio minuter kvar tills vi skall hämta S! Oh, jäklars! Jag hittar inte mitt pulsband och får till slut strunta i det. Väl på plats så är det sedvanliga nummerlappsuthämtningen och vi i klubben träffas och tar ett klubbkort

Sen joggar vi upp och jag ställer mig för säkerhets skull i toakön. Man vet ju aldrig. Där blir det stretch och jag väntar in min tur. Sen tio minuter kvar och det blir ett sista besök i skogen. Jag väntar in Flaken och Wirren. Sen beger vi oss till starten och ser några andra i klubben. Starten går och jag släpper några meter på Flaken innan startlinjen. Mest för att ha till godo ifall det blir sprurtduell. He he... Han startar lugnare än vanligt men jag får slita direkt från start och försöker iaf hålla 4.30-fart, det var också mitt mål men det känns hopplöst att jag skall kunna hålla det hela loppet. Med backar och allt. Flaken glider sakta, sakta ifrån mig och Wirren beslutar sig för att gå ikapp honom. Jag passerar Gisslan efter ca. 300-350 meter och sen vet jag inte om hon tar rygg. Jag kollar hela tiden klockan och det är mellan 4.25-4.30 Helt okey men alldels för jobbigt. Men bara mata på. Avståndet mellan mig och Flaken börjar snart att stabilisera sig och när jag närmar mig backen vid Skärlagsvallen, så är jag nästan ikapp. Jag väljer som vanligt kortaste vägen och tror väl att jag skall passera. Men min ökade vikt gör att jag inte vågar trycka på  och trippar försiktigt. Han går också förhållandevis sakta men drar ändå ifrån lite. Sen rullar det nedåt och han är ca. 5 meter före. Avståndet äter jag in på kommande raka och det tar kanske 300 meter och sen är det som vanligt. Jag försöker hålla 4.30-fart och jag fixar det fortfarande. Lite småknixar och snart är man inne i hamnen och det vrålas "Niclas, Niclas". Ibland är det så att det liksom sprider sig till folk som nog inte känner mig och det blir nästan komiskt. Jag gissar att jag nog kör för hårt där men klockan indikerar på annat. det är snarare 4.40-fart Lustigt. Kanske har jag mentalt förberett mig på att inte dras med den här gången. Men det är snarare så att jag börjar bli slut. Jag varvar och har då passerat 5 km och det är fortsatt bra publikstöd men farten orkar jag inte hålla. Sen kommer jobbiga Trosa Alper och där är det brant men inte så långt. Jag trippar på och jag kan bara minnas då man, i bra form, hade betydligt högre fart upp men då ändå höll igen. Jag längtar tillbaka. Nu nedåt igen och jag försöker få upp lite fart igen. Jag sneglar en bekant klubbdrass bakom axeln och gissar först att det är Flaken men jag tycker också jag ser en keps. Det borde vara Gisslan. Hon flåsar högt och jag trodde därför det var Flaken. Vart är han förresten? Jag blir lite orolig för han är den sista jag vill möta i en spurt. Han har alltid lite extra att ta ut då. Hela strandvägen, som är platt, går rätt bra och när jag på slutet visar att jag förstått att Gisslan är bakom så är hon tacksam över draghjälpen och tycker att jag kan dra henne till en bra tid. Men det är snart uppför och jag orkar inte alls hålla hennes tempo uppåt och hon drar ifrån. Jag märker att hon rätt snabbt går ikapp och förbi Mjau men jag är tveksam om jag skulle kunna göra detsamma. Snart uppför Vitalisbacken och jag är lite orolig för Flaken men publiken har fortfarande inte avslöjat att han skulle vara riktigt nära. Han är välkänd i Trosa och borde följdaktligen ha bra stöd. Nu nedför och bara springa så fort det går. En riktig stånkare hörs bakom mig och jag blir orolig att det är han. Jag vrider på huvudet och märker att det INTE är han. Jag vill inte ta ut mig så jag spyr, vilket jag annars hur lätt som helst kan göra. Iaf på lopp. Så jag släpper honom och bara bevakar bakåt. Jag har nu Flaken under kontroll men märker att han kommer med ångande steg på slutet men jag kan enkelt hålla undan men är fruktansvärt slut i målfålllan. Han stannar tyvärr inte utan fortsätter fram och vinner ett presentkort på Fina Fisken... Hmm, jag kanske skulle gått framåt i fållan! ;-) Min "skamgräns" på 40 minuter gick inte alls utan jag fick 41.42, tror jag. Men jag är riktigt nöjd att jag ens kunde springa då jag varit förkyld och räknat på "Asfaltslöparns" enkla formel med överflödig vikt så skulle en bättre löpvikt på 71 kg inneburit 34 minuter blankt. Så nu är jag riktigt taggad och har sedan förra söndagen kört stenhårt med kosten och då jag kollade min vikt, i lördags morse, alltså dagen efter Stadsloppet, visade vågen 86,7 kg. Jag satsar på att ha gått ned 8-10 kg till Ironman Kalmar. Från 90 kg alltså. Kanske lite hårt men det skulle vara skönt och det är ett val jag gjort. Nästa år satsar jag på sub35 på Stadsloppet och drömmen om VM på Hawai lever fortfarande. Samt förstås sub3 på maran. Det är inget mål, det är ett löfte! Tror det kommer på köpet om jag kan steppa upp. 

     

Innan loppet                   Under loppet    Efter loppet

Av Niclas Bernhardsson - 2 januari 2016 21:12

Så var det lördag och dags att öppna butiken igen. Men det var så mycket annat jag var tvungen att fixa så jag var mest på övervåningen och fick lyssna efter plingan, om någon gick in. Men det var jättelugnt idag. Ja, förutom rätt många beställningar på nätet. Men sen var det ju Tour de Ski, på teven och jag tittade först på Johaugs uppvisning och efter det så hann jag staka lite på Ercolinan och jag hann väl med 20 minuter iaf innan det var dags för supernorrmannen Johnsrud Sundby att visa vart skåpet skall stå. Men han höll sig lugn rätt länge innan han drog på men det imponerar verkligen. Fast idag var det Johaug som imponerade mest. Det är väl låga odds på de två... Nåja. Bara hoppas det kan bli lite kamp. Sen var det hockey och svensk uppvisning igen. Så kul att det är rolig hockey. Defensivt så är det väl inte alltid superbt men så mycket roligare att se på. Imorgon satsar jag på lite mer träning.

Av Niclas Bernhardsson - 12 december 2015 16:49

Mycket sport ja. Men kanske inte på det sätt som man skulle önska. Först så fick jag, mellan nysattacker och snörvlingar, jobba hårt med tummen då jag zappade mellan slalom och Skicross. Sen så gick jag hårt in på spurten, under  herrarnas 3-mil, och jag låg visst tokigt så halva armen somnade och sedan resten av kroppen. Jag vaknade sedan av att Felix räcker över Mystica som visst har prutt i rumpan... Trevligt sätt att vakna och det var som tur var enkelt åtgärdat. :-)

Men sport var det och idag gläds jag mest med Anna Holmlund, som vann damernas Skicross. Någonstans i Frankrike.

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4 5 6 7
8
9
10
11 12 13 14 15 16
17
18 19 20 21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se