Alla inlägg under mars 2020

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 29 mars 09:45

Ja den här veckan innehöll mycket men tyvärr mest elände. Men vi kör det kronologiskt och sen blir det en liten sammanfattning på slutet. 


Söndag: Jag avslutade veckan med lite Zwift, den virtuella cykelträningen och med tanke på mina kroppsliga problem så är den just nu en träning att föredra. Jag har ju helt klart lite problem med att springa då löpning innebär en stor belastning och jag har ännu inte fått svar om mitt hjärta. Det har ju misstänkts att jag har bikuspid aortaklaff som man kan säga innebär att jag skulle ha två "segel" eller kuspar istället för tre, som är det normala. Det innebär ett ökat slitage och i princip alltid en hjärtoperation någon gång. Det blev iaf en halvtimmes cykling och hela 17,4 km. Så bra fart och hela 14 tummar upp. Vet inte vad som hände men så "poppis" brukar jag inte vara. Men en tumme upp, då och då, brukar aldrig vara fel. 

Måndag: Ullis drog med mig på Core-träning och det var rätt länge sedan nu. Jag tyckte jag fick slita och så var det nog, vilket jag skulle märka några dagar efteråt. 

Tisdag: Eleverna var först på språkval, på en annan skola, och jag och en kollega jobbade lite samtidigt som vi satte en kille som skulle sluta på språkvalet i arbete. Det gick bra och det blev en hel del gjort. Tisdag och onsdag är annars en dag då jag kan vara stand in och passa på att komma ikapp med mitt egna arbete då kollegan hade huvudansvaret för undervisningen. Men många var sjuka så jag var tvungen att hoppa in lite varsom. Mitt i allt så får jag plötsligt en massa spott på mig från en som pratar bredvid mig. Jag smyger undan och tvättar av mig och var lite diskret. Värre var det väl dagen efter... På kvällen så hoppar jag träningen för jag känner mig lite låg av allting. Med hjärtat alltså.

Onsdag: Direkt på morgonen så får jag besked av att en viss kollega har kräkts och jag blir orolig. Det KAN ju ha varit så att ett visst munsaliv kom från just den personen... :-0 Men jag tvättade ju mig fort och det var heller inte på ngt särskilt utsatt ställe. Nu är jag själv och försöker hålla igång klassen och även en mindre grupp och det fungerar rätt bra men det är förstås tufft när så många är borta. När jag går till lunchen så ringer hjärtläkaren och nu skall jag alltså få beskedet. Hon börjar direkt att vilja lugna ned mig och jag förstår direkt att jag har hjärtfelet vi misstänkte. Och hon menade att flödena såg bra ut men jag nämnde ju att just de filmerna, och bilderna, var åtta år gamla och då blev hon lite tagen på sängen, hörde jag. Så det föll lite platt när hon precis innan sade att man kallas på koll vart tredje år om man inte har några problem och oftare om man har problem. Helt klart har sjukvården tappat bort mig för en sådan här sak kan de inte ha missat när till och med ett utvändigt ultraljud, som är mer osäkert, pekade på att jag hade det här medfödda hjärtfelet. När jag kommer hem så säger Tim att ambulansen varit hos grannen och vi blir lite oroliga. Sen kommer Ullis hem och säger att dörren står öppen hos Tore, som grannen heter. Och jag ser att grannens sons bil står på tomten och jag måste ju gå över och se vad som hänt. Har de blivit tvungna att åka in och så har de glömt att stänga dörren. Jag går in och ropar och får tag på sonen som är där och plockar ihop lite saker. Det visar sig att Tore svimmat av och de har tagit in honom till sjukhuset. Usch! Jag blir orolig men hoppas på det bästa. 

Någon Core-träning blir det inte idag för jag har världens träningsvärk. Men senare hoppade jag upp på cykeln och Zwiftade lite. Det funkar alltid men jag orkade endast knappa 40 minuter. Det blev dock lite hårdkörning på slutet så rätt okey ändå. 

Torsdag: Jag har fått igång klassen med en novell-uppgift och snart sitter jag själv med endast 4-5 elever och jag ser att jag har fått ett meddelande från Erik som skriver att det är över för Tore och han tackade för all hjälp... Luften går ur mig och jag kan inte hålla tårarna borta. Och jag ringer förstås Ullis och hon blir förstås också väldigt tagen men snart måste jag släppa det ett tag då jag har en klass att ta hand om. Men en kollega ser att jag är ledsen och försöker ordna fram en ersättare men jag säger att jag fixar det. Snällt förstås men jag känner jag att jag kan klara av det men det är jobbigt. Så dagen går och jag är helt klart lite skakad och är inte riktigt mig själv och jag får förklara för barnen. Sen hem. Ullis och jag bestämde oss för lite cykling och ingen kunde komma till löpträningen så det passade ju bra. Det blev 40 minuter igen och det är ändå skönt att hålla i det lite.

