Inlägg publicerade under kategorin Sport i Världen!

Av Niclas Bernhardsson - 2 oktober 2019 22:45

Onsdag och idag var det fullt fart på skolan och själv försöker jag hänga med i mitt eget studerande. Jag hade ju fått underkänd sist men med en jäkligt positv känsla, hur konstigt det än låter. Jag hade ju inte fått böckerna så jag kunde bara läsa en av fem böcker och det förklarade ju mitt resultat, sade läraren. Han var ändå imponerad av mitt sätt att skriva, och argumentera, så det får jag ta med mig. Efter själva skolan så var det då ett extrainkallat möte och det var många som var fundersamma och undrade vad det var som var på gång. Och visst var det något konstigt. Det kan ju inte vara något hemligt då Gnesta kommun gått ut med det som nyhet. Så nu river man upp tillsvidareanställningar hos duktiga resurspedagoger som kan ha jobbat i runt 20 år. Det känns ju lite som att bita sig själv i svansen, tycker jag. Men i praktiken så behöver ju de inte oroa sig då jobb alltid lär finnas men det känns såklart inte så bra. Så lite rörigt och kanske ogenomtänkt. Sen hem och väl hemma så var det snart dags att traska till Safiren. Där var det Elin som var ledare och det var många nya saker. Och en övning kunde ta extra på ljumskarna och där borde jag insett hur det skulle bli. Jag hade inga problem att göra övningarna men borde förstås tagit det lugnare... 

Sen hem och nu var det återigen VM och ytterligare en bra dag. Idag var det tiokamparna, jag imponerades mest av. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - 1 oktober 2019 22:30

Tisdag och jag fick hoppa in i en annan klass men det var kul och det verkade varit uppskattat. Men planeringen rök ju så det blir ju tufft att jobba ihop. Sen var det min klass, förstås, och efter det så var det möte om utvecklingssamtal. Sånt tycker jag alltid är svårt att planera då man ju är sig själv närmast och jag brukar vara rätt flexibel utfrån vilka jag träffar. Men det var ett kul möte och riktigt kul att se hur några grupper verkligen gick in för att visa hur ett möte kunde gå till. Sen hem och jag skjutsade ett gäng kollegor till Gnesta och sen vidare hem. Snabbt in med lite mat och sen var det dags att bege sig till löparbanan då det var träning. Först nybörjargruppen och idag var det distans, som stod på schemat. Och vi började med lite lätt jogg innan vi drog ett varv i skogen. Det var tufft för några då det är rejält kuperat. Och det var nog sista gången också då det börjar bli rätt mörkt. Men det var kul att springa och det handlade bara om att jogga väldigt lugnt och jag gjorde en person i gängen sällskap. Sen väntade huvudgruppen och efter att ha joggat några hundra meter, med Tokan, så känner jag att jag ännu inte är så okey som jag trodde. Det var kanske runt 6 min/km och det kändes som ett slag på käften. Men vad sjutton, tänkte jag. Är jag fortfarande så slut. Det börjar ju nästan ta på psyket och nu pratar vi om lite över 5,5 veckor efter Kalmar. Men jag och Ullis bestämde oss för att hänga på en liten bit. Det var distans även för huvudgruppen och tanken var att lära sig jogga långsamt, för att bygga upp kapillärsystemet. Vi bestämmer vart vi skall springa och det var nya vägar, för mig och Ullis, och efter ett tag, då vi känner att det går lite fort, så tackar vi för oss och joggar tillbaka. Då gick det säkert i runt 6-6.10 min/km så det gick säkert lite för fort för samtliga. Så totalt blev det drygt 6 km för mig idag. Helt okey. 

Sen hem och kolla på VM och det är ju förbaskat kul! Idag var det Mondo Duplantis som vi hejade på och vilken spännande final! Det kunde mycket väl blivit guld men ett silver är inte fy skam! Tack för spänningen! Sen imponerade Noah Lyles, som väntat, på 200 meter. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - 9 september 2019 22:15

Måndag och Ullis och jag pratade om att träna på Safiren och det ena gav det andra och snart skulle vi visst träna tre (!) stycken pass. Men det är ju bara att köra lugnt, tänkte jag. Och efter lite snabb middag så traskade Ullis och jag bort mot Safiren och det blev som vanligt en del snack men snart är jag inne i lokalen och de är visst redan igång. Oops! Snackade jag så mycket, tänker jag. Så jag skyndar mig in och hämtar en cykel och klämmer mig in i ett hörn. De snälla tanterna vill hoppa av och göra en plats för mig men jag säger att det går bra ändå. Jag får ju skylla mig själv. Så var jag då igång, kanske några minuter sen, och jag kör lugnt. Typ hela passet och det var ett helt nytt pass av Puff. Och det är alltid kul med nya pass men jag har lite svårt att bedöma hur bra det var då jag fegade så mycket. Men det var omväxlande och alla verkade nöjda. Och mitt hörn var inte dumt alls. Det verkade ha varit betydligt varmare mot mitten. Så jag hade det lite lugnt och skönt. Efter passet var det core och magen fick verkligen jobba. Ett tag så var det nästan så att man undrade hur man skulle orka hela passet. Riktigt bra pass och här tog jag verkligen i som jag skulle. Sen snabbt in i duschen och snar tväntade jin-yoga. Och det är väl något som borde passa mig. Jag som är stel som en pinne. Och många av övningarna var riktigt sköna men några var nästan plågsamma och på en övning så råkade jag nog översträcka mig men det kände jag inte av så mycket. Iaf inte då... 

