Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 29 mars 09:45

Ja den här veckan innehöll mycket men tyvärr mest elände. Men vi kör det kronologiskt och sen blir det en liten sammanfattning på slutet. 


Söndag: Jag avslutade veckan med lite Zwift, den virtuella cykelträningen och med tanke på mina kroppsliga problem så är den just nu en träning att föredra. Jag har ju helt klart lite problem med att springa då löpning innebär en stor belastning och jag har ännu inte fått svar om mitt hjärta. Det har ju misstänkts att jag har bikuspid aortaklaff som man kan säga innebär att jag skulle ha två "segel" eller kuspar istället för tre, som är det normala. Det innebär ett ökat slitage och i princip alltid en hjärtoperation någon gång. Det blev iaf en halvtimmes cykling och hela 17,4 km. Så bra fart och hela 14 tummar upp. Vet inte vad som hände men så "poppis" brukar jag inte vara. Men en tumme upp, då och då, brukar aldrig vara fel. 

Måndag: Ullis drog med mig på Core-träning och det var rätt länge sedan nu. Jag tyckte jag fick slita och så var det nog, vilket jag skulle märka några dagar efteråt. 

Tisdag: Eleverna var först på språkval, på en annan skola, och jag och en kollega jobbade lite samtidigt som vi satte en kille som skulle sluta på språkvalet i arbete. Det gick bra och det blev en hel del gjort. Tisdag och onsdag är annars en dag då jag kan vara stand in och passa på att komma ikapp med mitt egna arbete då kollegan hade huvudansvaret för undervisningen. Men många var sjuka så jag var tvungen att hoppa in lite varsom. Mitt i allt så får jag plötsligt en massa spott på mig från en som pratar bredvid mig. Jag smyger undan och tvättar av mig och var lite diskret. Värre var det väl dagen efter... På kvällen så hoppar jag träningen för jag känner mig lite låg av allting. Med hjärtat alltså.

Onsdag: Direkt på morgonen så får jag besked av att en viss kollega har kräkts och jag blir orolig. Det KAN ju ha varit så att ett visst munsaliv kom från just den personen... :-0 Men jag tvättade ju mig fort och det var heller inte på ngt särskilt utsatt ställe. Nu är jag själv och försöker hålla igång klassen och även en mindre grupp och det fungerar rätt bra men det är förstås tufft när så många är borta. När jag går till lunchen så ringer hjärtläkaren och nu skall jag alltså få beskedet. Hon börjar direkt att vilja lugna ned mig och jag förstår direkt att jag har hjärtfelet vi misstänkte. Och hon menade att flödena såg bra ut men jag nämnde ju att just de filmerna, och bilderna, var åtta år gamla och då blev hon lite tagen på sängen, hörde jag. Så det föll lite platt när hon precis innan sade att man kallas på koll vart tredje år om man inte har några problem och oftare om man har problem. Helt klart har sjukvården tappat bort mig för en sådan här sak kan de inte ha missat när till och med ett utvändigt ultraljud, som är mer osäkert, pekade på att jag hade det här medfödda hjärtfelet. När jag kommer hem så säger Tim att ambulansen varit hos grannen och vi blir lite oroliga. Sen kommer Ullis hem och säger att dörren står öppen hos Tore, som grannen heter. Och jag ser att grannens sons bil står på tomten och jag måste ju gå över och se vad som hänt. Har de blivit tvungna att åka in och så har de glömt att stänga dörren. Jag går in och ropar och får tag på sonen som är där och plockar ihop lite saker. Det visar sig att Tore svimmat av och de har tagit in honom till sjukhuset. Usch! Jag blir orolig men hoppas på det bästa. 

Någon Core-träning blir det inte idag för jag har världens träningsvärk. Men senare hoppade jag upp på cykeln och Zwiftade lite. Det funkar alltid men jag orkade endast knappa 40 minuter. Det blev dock lite hårdkörning på slutet så rätt okey ändå. 

Torsdag: Jag har fått igång klassen med en novell-uppgift och snart sitter jag själv med endast 4-5 elever och jag ser att jag har fått ett meddelande från Erik som skriver att det är över för Tore och han tackade för all hjälp... Luften går ur mig och jag kan inte hålla tårarna borta. Och jag ringer förstås Ullis och hon blir förstås också väldigt tagen men snart måste jag släppa det ett tag då jag har en klass att ta hand om. Men en kollega ser att jag är ledsen och försöker ordna fram en ersättare men jag säger att jag fixar det. Snällt förstås men jag känner jag att jag kan klara av det men det är jobbigt. Så dagen går och jag är helt klart lite skakad och är inte riktigt mig själv och jag får förklara för barnen. Sen hem. Ullis och jag bestämde oss för lite cykling och ingen kunde komma till löpträningen så det passade ju bra. Det blev 40 minuter igen och det är ändå skönt att hålla i det lite.

