Torsdag och idag skulle alltså pappa fyllt 77 år, om han levt. Det känns verkligen som ett helt annat liv. Visserligen så finns saknaden kvar men livet har liksom rullat vidare och det är i år 25 år sedan han gick bort. Det värsta var att det kom så himla plötsligt och marken bara försvann under fötterna. Faktiskt bara för att han var så principfast. Då han hade fått sin dom, redan 1986, så ville, eller kanske inte kunde, jag höra på. Då skulle han berätta att han fått höra att han hade tio år kvar att leva och jag bara slog mig för öronen och skrek att jag inte ville lyssna. Sedan försvann det där minnet så sakteliga och när han plötsligt rycktes bort från oss så blev det sådant oerhört fall. Att liksom försöka ta upp tråden igen, det var liksom inte han. 

   Efter att ha kommit upp ur sängen så tog jag tag i hemmet och gick även ut till motorcyklarna och startade upp dem. En tanke var att tömma den lilla hojen på bensin men det var så himla mycket kvar så nu vet jag inte riktigt hur jag skall göra. Jag råkade ju fylla på den då mätaren tyvärr visade noll. Sedan har den nog gått runt 9 mil och det verkar fortfarande alltså vara en del kvar. Det borde ju inte vara så stor tank men å andra sidan så verkar den inte dra så mycket. Men jag får väl köpa en till bensindunk och antingen ha det till gräsklipparen eller lämna in det. Jag försökte i alla fall hitta en slang men risken är att jag slängde den sist då vi rensade. Hojarna fick stå på i typ fem minuter och sedan ställde jag in dem. Det var några problem att starta den stora faktiskt men det är ju mer saker som skall hända i den. Sedan rykte det ett bra tag och jag glömde att jag hade choken på. 

   Därefter kom jag på att det nu började bli lite bråttom om jag skulle hinna träna för snart väntade massage. Jag hade någon typ av känning i brösttrakten men trodde mer det var lite halsbränna av för mycket jordgubbskräm. Det var nog ingenting. Så upp på cykeln men så inser jag att jag glömt att ladda träningsklockan och slänger den på laddning men inser att jag måste träna NU om jag skall hinna. Sagt och gjort. Klockan får ligga på laddning och jag fyller på vattenflaskorna och startar upp trainern. Nickes aerobiska träning på 70 minuter, hinner jag det? Jag inser att det borde gå så jag kör igång och väljer en bana jag inte kört förut. Utväxlingen fungerar och det är skönt. Nu har jag dessutom ingen klocka som kan skicka felaktiga signaler. Ibland så vill den koppla upp och då har jag säkert misstagit mig på vilken trainer som kommer upp. Det räcker så gott med att själva zwift vet vilken trainer den skall lyssna på. 

   Det blir ett bra pass men vid ungefär halva tiden börjar det göra ont mellan benen och jag försöker byta position då och då. Det blir ju ett jäkla skav och jag blir lite intresserad av den modellen Ullis har valt. Hon har precis köpt en ny och hon har nog inte gnällt på ett bra tag. Men det är nästan två tusen spänn igen och vi har sadlar i överflöd. Nu har jag en som nästan är likadan som den jag har på min tävlingscykel och försöker att vänja mig. Skillnaden är att jag inte får strul då jag tävlar men jag kanske är mer fokuserad och inte bryr mig då. Men skall man cykla mycket så är det bra att ha bra material.

