Fredag och Magnus och jag chillade lite och efter ett besök på ICA Stormarknad så ville jag förstås hälsa på Mora-familjen. Det har liksom blivit som en andra familj för mig och det är så härligt. Men jag började med att hälsa på hos Sivert och Niklas i korgmakeriet. Sen var det fullt upp med allt möjligt och det verkade inte vara jättemycket att göra i år. Men det gjorde inte så mycket. Dessvärre hade jag förlorat en del bokningar i samband med mobilbyte så där fick jag vara beredd på att rycka ut snabbt, då det ringde eller kom meddelande. Men fredagen passerade utan några direkt jobb men jag åkte förstås ut och hälsade på hos familjen Eriksson/Sjöström och det var trevligt. På lördagen så var det Tjejvasan och fy vilket väder. Egentligen hade Magnus och jag tänkt att åka iväg och se målgången men det lockade inte det minsta så vi satt kvar i soffan och såg klart istället. Frågan var om det ens skulle gå att få till några fler lopp. Men det utgick jag ifrån. Sen åkte jag förbi professorn och hämtade hans skidor och sen var det lite mer sicklingsjobb och det gick smidigt. Men frågan är om det ens var värt att preparera skidorna så mycket då det mest handlar om skidor och struktur när det är så blött. Sen, på söndagen så inväntade jag en kunde och sen var det full fart hemåt då jobbet väntade. 

Så var det då torsdag och jag hade mitt första, av tre, labbesök inbokade. Och besöken var hjärtrelaterade då jag haft lite strul med kroppen i omgångar. Och nu hade det flera gånger blivit så att jag fått hjärtrusningar som liksom inte gått över då jag försökt att jogga. Förut så försvann det efter ganska precis tolv minuter. Men jag hade ju min klass idag också men eftersom de började med slöjd så täckte mina kollegor upp för mig och jag checkade in på fyslabbet, i Södertälje. Där gick det rätt fort och nu var det ultraljud och sköterskan mätte och mätte innan hon försiktigt undrade om jag varit med om ultraljud förut. Javisst, svarade jag. Både utanför och med slang invändigt och hjärnröntgen och "där var det tomt", skämtade jag. Hon fortsatte att mäta ett tag och sen försvann hon och kom tillbaka med en kvinna som förklarade att hon var hjärtläkare. Och efter lite prat med henne så förklarade hon att allt tyder på att jag har ett hjärtfel där aortaklaffen har två, istället för tre, typ av fickor, s.k kuspar. MEN att det borde visats på det där invändiga ultraljudet som heter TEE. Det hela heter Bikuspid aortaklaff och enligt forskningar väntar hjärtoperation för ungefär hälften. Iaf så blir det högre slitage på aortan och troligtvis väntar problem framåt i livet. Det var svårt att ta in och jag förstod nog inte allt då. Eller förresten. Jag visste nog inte så mycket då och läkaren ville istället tona ned det och ville poängtera att de ännu inte visste säkert. Jag lovade iaf att få fram bilder eller svar från min TEE. Efter en dusch så var jag snart på väg till skolan och jag gick igenom några gamla NP-frågor i matematik så att de visste vad som skulle kunna komma. Men vad hade hänt med vädret? Det hade ju inte kommit någon snö på evigheter och imorse så hade Ullis gjort ett hjärta på bilen och när jag åkte mot Gnesta så såg jag att det kommit mycket mer snö där. Och nu fick jag för mig att åka genom skogen till Läggesta-korset för att spara lite tid. Men det var ett dumt beslut då det var snökaos och väldigt halt. Men jag kom fram och snart var vägarna bättre. En liten burgare på vägen och snart var snön borta och det gick bra att köra. Väl framme hos Magnus, i Mora, så chillade vi men snart kom vi ned i källaren och började spela pingis för hela slanten. Jag kände mig lite väl kaxig då jag sade att jag inte kunde få stryk och vilka härliga matcher. Min ödmjukhet förbjuder mig att att avslöja hur det gick! Ha ha! Men det var jag värd efter dagen. Imorgon väntade lite vallning. 