Fredag: Jag kommer inte ihåg så mycket av själv dagen men jag försökte hålla igång eleverna och försöka hålla isär tankarna. Ullis undrade förstås om det var hemligt med mitt hjärta men det är det inte och snart så visste många i släkten det och dessutom så får vi höra att en svägerska fått åka in till lasarettet i 20:onde veckan och det är ju alldeles för tidigt. Det var efter en blödning men det verkar vara under kontroll men hon får inte åka hem. Felix har för övrigt kommit hem då han skall jobba i några dagar och jag pysslar lite med Enklaresport också för det finns alltid räkningar  att betala och beställningar att ta hand om. Konstigt nog så har inte beställningarna minskat under Corona-krisen utan snarare tvärtom. Så vi försöker hålla koll på lager och sånt men det är svårt att hinna med. 

Lördag: Bröllop och nu var det bråttom. Jag kände väl att jag egentligen inte orkade men man kan ju säga till om man inte orkar. Ullis och jag började iaf med att cykla lite lätt och lätt var ordet. Jag snittade 133 watt och det är ju väldigt lågt men helt okey och ett skönt pass. Det blev 43 minuter och jag är nöjd. Längre än på länge men nu var det bråttom med allting och vi hinner knappt komma till kyrkan förrän det började. Pust! Det var länge sedan man var på bröllop och det var mysigt och trevligt och givetvis kom det en tår i ögat vid ceremonin. Då det är en barndsomkompis till Ullis dotter som gifte sig så har jag förstås varit med sedan hon föddes så det var speciellt. Men trots att det var mysigt och trevligt så var det skönt att bryta upp på slutet för jag var vansinnigt trött och jag gäspade konstant på vägen hem. Men det är ju också en bieffekt av det här hjärtfelet och det är skönt att få det konstaterat faktiskt.

Sammanfattning: Det jag var orolig för att jag hade har ändå landat bra och ger ändå en bra förståelse för de problem som har blivit allt vanligare. Jag förstår också att det går att lösa men det gäller att ligga på och jag har fått bra stöd och även fått namn på en person som genomgått en operation, med bra resultat, som jag får prata med. Jag måste bara landa lite till och kanske börja lägga till honom på Facebook. Måste bara hitta honom först. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Söndag 22 mars 11:27

Då jag inte tränat så bra så blir det just nu en veckoblogg. Anledningen är helt enkelt då jag helt ärligt är orolig över mitt hjärta. Jag har haft problem som har eskalerat och för några veckor sedan visade ett ultraljud att jag med största säkerhet har ett medfött hjärtfel och det är föklaringen till de problem jag har och har haft. Och de kommer garanterat att bli värre framöver. Men då jag hade gjort en utförligare undersökning för ungefär 7,5 år sedan så har jag försökt att få fram bilderna och sen skulle en hjärtläkare titta på dem. Men hon var ju ledig den här veckan och jag fick hålla mig till tåls, verkade det som. 

Men i måndags så höll jag i storsamlingen och jag bredde ut mig ordentligt och fastän jag samtalat med musikläraren om mina planer att INTE bli för djup så drogs jag med av situationen. Kanske var det mitt oroliga jag som kom fram. Jag hälsade alla elever, och lärare, välkomna och sjöng sedan min samlingslåt som jag framfört tidigare. Dock med uppmaningen att man inte skulle sjunga med men nynna gick utmärkt. Det gick sådär. Snart så hörde jag många barn sjunga med. Jag tänkte mest på eventuell smittspridning. Sen blev jag då lite djup och berättade att evolutionen gjort att egenskaper som att prata skit om andra och utfrysning gjort att vi lättare överlevde och att man som barn inte skulle skämmas utan mer tänka efter. I dagens samhälle, fortsatte jag, så behövs det inte längre utan vad är viktigt nu, frågade jag. Familjen! Jag berättade vi i sexan pratat om döden och arbetat med Bröderna Lejonhjärta och sedan sjöng jag min låt om pappa, som gått bort. Det jag inte räknat med var att en kollega bröt ihop och fick springa ut. Men jag kunde sjunga vidare och senare pratade jag med henne och det var okey. Jag avslutade faktiskt med att sjunga om kärlek och valde då att sjunga min egen sång om Ullis. Hon tyckte jag var galen, då jag berättade om mina planer. Ja, det var verkligen som att kasta sig utför ett stup men det gick bra och min klass som först skämdes tittade faktiskt upp på slutet och verkade tycka att det var okey. Ibland får man bjuda på sig själv. Kanske tyckte jag inte det längre var en sådan stor grej när jag hade värre saker att vara orolig för.