   Passet gick bra och jag känner mig nöjd. Nu är det fort in i duschen och snart sitter jag i bilen på väg mot Trosa. När jag kommer fram så känns det som om det är bra tid men en äldre herre håller på att backa ut sin bil från en plats och jag låter honom göra det i lugn och ro men satans vad lång tid det tar. Han borde lämnat in sitt körkort för länge sedan och jag ser att en äldre flanör tycker samma sak. Det går några minuter men sedan är jag på väg in till duktiga Monica. Jag hinner dock inte komma in förrän jag ser två urgulliga hundar och gullar lite med dem. De tillhör en frisör som jobbar bredvid Monica och den yngre av hundarna var betydligt mer sugen på att bli gullad för så fort den äldre hade hälsat så räckte det med det. Bra start på massagen och snart är Monica igång. Jag känner att jag kan ligga på mage utan att axeln smärtar och jag har ju även kunnat simmat obehindrat på slutet, skönt! Jag räknar dock med att somna relativt snabbt för jag är riktigt mör från cyklingen men den kanske gjorde att jag inte somnade för jag kände att jag var nära men kanske inte riktigt där. Kanske somnade jag lite för jag kommer inte ihåg mycket när hon masserade framsida lår och då hade jag förstås vänt mig om. Klart värt att få kroppen genomgången ibland och jag hann busa lite med den yngre hunden på vägen ut men den äldre hunden lyfte knappt på huvudet. Ha ha!

   Sedan hemåt och vi åt lite grand och sedan skulle Ullis ut på en joggingtur och jag tänkte hänga med på cykeln men jag var sjukt seg i benen så uppförsbackarna tog rejält och klockan började pipa för hög puls men det är ju för att jag inte startat den för ett träningspass. Det blev runt 45 minuter och vi väntade sedan in resten av löpgänget för idag skulle Ullis filma passet för min examinationsuppgift och det var okej för samtliga i gänget. Jag förklarade att filmen sedan skulle raderas och det var max några i min kurs som skulle se den. Troligtvis bara jag och kursledaren.

   Passet gick bra och kanske var jag en bättre ledare idag då jag ju skulle bedöma mig själv. Lite konstigt men jag fick filma mig själv men det borde inte ha någon betydelse. Ullis var lite frusen då hon sprang innan men i övrigt gick det bra. Det blir lite läskigt men också spännande att se hur man agerar. Jag ser mig inte själv som den jag tittar på i kameran.

   Efter passet så tackade vi för oss och när Ullis duschat så blev det lite te framför teven och snart var bägge trötta och sängen lockade. Just ja! Vi gratulerade Tim i efterskott då han visst haft namnsdag och det är relativt nytt med Tim i kalendern den andra november, alltså på fasters födelsedag, det borde ju hjälpa mig att komma ihåg det. 😊

Onsdag och Ullis och jag skulle upp tidigt för en hjärtundersökning och det är skönt att det blir en uppföljning. Det är väl inte så att det varit akut men man vill ju må så bra som möjligt och jag har misstänkt att det finns en nivå till, sas. 
Jag vill komma iväg skapligt och vi rullar faktiskt iväg precis som planerat.

Trafiken är bra och vi hittar direkt en parkering och allting flyter på, det här kan väl inte gå fel?

Så checkar vi in cirka en kvart innan jag skall vara där och rätt snart så säger hon att jag är på fel ställe och jag tänkte att jag förstås inte skulle checkat in där. Hon upprepar att jag är på fel ställe, du skall vara i Huddinge, säger hon! :-0

Ullis svarar direkt, men då brassar vi dit! En annan i personalen rycker det är roligt och skrattar. 
Hon i receptionen försöker istället styrs om och vi skulle inte ringa själva till Huddinge, det löser de. Huddinge ringde också och även hon skrattade och sade "lilla gubben!" Jag hade högtalaren på men det lät inte det minsta nedvärderande utan hon lät genuint snäll. 

Efter lite bök så kommer jag in på en sluten avdelning och en lång ståtlig kille tar hand om mig och Ullis fick följa med in. Det är alltid bra så hon också kan lyssna. 
Läkaren Var sjukt grundlig och undersökningen tog typ tre gånger så lång tid som vanligt men det var själva beskeden som var så fantastiska. Han menade på att allting ser jättebra ut och fastän jag saknar en kusp, på aortaklaffen, så är funktionen densamme och de felen som många, som har bikuspid aortaklaff har, har inte jag. Väggarna var starka och inget läckage och något annat som kollades i halsen, det var dock rätt otrevligt med tryck rakt över halsen. 
Extraslagen, som inte skall ha något med aortan att göra, kom i början och det var vartannat slag. Sen kom det inga mera så det är verkligen allt eller inget. Det känns ju verkligen som det bara behövs ett lite ingrepp på rätt ställe.

