Inlägg publicerade under kategorin Filosofiska funderingar

Av Niclas Bernhardsson - Lördag 27 juni 22:45

Som rubriken antyder så känns det rätt bra men ni som följer mig vet att det inte bara har varit bra saker. Igår så var det begravning för kära grannen Tore. Det var sorgligt men ändå fint och det blev ett värdigt avsked. 

Men jag har ju inte bloggat sedan den tionde juni och det är ju ganska precis två och en halv vecka sedan. Så vad har hänt? Jag tar, precis som tidigare, och staplar upp det:

Studierna: Jag blev klar med sista uppgiften och den kändes ju lätt och jag är lite besviken att jag inte kollade upp lite mer vad som förväntades av mig. Men jag klarade mig och fick godkänt även på den. Och eftersom jag endast fick ett VG så blev det G totalt på kursen. Men helt okej och alltså ytterligare 30 hp och denna gång kanske mer användbara poäng. 30 hp i bokhistoria kanske jag inte har lika mycket nytta av men skall jag vara ärlig så var det så himla kul och väldigt bra att ha gjort då man fick en bättre förförståelse för vad böcker har betytt för historien. Till hösten hade jag egentligen tänkt att plugga matematik men har nu strykit mig då jag återigen skall arbeta som lärare i idrott och hälsa och det känns så kul! 

Arbete: Jag jobbar ju förstås hela tiden med Enklaresport och i och med Corona så har faktiskt nätbeställningarna ökat och då har vi ändå inte gjort någon reklam alls. Och Tim har ju också jobbat i skolan så det har blivit riktigt tufft. Men nu har jag sommarlov och borde ha all tid i världen...

Hemmafronten: ...om det inte vore för alla projekt med huset! ;-) Men det är kul och hela familjen hjälper till och det är skönt. 

Löparklubben: Den är verkligen ett andningshål och jag känner att jag lever upp när det är så många på träningarna. Och vi är förstås hårda med att vi håller avstånd men fördelen med träning är ju också att ingen kommer som känner sig dålig och det är vi stenhårda på. Skulle det komma andra rön så kanske vi får tänka om igen. Men just nu rullar det på och alla är superduktiga. I tisdags så sprang vi förresten Trosa Stadslopp och de som ville fick ladda ned en race-app och efteråt bjöd Flaken på dricka och solbrillor till de som ville. Och det ville nog alla ha. 

Träning: Min egen träning då? kanske vän av ordning frågar. Och ja absolut! Det är nog det som gett mig ny luft under vingarna. Jag blev så himla exalterad över det nya jobbet och den tidigare stressen, jag nog måste haft, känns som bortblåst. Och inga behöver känna sig utpekade och på slutet blev det riktigt bra och vi gjorde verkligen allt vi skulle och mer därtill. Så nu är jag snart tillbaka i gamla träningsnivåer och nästa fredag skall jag träffa Anton som skall röntga knät. Just nu är det mycket Zwift men jag är igång och joggar lite med löparklubben också och hejar på och coachar. Jag kan fortfarande drömma mig tillbaka till det fantastiska Kalmar Ironman 2019. Att jag som opererade foten i slutet av januari och som mest kom upp i 14-15 km löpning innan loppet och som snabbast sprang i 6 min/km. Och totalt hade jag 30 mil på hela året. Att jag då skulle takta mellan 5.25-5.55 under stora delar av loppet och sedan få under 4.20 på maran är helt ofattbart. Och det efter en cykling på 18 mil med 33,4 km/h, i snitt. Ja, det hade jag inte väntat mig och jag går fortfarande och ler åt minnet och nu är det som extra bränsle åt mig. 

Begravning: Ja, igår var det ju då dags för begravningen och Ullis hade varit duktig och kollat upp kläder men jag var som vanligt ute i sista stund och tänkte väl att jag hade det jag behövde. Sen märker jag att jag inte har någon skjorta och nu börjar det bli bråttom. Och vi var tvungna att fixa släper och nu ringer Ullis och säger att det är något strul med en soffa till svärmor! :-0 Jisses! Jag slänger förbi men nu kan det bli lite problem för bilen måste snart in på ombesiktning och vi skall lämna in den på lagningen i Vrena. Och nu med en soffa på släpet som får stå kvar. Men det borde lösa sig och det gjorde det. Vi hann iaf i god tid och som tur var så hade jag tränat på lite slipsknutar så när det var dags så fixade jag slipsen på tio sekunder och sen på med kläderna men där var det tight! Fy bubban! Jag gick dra in magen och få lite hjälp med kavajen då jag bränt hela ryggen. Och det kände jag förstås i kyrkan då jag inte kunde luta mig bakåt men vilken fin begravning. Sonen höll ett väldigt fint och känsloladdat tal och ingen kunde hålla tårarna borta. Det var så fint och värdigt och ja... vad skall man säga. En ära och en självklarhet att vara med. Tore har varit en rätt stor del i mitt liv och jag åkte alltid förbi och tittade upp på altanen och hejade. Rätt ofta gick jag dit och pratade och fastän han hade gått bort så tittade jag av ren reflex bort mot altanen då jag åkte förbi. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Onsdag 10 juni 21:33

