Inlägg publicerade under kategorin Filosofiska funderingar

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 29 mars 09:45

Ja den här veckan innehöll mycket men tyvärr mest elände. Men vi kör det kronologiskt och sen blir det en liten sammanfattning på slutet. 


Söndag: Jag avslutade veckan med lite Zwift, den virtuella cykelträningen och med tanke på mina kroppsliga problem så är den just nu en träning att föredra. Jag har ju helt klart lite problem med att springa då löpning innebär en stor belastning och jag har ännu inte fått svar om mitt hjärta. Det har ju misstänkts att jag har bikuspid aortaklaff som man kan säga innebär att jag skulle ha två "segel" eller kuspar istället för tre, som är det normala. Det innebär ett ökat slitage och i princip alltid en hjärtoperation någon gång. Det blev iaf en halvtimmes cykling och hela 17,4 km. Så bra fart och hela 14 tummar upp. Vet inte vad som hände men så "poppis" brukar jag inte vara. Men en tumme upp, då och då, brukar aldrig vara fel. 

Måndag: Ullis drog med mig på Core-träning och det var rätt länge sedan nu. Jag tyckte jag fick slita och så var det nog, vilket jag skulle märka några dagar efteråt. 

Tisdag: Eleverna var först på språkval, på en annan skola, och jag och en kollega jobbade lite samtidigt som vi satte en kille som skulle sluta på språkvalet i arbete. Det gick bra och det blev en hel del gjort. Tisdag och onsdag är annars en dag då jag kan vara stand in och passa på att komma ikapp med mitt egna arbete då kollegan hade huvudansvaret för undervisningen. Men många var sjuka så jag var tvungen att hoppa in lite varsom. Mitt i allt så får jag plötsligt en massa spott på mig från en som pratar bredvid mig. Jag smyger undan och tvättar av mig och var lite diskret. Värre var det väl dagen efter... På kvällen så hoppar jag träningen för jag känner mig lite låg av allting. Med hjärtat alltså.

Onsdag: Direkt på morgonen så får jag besked av att en viss kollega har kräkts och jag blir orolig. Det KAN ju ha varit så att ett visst munsaliv kom från just den personen... :-0 Men jag tvättade ju mig fort och det var heller inte på ngt särskilt utsatt ställe. Nu är jag själv och försöker hålla igång klassen och även en mindre grupp och det fungerar rätt bra men det är förstås tufft när så många är borta. När jag går till lunchen så ringer hjärtläkaren och nu skall jag alltså få beskedet. Hon börjar direkt att vilja lugna ned mig och jag förstår direkt att jag har hjärtfelet vi misstänkte. Och hon menade att flödena såg bra ut men jag nämnde ju att just de filmerna, och bilderna, var åtta år gamla och då blev hon lite tagen på sängen, hörde jag. Så det föll lite platt när hon precis innan sade att man kallas på koll vart tredje år om man inte har några problem och oftare om man har problem. Helt klart har sjukvården tappat bort mig för en sådan här sak kan de inte ha missat när till och med ett utvändigt ultraljud, som är mer osäkert, pekade på att jag hade det här medfödda hjärtfelet. När jag kommer hem så säger Tim att ambulansen varit hos grannen och vi blir lite oroliga. Sen kommer Ullis hem och säger att dörren står öppen hos Tore, som grannen heter. Och jag ser att grannens sons bil står på tomten och jag måste ju gå över och se vad som hänt. Har de blivit tvungna att åka in och så har de glömt att stänga dörren. Jag går in och ropar och får tag på sonen som är där och plockar ihop lite saker. Det visar sig att Tore svimmat av och de har tagit in honom till sjukhuset. Usch! Jag blir orolig men hoppas på det bästa. 

Någon Core-träning blir det inte idag för jag har världens träningsvärk. Men senare hoppade jag upp på cykeln och Zwiftade lite. Det funkar alltid men jag orkade endast knappa 40 minuter. Det blev dock lite hårdkörning på slutet så rätt okey ändå. 