Vi åkte sedan hemåt men när Ullis pratade om ett fik som Tomas och Rosie varit på så knappade jag in det på mobilens gps och vi åkte dit. 
Superhärligt ställe och magiskt goda räksmörgåsas, trots grovt bröd.

Sen tänkte jag lite på läkarbesöket och det kom över mig att någonting släppte och jag ville gråta men kanske inte där och då. Några tårar kom dock. Det har förstås varit en press och oro över om jag har dåligt hjärta. Givetvis har det oc påverkat mig att det finns i släkten. Det var som en stor tyngd släppte från axlarna och jag har nog inte riktigt förstått att mitt hjärta, förutom att jag har extraslag och ett medfött hjärtfel, faktiskt har ett starkt hjärta. Nu skall vi bara få ordning på extraslagen och de hade inget att göra med aortan sade han ju. Han verkade duktig.

Vidare hemåt och vi stannade till vid Skärholmen. Där köpte Ullis några neoprenhandskar, då hon skall simma ett lopp i helgen i Vättern. Där kan det vara kallt och nu pratades det om obehagligt låga temperaturer. I mitt huvud, då, handlade det om 15-16 grader. Skall man sen simma runt fem kilometer så kan man nog bli nedkyld.

Vi tog en sväng på Ikea och spontanköpte två mysiga gungstolar, förhoppningsvis får de plats någonstans. Innan vi åkte hem tog vi en islatte och åkte sedan till en motorcykelbutik och provade hjälmar, våra är ju lite slut. Tyvärr var det inte samma professionella hjälp som sist men ambitionen fanns.
Hem igen och snart åkte vi ut till Stensund då Ullis och Gisela skulle simma en sväng. Jag tänkte passa på att plocka ned förtält och annat och ta hem husvagnen då vi tänkt åka imorgon bitti ned till Gränna för simningen.

Vi hälsade på Gisela och hennes mamma och sen gick jag och började plocka ned. Det gick fort men det är mycket som skall fixas.

När alla pinnar, markis och tältmattor var borta som kom Ullis, de hade nöjt sig med en kilometer idag.

Ullis hjälpte att packa ihop förtältet och sen sprang hon hem då jag tog det sista.

När jag höll på att packa ihop så såg jag ett par som betedde sig lite skumt och jag pratade med några tältgrannar och jag spred det även i den interna husvagnsgruppen. Bra att ha lite koll.

Jag passerar Ullis och hon gör tecken att det är tungt. 
Väl hemma så är det som vanligt sjukt trixigt att få in den långa husvagnen i den smala passagen. Man måste liksom börja svängen långt ut och sen handlar det om några få centimetrar men Felix höll koll på andra sidan.

När Ullis kommer så får han strax beskedet att temperaturen, vid strandkanten är 11 (!) grader och det är visst 2-3 grader kallare längre ut. Men vad f-n! Det är ju direkt hälsofarligt och vi verkar tagit hem vagnen i onödan. 
Nåja! Vi kör ju inte åka direkt imorgon bitti.

Jag passade på att fixa ett källarfönster med kemiskt trä och det är väldigt lätt att arbeta med men härdas extremt snabbt. Efter typ fem minuter är det hårt och när det är trångt och svårt att få till så får man ibland avbryta.

Vi avslutade med några avsnitt av Manifest.

Ja, idag var det ett år sedan Jocke dog. Det kom som en chock men ändå inte. Här skulle jag vilja skriva så mycket men det bara dör. Ibland räcker orden inte till och det får stanna vid en sorgsam minnesanteckning. 

Hoppas du fått frid. 