En dryg vecka till utan bloggning och det här skall ju vara mitt andningshål, att liksom få skriva av mig. Men det har varit rätt så mycket och det har bara varit att bita i. 

Arbete och plugg: Full fokus på att få ett fint avslut för eleverna och dessutom verkligen se till så att man fått med allt för bra och rättvisa bedömningar. Men det mesta var så klart gjort tidigare men det blir ändå en viss stress och speciellt med tanke på Covid 19, som det numera skall kallas offentligt. Och mitt i allt så pluggar jag ju också och jag skulle göra en fältstudie på en elev. Och som tur var så ställde den eleven som jag brukar skjutsa hem efter skolan upp. Och jag började att göra ett kartläggande samtal och sen väntade jag lite med det andra. Utan någon riktig koll på när resten skulle vara klart. Sen så visade det sig att hela uppgiften skulle vara klar nu i söndags och jag fick värsta paniken! Nu gällde det att få tag på eleven och så hade jag glömt en viktig bok på skolan. Jag satte igång och ringa men fick inget svar. In i bilen och iväg mot Björnlunda, dock via en omväg förbi Järna där jag lämnade lite hjul. Sen fick jag då tag på eleven och hans pappa. De var dock upptagna med födelsedagsfirande så jag fick ställa om men eleven orkade och ville ställa upp senare. Så nu hem och läste ikapp mig så mycket jag kunde. Eleven ringer och nu full fart till Gnesta och plockade upp honom. Nu hade jag ju allt stängt men solen sken så vi jobbade utomhus, vid vattnet. Lite fika på det och snart var uppgiften med honom klar. Jag släppte av honom och sen var det fullt ös med uppgiften. Alla i kursgruppen tyckte det var svårt men jag bara skrev och det kändes alldeles för lätt. Typ som om jag måste gjort någonting fel. Givetvis borde jag ha läst igenom vad jag skrivit men rätt som det var så klickade jag på "Skicka in"! :-0 Men det var rätt skönt och nu är det bara att hålla tummarna.

Träning: Det har det av förklarliga skäl var dåligt med. Men jag försöker röra mig lite på löpträningarna och knät känns emellanåt lite bättre. En cykling bara sedan sist och det är förstås för dåligt. Men snart räknar jag med att vara igång lite mera igen. Och nu är jag riktigt taggad igen! 

Skolavslutning: Så var det då dags för skolavslutning och igår så hade vår klass en aktivitetsdag och själva dagen skötte klassen bra men det var helt klart en anspänning och en hel del fick pushas precis lagom mycket för att inte tappa det. Men det gick vägen och alla var supernöjda. Sen brännbollsmatch och jag hade taggat igång mig rätt hårt. Så det blev lite tråkigt när min klass låste sig. Ingen spelade på den nivå som de kan och de blev lite besvikna. Och speciellt på mig som lyckades med allt. Jag har nog aldrig tagit så coola lyror och slagit så långt, iaf inte i följd. Men jag tyckte det blev jobbigt på slutet då de ville så mycket. 

Men idag var det skolavslutning och det var skönt! Jag fick ta över en klass som var lite oroliga och jag kan inte säga att jag var en mirakelmedicin men jag hoppas och tror att jag var ett bra stöd för dem. Sen försökte jag få in lite estetisk undervisning och det är ju en balansvägning då det är nyttigt för klassen samtidigt som den kan sväva iväg lite och bli lite småstökig. Men jag försöka balansera där och göra det bästa för klassen. 

Enklaresport: Bra drag på beställningar och mycket tid går åt att styra om till andra produkter då jag inte hinner med. Men nu väntar ett sommarlov och jag lär hinna få ordning på det mesta. 