Väl hemma så var det fotboll och nu skulle Sverige köra över Norge. Det hade jag iaf hoppats. Men det var visst jämnare än så och det slutade till slut 1-1. Fast varför ta ut de två som verkligen tillför något? Ishak och Quaison är ju riktigt grymma. 

Av Niclas Bernhardsson - 5 september 2019 19:00

Torsdag och jag vaknade av att allting känns konstigt. Jag känner mig riktigt trött och det känns som om jag försovit mig. Jag vinglar upp och försöker se vad klockan är i köket men det går knappt. Det ser ut som den är kvart i åtta och det vore ju en katastrof. Så jag vinglar tillbaka till sovrummet och tänker kolla på mobilen men den är helt död. Så nu snabbt tillbaka till köket och helvete, tänker jag! Klockan är kvart i åtta och jag får nästan panik! Jag kommer på att det är torsdag och det skulle inte vara hela världen om jag skulle komma sent då jag egentligen bara har tio minuters samling innan eleverna skall iväg på slöjd. Men då måste jag ju framföra det också. Och borde inte mobilen vara laddad? tänker jag. Jag tar med mobilen och två laddare till ett uttag i köket. Men efter bara några sekunder så kommer det en upp gul varningsbild och under det är det en blå droppe samt en bild på ett laddsladd med ett kryss över. Ooops! Vad var det? Jag byter till den andra sladden och det blir likadant. Aj, då! Nu är det bråttom att få fram ett meddelande och jag hämtar paddan och försöker att maila. Men den har jag visst inte skickat mail ifrån, förut. Det står att något måste konfigureras och det sista jag kan komma på är att skicka ett meddelande till någon kollega via Facebook. Jag gör det och sen är det bara att göra sig iordning lite snabbt och dra iväg. Väl framme så förklarar jag mig för både chef och elever och efter lite undersökningar så får jag igång mobilen genom att köra papper i ett hörlursuttag. Lite skumt för jag har inte haft ngt vatten där eller ens använt hörlursuttaget. Nåja! Nu är det fixat och det är bara att hoppas att det inte händer igen. Efter en rätt bra dag på skolan så var det då hemfärd och idag väntade det klubbträning  och efter lite mat i magen så var då Ullis och jag där. Vi ser att Tanjis kommer och sen blev det visst inte mer. Så vi gör om planen och springer en runda som de tänkt ut. Den går ut mot Berga gård och efter att ha sprungit uppför en bra bit så känner jag att all kraft bara försvinner. Jag är helt slut och det är bara att inse att det här kommer att ta tid. Återhämtningen alltså. Jag bestämmer mig för att sänka farten rejält och de bara försvinner. Och när jag kommit tre kilometer så vänder jag och hoppas på att jag skall klara av att springa hem. Men nu går det nedför och det är förstås lättare men inte blir jag så mycket piggare. Så det var precis jag klarade att jogga hela vägen tillbaka och när klockan var prick på 6,0 km så stannade jag och sprang inte en meter till. Men då var jag å andra sidan tillbaka på Safiren, logiskt nog, och traskade in. Jag hoppade ur skorna och gick in mot gymmet för att köra lite rehab för hälen. Men skulle det inte vara skönt med liiite styrka också? tänkte jag. Tänkt och gjort. Det blev triceps, axlar och biceps. Två rundor och med högt tempo. Sen knappa tio minuters rehab för hälen och det var behövligt. Den har varit utan kärlek sedan innan Kalmar. Efteråt traskade jag och Ullis hem och sedan blev det fotboll då Sverige utklassade Färöarna. Riktigt kul att se Alexander Ishak och han är ju en fröjd att se. Det är nog bara en tisdfråga innan han är i en ännu större club än Real Socidad. 

