Söndag och Ullis var ordentligt taggad, eller försökte i iaf att bli det, och hon pratade om att solen sken. Själv tog det emot ordentligt men efter en lång frukost så stod vi snart i hallen klara för att springa iväg på en runda. Strax innan hade Ullis svarat en kompis, som ville komma på fika, att vi först skulle springa en sväng. Så Ullis och jag var påklädda men skulle först bara gå och slänga lite sopor på återvinningsstationen. När vi kommer ut så är det inte alls skönt och all eventuell träningslust man hade kändes borta. Men vi traskade bort och slängde soporna och tryckte igång våra klockor. Så började vi att jogga och det kändes nästintill otrevligt och obehagligt! :-0 Skumt och bägge två stannade nästan direkt och vi stannade vid 120 meter (!) jogg! :-0 Det var lite skrattretande och vi kände båda att vi nog behövde en vilodag. Så vi gick tillbaka och Ullis messade kompisen och sade att vi var tillbaka. Paret, som besökte oss, var lite förvånade att det gick så fort och vi förklarade varför det blev så kort. Trevlig fika och sen mätte jag upp lite klinkersplattor och trots det pågående ryggskottet, eller om det bara är en sträckning, så fungerade det rätt bra och jag lade en timme på det iaf. Sen har Ullis och jag börjat titta på Hamilton och den är riktigt bra, tycker jag. Tror bara jag har läst en bok av Jan Guillou och jag hade ett svagt motstånd mot honom men det har helt klart luckrats upp. 

Lördag och Ullis var hurtig och hade bokat upp sig på morgonträning. Själv var jag helt slut och fick kämpa för att komma upp. Och jag har nog gnällt lite här hemma för Ullis är på mig om att jag skall boka tid till doktorn. Det är ju inte normalt att man periodvis inte får igång benen i början. Det brukar vara så att jag har skyhög puls i början på varje pass och då går det ändå lugnt. Sen sjunker den och jag kan köra på. På slutet har det t.o.m varit så att jag inte alls fått igång kroppen och det är nog dags att lyssna på signalerna. Sen kommer Ullis hem och snart nog så kommer även Tanjis över på besök och det blir lite kaffe. Mot kvällen så fick jag nog och gick och bytte om och satte mig på cykeln. Jag verkar fått hybris då jag satte att jag satsar på "Road to the Sky"! Det är en riktigt tuff bana i Zwift som i princip bara går uppför i en hel mil. Typ snitt på 9-10%, om jag inte missminner mig. Tanken var att köra lugnt men som vanligt så triggas man lite men det gick inte onödigt hårt i början. Sen börjar då backen och jag låg kanske runt 2,2-2,4 watt/kg. Men det ökades så sakteliga och snart börjar jag tro att jag är i form igen. Sanningen är att jag inte kom ihåg vart jag brukar ligga och jag börjar fundera på om jag skulle kunna ta berget på en timme, det har jag aldrig klarat av förut men troligtvis varit ganska nära. Så jag börjar trycka på och försöker hitta folk jag kan "tävla" mot. Och nu ligger jag på ett snitt på runt 220 watt och på någon sträcka var jag var uppe i 240 watt men jag fick snart sänka och snart blev det även lite under 220 watt. När jag närmar mig toppen så inser jag att det är helkört och jag tas ned på jorden och jag trampar in genom portalen på ca. 72 minuter... Hmm, det är långt kvar till toppen sas. Jag pustar ut och rundar platån och rullar nedåt. Snart sammanstrålar jag med ett gäng och vi försöker hålla ihop hela vägen ned och farten ligger lite över 80 km/h och man är glad att det inte är på riktigt för då hade man varit ett minne blott! ;-) När jag är nere från berget så känner jag att det räcker och jag kan lägga närmare 1 timme och 40 minuter till handlingarna och en bit över tre mil. Man kommer inte så värst långt när det är backe... Vi avslutade kvällen framför teven och det var mysigt. 