Jobb: Det blev snabba puckar efter att jag skickade in en ansökan till en skola. Tim visade mig en mall och ansökan blev riktigt fin och det hann inte gå lång tid förrän det ringde i mobilen. En skola ville "jättegärna" träffa mig och det kändes som ett drömjobb och jag bokade in en intervju på torsdag. Det här var i måndags. Men när jag skall åka hem så ser jag att rektorn var angelägen om att det skulle avslutas fort så jag ringer in och bestämmer mig för att komma in direkt. Jag känner att jag bara ler och kan inte hålla något pokeransikte alls! :-) Så det slutar med att jag tackar ja men vilket jobb det är avslöjar jag inte ännu. ;-)

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Måndag 11 maj 19:54

Ja, nu vet jag inte vad som har hänt. 2,5 veckor utan blogg och då har jag ändå hållt igång bloggen i över tolv år, tror jag. Men jag får vara lite lat och sammanfatta lite så det inte blir för mycket fel. 

Skola: Det känns enormt skönt att min kollega äntligen är tillbaka och det säger sig självt att det måste kännas av när en kollega försvinner och man inte får någon ersättare. Men nu är hon alltså tillbaka och jag har börjat se ljuset igen. Det är lite tufft när man inte hinner med och kan följa upp eleverna resultat. 

Kursen: Jag har i veckan fått klart med min kurs men med tillägget att jag måste få in några fältstudier. När jag var själv var det förstås omöjligt då det handlade om att observera andra lärare och se hur de arbetar. Nu finns ju hoppet och möjligheten och jag har fått klartecken från en annan kollega, så det känns jättebra. Alla i kursen verkar haft det svårt men alla verkade också klarat av kursen. Handledaren kändes lite väl tuff men, så här i efterhand, så förstår jag upplägget lite mer. Kanske skulle det varit tydligare från början dock. Vad kursen egentligen har gett i form av poäng mot behörighet vet jag inte riktigt men det får jag förstås kolla upp. Det kanske blir en glad överraskning. 

Träning/skada: Jag har haltat från och till men det har hela tiden gått bättre och det har ofta gått bra att cykla. Och igår så lyckades jag faktiskt stå upp och trampa och lyckades sprinta till mig ett pb på en sträcka. Så det känns positivt och det är enormt häftigt att coacha alla på löpträningarna för det är skitmånga som är med nu. Givetvis så springer vi med avstånd, så här i Coronatider. 

Övrigt: Hemmavid så har vi arbetat på tomten och även Tim har varit med och tagit i. Det har gått över förväntan och kärran har gått till soptippen hela fyra gånger fylld med jord och gräskockor. Tanken är att vi skall bygga ut vår uteplats och få det lite mysigare. 

Av Niclas Bernhardsson - Fredag 24 april 22:30

Ja förra bloggen slutade jag ju med att jag åkte hem från skolan och upptäckte att jag glömt en viktig bok. Det var ju sista inlämningsdag, för examinationen, på söndag. Så det var bara att inse att det var lika bra att åka tillbaka och hämta den. Men först landade jag lite hemma. Sen åkte jag och Ullis till skolan och det stod noll bilar på parkeringen så jag blev lite rädd att det skulle vara låst med någon specialnyckel eller t.o.m vara något larm på, som jag inte kunde slå av. Men jag blev lite förvånad att det var öppet och när jag ropar så hör jag att en av fritidspersonalen var kvar. Jag tror att jag var där runt 16.30 Jag gick iaf in i mitt klassrum och hämtade boken och snart var vi på väg igen. Ullis hade hört att ett nytt fik skulle öppnas i Björnlunda så vi åkte förbi men det såg stendött ut och snart förstod vi att det skulle öppnas imorgon, lördag. På jobbet hade jag hört mig för och förstått att det nog skulle bli bra. Tillbaka hem och jag satte mig direkt och började med min uppgift. Eller fortsatte med min uppgift kanske man skall säga för jag hade ägnat en hel del tid på att förstå på mig på det här med syntaktiska meningar och bisatser. Det var dessutom en hel del regler som gjorde det extra krångligt och när man väl tyckte att man kunde det så hade man en annan idé en stund senare. Men det var kul och spännande och det var väl för väl! :-) 

Hursomhelst så klämde jag in lite cykling både lördag och söndag. Men korta rundor men jag tror det är viktigt att hålla igång. Och speciellt för knät. Rätt som det var, på söndagen, så kände jag att nu fick det vara nog. Dock så kände jag, någonstans i bakhuvudet, att det nog var smart att ögna mig igenom det några gånger men det kändes som luften var slut. Jag brann ju för uppgiften, och borde kunna det här, så någonstans fanns en förhoppning om ett extra högt betyg. Men nu fick det bli som det blev. 