Fredag: Jag kommer inte ihåg så mycket av själv dagen men jag försökte hålla igång eleverna och försöka hålla isär tankarna. Ullis undrade förstås om det var hemligt med mitt hjärta men det är det inte och snart så visste många i släkten det och dessutom så får vi höra att en svägerska fått åka in till lasarettet i 20:onde veckan och det är ju alldeles för tidigt. Det var efter en blödning men det verkar vara under kontroll men hon får inte åka hem. Felix har för övrigt kommit hem då han skall jobba i några dagar och jag pysslar lite med Enklaresport också för det finns alltid räkningar  att betala och beställningar att ta hand om. Konstigt nog så har inte beställningarna minskat under Corona-krisen utan snarare tvärtom. Så vi försöker hålla koll på lager och sånt men det är svårt att hinna med. 

Lördag: Bröllop och nu var det bråttom. Jag kände väl att jag egentligen inte orkade men man kan ju säga till om man inte orkar. Ullis och jag började iaf med att cykla lite lätt och lätt var ordet. Jag snittade 133 watt och det är ju väldigt lågt men helt okey och ett skönt pass. Det blev 43 minuter och jag är nöjd. Längre än på länge men nu var det bråttom med allting och vi hinner knappt komma till kyrkan förrän det började. Pust! Det var länge sedan man var på bröllop och det var mysigt och trevligt och givetvis kom det en tår i ögat vid ceremonin. Då det är en barndsomkompis till Ullis dotter som gifte sig så har jag förstås varit med sedan hon föddes så det var speciellt. Men trots att det var mysigt och trevligt så var det skönt att bryta upp på slutet för jag var vansinnigt trött och jag gäspade konstant på vägen hem. Men det är ju också en bieffekt av det här hjärtfelet och det är skönt att få det konstaterat faktiskt.

Sammanfattning: Det jag var orolig för att jag hade har ändå landat bra och ger ändå en bra förståelse för de problem som har blivit allt vanligare. Jag förstår också att det går att lösa men det gäller att ligga på och jag har fått bra stöd och även fått namn på en person som genomgått en operation, med bra resultat, som jag får prata med. Jag måste bara landa lite till och kanske börja lägga till honom på Facebook. Måste bara hitta honom först. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Söndag 22 mars 11:27

Då jag inte tränat så bra så blir det just nu en veckoblogg. Anledningen är helt enkelt då jag helt ärligt är orolig över mitt hjärta. Jag har haft problem som har eskalerat och för några veckor sedan visade ett ultraljud att jag med största säkerhet har ett medfött hjärtfel och det är föklaringen till de problem jag har och har haft. Och de kommer garanterat att bli värre framöver. Men då jag hade gjort en utförligare undersökning för ungefär 7,5 år sedan så har jag försökt att få fram bilderna och sen skulle en hjärtläkare titta på dem. Men hon var ju ledig den här veckan och jag fick hålla mig till tåls, verkade det som. 

Men i måndags så höll jag i storsamlingen och jag bredde ut mig ordentligt och fastän jag samtalat med musikläraren om mina planer att INTE bli för djup så drogs jag med av situationen. Kanske var det mitt oroliga jag som kom fram. Jag hälsade alla elever, och lärare, välkomna och sjöng sedan min samlingslåt som jag framfört tidigare. Dock med uppmaningen att man inte skulle sjunga med men nynna gick utmärkt. Det gick sådär. Snart så hörde jag många barn sjunga med. Jag tänkte mest på eventuell smittspridning. Sen blev jag då lite djup och berättade att evolutionen gjort att egenskaper som att prata skit om andra och utfrysning gjort att vi lättare överlevde och att man som barn inte skulle skämmas utan mer tänka efter. I dagens samhälle, fortsatte jag, så behövs det inte längre utan vad är viktigt nu, frågade jag. Familjen! Jag berättade vi i sexan pratat om döden och arbetat med Bröderna Lejonhjärta och sedan sjöng jag min låt om pappa, som gått bort. Det jag inte räknat med var att en kollega bröt ihop och fick springa ut. Men jag kunde sjunga vidare och senare pratade jag med henne och det var okey. Jag avslutade faktiskt med att sjunga om kärlek och valde då att sjunga min egen sång om Ullis. Hon tyckte jag var galen, då jag berättade om mina planer. Ja, det var verkligen som att kasta sig utför ett stup men det gick bra och min klass som först skämdes tittade faktiskt upp på slutet och verkade tycka att det var okey. Ibland får man bjuda på sig själv. Kanske tyckte jag inte det längre var en sådan stor grej när jag hade värre saker att vara orolig för.