Fredag och jag valde att köra relativt lugnt med eleverna, typ lite av en mjukstart. Dock fick de jobba på med en rätt maffig läsförståelse och igår var det en hörförståelse. Så att de skall bli vana vid att jobba. Men i övrigt var det relativt lugnt och eftersom jag trott att Lilla Aktuellt Skola var igång så fick jag ändra lite snabbt i planeringen då jag insett att det börjar nästa vecka. Så det blev lite önskevideos istället. Väl hemma så var det snabbt ombyte och sedan dags att bege sig till Safiren, vårat lokala gym. Där väntade Puff med ett Tabatapass. Jag hade fortfarande ont i ryggen och visste inte om jag skulle klara av alla övningar och började väldigt försiktigt. Allt var uppbyggt att genomföras i två lång set så jag började lugnt och ökade, vilket också pulsen senare visade. Efter passet så drog Ullis och jag upp till badet och snart var vi i poolen. Det kändes rätt bra men när det blev lite väl många i poolen så bestämde jag mig för att bryta. Det viktigaste är att jag får in lite av en rutin. Så det blev bara 400 meter, idag. Men bättre än inget och jag är av den bestämda åsikten att ofta är bättre än mycket. Sen gick jag ned i varmpoolen och väntade på Ullis. Men hon simmade och simmade och simmade... Skämt åsidor men det blev iaf 1,5 km. Så varmpoolen kändes inte så varm längre... :-) Skönt med helg! 

Torsdag och första dagen för eleverna efter skollovet. Det kändes bra fastän man själv inte haft så mycket tid att förbereda sig på. Fast vi skulle börja med storsamling och sen skulle Åsa, som är en ny resurs, få chansen att presentera sig för klassen, innan de skickades till slöjden. Så jag och Åsa fick lite mer tid att snacka oss samman. Personligen så kändes det mycket bra och jag släppte gärna iväg huvudansvaret för några ämnen och lade mer krut på de andra ämnena. Tyvärr så har klassen bytt lärare ett antal gånger, på kort tid, och de har blivit klent bedömda, om man säger så. Men nu är vi på banan och det är fullt ös med alla ämnen. Vi mjukstartade iaf och efter skolan så var det full fart hemåt och väl hemma så var jag helt slut och jag hade fortfarande någon typ av ryggskott. Och Ullis verkade också trött och jag visste inte ens om jag skulle kunna springa. Fast vi skulle prova att springa redan klockan 18.00 så nu gällde det att sätta fart. Vi kommer tyvärr iväg försent och när vi närmar oss så ser vi att en löpare väntar utanför och det var helt klart lite pinsamt. Det är faktiskt första gången vi kommer försent och dessutom när vi har en ny löpare som väntar. Jag instruerar honom på en uppvärmningsjogg och sen springer vi in och byter om. Putte är klar och väntar på oss och jag säger att Nickwar joggar utanför. Jag struntar i pulsbandet då jag ändå är sen och försöker få igång kroppen. Ryggskottet känns tydligt av men jag bestämmer mig för att iaf prova. Ullis, jag och Putte samt Nickwar joggar iväg och det känns lite stelt men det verkar fungera. Jag berättar vad syftet är och vi kör igång och hittar nog varje tuff backe i hela Vagnhärad. Jag bara väntar på att klubban skall komma men det går fortsatt bra och flåset verkar finnas där. Och klubban verkar lysa med sin frånvaro och snart har vi joggat i över en timme och när vi springer mot Safiren så vill Ullis absolut springa runt Safiren för att verkligen komma över 10,0 km. Och det är ju helt okey. Så en mil och det utan större problem. Det finns hopp om livet. Sen en skön dusch och bastu- Nice!