Och väldigt tufft med skolan där jag helt plötsligt har gått från en ständig elevassisten till ingen. Dock med ett mellanhopp med en kollega som skulle vara med två dagar i veckan men med ansvar för flera ämnen, de dagarna. Det var helt okey för mig då jag kunde planera andra lektioner bättre. Men nu är kollegan hemma p.ga den rådande Coronan och det kan man ju inte säga så mycket om. Tvärtom är säkerhet väldigt viktigt men jag går förstås på knäna. Men det är ju upp till mig att säga till men det är så lite jag. Nu har jag iaf flaggat för hur det ligger till, om ledningen nu skulle missat det. Hursomhelst så får jag lägga upp lektionerna lite annorlunda nu så jag orkar med. 

Måndag och jag haltar som vanligt och nog sjutton slår jag i knät som sedan värker minst en halv dag. Och nu tänker jag att det äntligen är dags att ta tag i matens kemi. Det är ett projekt som bör förberedas bra men jag har ju legat efter men nu kändes det som jag banne mig måste börja. Det var ju så lätt på kursen men ledaren var van och instruktionerna, som vi fick, kunde varit tydligare. Men ungarna var duktiga men några moment blev lite konstiga och gav inte det utfall som jag önskat. Men vi fortsätter nästa måndag och nu har vi iaf börjat. På kvällen så var jag lite trött men försökte ändå cykla lite. Det var dessutom Astrid Lindgren-tema, på Primetime, och det drog igång mitt under cyklingen. Jag hade kommit igång med cyklingen men när det kommer en fråga om Pippis häst, som jag svarar fel på, tillsammans med 90% andra, så dör min motivation. Ha ha, det var så lustigt, iaf så här i efterhand. Frågan löd! Vad hette Pippis häst i originalversionen? 1. Hästen 2. Lilla gubben 3. Pricken Lägg därtill att man har lite tidspress. Tänk på erat svar nu och så skriver jag det rätta längst ned. Jag blev helt tom och tappade lusten för att cykla... Ha ha, det låter ju onekligen som det inte behövdes så mycket för att störa mig och det var nog rätt att bryta där. 

Sen tisdag och nu har ju tisdagarna blivit något av Supertisdagar då så många nya kommer till träningarna och jag blir både taggad och motiverad. Jag gillar ju att coacha också och det passar ju bra då jag är lite skadad. När jag kommer ned så håller Ullis på att avsluta med ett innebandylag och det har blivit som så att hon springer med det laget först och fortsätter med nybörjargruppen där jag även ansluter och hjälper till lite. Nu fick jag en chock för jag trodde det skulle var bara ngn person, eller ingen alls, på nybörjarträningen. Istället var det nog 8-9 stycken och minst en helt ny. Så Ullis börjar med att jogga upp en varv och så hjälper jag till lite med löpskolningen men Ullis tar hand om det mesta. Sen droppar det inte en hel del folk och många börjar jogga upp och sen, ganska precis klockan 19, så ropar jag ut lite instruktioner och det verkar vara runt 25 stycken. Mycket handlar förstås om instruktioner om avstånd, med tanke på Corona, och efter uppjoggen så ropar jag till mig Ullis som får visa övningarna tillsammans med mig i mitten på planen. Resten av gänget springer förstås utspridda på banan. Det funkar riktigt bra och jag fokuserar lite extra på vad man skall tänka på och sedan drar de igång. Jag filmar lite och lägger sedan ut på Instagram och Facebook. Det blir riktigt bra och man kan verkligen se hur kul det är! :-) 

Veckan fortsätter sedan och onsdagen tittar vi på film, på skolan. Jag försöker underlätta för mig på de lektioner som inte längre är mina och det blir en skön avlastning. På onsdagskvällen så orkar jag med lite cykel igen och nu blir det 48 minuter och det verkar som jag skakat av mig nesan med Pippis häst. Det var ju för jäkligt att jag skulle missa den frågan. Jag som dessutom läst mycket om Astrid Lindgren på universitetet. 

Torsdag och jag släppte av Tim på busstationen, i Gnesta, och åkte vidare mot vårdcentralen för en ny koll på knät. Tim har förresten börjat jobba på Kvarnbackaskolan så det blir extra tidiga mornar för mig som ofta åker och släpper av honom. Tanken är ju att vi skall passa på att övningsköra lite så det måste vi lösa. Hursomhelst så märker vi stora framsteg men det låser sig fortfarande men sjukgymnasten är inne på att vi skall rehaba mycket och inte sikta in oss på operation direkt då det är sämre i längden. Hon kanske har rätt. Det går ju ändå åt rätt håll. 

Sen på kvällen så blir det motorcykeln in till Nyköping för att träffa Ullis småsyrror. Men bara en har tid att träffas men det är mysigt ändå. Vi går i hamnen och de har märkt upp ordentligt med avståndsmarkeringar och alla verkar sköta det. Gott med glass men vi blir lite oroliga över motorcykeln. Det börjar låta om kedjan igen som verkar bli så torr fort. Jag måste hitta ett bra smörjmedel och det asap! 