Och jag fick fortsätta att fundera. På måndagskvällen så blev det en timme på Zwift och det är jag nöjd med. Sen på tisdagen så var det klubbträning och det gick inte alls. Jag kunde knappt jogga ett varv innan jag var tvungen att gå en bit. Sen dyker det upp ett ganska stort gäng och jag triggas att springa några varv iaf. Kul men sen är jag slut och fick tyvärr lida av knäont så kroppen funkar inget vidare. 

Onsdag och nu skulle jag först in till Hjärt och kärlcenter och bli uppkopplad för ett långtids-EKG. Väl tillbaka så ser jag att det är många som är borta och vi har bokat en stor buss då vi skall till ishallen senare. När jag kliver på så har hela min klass smitit upp på övre plan och jag går ned och får hela däcket för mig själv! :-) Ha ha, det lät som jag struntade i klassen men det var endast 12 stycken kvar och chauffören hade koll på dem i en kamera. Sen var det lite skridskor och trots mitt ömma knä så kunde jag åka ett tag innan jag fick kliva av. Sjukt kul och jag fick upp lite fart emellanåt. 

Torsdag morgon och jag åkte in till centret igen och skulle lämna igen mitt EKG. Tyvärr fick jag stryka duschen då jag inte packat ned handduken. Det kändes sådär men fick gå ändå. Och ingen hade hunnit kika på mina bilder och filmer och det är jobbigt att inte veta. Och på skolan, då jag var tillbaka, var det fortfarande väldigt få elever och man kände att man gick på sparlåga och det var irriterande. Jag vill ju göra ett bra jobb men jag känner också att jag dras ned av den gnagande oron. Hursomhelst så kommer hjärtläkaren att vara tillbaka på måndag. 

Vi avslutade veckan med lite mysig fika och sen var det ett möte innan jag kunde åka hem. 

Men veckan var ju inte helt över men iaf jobbveckan. Jag och familjen tittade på lite kul på teven och åt gott. Sen på lördagen blev det en timme Zwift igen och det var skönt att vara igång men inget vidare driv i kroppen. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Söndag 15 mars 10:59

Då jag ligger långt efter, med bloggandet, så kommer här en liten sammanfattning. 

Efter en titta i mina gamla blogginlägg så ser jag att jag blandat ihop datumen en del men det kan ju ha sin förklaring i att jag själv blev skärrad av vad som kanske visar sig vara ett medfött hjärtfel. Det skulle ju också förklara varför jag haft så konstiga symptom och varit väldigt känslig för olika sjukdomar. 

Efter ultrajudet av hjärtat så har jag varit inne på en arbets-EKG och den visade normala flöden och jag kunde trycka på max men det känns som den var en bra dag. Och tyvärr har jag fått ont i knäet och det har gjort att jag trappat ned rejält på träningen och kanske även resignerat lite. Så träningen är väl inne på ett minimum nu och konstigt vore väl annars då jag går runt och är orolig. Jag tänker iaf inte acceptera att det bara kommer att bli sämre och sämre. Bara för att jag fortfarande är uppe i höga värden enligt sjukvården. Men på onsdag skall jag in för ett långtids-EKG och det är på en dag men jag skall ju leva normalt under det dygnet. Förhoppningsvis så har de också hunnit titta på mina TEE-bilder, som med största sannolikhet visar om jag har en bikuspid aortaklaff. Sen är det "bara" att bestämma om man skall leva med det och därigenom typ acceptera att man kommer dö tio år tidigare än normalt eller om man skall bråka om att bli opererad. Det vore ju bra om man slapp gå ned sig innan de tycker att det är en bra idé med en operation. Som ni ser så är det mycket som maler i huvudet och ta det här inlägget för vad det är. Ett litet andningshål. Jag får tillräckligt med stöd hos mina nära och kära. :-)

Nu skall jag försöka lägga lite fokus på mitt pluggande som några veckor stått tillbaka. 