Av Niclas Bernhardsson - 17 augusti 2019 07:00

Simningen

Alarmet på klockan ljuder och jag verkar alltså äntligen ha somnat. Bara för att vakna upp efter en urusel natt. Jag brukar aldrig ha svårt att sova men i natt så blev det inte mycket sömn. Troligtvis så störde tuppluren Ullis och jag tog igår. Jag lyckades få två timmars sömn mellan 22 och midnatt och sedan kanske en timme mellan tre och fyra, på morgonen. Pust! Nåja! Nu var det bara att skärpa till sig och jag hade ju ändå legat still och säkert fått lite halvsömn, då jag inte sov. Vi går ned till frukosten och där sitter Tokan. Jag trycker i mig ordentligt med gröt och känner mig nöjd. Sen bestämmer vi att vi syns klockan 05.00, utanför hotellet. Jag och Ullis är nästintill färdigklädda för race medan Tokan tänker byta om vid start. Det känns lite surrealistiskt och fjärilarna, i magen, finns där men jag försöker hålla dem i schack med Nettans kloka ord om att le ordentligt. Vi lyckas gå på muggen och efter att ha fixat iordning cyklarna och våra påsar med allt möjligt så var det då dags att bege sig mot Kattrumpan. Jag ville simma lite innan för att värma upp då jag brukar ha ordentliga problem med astma. Tre puffar och jag gick sedan ned i vattnet. Jag tyckte det gick förvånansvärt snabbt att hitta lugnet och nu var det bara att försöka lösa problemet med simmössan som gick sönder. Den man skall ha på racet alltså. Min tanke var att ha den skön mössa under och sedan glasögonen över. Sedan förstås den obligatoriska mössan, som i år var knallgul för den kategori jag tillhörde. Hmm, det fick bli så. Spände det för mycket så kunde jag ju "råka" tappa den. Ingen har ju blivit diskad för något sådant tidigare. Efter provsimningen så gick vi bort mot start och morsade på Tullis och försökte göra ytterligare ett försök på muggen. Inte för att jag behövde men man vet ju aldrig. Det blev lite stressigt då påsarna var inlämnade och jag kom på att vi inte hade kört på Body glide, på speciellt nacken. Fort tillbaka och hämta påsen och sen löste vi det. Tyvärr så hade jag precis innan vi bestämde oss för att lämna toakön även dragit ned min våtdräkt och i stressen glömde jag det och det var en satans tur att Ullis och Tokan såg det. Så upp med dragkedjan och jag är riktigt nervös. För vad vet jag inte men jag har ju några simningar då jag mött dåligt och kräkts. Det kan förstås påverka och jag brukar alltid ha lite problem med astman. Men nu var det ingen återvändo och jag pussade Ullis lycka till och Tokan fick en high five, eller liknande. Jag ser Ankan och Rainy och de hejar på! Jag tänker gå fram lite då jag tänkt simma på runt 1.20 men PANG! där går starten och jag får skynda mig lite. Jag ställer mig lite bakom 1.20-skylten och nervositeten stiger säkert. Men jag skall ju kunna det här. Jag väljer ändå att ställa mig längst till höger om jag skulle få de sedvanliga astmaattackerna i början. Så ned i vattnet och nu är det alltså igång. Men det är bara stopp! Det går inte att få ned någon luft i lungorna. Hur jag än försöker så kippar jag bara efter luft. Det känns som en jäkla spärr och det går knappt ens att liknas vid en astmaattack. Vad är det här, tänker jag. Jag försöker ta några simtag men det går bara att ta ett i taget innan jag måste ha luft och jag hankar mig fram och hoppas innerligt att det skall börja släppa. Folket bakifrån stressar enormt och jag försöker vara längst ut till höger. Efter första lilla kurvan, som känns som en plåga med alla som tittar, så ligger det en båt. Jag inser rätt snabbt att det är lönlöst. Det släpper inte och jag bröstsimmar mot den och tyvärr så är det rakt åt sidan så tiden bara rinner iväg. Jag lyckas komma fram och jag får halvt väsande, halvt skrikande fram att jag har astmaattack. Kanske är det panikångest, jag kan liksom inte veta vad det är men jag hänger där och försöker få ned luft men det går inte. Efter, vad som känns som, en minut så får jag nästan panik över tiden och jag bara måste chansa. Jag kan ju inte hänga på en båt om tiden bara tickar och det nämner jag och de säger att de har koll på mig. Jag fortsätter med mina korta försök och halva vägen bort mot första svängen är en katastrof och jag känner mig helt miserabel och varje krock stör enormt så jag får stanna upp. Men jag börjar snart nog kunna simma allt längre och när jag simmar så börjar jag känna att det går fort, dock inte med en helskön känsla i andningen men det får jag inte tänka på. Första svängen gjord och nu känner jag att jag börjar våga ta ryggar alltmer och det gjorde jag även lite grand innan första svängen. Nu dock mer i mitten och det är helt klart stökigare. Men jag ligger längre och längre efter samma person och kan då och då ta det lugnt tack vare att jag har bra "rygg". Ibland även lite på sidan men det blir lite knuffar och så. Att det är lite mer vågor stör förstås men jag tuffar på. Det blir något stopp då jag bara andas normalt i luften men snart är jag igång igen och nu bestämmer jag mig för att tuffa på. Jag trycker på ibland och det går riktigt fort. Det känner jag. Jag förbannar det faktum att jag förlorade så mycket tid i början men det kanske inte var mer än 5-6 minuter jag förlorade ändå. Och jag tänker även på att jag brukar må dåligt och försöker att verkligen få ut eventuellt slem ur munnen hela tiden. Tycker jag lyckas bra och jag ser ibland km-skyltarna och jag bryr mig inte så mycket om dem. Känner dock att det ändå är lite skönt att veta var man är. Snart är vi på väg in på hamnen och jag fortsätter haka på alla andra men känner också att några gör detsamma med mig. Hmm, jag har aldrig varit bekväm med att ha någon som tafsar på fötterna och när jag får slag på hälen så blir jag lite rädd. Men det verkar inte störa men jag gör något konstigt med själva flytläget då jag får någon som klafsar på fötterna. Den försämras och jag får kämpa med det. Mot hamnen och jag har en som jag försöker följa men jag lyckas bara till hälften. Sen in längs kajen och jag tycker det tar lång tid och nu börjar jag nog bli lite trött. Sista biten är stökig och jag får sparkar och slag och ibland så måste jag stanna upp och ta igen mig. Men direkt på igen och nu är det sista långa svängen och den känns längre än vanlig. Tendens till kramp i baksida lår och jag får tänka på att slappna av och inte göra något förhastat. Mot rampen och kommer den aldrig? Nu börjar jag verkligen känna att det ändå är en lång simning. Där kommer den äntligen och jag traskar upp. Som vanligt är man lite mör då man går upp och innan vattnet runnit ut är man som en heffaklump. Jag går sakta bort och duschar några sekunder innan jag går bort mot min bänk. Där är jag totalvirrig och det tar som vanligt lite tid innan våtdräkten är av. Efter det så skall tridräkten upp och det går dock rätt smidigt mot vad jag var rädd för innan. Sen var det visst energi och hur sjutton skall jag få plats med den. Nu upptäcker jag att fickorna på dräkten är pyttesmå och jag håller på ett tag. Mycket energi får inte plats. Jag ser resorben och trycker i mig den. Hjälmen har jag visst satt på cykeln och efter att ha torkat fötterna och fått på mig strumpor och skor så småspringer jag bort. Men bara för att inse att jag glömt glasögonen och för några sekunder så funderar jag på att köra utan glasögon men inser att det kan bli rätt jobbigt och springer tillbaka mot påsarna. På vägen möter jag Ullis och vi pussas lite snabbt. Inte illa att hinna mysa lite mitt i en Ironman. Jag blir först lite orolig att jag glömt att packa ned glasögonen men snart hittar jag dem i en mindre påse och skakar fram dem. Fort på med dem och tillbaka till cykeln. Och sen på med hjälmen och av med cykeln och givetvis strular även det. Flaskorna är för höga och slår i ställningen och jag får vinkla cykeln lite. Nu lite lätt joggandes bort mot strecket där man får hoppa på cykeln. Min T1 tog visst hela 11 minuter och det är ju en smärre katastrof. 