Torsdag: Jag har fått igång klassen med en novell-uppgift och snart sitter jag själv med endast 4-5 elever och jag ser att jag har fått ett meddelande från Erik som skriver att det är över för Tore och han tackade för all hjälp... Luften går ur mig och jag kan inte hålla tårarna borta. Och jag ringer förstås Ullis och hon blir förstås också väldigt tagen men snart måste jag släppa det ett tag då jag har en klass att ta hand om. Men en kollega ser att jag är ledsen och försöker ordna fram en ersättare men jag säger att jag fixar det. Snällt förstås men jag känner jag att jag kan klara av det men det är jobbigt. Så dagen går och jag är helt klart lite skakad och är inte riktigt mig själv och jag får förklara för barnen. Sen hem. Ullis och jag bestämde oss för lite cykling och ingen kunde komma till löpträningen så det passade ju bra. Det blev 40 minuter igen och det är ändå skönt att hålla i det lite.

Fredag: Jag kommer inte ihåg så mycket av själv dagen men jag försökte hålla igång eleverna och försöka hålla isär tankarna. Ullis undrade förstås om det var hemligt med mitt hjärta men det är det inte och snart så visste många i släkten det och dessutom så får vi höra att en svägerska fått åka in till lasarettet i 20:onde veckan och det är ju alldeles för tidigt. Det var efter en blödning men det verkar vara under kontroll men hon får inte åka hem. Felix har för övrigt kommit hem då han skall jobba i några dagar och jag pysslar lite med Enklaresport också för det finns alltid räkningar  att betala och beställningar att ta hand om. Konstigt nog så har inte beställningarna minskat under Corona-krisen utan snarare tvärtom. Så vi försöker hålla koll på lager och sånt men det är svårt att hinna med. 

Lördag: Bröllop och nu var det bråttom. Jag kände väl att jag egentligen inte orkade men man kan ju säga till om man inte orkar. Ullis och jag började iaf med att cykla lite lätt och lätt var ordet. Jag snittade 133 watt och det är ju väldigt lågt men helt okey och ett skönt pass. Det blev 43 minuter och jag är nöjd. Längre än på länge men nu var det bråttom med allting och vi hinner knappt komma till kyrkan förrän det började. Pust! Det var länge sedan man var på bröllop och det var mysigt och trevligt och givetvis kom det en tår i ögat vid ceremonin. Då det är en barndsomkompis till Ullis dotter som gifte sig så har jag förstås varit med sedan hon föddes så det var speciellt. Men trots att det var mysigt och trevligt så var det skönt att bryta upp på slutet för jag var vansinnigt trött och jag gäspade konstant på vägen hem. Men det är ju också en bieffekt av det här hjärtfelet och det är skönt att få det konstaterat faktiskt.

Sammanfattning: Det jag var orolig för att jag hade har ändå landat bra och ger ändå en bra förståelse för de problem som har blivit allt vanligare. Jag förstår också att det går att lösa men det gäller att ligga på och jag har fått bra stöd och även fått namn på en person som genomgått en operation, med bra resultat, som jag får prata med. Jag måste bara landa lite till och kanske börja lägga till honom på Facebook. Måste bara hitta honom först. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Söndag 22 mars 11:27

Då jag inte tränat så bra så blir det just nu en veckoblogg. Anledningen är helt enkelt då jag helt ärligt är orolig över mitt hjärta. Jag har haft problem som har eskalerat och för några veckor sedan visade ett ultraljud att jag med största säkerhet har ett medfött hjärtfel och det är föklaringen till de problem jag har och har haft. Och de kommer garanterat att bli värre framöver. Men då jag hade gjort en utförligare undersökning för ungefär 7,5 år sedan så har jag försökt att få fram bilderna och sen skulle en hjärtläkare titta på dem. Men hon var ju ledig den här veckan och jag fick hålla mig till tåls, verkade det som. 