Det är alltid tufft att få besked man inte vill ha men nu har det gått några timmar och jag märker att jag faktiskt mår rätt bra. Kanske blev det inte så fel och jag har ju aldrig haft svårt att byta och skapa nya erfarenheter. 

I ärlighetens namn har det inte känts hundra procent rätt heller men helst skulle jag varit kvar. 

Till hösten blir det alltså nya elever om inte något anmärkningsvärt händer. Wish me luck! Just nu har jag inget klart men har börjat söka ny tjänst och eftersom lärarjobbet ger mig så mycket tillbaka så är det fortsatt det jag tänker mig. 

Jag fortsätter förstås att studera för man kan aldrig lära sig för mycket och det är ju så kul också. 

Söndag och idag var man lite sugen på att träna igen men det fick bli lite senare. Snart så messar Rosie och undrar om de kan komma på en fika och det vore ju trevligt så jag gick och köpte lite fika. 

Det blev förstås lite prat om cykling och jag blev ännu mer taggad men vi pratade förstås om Putin och man kan ju bara hoppas att det finns något förstånd kvar. Annars kan det ta en ändelse med förskräckelse och vi får ställa in oss på ett liv vi absolut inte är vana vid. Hemska tanke!

Sen blev det en promenad, för mig och Ullis och den blev längre än jag trott från början men det var skönt. På slutet så märker jag att något i skon gått sönder och det blir lite haltande på slutet. 

En kund skall komma och det är frågan om när han skall komma så vi både hinner äta och träna.

Ullis och jag bestämmer att vi tränar relativt omgående men det blev först en utsträckning på soffan så det var segt att komma igång. 

Väl på plats så är jag inne på "Bigger loop" men Ullis kör lite eget och jag kör samtidigt ett program jag gjort som är på två timmar. Frågan är om jag skulle klara det då jag hade fullt sjå med en timma senast. 

Det är absolut lite småjobbigt men tiden gick och rätt som det var så var man klar och då förstår jag att jag bara har några enstaka kilometer kvar tills jag gjort hela banan. Så det blev några minuter till och jag loggade 126 minuter och klättrade 693 meter och sträckan blev dock endast 53,6 km med en snittwatt på 178. 

Sen hann jag in i duschen innan kunden kom och jag fixade till hans skidor innan Ullis och jag åt. 

Det blev sedan lite mer nyheter och vi kikade på "the Secret song" och det är ju helt okej men kanske inte mycket mer. Dock skönt att tänka på något annat i dessa tider.

Desto roligare var det att se att Poromaa gått riktigt bra på skidorna och fick sin första pallplacering i världscupen. 

Lördag och som vanligt kollade man in hur läget var i Ukraina och det är fortfarande svårt att ta in och tankarna går lite hursomhelst. Det faktum att Putin nästan börjar se senil ut gör en alltmer orolig och han börjar nog tappa greppet. Bara det att han varit isolerad i två år och gästerna har behövt suttit i karantän i två veckor borgar för att han blivit alltmer avskärmad från omvärlden. 

Sen gick Ullis och jag en långpromenad och när vi kom hem så ser jag att jag äntligen fått svar från en spännande person och jag svarade medan vi gjorde oss iordning för ett besök till Ikea med Tim då han fått lite pengar i födelsedagspresent. Han flyttar för övrigt om en vecka.

Det tog ett bra tag på Ikea och vi åt sedan på Thairestaurangen på Heron. Ingen var imponerad och en kund fick dessutom fel mat och snart fick kocken en avhyvling. Det brukar ju vara gott där men inte idag. 

På kvällen tittade vi lite på the Island.

Måndag och normalt skulle det vara full fart till skolan men nu var det ju sportlov och man behöver ju inte vara orolig att jag inte sportar. Men jag hade verkligen fastnat i van der Poels träningsmanifest och allting känns så logiskt och klart och han är ju verkligen en person som gått sin egen väg. Typ tänkt på allt och de är sådana personer som gör skillnad. Det är så lätt att förlita sig på att allt som är som det brukar vara är det rätta. Det finns massor av personer i både träningsvärlden och i sjukvärlden som inte vågar tänka själva. 