Cyklingen

Men nu var det bara att hoppa upp på cykeln och även det strulade. Jag får inte i foten och jag halkar av. Men det är inte mer än så så att jag får göra ett nytt försök och nu tar jag det lugnare. Jag märker ganska omgående att många tar det lite lugnt och jag blåser ifrån dem rätt snabbt och jag passerar även Ullis direkt efter rondellen. När jag kollar jag på cykeldatorn förstår jag ingenting. Jag försökte nolla den direkt ut från bike out och det verkar som batteriet sjöng på sista versen. Hmm, det kändes ju mindre bra men jag var ju ändå lite inne på att bara köra på känsla och nu skulle det verkligen bli det! :-0 

Prognosen pekade på att det skulle blåsa upp efterhand och det skulle innebära att vi skulle få motvind i början men mer medvind då vi skulle vända upp norrut på den öländska ostkusten. Jag har som sagt var ingen mer koll än själva känslan men jag känner att jag ofta kan trycka på och trots motvinden, på både bron och söderut på Öland, så känner jag mig riktigt stark. Men ibland är det långa, långa rader av cyklister och jag sparar mig ibland innan jag bestämmer mig för att köra om alla och då cyklisterna ligger tight så måste man köra om alla på en gång. Men jag bestämmer mig ändå för att inte fega och jag känner mig lite orolig att jag kör för hårt. Men det känns nice att ta i och undrar samtidigt lite när jag skall bonka. Då jag kör om några som jag känner och dessutom kör om dem fort så misstänker jag dock ändå att jag nog kör rätt hårt. I medvinden norrut, på östra sidan så är man King! Nu korsa Öland igen och upp mot Resmo kyrka. Det blåser alltmer och jag går alltmer sällan ned i tempoställning men märker att jag ändå inte verkar förlora på att stå upp mera. Jag har ju absolut slarvat med tempoställningen då jag zwiftat. Men det verkar också vara så att det kostar en del kraft att hela tiden parera vinden och jag märker att jag lätt kör om de flesta. Fortfarande, ganska långt in i loppet, så kör jag om en del och skillnaden är markant. Det måste varit ruggiga simmare. Tillbaka på Ölandsbron och nu blåser jag om Anssi och även där passerar jag rätt fort. Jag skriker iaf till på honom. Och i samma veva så drar jag om en duktig tjej och då börjar jag fundera på om det ändå inte går rätt fort. In mot Kalmar och publiken är vild. Det är så man får passa sig så man inte av misstag missar drafting-avståndet. Det vore ju pinsamt och där alla står. Jag hör att många hejar på mig och jag ser Peter och Anette och möjligtvis även Ankan. Nu ut igen och jag försöker tvinga ned mig ned i tempoställning, emellanåt, och jag kör fortsatt rätt hårt. Ut mot Rockneby och vändpunkten. Oj! vilken dålig vändning och den jag passerade nyss kör om mig så jag får passera honom igen strax. Jag ser att många börjar tröttna och själv blir jag fundersam på hur länge jag kan cykla utan att pinka. Det känns som om mitt konstanta smådrickande fungerar bra. Men jag har nu börjar gå över mer på vatten då magen börjar krångla. Jag försöker hela tiden ta en sportdryck mellan kontrollerna och ibörjan så slank det även ned en gel. På slutet blev det mer och mer bananer och alltså vatten. Men drack gjorde jag och jag verkade svettas rätt mycket. Jag ser att jag redan börjar bli vit på dräkten av allt salt. Sista biten så släpper jag lite på trycket på pedalerna och den absolut sista biten så trampade jag bara lätt in mot stan för att få igång löparbenen. När jag hoppar av är jag så stel så det känns omöjligt att ta ett endaste steg och jag skrattar lite. Jag går bort till ställningen och hänger av cykeln och försöker sen småspringa men det är riktigt stelt. Av med hjälmen och så byter jag skor. Bestämmer mig för att köra i samma strumpor. Ser resorbflaskan och trycker i mig den. Och jag trycker samtidigt in ett gäng gelehallon och sen iväg. Dock lite virrigt med energin igen och lite väl långt byte, igen.