Fredag och det brukar betyda mysdag men först ser jag till att eleverna får jobba hårt först och alla sköter sig bra. Och vi avslutar med lite fika och Lilla Aktuellt Skola. Jag försöker också få fram om jag blivit godkänt på min uppgift men hittar inget. På kvällen sen så hittar jag något om att det VERKAR som att handledaren skall ha skickat ut något till de som inte blivit godkända och det borde ju per automatik innebära att jag iaf är godkänd. Det var inte helt klart men så tolkade jag det. På kvällen så satt jag och jobbade lite med ett matteprov vi skall ha på måndag. Förklarar jag ordentligt, hur de skall fylla i, så kan det innebära att provet blir automatiskt rättat och det är ju fantastiskt. 

Och hur var det nu med Pippis häst? Jo, den kallades visst för Hästen, i originalversionen, och jag gissade ju på Lilla Gubben. Med facit i hand, och som jag beskrev det här, så låter det förstås inte helt fel att det var Hästen som var rätt svar och någonstans i bakhuvudet så lät det bekant. I efterhand... ;-)


Av Niclas Bernhardsson - Fredag 17 april 15:16

Slutet av förra veckan var, av förklarliga skäl, rätt lugn och skall man ändå skada sig så var det ju bra att jag hade påsklov.

Söndag och första gången jag vågade mig på att träna igen efter skadan. Jag var lite osäker på om det ens skulle fungera att cykla men jag tänkte prova och sjukgymnasten tyckte jag även att cykla var en bra rehabträning. Jag kom upp på cykeln och så länge jag inte provade att stå upp eller något annat ansträngande så fungerade det. Och det fungerade bättre än väntat men jag körde medvetet väldigt lugnt. Det blev 40 minuter och med en så låg snittwatt som 97. Trots det kom jag 17,6 km men det var säkert några ryggar att lägga sig bakom. 

Måndag. Det blev till att ta med sig kryckorna till skolan men jag klarade av att gå utan dem men avlastade lite då jag gick och åt. 

Tisdag. Nu gick det lite bättre att gå och jag valde att åka ned på träningen för att coacha lite. Jag ser att det var många nya på en träningsgrupp som Tanja håller i och där Ullis är med och kör lite. De använder sig av vårat träningsprogram så på något sätt så är de med i klubben iaf. Sen var det nybörjargruppen och idag var det bara Fox-Lena men då fick hon bra coachning av Ullis, som tog hand om träningen. När stora gruppen kom så började jag att coacha och efter att ha fått igång dem så fotade jag lite och lade ut det på nätet och det var poppis. Framförallt blev jag taggad att ta lite bättre bilder och filmer nästa gång. Och nästa gång blir det lite mer fokus på tekniken för det finns det lite att slipa på. 

Onsdag och skolan. En kollega kom inte så jag fick ta hennes lektioner men problemet blir att jag får mindre tid att planera mina lektioner och så kan det nog bli en tid framöver. Samtidigt håller jag på att plugga en hel del och är nu inne i slutuppgiften, själva eximinationen. Vi får väl se hur mycket jag orkar med. Det gick iaf bra och så även på torsdagen. 

Torsdagen. Nu var det uppföljning av knäet och jag satt och väntade i väntrummet och en annan patient blev uppropad men ingen kom och hämtade mig. Men efter 5-8 minuter så kommer en tjej springande och det var visst min sjukgymnast. Jag satt i fel väntrum! :-0 Så nu blev det nog mindre tid för mig, tänkte jag. Det kändes iaf lite stressat men hon verkade nöjd med mina framsteg. Och jag fick lite nya övningar att utföra.

Fredag. Vi körde hårt på förmiddagen och sen precis innan lunch så var det elevens val och många elever ville köra lite idrott och köra lite Kahoot och varför inte. De hade ju jobbat på riktigt bra så vi kör på det, tänkte jag. 

Vi avslutade skoldagen med lite mys och Lilla aktuellt skola men precis innan så körde jag en skämtvideo med träning som gått snett. Tack, Kendris för gott fika. På vägen hem så hoppade jag in på Humbles och köpte lite till familjen också. Och givetvis, upptäckte jag väl hemma, så glömde jag en viktig bok på skolan så det blir snart en tur tillbaka...