Men i måndags så höll jag i storsamlingen och jag bredde ut mig ordentligt och fastän jag samtalat med musikläraren om mina planer att INTE bli för djup så drogs jag med av situationen. Kanske var det mitt oroliga jag som kom fram. Jag hälsade alla elever, och lärare, välkomna och sjöng sedan min samlingslåt som jag framfört tidigare. Dock med uppmaningen att man inte skulle sjunga med men nynna gick utmärkt. Det gick sådär. Snart så hörde jag många barn sjunga med. Jag tänkte mest på eventuell smittspridning. Sen blev jag då lite djup och berättade att evolutionen gjort att egenskaper som att prata skit om andra och utfrysning gjort att vi lättare överlevde och att man som barn inte skulle skämmas utan mer tänka efter. I dagens samhälle, fortsatte jag, så behövs det inte längre utan vad är viktigt nu, frågade jag. Familjen! Jag berättade vi i sexan pratat om döden och arbetat med Bröderna Lejonhjärta och sedan sjöng jag min låt om pappa, som gått bort. Det jag inte räknat med var att en kollega bröt ihop och fick springa ut. Men jag kunde sjunga vidare och senare pratade jag med henne och det var okey. Jag avslutade faktiskt med att sjunga om kärlek och valde då att sjunga min egen sång om Ullis. Hon tyckte jag var galen, då jag berättade om mina planer. Ja, det var verkligen som att kasta sig utför ett stup men det gick bra och min klass som först skämdes tittade faktiskt upp på slutet och verkade tycka att det var okey. Ibland får man bjuda på sig själv. Kanske tyckte jag inte det längre var en sådan stor grej när jag hade värre saker att vara orolig för.

Och jag fick fortsätta att fundera. På måndagskvällen så blev det en timme på Zwift och det är jag nöjd med. Sen på tisdagen så var det klubbträning och det gick inte alls. Jag kunde knappt jogga ett varv innan jag var tvungen att gå en bit. Sen dyker det upp ett ganska stort gäng och jag triggas att springa några varv iaf. Kul men sen är jag slut och fick tyvärr lida av knäont så kroppen funkar inget vidare. 

Onsdag och nu skulle jag först in till Hjärt och kärlcenter och bli uppkopplad för ett långtids-EKG. Väl tillbaka så ser jag att det är många som är borta och vi har bokat en stor buss då vi skall till ishallen senare. När jag kliver på så har hela min klass smitit upp på övre plan och jag går ned och får hela däcket för mig själv! :-) Ha ha, det lät som jag struntade i klassen men det var endast 12 stycken kvar och chauffören hade koll på dem i en kamera. Sen var det lite skridskor och trots mitt ömma knä så kunde jag åka ett tag innan jag fick kliva av. Sjukt kul och jag fick upp lite fart emellanåt. 

Torsdag morgon och jag åkte in till centret igen och skulle lämna igen mitt EKG. Tyvärr fick jag stryka duschen då jag inte packat ned handduken. Det kändes sådär men fick gå ändå. Och ingen hade hunnit kika på mina bilder och filmer och det är jobbigt att inte veta. Och på skolan, då jag var tillbaka, var det fortfarande väldigt få elever och man kände att man gick på sparlåga och det var irriterande. Jag vill ju göra ett bra jobb men jag känner också att jag dras ned av den gnagande oron. Hursomhelst så kommer hjärtläkaren att vara tillbaka på måndag. 

Vi avslutade veckan med lite mysig fika och sen var det ett möte innan jag kunde åka hem. 

Men veckan var ju inte helt över men iaf jobbveckan. Jag och familjen tittade på lite kul på teven och åt gott. Sen på lördagen blev det en timme Zwift igen och det var skönt att vara igång men inget vidare driv i kroppen. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - 10 november 2019 19:00