Löpningen

En gel håller jag i handen den var väl där i runt en mil, tror jag. Så var man då iväg och det var stumma ben men snart var jag inne i ett visst flow men de tunga cykelbenen bet sig fast och det kändes kört. Som om att vänta på klubban som skulle försätta mig i en promenad. Så kändes det. Men jag tuggade på och bestämde mig ganska snart för att försöka jogga mellan varje vätskestation och kanske, kanske skulle det hålla i ett varv. Ut mot Ängöleden och där står Peter och Nettan och de hejar entusiastiskt och jag får fram att cykeldatorn pajade och jag undrade vad jag fick för tid. De ser ut som frågetecken men hejar på och lovar att ta fram det till nästa varv. Nu känner jag att jag springer rätt fort och sneglar på klockan. Cykelbenen är visst borta och det känns som jag flyter fram. Det går i en bra bit under 6 min/km och det förvånar mig. Det är typ 5.35-5.45 och det känns inte. Rätt om det är så dyker brorsan upp och han som ser ut som ett lik! :-) -5.26, får han fram och säger att han fått springa allt han kunde efter att de fått upp tiden. Oops! Det var ju superjschysst men förstås inget jag krävde då man inte får ta emot hjälp utifrån. Hmm, det var ju rätt nice då jag inte känner att jag fått jobba så hårt för tiden. Och rätt så blåsigt. Jag kör på och jag fortsätter med samma taktik. Det verkar fungera fortsatt bra. Efter tennishallen snittar jag 5.40 och nu är det lite av en chock. Och nu börjar löptsteget sitta och jag kämpar inte emot. Det får bära eller brista. Det känns givetvis lite idiotiskt att bara köra på för jag kan ju omöjligtvis kunna springa en mara med 15 km som längst innan. Och 30 mil totalt. Men jag kämpar på och jag har ett gott mod och strax innan stadion så ser jag att jag t.o.m ligger på 5.23-fart Oj! Vad är det som händer och jag bara tuggar på. In på stadion och dags för första bandet. Det känns riktigt bra men det är med en otäck känsla att det kan ta slut snart. Det har det gjort på alla passen innan. Sen kommer jag till Expot och rätt som det var så exploderar det framför mig. Gisela, med familj, peppar som bara f-n! Jäklars! PF springer bredvid några steg och skriker! Det känns riktigt bra och jag känner att jag är inne i ett flow! Jäkligt nice! Sen in mot varvning och alla high-fives, från barnen. Jag är ofta med och interagerar, sas, men ibland så slår de så hårt så man kommer i otakt och det är frågan om man skall lägga energi på det. Ibland tar det mer än ger. Den otäcka kullerstenen och det är faktiskt så att jag tycker att stan är värst. Men det är för att det är så jobbigt underlag och jag har fått alltmer ont under fötterna. Det började ganska omgående men det ökade efterhand och nu gjorde varje steg ont. Och ännu ondare inne i stan. Genom målområdet och mot vändpunkten. Tillbaka från vändpunkten så möter jag Måns H och jag förstår att hans målsättning med sub9 sprack då tiden typ var ute då. Jag försöker iaf peppa honom och förväntade mig att snart bli varvad. Och jag klarade fortfarande av att springa hela tiden mellan kontrollerna. Men ingen Peter Och Nettan på det här varvet. Men jag tuffade på och har ut på Ängöleden, på detta varv, den klart bästa löpningen. Jag ligger runt 5.25-5.30 konstant och jag bara nöter på. Sen vätskestation och försöka dra igång i backen igen. Sen mot Neptunvägen, som jag tror den heter och vilken skönhet möter jag inte där! :-0 Älsklingen kommer springandes och vi båda möter varandra med armarna åt sidan och vi kysser varandra där på banan. Jag ser att Måns kommer bakifrån och han är ett enda stort leende. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag gör high five med Måns innan jag börjar igen. Jag fortsätter med att göra allt för att springa mellan varje kontroll och kanske, kanske klarar jag två varv. Det är allt jag tänker på. Men löpsteget är fortfarande bra men det smärtar alltmer och speciellt då man skall igång igen efter att ha druckit. Från att ha druckit cola och sportdryck vid varje så får jag allt oftare byta sportdrycken mot vatten. Och efter typ en mil så började jag med chips och några försök med saltgurka. Mot slutet så blev det nästan alltid chips vid varje kontroll. Alltid cola. Jag kämpar på och det börjar bli riktigt jobbigt! Tillbaka mot stadion för nästa armband och jag håller på att glömma bort att jag skall in i fålla två. Det är många som skall in i fålla ett