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 5 april 23:00

Söndag kväll och jag har återigen inte lyckats blogga något i veckan. Det innebär ju förstås att mycket har glömts bort så det blir mer en sammanfattning. Det blev hela nio (!) pass cykel men några av passen går ju i varandra så det handlar snarare om sju pass, om jag inte minns fel. Jag orkar heller inte kolla efter. Det var rejält uppblandat i farter och det utmynnade i att jag kom upp i hela 17 mil. Och jisses vad mycket folk det är som är ute på Zwift nu. Ibland över 20 000 personer samtidgt. Men iaf, 17 mil. Det är rekord på slutet. Förut så låg jag ju över 18 mil varje vecka men sedan hösten så har det nog inte varit så mycket alls. Hursomhelst så fick Ullis med mig på ett Core-pass, i onsdags, och jag hade träningsvärk i flera dagar. Som vanligt på slutet. Men håller man upp med någon träning så märks det. På hjärt-fronten så har jag lämnat blodprov två gånger och jag fick en ny läkare som verkar ta mina problem på allvar. Problemet är att jag fortfarande har så pass bra värden så det känns som jag inte riktigt tas på allvar. Men av mina kära "bror" Sjöströmmaren så fick jag kontakt med en kille som varit med om samma resa och när han skrev om vad han varit med om så satt jag och Ullis och bara gapade. Det var precis samma symptom och när jag tar upp vad jag känt så var det snarare han som gapade. Han menar på att det aldrig gick så långt och när han väl kom in för operation så hade de sagt att det var i grevens tid. Hade han dröjdt 3-4 veckor till så kunde det varit försent. Nu har ju jag å andra sidan kanske bättre flöden på hjärtat, det verkar inte läcka eller så. Men saker som att jag tappat talet och nästintill förlorat medvetandet samt yrsel och enorm trötthet är ju klara indikationer på att något inte står rätt till. Och har jag otur så smäller det till ordentligt innan jag fått hjälp.

Jag kände också att jag missat en hel del med pluggandet men en uppgift var ju fältstudier och hur mycket jag än skulle velat få till det så kändes det omöjligt. Iaf i de här tiderna. Och när skulle jag gjort det? På min planeringstid då förstås men det är inte det enklaste. Tanken med att studera på distans var att studera på kvällarna och helgerna och inte samtidigt som jag jobbade. Så det störde mig en hel del men jag tror vi fick lite uppskov på det. Sen var det en annan uppgift och den skulle visst vara klar på söndagen och jag tänkte ta det mot kvällen men vad händer? Jo, jag blir skittrött, no surprise, Sherlock! Jag får helt enkelt sitta med det imorgon bitti...

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 29 mars 09:45

Ja den här veckan innehöll mycket men tyvärr mest elände. Men vi kör det kronologiskt och sen blir det en liten sammanfattning på slutet. 


Söndag: Jag avslutade veckan med lite Zwift, den virtuella cykelträningen och med tanke på mina kroppsliga problem så är den just nu en träning att föredra. Jag har ju helt klart lite problem med att springa då löpning innebär en stor belastning och jag har ännu inte fått svar om mitt hjärta. Det har ju misstänkts att jag har bikuspid aortaklaff som man kan säga innebär att jag skulle ha två "segel" eller kuspar istället för tre, som är det normala. Det innebär ett ökat slitage och i princip alltid en hjärtoperation någon gång. Det blev iaf en halvtimmes cykling och hela 17,4 km. Så bra fart och hela 14 tummar upp. Vet inte vad som hände men så "poppis" brukar jag inte vara. Men en tumme upp, då och då, brukar aldrig vara fel. 

Måndag: Ullis drog med mig på Core-träning och det var rätt länge sedan nu. Jag tyckte jag fick slita och så var det nog, vilket jag skulle märka några dagar efteråt. 

Tisdag: Eleverna var först på språkval, på en annan skola, och jag och en kollega jobbade lite samtidigt som vi satte en kille som skulle sluta på språkvalet i arbete. Det gick bra och det blev en hel del gjort. Tisdag och onsdag är annars en dag då jag kan vara stand in och passa på att komma ikapp med mitt egna arbete då kollegan hade huvudansvaret för undervisningen. Men många var sjuka så jag var tvungen att hoppa in lite varsom. Mitt i allt så får jag plötsligt en massa spott på mig från en som pratar bredvid mig. Jag smyger undan och tvättar av mig och var lite diskret. Värre var det väl dagen efter... På kvällen så hoppar jag träningen för jag känner mig lite låg av allting. Med hjärtat alltså.