Som jag skrev igår så såg jag vissa saker i min egen träning som snuddade lite vid Nils filosofi och det gick ju så bra sista gången jag tävlade. Samma sak var det med energin men det var mest ett misstag från min sida som gjorde att det blev så bra och jag förstod i efterhand. Jag klarade av att ta hand om energin på ett superbt sätt genom att jag småsmuttade hela tiden och med facit i hand så drack jag precis i rätt takt och kunde balansera med energinivån väldigt bra. Utöver det så fungerade saltnivån bra också och kroppen mådde efter omständigheterna bra. 

Nåväl, jag såg om 10 km-loppen från OS och Nils lopp såg jag tre gånger. Den engelska kommentatorn är klart bäst men att säga att Nils kunde välja mellan Nederländerna, Ungern och Sverige är väl att dra det för långt? Det är väl snarare så att det kunde blivit vilket av de tre länderna men å andra sidan kanske inte omständigheterna blivit som de blivit. Fast jag kanske missuppfattade lite för min engelska är inte helt perfekt. :-)

Jag har helt enkelt blivit golvad fast nu får vi kalla det isad! 

När Ullis kom hem så åt vi lite grand och sen tog vi en snabbtur till Team Sportia för jag var på köphumör och ett par bättre Icebugs vore nice. De jag har är skräp och känns som tegelstenar och då jag är känslig för snö under skorna så har jag en ovana att sparka skorna i asfalten så hälften av dubben är borta...

Vi kommer in och de första jag provar sitter perfekt och det blir en snabb affär. Jag passar på att köpa ett par bättre skidhandskar också och jag avslutade med att prata lite med Billy. 

Fort hem och nu åker vi direkt till träningen och efter ombytet så hoppar jag upp på en crosstrainer bredvid Ullis och nu skulle det bli lugnt och fint. Jag satte motståndet på 12 och körde runt 74-75 varv i minuten. Tyvärr så hade jag inget batteri i lurarna och det var lite surt. Pulsen verkar ligga perfekt och den är runt 126-132 men Ullis verkar flåsa lite men när jag ser hennes puls efteråt är jag chockad! :-0 Den är superlåg och hon verkar vara i monstruös form men det vill hon förstås inte att jag skriver så glöm det! ;-) *puss*

Sen kommer en bekant och vi pratar lite innan jag får ursäkta mig för snart börjar passet.

När jag kommer in så är det fullt överallt och Ullis har klämt in sig i en hörna och jag låtsassnyftar och säger att jag vill ju ligga där Ullis är. Några skämtar och säger att det är tomt längst fram men tjejerna bredvid Ullis är snälla och gör plats för mig. Pust! :-)

Så börjar det och det är som en smäll i magen! Jisses, vilken träningsvärk och jag ser på Ullis att hon känner samma sak. Vi körde ju iofs 40 minuter crosstrainer nyss och då jobbar man ju även med magen men det var även två timmars cykling igår och det var man inte van vid. Troligtvis en kombo men skulle man ens orka igenom passet? tänkte man.

Lite kämpigt men det gick bra, jag höll dock igen lite grand men orkade i princip hela passet på korrekt sätt. Tyvärr har jag fortfarande problem med axeln så några rörelser är svåra. Nu måste jag rehabilitera mera.

Vi duschade hemma och fixade sen några ägg och te och tittade på två program av Superstars. Jag tippar att André Myhrer vinner hela skiten. Han verkar allround men man vet ju inte hur tävlingarna ser ut på slutet. 