Lördag och söndag och det var dags för den årliga hälsomässan. Allt för Hälsan, heter den förresten. Den brukar jag och Ullis gå på och sist köpte vi ju en skön massage-pryl och den har vi haft mycket nytta av. I år så hade vi inte planerat allt i minsta detalj så när vi kom på lördagen så traskade vi runt lite grand och stannade till där vi tyckte det var intressant. Framförallt så fastnade vi ofta i Runners Corner och där var vi med på minst tre event, på lördagen. Ett roligt ställe var vid en monter som sålde energidryck, nu kommer jag inte ihåg märket men man kunde vinna en burk om man fick 12, eller 16, poäng. Satte man alla, i det minsta hålet, så fick men ett helt flak och det var alltså 3x8 poäng. Jag var där tre gånger och jag vann en burk varje gång och jag hörde något om att tre gånger/dag var max. Så jag var laddad inför söndagen! ;-) Hursomhelst så var det mycket intressanta föreläsningen och framförallt så blev både jag och Ullis intresserade av Racefox. Jag har hört mycket om det, eller framförallt stött på det en massa gånger. Nu fick vi lite mer kött på benen och både Ullis och jag blev sugna att testa det på söndagen. Sen hem och dags för lite myskväll. Tillbaka på söndagen och nu var det sämre väder, burr! Ullis och min positiva inställning hade börjat regna bort. Men vi hade iaf prylar med oss men den kalla promenaden bort till mässan fick oss att glömma bort det. Men efter att ha gått en runda, på mässan, så var vi då framme vid Runners Corner och de pushade oss verkligen så snart så hade man kopplat upp sig och så var det bara att jogga ut i regnet. Fast nu hade det minskat men det var kallt men det vet man ju att det är ett mindre problem då man springer. Man hann knappt börjat förrän man blev peppade över att få direkt feedback, av, den iofs datoriserade, rösten. Ullis blev supersåld och jag blev också taggad och kände att det här skulle verkligen vara något för våran löparklubb. Men det blev fel på min gps så det stod att jag snittat 3.25 min/km och det var snarare runt 6 min/km . Som snabbast kanske runt 4.50, om jag får gissa. Appen kände direkt av att jag hade en kraftig, och farlig (!), obalans i min vänstra sida. Jag opererade min vänstra häl den 29 januari så det var ju imponerande. Sen mätte den en massa saker och trots att man tycker att man springer tekniskt bra så fick man en massa spännande saker att tänka på. Sen träffade vi en inspirerande nerv-terapeut och vi fick med oss några bra övningar. Sen blev det några avsnitt av serien, "Vår tid är nu", igen. 

Av Niclas Bernhardsson - 29 juni 2019 23:00

Dagen efter TSL, dvs Trosa Stadslopp, och nu hade man smält debaclet lite. Ja, det är väl inte konstigt att man sprang mycket sämre med tanke på fotoperationen. Men vilken träningsvärk jag har! :-0 Jisses! Framsida lår är ju helt förstörda och med facit i hand så gjorde jag en hel del fel, men det var svårt att första innan. Jag borde givetvis inte ha sprungit i tävlingsskorna och jag gick samtidigt ut lite för hårt. Men jag trodde nog att farten ändå skulle finnas någonstans där. Nu värkte benen mer än efter ett maratonlopp. Men Ullis var lite sugen på att revanschera sig. Även hon var grymt missnöjd och jag förstod inte riktigt att hon också sprang dåligt. Vi lämnade ju blod förhållandevis tätt innan men det var ändå strax över två veckor tidigare. Helt återhämtad blir man inte förrän efter tre veckor men efter två veckor så är det knappt märkbart. Kanske 10-20 sekunder på ett millopp, skulle jag gissa. Och säkert lite individuellt. Men inte så det borde kännas. Däremot så körde även Ullis en hel del massade och dessutom allt bara några timmar innan. Det funderar jag mer på. Hursomhelst så vore det kul att träffa faster E-M och hennes Leffe. Den sistnämnda som sprungit som en Gud i yngre dagar. Det är så kul att höra honom prata om löpning och när folk pratar om att det var mycket värre på t.ex Lidingöloppet, de första gångerna, så säger han bara "Asch, det var ju fina stigar!" Han sprang bl.a femte Lidingöloppet på "runt 2 timmar", det var visst 2.02, såg jag när jag tittade efter. Sjukt bra men orienterare är inte så noga med tider. Ullis och jag kom iaf fram ganska sent och hon efteranmälde sig först och sen åkte vi hem till faster och efter välkomstkramarna så blev det lite kaffe och prat innan Ullis skulle springa. Hon hade hoppats på lite spring i benen men det var rätt varmt och värmen tog ut sin rätt och säkert satt gårdagen kvar i kroppen. Så hon fick det lite tufft men verkade heller inte maxa helt. Vi hejade först vid starten och sedan gick vi mot 4 km-skylten, där vi även kunde se eliten. Både vid 4 km och vid 10 km. Herrvinnaren imponerade stort och det var någon kille med "rastaflätor" som sprang med bar överkropp. Jag har ingen aning om vem han är men han var sjukt duktig och lämnade de andra bakom sig rejält. Som nummer tre kom skidlegenden Daniel Rickardsson och det förstod jag tyvärr inte förrän efteråt. Det var lite synd. Han hade visst en kusin i M-fred. Hyfsat med folk och efter ett tag så kom Ullis gående tillbaka och det hade varit riktigt varmt, sade hon. Det förstod vi. Så sen traskade vi tillbaka och dukade upp lite mer fika och Ullis passade på att duscha. Sen blev det mycket mer prat och det var supertrevligt. Vi avslutade med att gå tillbaka för prisutdelningen och det brukar vara ett dignade prisbord med utlottade priser men idag blev det nada för Ullis. Vi fick gå tillbaka tomhänta och vi sade adjö till faster och Leffe och åkte hemåt. Riktigt trevligt trots att det inte riktigt gick bra för Ullis men ett bra träningspass blev det. Sen var det fotboll och Sverige skulle möta Tyskland. En riktigt svår match och bara det att Tyskland hade Birgit Printz som mental rådgivare gjorde att man skakade! :-) Fast vi hade samtiidgt fikabesök av R och T. Men när man hörde att det hände något så kunde jag inte hålla mig utan sprang in. Fast första målet var skumt. Jag hör att några grannar ropar euforiskt och man tror förstås att Sverige gjort mål. Sen ser man att det står 1-0 till Tyskland. Jag undrar vad f-n det är för fel på grannarna men Tim säger att han tror att grannarna har besök från Tyskland. Och mycket riktigt! När jag tittar ut genom fönstret så ser att det är folk med Tyrolerhattar och typiska Tyrolerkläder. Oops! Det förklarar ju saken. De har förresten värsta partyt men det är klart att de har lite koll på fotbollen också. Sen håller det på sädär och nu hörs även grannarna då det är Sverige som gör mål och sista kvarten sitter T och jag inomhus istället och biter på naglarna. Sverige gör det bra men det är ju tusan att man inte skall våga stå lite högre upp på slutet. Det är ju inte bra för hjärtat och det blev lite oroligt på slutet. Men vi slog äntligen Tyskland och det var visst ett jäkla tag sedan. Så nu är vi i semifinal och på pappret väntar en lättare motståndare än i en eventuellt final. Men det skall ju spelas om det också. 