Onsdag: Direkt på morgonen så får jag besked av att en viss kollega har kräkts och jag blir orolig. Det KAN ju ha varit så att ett visst munsaliv kom från just den personen... :-0 Men jag tvättade ju mig fort och det var heller inte på ngt särskilt utsatt ställe. Nu är jag själv och försöker hålla igång klassen och även en mindre grupp och det fungerar rätt bra men det är förstås tufft när så många är borta. När jag går till lunchen så ringer hjärtläkaren och nu skall jag alltså få beskedet. Hon börjar direkt att vilja lugna ned mig och jag förstår direkt att jag har hjärtfelet vi misstänkte. Och hon menade att flödena såg bra ut men jag nämnde ju att just de filmerna, och bilderna, var åtta år gamla och då blev hon lite tagen på sängen, hörde jag. Så det föll lite platt när hon precis innan sade att man kallas på koll vart tredje år om man inte har några problem och oftare om man har problem. Helt klart har sjukvården tappat bort mig för en sådan här sak kan de inte ha missat när till och med ett utvändigt ultraljud, som är mer osäkert, pekade på att jag hade det här medfödda hjärtfelet. När jag kommer hem så säger Tim att ambulansen varit hos grannen och vi blir lite oroliga. Sen kommer Ullis hem och säger att dörren står öppen hos Tore, som grannen heter. Och jag ser att grannens sons bil står på tomten och jag måste ju gå över och se vad som hänt. Har de blivit tvungna att åka in och så har de glömt att stänga dörren. Jag går in och ropar och får tag på sonen som är där och plockar ihop lite saker. Det visar sig att Tore svimmat av och de har tagit in honom till sjukhuset. Usch! Jag blir orolig men hoppas på det bästa. 

Någon Core-träning blir det inte idag för jag har världens träningsvärk. Men senare hoppade jag upp på cykeln och Zwiftade lite. Det funkar alltid men jag orkade endast knappa 40 minuter. Det blev dock lite hårdkörning på slutet så rätt okey ändå. 

Torsdag: Jag har fått igång klassen med en novell-uppgift och snart sitter jag själv med endast 4-5 elever och jag ser att jag har fått ett meddelande från Erik som skriver att det är över för Tore och han tackade för all hjälp... Luften går ur mig och jag kan inte hålla tårarna borta. Och jag ringer förstås Ullis och hon blir förstås också väldigt tagen men snart måste jag släppa det ett tag då jag har en klass att ta hand om. Men en kollega ser att jag är ledsen och försöker ordna fram en ersättare men jag säger att jag fixar det. Snällt förstås men jag känner jag att jag kan klara av det men det är jobbigt. Så dagen går och jag är helt klart lite skakad och är inte riktigt mig själv och jag får förklara för barnen. Sen hem. Ullis och jag bestämde oss för lite cykling och ingen kunde komma till löpträningen så det passade ju bra. Det blev 40 minuter igen och det är ändå skönt att hålla i det lite.

Fredag: Jag kommer inte ihåg så mycket av själv dagen men jag försökte hålla igång eleverna och försöka hålla isär tankarna. Ullis undrade förstås om det var hemligt med mitt hjärta men det är det inte och snart så visste många i släkten det och dessutom så får vi höra att en svägerska fått åka in till lasarettet i 20:onde veckan och det är ju alldeles för tidigt. Det var efter en blödning men det verkar vara under kontroll men hon får inte åka hem. Felix har för övrigt kommit hem då han skall jobba i några dagar och jag pysslar lite med Enklaresport också för det finns alltid räkningar  att betala och beställningar att ta hand om. Konstigt nog så har inte beställningarna minskat under Corona-krisen utan snarare tvärtom. Så vi försöker hålla koll på lager och sånt men det är svårt att hinna med. 

Lördag: Bröllop och nu var det bråttom. Jag kände väl att jag egentligen inte orkade men man kan ju säga till om man inte orkar. Ullis och jag började iaf med att cykla lite lätt och lätt var ordet. Jag snittade 133 watt och det är ju väldigt lågt men helt okey och ett skönt pass. Det blev 43 minuter och jag är nöjd. Längre än på länge men nu var det bråttom med allting och vi hinner knappt komma till kyrkan förrän det började. Pust! Det var länge sedan man var på bröllop och det var mysigt och trevligt och givetvis kom det en tår i ögat vid ceremonin. Då det är en barndsomkompis till Ullis dotter som gifte sig så har jag förstås varit med sedan hon föddes så det var speciellt. Men trots att det var mysigt och trevligt så var det skönt att bryta upp på slutet för jag var vansinnigt trött och jag gäspade konstant på vägen hem. Men det är ju också en bieffekt av det här hjärtfelet och det är skönt att få det konstaterat faktiskt.

Sammanfattning: Det jag var orolig för att jag hade har ändå landat bra och ger ändå en bra förståelse för de problem som har blivit allt vanligare. Jag förstår också att det går att lösa men det gäller att ligga på och jag har fått bra stöd och även fått namn på en person som genomgått en operation, med bra resultat, som jag får prata med. Jag måste bara landa lite till och kanske börja lägga till honom på Facebook. Måste bara hitta honom först. 