Onsdag och med det planeringsdag på skolan och nu skulle vi planera lite inför vårens arbete. Jag försökte tänka förutsättningslöst men det kändes lite speciellt. Jag är van vid att sköta mig själv och här var tanken att mer samarbeta med andra. Men det blir nog bra för förutsättningarna finns iaf då jag har ett bra team runt mig. Hursomhelst så gjorde jag en tokig grej då jag gick förbi gympasalen och ser att fritids har byggt en hinderbana och jag blev eld och lågor. Jag sprang in och frågade om jag kunde lägga till något och lätt förvånade svarade de att det gick bra. Så jag fixade ihop så att man skulle göra "Tarzan-svingar" mellan ringarna. Men när jag skulle prova så låg jag helt plötsligt på backen och jag var förvånad. Det fanns liksom ingen kraft i armarna! Jag förstod ingenting och försökte igen men återigen så orkade jag inte hänga kvar och personalen blev orolig. Om inte ens jag, som ju skulle vara vältränad, hur skulle då barnen klara det. Så trots att jag förklarade att de flesta barnen brukar klara det, iaf efter lite träning, så blev det så att de inte vågade ha banan kvar. Superflopp alltså och jag sträckte mig visst i ryggen också för det blev bara värre och värre. Typ som ett litet ryggskott. Igen... Så jag ligger nog rätt nära att braka in i väggen och jag vet ju varför men jag är ändå hoppfull. Men det är som att balansera på en knivsegg. Hursomhelst så ser jag fram emot att få träffa klassen igen. Trots att det kan vara mycket att göra, emellanåt, så ger klassen nästan alltid energi och det är roligt och intressant att få lära dem saker. Imorgon kommer de och nu var det lite förberedande jobb och rätt snart så hade jag planerat de följade två dagarna av veckan. 

Väl hemma så skulle Ullis till Core-träningen men jag hade missat att boka i tid men jag tänkte iaf hänga på. Ullis tyckte att jag kunde kolla om någon glömt bort att de bokat och jag stod ju ändå på första reservplats. Men jag vill gärna förbereda mig lite och var mer inställd på att staka lite och sen köra lite gym. Och så fick det bli men jag var nästan på gång att gå ned till gruppträningsrummet. Jag hittar tyvärr inte mina hörlurar så det fick blir stakning utan musik men det fungerar också. Herr Wiljks kom förbi och berättade återigen att han nog var på väg tillbaka till löparklubben och nu lät det som det var ännu närmre på gång, kul! Jag försökte hålla ett moderat tempo och det slutade till slut på 22.50 på 5 km. Konstigt nog fick jag inte igång svettningen men det kanske var svalt i rummet. Sen in till själva gymmet och det var mycket folk så man fick planera lite och ibland tänka om lite grand då jag är van vid att köra tre övningar i följd och sen upprepar och sen hittade jag några nya övningar. Nu blev det bänkpress, ryggdrag, bicepscurl och sen benspark, tricepspress och sen en specialövning för biceps. Avslutningsvis blev det lite rehab för hälen och den börjar återigen kännas bättre så jag är hoppfull. 