Mot kvällen så ville jag också träna och det blev såklart Zwift och jag körde banan som var och det var KOM, i Inssbruck. Jag kom inte riktigt ihåg den men snart påmindes jag. Fy bubban. Det gick uppför hur länge som helst och man fick inte direkt några kilometer gratis. Så när man kört typ 45 minuter och kommit 12 km så ångrade man sig lite. Men sen gick det förstås nedför och det fort. En bra bit över 80 km/h och man susade ned. Sen körde jag mot mål och ville komma ett helt varv, iaf. Jag avslutade med att skriva "Good bye, Germany!", med tillhörande glad gubbe. Alltid retar det någon, tänkte jag. Nä, det gjorde jag inte men lite bus har ingen dött av. Så skönt med lite träning och jag måste ju tagga till nu. Men benen var fortfarande inte helt okey. 

Av Niclas Bernhardsson - 9 juni 2019 22:45

Söndag och jag kände fortfarande av halsen så jag vågade inte träna. Ullis var däremot rastlös och vi åkte runt lite grand och gjorde både lite nytta och letade efter ett trevligt ställe att fika på. Men det sistnämnda vara svårare än vi trodde. Först hamnade vi på Saltå Kvarn, men det var bara dyr och tråkig fika. Sen var vi för hungriga så det blev en French hot dog, på Cirkle K, istället. Eller Statoil, som jag fortfarande vill säga. Det kommer nog att sitta i länge. Jag säger ibland fortfarande Vivo om Hemköp, som vi har runt knuten, och det var ju länge sedan det var Vivo där. Hursomhelst så åkte vi sakteliga hemåt och passade på att kolla in lite altanbyggen. Bara för att få inspiration men det kändes ju sådär att smygåka runt kring nybyggda kåkar. Precis som om man spanade efter något att lägga vantarna på. Dessutom åkte vi runt i min gamla V40, som vi hade då vi slängde lite skräp innan. Nåja, det var ingen som verkade tro att vi hade ont uppsåt. Sen fick det räcka för mig då jag hade ryggskott och dessutom var tvungen att få in omdömen och få klart på min tenta. Så resten av kvällen gick åt till det och Ullis tyckte det var tråkigt och ville träna. Men jag kände fortfarande av halsen, sen "halsincidenten" och det är som om jag fått halsfluss. Det gör ont att svälja och det känns som om jag är förkyld. Så pass mycket att jag iaf inte vågar träna. Så lite träligt och trökigt som de säger uppåt landet. Trökigt har jag bara hört folk i Sandviken säga men det lär väl inte bara vara så lokalt? :-)