Av Niclas Bernhardsson - Fredag 21 feb 12:30

Fredag och Magnus och jag chillade lite och efter ett besök på ICA Stormarknad så ville jag förstås hälsa på Mora-familjen. Det har liksom blivit som en andra familj för mig och det är så härligt. Men jag började med att hälsa på hos Sivert och Niklas i korgmakeriet. Sen var det fullt upp med allt möjligt och det verkade inte vara jättemycket att göra i år. Men det gjorde inte så mycket. Dessvärre hade jag förlorat en del bokningar i samband med mobilbyte så där fick jag vara beredd på att rycka ut snabbt, då det ringde eller kom meddelande. Men fredagen passerade utan några direkt jobb men jag åkte förstås ut och hälsade på hos familjen Eriksson/Sjöström och det var trevligt. På lördagen så var det Tjejvasan och fy vilket väder. Egentligen hade Magnus och jag tänkt att åka iväg och se målgången men det lockade inte det minsta så vi satt kvar i soffan och såg klart istället. Frågan var om det ens skulle gå att få till några fler lopp. Men det utgick jag ifrån. Sen åkte jag förbi professorn och hämtade hans skidor och sen var det lite mer sicklingsjobb och det gick smidigt. Men frågan är om det ens var värt att preparera skidorna så mycket då det mest handlar om skidor och struktur när det är så blött. Sen, på söndagen så inväntade jag en kunde och sen var det full fart hemåt då jobbet väntade. 

Av Niclas Bernhardsson - Torsdag 20 feb 18:45

Så var det då torsdag och jag hade mitt första, av tre, labbesök inbokade. Och besöken var hjärtrelaterade då jag haft lite strul med kroppen i omgångar. Och nu hade det flera gånger blivit så att jag fått hjärtrusningar som liksom inte gått över då jag försökt att jogga. Förut så försvann det efter ganska precis tolv minuter. Men jag hade ju min klass idag också men eftersom de började med slöjd så täckte mina kollegor upp för mig och jag checkade in på fyslabbet, i Södertälje. Där gick det rätt fort och nu var det ultraljud och sköterskan mätte och mätte innan hon försiktigt undrade om jag varit med om ultraljud förut. Javisst, svarade jag. Både utanför och med slang invändigt och hjärnröntgen och "där var det tomt", skämtade jag. Hon fortsatte att mäta ett tag och sen försvann hon och kom tillbaka med en kvinna som förklarade att hon var hjärtläkare. Och efter lite prat med henne så förklarade hon att allt tyder på att jag har ett hjärtfel där aortaklaffen har två, istället för tre, typ av fickor, s.k kuspar. MEN att det borde visats på det där invändiga ultraljudet som heter TEE. Det hela heter Bikuspid aortaklaff och enligt forskningar väntar hjärtoperation för ungefär hälften. Iaf så blir det högre slitage på aortan och troligtvis väntar problem framåt i livet. Det var svårt att ta in och jag förstod nog inte allt då. Eller förresten. Jag visste nog inte så mycket då och läkaren ville istället tona ned det och ville poängtera att de ännu inte visste säkert. Jag lovade iaf att få fram bilder eller svar från min TEE. Efter en dusch så var jag snart på väg till skolan och jag gick igenom några gamla NP-frågor i matematik så att de visste vad som skulle kunna komma. Men vad hade hänt med vädret? Det hade ju inte kommit någon snö på evigheter och imorse så hade Ullis gjort ett hjärta på bilen och när jag åkte mot Gnesta så såg jag att det kommit mycket mer snö där. Och nu fick jag för mig att åka genom skogen till Läggesta-korset för att spara lite tid. Men det var ett dumt beslut då det var snökaos och väldigt halt. Men jag kom fram och snart var vägarna bättre. En liten burgare på vägen och snart var snön borta och det gick bra att köra. Väl framme hos Magnus, i Mora, så chillade vi men snart kom vi ned i källaren och började spela pingis för hela slanten. Jag kände mig lite väl kaxig då jag sade att jag inte kunde få stryk och vilka härliga matcher. Min ödmjukhet förbjuder mig att att avslöja hur det gick! Ha ha! Men det var jag värd efter dagen. Imorgon väntade lite vallning. 