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 22 mars 11:27

Då jag inte tränat så bra så blir det just nu en veckoblogg. Anledningen är helt enkelt då jag helt ärligt är orolig över mitt hjärta. Jag har haft problem som har eskalerat och för några veckor sedan visade ett ultraljud att jag med största säkerhet har ett medfött hjärtfel och det är föklaringen till de problem jag har och har haft. Och de kommer garanterat att bli värre framöver. Men då jag hade gjort en utförligare undersökning för ungefär 7,5 år sedan så har jag försökt att få fram bilderna och sen skulle en hjärtläkare titta på dem. Men hon var ju ledig den här veckan och jag fick hålla mig till tåls, verkade det som. 

Men i måndags så höll jag i storsamlingen och jag bredde ut mig ordentligt och fastän jag samtalat med musikläraren om mina planer att INTE bli för djup så drogs jag med av situationen. Kanske var det mitt oroliga jag som kom fram. Jag hälsade alla elever, och lärare, välkomna och sjöng sedan min samlingslåt som jag framfört tidigare. Dock med uppmaningen att man inte skulle sjunga med men nynna gick utmärkt. Det gick sådär. Snart så hörde jag många barn sjunga med. Jag tänkte mest på eventuell smittspridning. Sen blev jag då lite djup och berättade att evolutionen gjort att egenskaper som att prata skit om andra och utfrysning gjort att vi lättare överlevde och att man som barn inte skulle skämmas utan mer tänka efter. I dagens samhälle, fortsatte jag, så behövs det inte längre utan vad är viktigt nu, frågade jag. Familjen! Jag berättade vi i sexan pratat om döden och arbetat med Bröderna Lejonhjärta och sedan sjöng jag min låt om pappa, som gått bort. Det jag inte räknat med var att en kollega bröt ihop och fick springa ut. Men jag kunde sjunga vidare och senare pratade jag med henne och det var okey. Jag avslutade faktiskt med att sjunga om kärlek och valde då att sjunga min egen sång om Ullis. Hon tyckte jag var galen, då jag berättade om mina planer. Ja, det var verkligen som att kasta sig utför ett stup men det gick bra och min klass som först skämdes tittade faktiskt upp på slutet och verkade tycka att det var okey. Ibland får man bjuda på sig själv. Kanske tyckte jag inte det längre var en sådan stor grej när jag hade värre saker att vara orolig för.

Och jag fick fortsätta att fundera. På måndagskvällen så blev det en timme på Zwift och det är jag nöjd med. Sen på tisdagen så var det klubbträning och det gick inte alls. Jag kunde knappt jogga ett varv innan jag var tvungen att gå en bit. Sen dyker det upp ett ganska stort gäng och jag triggas att springa några varv iaf. Kul men sen är jag slut och fick tyvärr lida av knäont så kroppen funkar inget vidare. 

Onsdag och nu skulle jag först in till Hjärt och kärlcenter och bli uppkopplad för ett långtids-EKG. Väl tillbaka så ser jag att det är många som är borta och vi har bokat en stor buss då vi skall till ishallen senare. När jag kliver på så har hela min klass smitit upp på övre plan och jag går ned och får hela däcket för mig själv! :-) Ha ha, det lät som jag struntade i klassen men det var endast 12 stycken kvar och chauffören hade koll på dem i en kamera. Sen var det lite skridskor och trots mitt ömma knä så kunde jag åka ett tag innan jag fick kliva av. Sjukt kul och jag fick upp lite fart emellanåt. 

Torsdag morgon och jag åkte in till centret igen och skulle lämna igen mitt EKG. Tyvärr fick jag stryka duschen då jag inte packat ned handduken. Det kändes sådär men fick gå ändå. Och ingen hade hunnit kika på mina bilder och filmer och det är jobbigt att inte veta. Och på skolan, då jag var tillbaka, var det fortfarande väldigt få elever och man kände att man gick på sparlåga och det var irriterande. Jag vill ju göra ett bra jobb men jag känner också att jag dras ned av den gnagande oron. Hursomhelst så kommer hjärtläkaren att vara tillbaka på måndag. 

Vi avslutade veckan med lite mysig fika och sen var det ett möte innan jag kunde åka hem. 

Men veckan var ju inte helt över men iaf jobbveckan. Jag och familjen tittade på lite kul på teven och åt gott. Sen på lördagen blev det en timme Zwift igen och det var skönt att vara igång men inget vidare driv i kroppen. 

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se