Av Niclas Bernhardsson - 3 juni 2019 22:45

Måndag och nice att vakna upp och kika på mobilen och se att Zlatan haft Show igen. Först så nickar han fram en medspelare, som gör mål, och sen gör han själv mål och vilket mål sen! Jisses! En grym bicacleta och han bevisar att han långt ifrån är slut. :-) Sen mot jobbet och jag är taggad och känner att jag har ett bra flyt på lektionerna men några klasser undrar lite om varför jag slutar och jag försöker hålla det så kort och korrekt jag kan. Sen är det möte och jag försöker vara med och vara konstruktiv men när sedan en av de biträdande rektorerna kom ned och pratade om framtiden så kändes det som jag lika gärna kunde gått. Det började känns som om jag redan lämnat mentalt. Speciellt när det handlade om höstens arbete. Efter det så skjutsade jag hem Lasse och vi skämtade lite i bilen och han sade att det var tråkigt att jag skulle lämna. Alla han tyckt var riktigt roliga slutade hela tiden, sade han. Och det är förstås lite sorgligt. Väl hemma så ville Ullis och jag träna och nu ville vi förstås prova på de nya inställningarna. Vi hade ju ändrat lite. Eller rätt mycket på min träningscykel, iofs. Det går nu inte att svänga alls men det spelar ju mindre roll då cykeln sitter fast på en trainer. Det kändes direkt som det gick bättre men jag fick omgående ont i skinkorna. Det kändes som det var något elimentärt fel och jag kunde för allt i världen inte förstå hur det skulle bli sådan skillnad på ändringen vi gjorde. Men jag kämpade på och och till slut hade jag klarat av passet och det blev lite bonus och jag fick ihop 46 km på en och en halv timme. Fick duga. 

Av Niclas Bernhardsson - 24 maj 2019 22:00

Fredag och jag var tvungen att ställa in idrotten och det är lite surt då det är färre lektioner och jag kan ta igen de dagar då jag inte hinner med så mycket annat. Egentligen skall man ju skriva upp extra tid men jag har aldrig varit något för sant. Man ger och tar liksom och jag ser det som frihet under ansvar att vara lärare. Men nu var det alltså en dag som klasslärare, som väntade. Vi samlades i personalrummet som nästan ekade tomt, då många var borta. Sen till klassrummet och det började med halvklass och jag valde att köra en liten tävling och eftersom jag inte kom åt alla mina gamla frågor fick jag snabbt "snickra" ihop lite nya. Sen var tävlingen igång och det hela gick lugnt till och det va roligt. Sen var det den andra halvan och nu blev det stökigare. Speciellt eftersom jag drog av poäng för svordomar och det användes hyfsat frekvent, tyvärr. Men jag kom igenom det också och nu var det helklass och jag valde att prata om att kunna fokusera och övervinna hinder och jag visade filmen om Tim Donns olycka. Världstriatleten som blev påkörd, av en bil, två dagar innan Ironman 2017. Han bröt nacken och man fick följa hans kamp tillbaka.