nu. Det känns rätt nice. Men satan vad jobbigt det är. När skall jag bonka, tänker jag. Och så smäller det till. Det känns som om jag har Gisela rakt i nyllet. Jag vet inte var hon kom ifrån men det skriks och tjoas. Jag vet inte hur jag själv såg ut men det var jobbigt och det var långt kvar. Hon skriker att om jag håller i så kommer jag hålla Tokan bakom mig. Tankarna flyter. Ena sekunden så vet jag att det inte kommer att gå. Andra sekunden så skiter jag i det. Tredje sekunden så dyker tävlingsdjävulen upp i mig och något där inne drar igång. Jag försöker hela tiden räkna ned nu och jag räknar givetvis fel. När jag kommer på det så måste jag springa två kilometer till för att vara i fas men när det är gjort så är jag nöjd igen. Och nu är det bara att räkna ned igen. Jag har visst passerat målet och nu tuggas det på. Smärtan är hög och jag vill egentligen inte ta ett steg till men nu kommer Facebook in. Jag tänker på alla som jag vet följer mig och det bär mig. Det är idag jag kämpar och då skall jag f-n kämpa, tänker jag. Nu kan jag inte tänka på mer än smärtan men jag har sällskap av en tjej som alla skriker på och då menar jag typ alla! Sen ser jag att hon har lappen bak och jag börjar misstänka att det är någon kändis. Vi håller ungefär samma takt och vid ett tillfälle så frågar jag om hon bor här då alla skriker hennes namn och då hon även har lappen bak. Hon svarade att hon bodde här och sen åkte lappen fram. Hon drog ifrån ett tag men sen kom jag ikapp och hon står och spyr rejält och börjar springa hårt igen. Jisses! Jag börjar även själv att må dåligt och jag spyr lite lätt men det stannar i gommen och jag får gå ännu mer på cola och vatten och så lite chips. Gel är uteslutet nu men jag fick i mig en eller två på löpningen. Ut längst bort på löpningen och nu är det bara hemåt. Men jag tänker mest i kilometer och i tvåkilometerssträckor. Det är riktigt bra med Kalmar. Man kör två kilometer i taget. Får i sig lite vätska och sen vidare. Jag har fått gå i de två värsta backarna och där tappade jag lokalkändisen, tror jag. Fast jag brydde mig inte. Eller kunde inte ens försöka förresten. Jag försökte använda henne så att jag höll upp tempot för att kanske hålla undan för Tokan. Smärtan är nu som allra värst och det känns som om jag blivit slagen på fötterna stenhårt i timmar och jag vill inte ta ett endaste steg till. När jag närmar mig stadion så ser jag Ullis och skriker något i stil med "Du får hjälpa mig hålla tempot!" Hon var dock riktigt slut själv och peppade mig att köra hårt! En high five med ett barn och det krampade i baksida lår! Ahgr! :-0 Bara stretcha ut och försöka komma igång snabbt! Nu typ bara fyra km kvar och jag kommer in på stadion och man hajar till när man inser att man skall in i den bortersta fållan. Wow! Är det sant? Det går liksom inte in och min kropp är på bristningsgränsen. In mot stan och den förjävliga kullerstenen. Sista vätskekontrollen och jag skiter i att stanna. Jag försökte dividera med mig själv om jag ens skulle våga stanna. Jag kom fram till att det var farligare att stanna och försöka komma igång än att gå och få i sig lite. Men baksida lår hade börjat krampa och det rejält. Två små stopp varav det sista var ett riktigt stopp där jag fick sträcka ut benet. Nu mot upploppet och en jävel springer brett så jag inte kommer förbi. Jag är en sjuk jävel med hornen utanpå kroppen. Men jag orkar inte få fram det och jag ligger snällt bakom honom. Nu skall jag njuta, tänker jag. Jag vill ha all kärlek av publiken och tänker bara mysa mot mål. Videon säger något helt annan. Det är som en annan kropp, typ som en boll som slungas mot mål. Är det verkligen jag? In i mål och jag slås av tanken. "Vad f-n har jag gjort? Det här skall inte var fysiskt möjligt med den bakgrund jag har!" Det får mig att bara bryta ihop och jag gråter. Jag verkar ha sprungit maran på runt 4.16-4.17 Med medaljen kring halsen så hör jag Peter och jag möter honom och det brister igen. Jag är såååå slut! Och har såååå ont! Och har haft det så länge men lyckades ändå hålla i. Tänk så mycket det mentala kan spela in och fastän jag är så lycklig så är det nästan så jag tyckte att det inte var värt det. Men med dagarna som gått och med smärtan som släppt så är jag så jävla stolt! Helt galet och det här går in på kontot av oförglömliga ögongblick. Trots att jag inte kom ihåg allt. 