Och jag fick fortsätta att fundera. På måndagskvällen så blev det en timme på Zwift och det är jag nöjd med. Sen på tisdagen så var det klubbträning och det gick inte alls. Jag kunde knappt jogga ett varv innan jag var tvungen att gå en bit. Sen dyker det upp ett ganska stort gäng och jag triggas att springa några varv iaf. Kul men sen är jag slut och fick tyvärr lida av knäont så kroppen funkar inget vidare. 

Onsdag och nu skulle jag först in till Hjärt och kärlcenter och bli uppkopplad för ett långtids-EKG. Väl tillbaka så ser jag att det är många som är borta och vi har bokat en stor buss då vi skall till ishallen senare. När jag kliver på så har hela min klass smitit upp på övre plan och jag går ned och får hela däcket för mig själv! :-) Ha ha, det lät som jag struntade i klassen men det var endast 12 stycken kvar och chauffören hade koll på dem i en kamera. Sen var det lite skridskor och trots mitt ömma knä så kunde jag åka ett tag innan jag fick kliva av. Sjukt kul och jag fick upp lite fart emellanåt. 

Torsdag morgon och jag åkte in till centret igen och skulle lämna igen mitt EKG. Tyvärr fick jag stryka duschen då jag inte packat ned handduken. Det kändes sådär men fick gå ändå. Och ingen hade hunnit kika på mina bilder och filmer och det är jobbigt att inte veta. Och på skolan, då jag var tillbaka, var det fortfarande väldigt få elever och man kände att man gick på sparlåga och det var irriterande. Jag vill ju göra ett bra jobb men jag känner också att jag dras ned av den gnagande oron. Hursomhelst så kommer hjärtläkaren att vara tillbaka på måndag. 

Vi avslutade veckan med lite mysig fika och sen var det ett möte innan jag kunde åka hem. 

Men veckan var ju inte helt över men iaf jobbveckan. Jag och familjen tittade på lite kul på teven och åt gott. Sen på lördagen blev det en timme Zwift igen och det var skönt att vara igång men inget vidare driv i kroppen. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Söndag 15 mars 10:59

Då jag ligger långt efter, med bloggandet, så kommer här en liten sammanfattning. 

Efter en titta i mina gamla blogginlägg så ser jag att jag blandat ihop datumen en del men det kan ju ha sin förklaring i att jag själv blev skärrad av vad som kanske visar sig vara ett medfött hjärtfel. Det skulle ju också förklara varför jag haft så konstiga symptom och varit väldigt känslig för olika sjukdomar. 

Efter ultrajudet av hjärtat så har jag varit inne på en arbets-EKG och den visade normala flöden och jag kunde trycka på max men det känns som den var en bra dag. Och tyvärr har jag fått ont i knäet och det har gjort att jag trappat ned rejält på träningen och kanske även resignerat lite. Så träningen är väl inne på ett minimum nu och konstigt vore väl annars då jag går runt och är orolig. Jag tänker iaf inte acceptera att det bara kommer att bli sämre och sämre. Bara för att jag fortfarande är uppe i höga värden enligt sjukvården. Men på onsdag skall jag in för ett långtids-EKG och det är på en dag men jag skall ju leva normalt under det dygnet. Förhoppningsvis så har de också hunnit titta på mina TEE-bilder, som med största sannolikhet visar om jag har en bikuspid aortaklaff. Sen är det "bara" att bestämma om man skall leva med det och därigenom typ acceptera att man kommer dö tio år tidigare än normalt eller om man skall bråka om att bli opererad. Det vore ju bra om man slapp gå ned sig innan de tycker att det är en bra idé med en operation. Som ni ser så är det mycket som maler i huvudet och ta det här inlägget för vad det är. Ett litet andningshål. Jag får tillräckligt med stöd hos mina nära och kära. :-)

Nu skall jag försöka lägga lite fokus på mitt pluggande som några veckor stått tillbaka. 

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se