Av Niclas Bernhardsson - Tisdag 18 feb 21:00

Tisdag och jag startade som vanligt dagen med att sitta med datorn, i sängen. Känns kanske lite lyxigt men jag känner också att jag har behövt att stressa ned lite. Och ta igen mig. Så mycket plugg och lite jobb med Enklaresport. Några beställningar, till Vasaloppsveckan, har droppat in också. Så den måste jag packa för också. Sen har vi saknat en åkare men det löste sig mot kvällen. Det blir Miche, som ställt upp för mitt lag förut. Lite lustigt för det var inte jag som fixade in honom i laget. Världen är bra liten. Hursomhelst så gick timmarna och Ullis skulle direkt till banan och springa lite innan så skulle jag dyka upp lagom till nybörjarträningen. Men jag kände mig fortfarande lite tagen i bröstet. Det var som förkylningen aldrig gått ur kroppen. Men jag dyker upp, träningsklädd, och morsar på Ullis och Oliven. Den senare hade ont i vaden så jag behandlade den och jag trodde inte att Oliven kunde vråla så mycket. Men det hjälpte och snart så sprang hon obehindrat. Fast om det blev någon käkstretch, det vet jag inte... Själv så joggade jag lite lätt och snart ser jag Tessan komma också. Hon undrade vart programmet var som hon skulle få på mailen och det är bara att inse att jag glömt att lägga till henne. Det är så många nya medlemmar så jag har inte ens hunnit med att lägga in alla. Så det var ju ett kul bekymmer! :-) Men det är lösbart. Samtidigt kommer paret Nässla och herr And skall köra rävjakt och jag hjälper honom med utrustningen. Snart är han igång och man ser ganska omgående att han får bra feedback från rävrösten - kul!  Jag joggar iaf bara lite lätt och det blir nog tre nedjoggningsvarv. Sen hjälper jag Anden med att att diagnositera datan och det ser bra ut. När jag kommer ut så ser jag att huvudgruppen står redo för att köra igång och jag undrar om de kört löpskolning men det verkar det slarvas med och nu frös de och ville köra igång. Nåväl. Snart åker jag och Ullis hem och jag känner att det inte är riktigt bra i bröstet men stressar inte upp mig. Jag har inga stora lopp inplanerade och jag får ta tiden som den kommer. Sen avslutar vi med att se på Superstars och kul att se reportaget om en tagen "Slang", dvs Magnus Wieslander. Med lite reservation för stavningen. 

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 16 feb 16:30

Ja, det är mycket som har hänt men tyvärr så har det fortsatt gått utför med formen men det kan helt enkelt vara så att stress och förkylning spelar in. Jag har, under en längre tid, misstänkt att det kroppsliga förfallet har berott på stress men det har också gått med en punkt där jag känner att det har blivit bättre. Fast tyvärr så kom det en riktig influensa-våg och jag är ju en sådan person som aldrig viker ned mig men till så går det ju inte längre. Jag blev däckad och var hemma en vecka och nu har jag krypit på väggarna, då jag inte kunnat träna. Jag tyckte jag väntade länge men hostan satt i hur länge som helst men jag bokade in mig på Tabata, i fredags. Men något satt kvar i kroppen så jag körde igång med inställningen att inte dras med av instruktörens hejarop utan körde bara lugnt, passet igenom. Och det gick rätt bra och det blev således det lugnaste passet på mannaår. Fast ändå kanske lite för tidigt. Och det högra nyckelbenet har börjat värka så in i helsicke och jag undrar om jag inte har hostat söndet det. Det gör vansinnigt ont och jag måste nog gå och kolla upp det också. Dessutom har jag gått upp i vikt rekordfort och det suger verkligen. En elev blev så imponerad att jag kunde komma i form så fort men det han ser är snarare att jag gått från bra form till dålig form fort. Det är inte riktigt samma sak. Och igår, lördag, så tänkte jag köpa nya byxor, då två jeans, nästan samtidigt, gått sönder. Jag sade storleken till expediten och hon menade på att det inte stämde. -Vadå, svarade jag. Är jag så tjock? Hon sade inte emot och det var som ett slag i ansiktet. Men hur är det möjligt, tänkte jag. Jag var i mitt livs form i höstas och nu vågar jag inte ens väga mig. Jag fick dessutom höra att eleverna, som blivit av med en duktig lärare, medvetet gått in för att bli av med mig. Men nu var jag visst bra men visst hade jag känt av det, då jag startade. Det påverkade dock mig inte så mycket utan det var andra saker. Jag är dock inbokad på lite koll på hjärtat då det inte varit helt okey, på slutet. Och jag känner inte att jag vill chansa med hjärtat utan nu skall jag banne mig få en ordentlig koll på varför det ofta är så att jag inte kommer igång, förrän jag blivit riktigt varm. Om ens det... Nåja, nu har jag avsatt tid till att kolla upp allt ordentligt och jag har rätta förutsättningarna till att göra ett bra jobb på skolan, med min egen utbildning och jag har heller inga lopp inplanerade. "Bara" stafettVasan och jag saknar dessutom en åkare i laget... :-) Sen råkade jag visst också säga ja till att leda Vasaspinningen men där behöver man heller inte maxa. Men det brukar lösa sig. Nu är det fokus på att komma igång igen, kolla upp sig, och börja må bra! 