Nu har jag återhämtat mig och slickat såren och jag är trots allt missnöjd med debaclet med simningen och strulet med bytena. Men inget kan ta ifrån mig känslan av resten. Så jäkla coolt! Och så stolt! 

Tack alla som följt mig! Och speciellt tack till de som var där och hejade och givetvis får Peter och Anette ett extra stort tack för all den kärlek de gav! TACK!

Men även ett stort tack till Gisela med familj och de där hemma som t.ex Svarte Petter som masserade så bra och till Tanjis som tejpade hälen så att den med största sannolikhet läkte bättre till loppet. 

Tack alla! Kom inte och säg att Ironman är en ensamsport!

Men det allra, allra största tacket och kärleken går till min familj! De har gett allt! Både hemma och förstås Ullis som själv krigade sig till ytterligare en medalj med sitt näst snabbaste lopp! 

 

 

 

 

Mirakel i Kalmar? :-) 

Av Niclas Bernhardsson - 30 juni 2019 21:00

Söndag och Ullis och Tanjis skulle mötas upp vid Stensunds brygga och gå en promenad och sedan äta frukost. Jag kunde möta upp dem och ta lite kaffe och förstås frukost med, om jag ville. Men när samtidigt Ironman Frankfurt gick, med Frodeno och Patrick Länge i startfälet, så räckte det med lite kaffe och simning. Jag vaknar och Ullis är förstås redan iväg. Jag missar simningen men ser på repriser att Frodeno ledde simningen från start till mål men även att det krampade i baksida lår för honom. Oops! Det är ju lite oväntat så tidigt och från en så rutinerade kille. Och Sebastian Kienly fick man inte räkna bort enligt en expert och jag håller med. Han är ju sjuk på cykeln men nu verkar han ha trampat på något men han haltar ändå iväg med cykeln och drar iväg. Jag tittar ett bra tag och när jag närmar mig tiden jag skall iväg så kollar jag så att jag får med allt. Sen händer det något i racet! :-0 En tjej får punktering och det skall ju inte var hela världen men den här gången så strular allt. Det är Kimberly Morrisson och hon verkar vilja ha hjälp men det är ju bara servicebilen som får ge viss hjälp och efter att han förstått att hon får lösa det själv så försöker hon. Men hon misslyckas totalt och hon verkar inte ens ha med sig slang, eller nytt däck om hon nu körde med tubdäck. Det sprutar lagningsvätska lite överallt och rätt som det var så står hon med ventilförlängaren i handen och det slutar med att hon står och hulkar. Hon som skulle ge allt för en "kona-slot", idag. Att en vanlig motionär inte har riktig koll, det förstår man, men ett proffs? Själv har jag nog förstört min lagningssats genom att tappa munstycket så det blir till att skaffa en till och så kan jag ha den gamla som reserv. OM jag kan använda den. Det måste jag se över. Sen fort iväg och när jag kommer fram så är det ljuvligt! Ullis och Tanjis verkar vara rätt klara men jag tar mig lite kaffe och sen säger vi adjö till Tanjis och förbereder oss för lite simning. Solen lyser och vattnet är jättefint! Lugnt och man ser långt. Vi byter brygga och när vi skall hoppa i så märker jag att jag glömt simmössa och blir lite rädd att jag skall frysa och/eller tappa öronpropparna. Men det sista är ju ett mindre bekymmer men ändå. Jag går bort till bilen i våtdräkten och det är VARMT! Jisses! Men det är ju bara svett och rimligtvis så borde det underlätta då jag skall i vattnet sen, tänker jag. Jag hittar dock ingen simmössa så det blir till att simma utan. Men det var inga som helst problem utan snarare skönt. Och vi syntes ju ändå bra med våra Safety buoys. Efter att ha acklimatiserat oss i vattnet så drog vi då igång och nu gick det mycket bättre och vad bra man såg i de nya glasögonen! Wow! Det var som en ny värld men det här med att bara kunna ta luft åt ett håll irriterar lite. Nu fick man vågorna rakt på sidan och det var lite mer vågor en bit ut. Där vi satt först var det ju jättelugnt. Jag fick stanna någon gång då jag stressade upp mig men emellanåt gick det skitbra och jag är jättenöjd. Dock så nöjde jag mig med ett varv idag. Ullis var nog inne på två men det kändes ändå som ett steg framåt. Vi avslutade med att träna på att ta luft även åt vänster. Men ingen var särskilt lyckosam. Totalt 730 meter. Kort men som sagt. Det kändes bra och rätt som det var så fick jag till en jäkligt bra teknik vilket även Ullis märkte då jag bara försvann. Dock så var det även åt andra hållet när jag tyckte att det kändes bra så kom jag även ändå inte förbi Ullis. Underbart i vattnet och vi avslutade med att bara mysa lite i solen. 