Sen var det lucnh och jag fick släppa klassen fem minuter innan då jag skulle träffa rektorn. Egentligen nu mest för att prata om min ansökan som klasslärare. Det verkade ju vara dead end med idrottslärarjobbet och det är ju jäkligt surt med allt man byggt upp. Nu lät han lite mjukare och jag tyckte mig kunna utläsa att det fanns ett uns gnutta hopp men han pratade också om att en annan rektor ville ha mig. Och det är ju roligt. Sen lunch och tillbaka till klassen. Några i klassen skulle fixa iordning lite inför deras klassfest, eller vad man skall kalla det. Den sista timmen så var det visst lite fest i klassen och jag har sällan sett så mycket godis framme. Och några hade svårt att hålla sig och ville sippa lite på sin läsk innan. Nu körde jag en lektion som jag egentligen skulle kört innan lunch och sedan var det rast och vi avslutade med festen. Trevligt och mitt i allt så kommer rektorn in och undrar var den ordinarie klassläraren var. 

Sen blev det en kaffe med några kollegor innan jag åkte hemåt och plockade upp Ullis som sprang mot Gnesta. 

Efter att ha kommit hem och tagit både en och två kaffe så slappade vi innan jag kom på att jag nog borde leta efter ett paket om aldrig kommer. Det är en och samma kund som haft väldig otur med en leverans och grossisten har gjort alla fel man kan. Först skickade de bara ett paket, av två, och det fick jag åka och leta efter då det var ofullständig information. Samma sak med nästa utskick, av det paket jag saknade. Det gick tillbaka då jag inte blev aviserad... Men suck! Och nu har det gått fyra dagar och det händer ingenting så jag undrar om det ens gått iväg från dem...

Väl tillbaka så packade vi våra träningsväskor och traskade till Safiren. Väl där så byter jag om och jag märker att jag glömt pulsklockan men det gör inte så mycket då jag ändå inte kan koppla pulsbältet till klockan utan pulsen kopplas istället till Zwift så den får jag iaf. Jag loggade in och började lite lugnt med 8,5 km/h men jag ökade kontinuerligt och tyvärr så synkar inte farten riktigt med varandra. När jag kommer upp i runt 10 km/h så visar farten på Zwift istället runt 8,8-9 km/h och den skillnaden låg kvar när farten fortsatte öka. Och jag ökade hela tiden och sista biten gick på 13 km/h och det blev till slut knappa 6,5 km och tiden stannade på 38 minuter. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det går hela tiden bättre och nu kändes det rätt bra i foten. 

Väl hemma så blev det lite Let´s Dance och man blir ju klart imponerad - Wow!

Av Niclas Bernhardsson - 22 maj 2019 21:45

Onsdag och det var studiedag. Jag messade Lassie och frågade när vi började. På grund av "samkvämet", kvällen innan, så skulle vi skjuta lite på starten och jag kom inte ihåg vilken tid det var sagt. Det började med en intressant, men kanske i dagsläget inte helt aktuell, föreläsning om tvålärarskap. Sen lite information från ledningen innan jag började att röja på både kontoret och i i ena materialförrådet. Det var sjukt mycket skit och jag skämtar inte när jag borstade fram stora bitar av en korv med bröd. Jag låg och krälade och kände svetten rinna på ryggen. Basse undrade om jag inte skulle gå och äta och jag försökte slita mig och när jag sen gick upp till personalrummet, där det skulle finnas mycket mat kvar från gårdagsfesten, så fanns det bara minimalt kvar med rester så det var bara att hoppa in i bilen och åka till något matställe. I bilen bestämmer jag mig för att käka på Thai-restaurangen, vid Stopp. Där satt två kollegor och jag joinade dem. Sen tillbaka, efter en kort lunch, och jag fortsatte med det sista. De andra skulle egentligen mötas i arbetslagen men jag kände att jag var tvungen att få klart på det jag började. Sen fick jag snabba mig då vi skulle träffa ledningen igen. Där började man att prata om något som man tagit upp i arbetslagen och jag förstod ingenting. Iaf inte till att börja med. Men de flesta arbetslagen hade kommit fram till ungefär samma sak och jag gjorde nog mest nytta i att röja. Fast vem städade jag för? Det är ju frågan då min framtid, på Frejaskolan, är högst osäker. 

Väl hemma så var det mat och sen blev det lite träningen igen och jag valde såklart ftp-pgrogrammet och jag har passerat hälften av programmet nu. Och visst får jag kämpa ibland men det är inte övermänskligt. Idag blev det 43 km och min härliga svit utan vilodagar fortsätter. Snart sju veckor i följd. 

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se