Av Niclas Bernhardsson - Lördag 1 feb 11:30

Tränar man inte så blir det inte lika mycket skrivet i bloggen. Men det har ändå hänt en del. I kommunen, där jag arbetar, så är det lite oroligt och mycket som händer just nu i skolvärlden. Själv så har jag valt att fokusera på mig själv och på min klass och det har känts bra. Faktiskt väldigt bra och det är viktigt att må bra. Desto tråkigare är det att se kollegor må dåligt av osäkerheten och, som jag upplever det, ogenomtänkta beslut. Själv satsar jag järnet på studerandet och skall man se något positivt med min förkyning så är det ju att jag hinner plugga mera. Fast det var ju inte för någon förkylnings skull jag varit hos läkaren utan för att kroppen inte fungerar som den skall på slutet. Jag upplevde att jag inte blev tagen på allvar hos läkaren jag var hos sist och han negligerade mig på flera punkter och trots en markant ökning av dubbelslag på hjärtat, nu var i princip vartannat slag ett dubbelslag, så skickade han hem ett brev att jag inte skulle träna så hårt. Men jag hade innan det sagt till att jag inte var nöjd och ville ha en annan läkare. Så i fredags så åkte jag efter skolan, och efter att ha skjutsat hem ett gäng elever, bort till vårdcentralen och nu hade jag gjort en liten fusklapp med lite saker jag tror kan vara bra att ta med. Den här läkaren förstod direkt att jag hade stenkoll på saker som pulsen och när pulsen skenade och hur det kändes osv. Det kändes bra och han lyssnade av hjärtat, tog blodtrycket och det blev ett till EKG. Det andra på kort tid och sjuksystern undrade om jag hade tagit EKG förut och jag måste ha sett lite uppgiven ut när jag sade att jag har nog rekord på det. Fast det har jag ju förstås inte men det var det som kom ur mig. Nästan 20 stycken är det nog iaf. 

Men sen tillbaka till läkaren och han var helt klar på att det är något som inte stämmer. Kör man Ironman, på hösten, i perfekt skick, och nu har så konstiga symptom så måste det utredas. Så nu är det remiss till Södertälje för ett arbets-EKG och långtids-EKG. Jag hade stenkoll på när jag gjorde långtids-EKG´t sist för det var nog precis på dagen innan, eller samma dag (?), som mamma dog. Jag kommer iaf ihåg att jag stod där och höll mammans hand då hon låg för döden med en massa slangar ut från kroppen. Så det var lite drygt sju år sedan. 

Sen hem och mot kvällen så börjar jag hosta igen. Det är som att det alltid bryter ut mot kvällen och ikväll skulle en skoluppgift in. Jag hade lånat sex stycken elever, i min klass, till en rolig uppgift och jag förklarade allting och det handlade bara om att prata och sen skulle samtalet analyseras. Helt anonymt och själva samtalet endast synligt för några få lärare på kursen. Vad som däremot kom fram det var att dagens ungdomar på allvar tror att det är en fullständig katastrof på jorden nu! Det var tråkigt att höra och saker som att "Australien brinner" och jag som inte följt det hela så noga kunde inte bemöta det med riktiga fakta utan mina "fem procent max" kändes inte trovärdiga. Så här i efterhand så var det enkelt att räkna ut att det är 1,3 % areal som har brunnit. Det är ändå väldigt mycket men långt ifrån "hela Australien"! Men det, och mycket annat, bör följas upp och i samtalet så framkom det även mycket som nog inte föräldrarna vet. Som att många elever matas med "hittepå-saker" som att de skall dö av än det ena och än det andra. Tyvärr så går de och är oroliga för en massa saker. 

Så trots utebliven träning så har det hänt mycket. Men nu kör vi! :-)

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se