Tisdag och jag startade som vanligt dagen med att sitta med datorn, i sängen. Känns kanske lite lyxigt men jag känner också att jag har behövt att stressa ned lite. Och ta igen mig. Så mycket plugg och lite jobb med Enklaresport. Några beställningar, till Vasaloppsveckan, har droppat in också. Så den måste jag packa för också. Sen har vi saknat en åkare men det löste sig mot kvällen. Det blir Miche, som ställt upp för mitt lag förut. Lite lustigt för det var inte jag som fixade in honom i laget. Världen är bra liten. Hursomhelst så gick timmarna och Ullis skulle direkt till banan och springa lite innan så skulle jag dyka upp lagom till nybörjarträningen. Men jag kände mig fortfarande lite tagen i bröstet. Det var som förkylningen aldrig gått ur kroppen. Men jag dyker upp, träningsklädd, och morsar på Ullis och Oliven. Den senare hade ont i vaden så jag behandlade den och jag trodde inte att Oliven kunde vråla så mycket. Men det hjälpte och snart så sprang hon obehindrat. Fast om det blev någon käkstretch, det vet jag inte... Själv så joggade jag lite lätt och snart ser jag Tessan komma också. Hon undrade vart programmet var som hon skulle få på mailen och det är bara att inse att jag glömt att lägga till henne. Det är så många nya medlemmar så jag har inte ens hunnit med att lägga in alla. Så det var ju ett kul bekymmer! :-) Men det är lösbart. Samtidigt kommer paret Nässla och herr And skall köra rävjakt och jag hjälper honom med utrustningen. Snart är han igång och man ser ganska omgående att han får bra feedback från rävrösten - kul!  Jag joggar iaf bara lite lätt och det blir nog tre nedjoggningsvarv. Sen hjälper jag Anden med att att diagnositera datan och det ser bra ut. När jag kommer ut så ser jag att huvudgruppen står redo för att köra igång och jag undrar om de kört löpskolning men det verkar det slarvas med och nu frös de och ville köra igång. Nåväl. Snart åker jag och Ullis hem och jag känner att det inte är riktigt bra i bröstet men stressar inte upp mig. Jag har inga stora lopp inplanerade och jag får ta tiden som den kommer. Sen avslutar vi med att se på Superstars och kul att se reportaget om en tagen "Slang", dvs Magnus Wieslander. Med lite reservation för stavningen. 

Ja, det är mycket som har hänt men tyvärr så har det fortsatt gått utför med formen men det kan helt enkelt vara så att stress och förkylning spelar in. Jag har, under en längre tid, misstänkt att det kroppsliga förfallet har berott på stress men det har också gått med en punkt där jag känner att det har blivit bättre. Fast tyvärr så kom det en riktig influensa-våg och jag är ju en sådan person som aldrig viker ned mig men till så går det ju inte längre. Jag blev däckad och var hemma en vecka och nu har jag krypit på väggarna, då jag inte kunnat träna. Jag tyckte jag väntade länge men hostan satt i hur länge som helst men jag bokade in mig på Tabata, i fredags. Men något satt kvar i kroppen så jag körde igång med inställningen att inte dras med av instruktörens hejarop utan körde bara lugnt, passet igenom. Och det gick rätt bra och det blev således det lugnaste passet på mannaår. Fast ändå kanske lite för tidigt. Och det högra nyckelbenet har börjat värka så in i helsicke och jag undrar om jag inte har hostat söndet det. Det gör vansinnigt ont och jag måste nog gå och kolla upp det också. Dessutom har jag gått upp i vikt rekordfort och det suger verkligen. En elev blev så imponerad att jag kunde komma i form så fort men det han ser är snarare att jag gått från bra form till dålig form fort. Det är inte riktigt samma sak. Och igår, lördag, så tänkte jag köpa nya byxor, då två jeans, nästan samtidigt, gått sönder. Jag sade storleken till expediten och hon menade på att det inte stämde. -Vadå, svarade jag. Är jag så tjock? Hon sade inte emot och det var som ett slag i ansiktet. Men hur är det möjligt, tänkte jag. Jag var i mitt livs form i höstas och nu vågar jag inte ens väga mig. Jag fick dessutom höra att eleverna, som blivit av med en duktig lärare, medvetet gått in för att bli av med mig. Men nu var jag visst bra men visst hade jag känt av det, då jag startade. Det påverkade dock mig inte så mycket utan det var andra saker. Jag är dock inbokad på lite koll på hjärtat då det inte varit helt okey, på slutet. Och jag känner inte att jag vill chansa med hjärtat utan nu skall jag banne mig få en ordentlig koll på varför det ofta är så att jag inte kommer igång, förrän jag blivit riktigt varm. Om ens det... Nåja, nu har jag avsatt tid till att kolla upp allt ordentligt och jag har rätta förutsättningarna till att göra ett bra jobb på skolan, med min egen utbildning och jag har heller inga lopp inplanerade. "Bara" stafettVasan och jag saknar dessutom en åkare i laget... :-) Sen råkade jag visst också säga ja till att leda Vasaspinningen men där behöver man heller inte maxa. Men det brukar lösa sig. Nu är det fokus på att komma igång igen, kolla upp sig, och börja må bra! 