Sen hem och nu fortsatte vi att titta på Ironman och både Jan Frodeno och Sarah True imponerar ordenlig. Vi ser att Frodeno går mot segern och väl i mål  så är han helt slut! Värmen har tagit hårt och även tvåan Seb Kienly är överhettad. Sen vill Ullis till trädgårdshandeln och vi borde hinnan innan tjejerna går i mål. Det är typ en timme kvar. Vid trädgårdshandeln hittar vi ingenting och vi beger oss hemåt och slår på teven igen. Sarah True VERKAR stark men då och då så går hon några meter och kommentatorerna säger något om  att det som även är hennes styrka också är en hennes svaghet. Hon har lite svårt att hålla sig på rätt sida ibland och kör ibland för hårt då hon måste hålla igen. Så när det är ca. fem kilometer kvar så börjar hon vissa alltmer tecken på att väggen är nära och när det endast är en kilometer kvar så händer det som inte får hända. Både Ullis och jag reagerar på att hon verkar glömma att ta vätska vid en station och när en deltagare skall säga något till henne och nuddar henne på handen så rasar hon bara. Det är precis som henne autopilot försvann och någon annan tog över. Hon svimmar och får omedelbar hjälp. Oj! Så det kastades om rejält. Och Skye Moench blev en överaskad vinnare och det handlar ju om att köra smart och få i sig tillräckligt med vätska och energi. Lite läskigt trots alla med Sarah och jag ser henne ibland på Zwift och det sporrar. Trist men hon kommer igen. Sen blev det lite jobb på tomten och Ullis klippt gräsmattan. Så timmarna gick idag också och någon cykling hanns inte med. 

Av Niclas Bernhardsson - 2 juni 2019 22:45

Söndag och det var så skönt att sova ut lite och mysa lite i sängen. Men snart nog så var det kaffe och Ullis ville snart kolla in lite nya blommor och jag hängde på, förstås. Och det blev först en tur mot Trosa men först stannade vi på Korslöt och slängde lite sopor. I Trosa var det smockfullt med folk på vägen vid brandstationen och jag trodde först det var något jippo men det var den årliga loppmarknaden så man fick smyga förbi alla. Sen pratade vi med en bekant och det var många hejarop för alla som man typ kände var visst där. Sen blev det lite nya blommor, vid ICA Trossen, och vi tog oss även en tur till Västerljungs blomaffär. Eller vad det nu heter. Där hittade hon också en massa och det blev förstås lite jobb med det sen. Sen ville vi träna och jag hade visst hela 1,8 km kvar (!) tills veckomålet på 180 km var klart. Hade jag vetat det igår så hade jag förstås kört lite till. Men det passade bra att köra lite idag också. Det blev 43,4 km och jag kände mig sjukt starkt och låg en bra bit över 200 watt rätt länge och bara låtsades köra på Ironman-banan. Sen en snabb dusch och sen inväntade vi Tokan, som skulle kolla våra vinklar, då vi cyklar. Han har en bike fit-app som jag har kört med för två år sedan och nu skulle vi kolla in min träningscykel och varför inte Ullis cykel också. Vi har ju bytt lite sadlar också. Det tog sin lilla tid men Tokan är tålmodig och till slut var alla nöjda. Sen fixade Tim lite mat och de kollade sedan på Hammarby vs. AIK och det var ingen munter historia för killarna. De hejar ju på Bajen och jag hejar ju egentligen inte på något lag, i Sverige, men är det något så är det förstås Bajen eftersom alla andra hejar på dem. Och även Ullis pappa. Så lite sura miner i huset men katterna var nog glada för det brukar vara så högljutt när Bajen gör mål! :-0 

Av Niclas Bernhardsson - 1 juni 2019 23:00

Lördag morgon och jag satte mig och gick igenom betygen. De skall vara satta senast imorgon, söndag, och det var alltså hög tid. Det gick smidigt och allt kändes rätt. Bara lite jobbigt med några som helt enkelt inte hunnit visa vad de kan men det har ju tiden för sig. Men jag kände mig säker och det är alltid skönt. Sen kikade jag lite till på min uppsats och ser att jag fått svar av min handledare, professorn, på kursen. Han har nu fått tag på min kurskamrat och bara några minuter efter så kontaktar även hon mig och vi har äntligen upprättat kontakt. Vi kommer överens om det viktiga och sen vill jag passa på att träna och tänker mig prova på ett brick-pass, för första gången på mycket länge. Så jag hoppade upp på cykeln och knappade in Zwift och sista passet, för veckan, var ett free ride-pass. Men jag kommer endast ett par kilometer innan jag tappar kontakten med Zwift och det går några minuter och jag inser att jag får prova att starta om. Eventuellt så stod fläkten fel för det har hänt förut att den stört ut blåtanden. Så nu var jag lite mer försiktig med ventilationen och nu fungerade det mycket bättre. Det blev totalt en knapp timme och 30 kilometer. Sen kom Ullis hem och vi förberedde oss för fest då Ullis bror och hans fru firade 110 år tillsammans. Men jag och Ullis tänkte ta det lugnt och jag går all-in för träningen. Så ingen alkohol för mig och vi drog ifrån festen i lagom tid. Men det var trevligt och nu hann jag även se the Maulers MMA-fight. Tyvärr gick inte matchens hans väg. Men han föll med flaggan i topp och sen efteråt så tittade vi på Champions League-finalen i efterhand. Den var dock bland det tristaste man kunde se och lite av en antiklimax att det blev straff efter en halvminut. En rätt så tveksam sådan också. 

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se