Söndag och idag var det ju damernas tremil men det tog emot Big Time, då man skulle upp. Så vi somnade om men sen var jag bara tvungen att springa upp och se hur det gick och Ebba ligger klart på en tredjeplats och verkar ryckt ifrån en större klunga med runt 25 sekunder. Jag lade in min sista slant på Ebba igår men jag spelar ju inte så mycket så det var 84 kronor men det kändes rimligt att hon skulle kunna ta medalj. Det är sjukt spännande men det är ju så himla tråkigt på slutet och de kommer bakifrån med högre fart och det ser ut som Ebba står still på slutet. Det är till och med så att Sundling går förbi och blir fyra till slut. Stackars Ebba som legat så bra till så länge men så kan det vara i sport. Apropå sport så hade jag laddat ned Nils van der Poels typ av träningsmanifest och jag har hela tiden läst mer och mer och började bli helt uppslukad. Det är ju liksom ett slag på käften på många av de träningsexperter som finns. Jag själv kunde ju inte ens springa 2019 men fick ändå till ett pb på Ironman pga all cykling. Han separerar ju träningen extremt under uppbyggnadsfasen mot själva specifika träningen, så häftigt! Jag började läsa igår och vid varje tillfälle jag haft så läste jag lite till och lät det sjunka in. 

Det roliga med van der Poel är att jag har sponsrat honom men ingen ära skall egentligen falla på mig utan jag borde väl skämmas som egentligen inte trodde på honom utan det var mest hans engagerade pappa som fick mig att gå med på en "onödig" sponsring. Jag tyckte om att prata med pappan och vi genomförde en relativt stor affär där jag varken vann eller förlorade någonting. Skall jag vara ärlig så trodde jag inte alls på Nils men jag har haft fel förr. Som när jag såg Henke Larsson första gången och kände samma sak. Det lustiga var att jag själv, dock inte på samma nivå förstås, hade samma spelstil där det såg ut som jag inte hade kontroll på bollen utan den låg nästan hela tiden på en halvmeters avstånd så motståndarna trodde att de kunde gå in och ta den. Ett annat exempel är en gammal elev som verkade tafflig men som nu typ leder skytteligan i en stor sport i Sverige. Själv lade jag av med orientering då en äldre ledare sade något som sänkte mig, tänk vilket ansvar man har som ledare. 

Nåväl, jag har fått mer och mer sug på att träna igen och det mycket tack vare Nils och han har verkligen gett mycket av sig själv och verkar vara en förbannat bra människa också. Hoppas dock att han fortsätter i samma spår men annars borde han testa Ironman i Kalmar. Som Emma sade så var det klart häftigare än OS men körde Emma ens OS? Det kanske var en metafor, vad vet jag. Emmas bok är i alla klart läsvärd och när man ändå är inne på Emma så blev hon helt fast i Ironman och satsade riktigt hårt och fick hyfsat bra placeringar på de stora loppen. 

Snart skulle Ullis och jag träna och jag hittade en tvåtimmars-runda med ett gäng som borde innebära hyfsat lugn körning men när vi skulle starta upp så behöver paddan uppdateras och jag får det inte att fungera och snart så har gruppen startat och jag är inte med. Ullis blir så distraherad så hon tappar visst klungan och när jag blir uppkopplad, via mobilen, så får jag pedal assistant och är på ett ögonblick i klungan och Ullis utanför. 

Jag väntar in Ullis och nu får vi pumpa på och jag ger järnet och efter några minuter är vi ifatt och kan pusta ut lite grand. Nu är det bara att hitta ett lagom flyt så man ligger i klungan och den är oerhört disciplinerad och tiden går rätt fort. Tyvärr så märker jag att mobilen tappar mycket batteri och det blir väl så när den samtidigt skickar bild till teven så på slutet så drar jag ut sladden också och jag ser typ ingenting på skärmen utan försöker hålla mig i närheten av Ullis så jag kan se mig själv på hennes bildskärm. Jag klarar mig på den batteritid som fanns kvar och även energin i kroppen klarade passet. Det är ju ändå två timmar men jag fick förstås köra några minuter till när gruppen var klar. Bra pass och det kändes helt okej i kroppen. Det känns som om man är lite tillbaka! :-)