Tränar man inte så blir det inte lika mycket skrivet i bloggen. Men det har ändå hänt en del. I kommunen, där jag arbetar, så är det lite oroligt och mycket som händer just nu i skolvärlden. Själv så har jag valt att fokusera på mig själv och på min klass och det har känts bra. Faktiskt väldigt bra och det är viktigt att må bra. Desto tråkigare är det att se kollegor må dåligt av osäkerheten och, som jag upplever det, ogenomtänkta beslut. Själv satsar jag järnet på studerandet och skall man se något positivt med min förkyning så är det ju att jag hinner plugga mera. Fast det var ju inte för någon förkylnings skull jag varit hos läkaren utan för att kroppen inte fungerar som den skall på slutet. Jag upplevde att jag inte blev tagen på allvar hos läkaren jag var hos sist och han negligerade mig på flera punkter och trots en markant ökning av dubbelslag på hjärtat, nu var i princip vartannat slag ett dubbelslag, så skickade han hem ett brev att jag inte skulle träna så hårt. Men jag hade innan det sagt till att jag inte var nöjd och ville ha en annan läkare. Så i fredags så åkte jag efter skolan, och efter att ha skjutsat hem ett gäng elever, bort till vårdcentralen och nu hade jag gjort en liten fusklapp med lite saker jag tror kan vara bra att ta med. Den här läkaren förstod direkt att jag hade stenkoll på saker som pulsen och när pulsen skenade och hur det kändes osv. Det kändes bra och han lyssnade av hjärtat, tog blodtrycket och det blev ett till EKG. Det andra på kort tid och sjuksystern undrade om jag hade tagit EKG förut och jag måste ha sett lite uppgiven ut när jag sade att jag har nog rekord på det. Fast det har jag ju förstås inte men det var det som kom ur mig. Nästan 20 stycken är det nog iaf. 

Men sen tillbaka till läkaren och han var helt klar på att det är något som inte stämmer. Kör man Ironman, på hösten, i perfekt skick, och nu har så konstiga symptom så måste det utredas. Så nu är det remiss till Södertälje för ett arbets-EKG och långtids-EKG. Jag hade stenkoll på när jag gjorde långtids-EKG´t sist för det var nog precis på dagen innan, eller samma dag (?), som mamma dog. Jag kommer iaf ihåg att jag stod där och höll mammans hand då hon låg för döden med en massa slangar ut från kroppen. Så det var lite drygt sju år sedan. 

Sen hem och mot kvällen så börjar jag hosta igen. Det är som att det alltid bryter ut mot kvällen och ikväll skulle en skoluppgift in. Jag hade lånat sex stycken elever, i min klass, till en rolig uppgift och jag förklarade allting och det handlade bara om att prata och sen skulle samtalet analyseras. Helt anonymt och själva samtalet endast synligt för några få lärare på kursen. Vad som däremot kom fram det var att dagens ungdomar på allvar tror att det är en fullständig katastrof på jorden nu! Det var tråkigt att höra och saker som att "Australien brinner" och jag som inte följt det hela så noga kunde inte bemöta det med riktiga fakta utan mina "fem procent max" kändes inte trovärdiga. Så här i efterhand så var det enkelt att räkna ut att det är 1,3 % areal som har brunnit. Det är ändå väldigt mycket men långt ifrån "hela Australien"! Men det, och mycket annat, bör följas upp och i samtalet så framkom det även mycket som nog inte föräldrarna vet. Som att många elever matas med "hittepå-saker" som att de skall dö av än det ena och än det andra. Tyvärr så går de och är oroliga för en massa saker. 

Så trots utebliven träning så har det hänt mycket. Men nu kör vi! :-)