Efter Boda Borg så fick jag skjuts in till Nyköpings centrum, där Tim och Ullis väntade. Tim hade fått presenter, på morgonen, och nu skulle vi äta lite gott och Tim fick välja. Det blev faktiskt Choice Garden och där åt vi på Tims dopdag och därigenom även på min och Ullis bröllopsdag. För 25 år sedan, det är inte klokt vad tiden går. Alltså nästan för 25 år sedan skall vi väl tillägga då. För 25 år sedan, vid tiden för middagen, så var vi i full färd att installera oss på sjukhuset och Ullis värkar var i full gång. FYI så är gravida kvinnor sjukt starka så jag trodde aldrig min hand skulle bli sig lik men tiden läker alla sår! :-) Sen, kl. 23.16, så var han då ute och jag kommer nog aldrig att glömma då han kom ut. Jag tror att det är skillnad mellan män och kvinnor, hur vi förstår att vi faktiskt skall bli föräldrar. Visst känner man hur det kan bulta genom magen och visst ser man på ultraljudsbilden. Men att faktiskt se bebisen på riktigt är något helt annat. Missförstå mig inte, det är inte så att jag inte ville ha barn, tvärtom, det var välplanerat och välkommet. Men det blir så mycket mer på riktigt då man ser barnet på riktigt. För kvinnor så blir det så mycket mer påtagligt med allt vad det innebär att ha ett barn i magen. Jag törs jämföra det lite, för min egen del, när jag hörde om terrordåden med World Trade Center. Ullis ringde och berättade det då jag var på kurs men jag kunde liksom inte ta in det. När jag kom hem så blev jag chockad då jag såg det på teve. Och jag tror jag satt framför teven resten av kvällen. Men låt oss återgå till dagen av idag. Vi tog in på Choice Garden och jag tror att vi alla tog 4 små rätter och läsk till. Förutom Ullis som hellre tog vatten. Det var jättegott och vi hann prata lite med en ur personalen som berättade att restaurangen funnits länge. Nu kommer jag inte ihåg hur länge men det var iaf inte nytt då vi åt där på den speciella dagen för nästan 25 år sedan. Men ett stort grattis till Tim, 25 år idag! :-) 

Så var det då dags att börja jobba igen och efter en lite trött morgon så satt jag snart på tåget. Väl framme så förstod jag inte alls åt vilket håll jag skulle gå. Visserligen så såg jag Sunlight Hotell direkt men jag kunde inte komma underfund med vilket som var bästa sätt att gå ifrån perrongen så jag frågade en äldre herre och snart var jag på väg. Jag kom först av alla men snart droppade en eller en in. Jag var dock lite på min vakt och det var en lite tråkig känsla. Men så fick det vara. Efter det inledande mötet, och en härlig lunch, där jag träffade några gamla kollegor, vilket var mycket kul, så var det då dags att bege sig till Boda Borg och jag hade blivit utsedd till lagledare och det räckte visst för att tagga igång mig och då fick det vara så. Det kanske vara tanken också. Det var väldigt länge sedan jag var på Boda Borg och det var med familjen men barnen var klart mindre då, förstås. Efter lite instruktioner så var vi då igång och man hade tyvärr inte mycket hjälp av att man kört förut för det var så länge sedan och vi hade ingen uttalad taktik utan körde mest med fokus att ha kul men visst fanns där hela tiden en tävlingsinstinkt som gjorde att man ville vinna. Fast cellerna tog tid att förstå och ingen av de vi körde, iaf initialt, verkade vara bekanta för mig. Mot slutet så kom den en som jag hade kört förut men det tog ett tag innan jag kom ihåg den och nu skulle vi snart sluta och vi hann inte klart den. Lite surt. Vi vann tyvärr inte men ropades upp som tvåa. Dock var jag ärlig och sade att det inte kunde stämma. Givetvis trodde någon att jag ville protestera mot att vi inte vann men det var tvärtom. De hade missatt jag dubbelstämplat då jag inte fick till en stämpel. Så det blev istället nästjumbo! :-) Men det var så pass kul så det gjorde inte så mycket. Men nästa gång... ;-)

Sen, väl hemma, så ser jag att jag fått godkänt på sista kursen och det missuppfattade jag då som att jag var helt klar. Men ruggigt glad blev jag iaf. 

Så var det trettondag jul och dags för vårat kalas för Ullis och Tim. Det är en dag som inte bara betyder glädje utan jag brukar tänka på avsaknaden av min sida av släkten. Men oftast är det full fart så tankarna skingras rätt snabbt. Så även idag. Det var som vanligt många på en gång men det brukar ändå fungera bra. En trevlig dag och både Ullis och Tim var nöjda med dagen. Själv hade jag slängt ihop en marängtårta men jag brukar kalla den för Pinnochiotårta, som den också kallas. Den verkade uppskattad men som tur var tog inte alla den så det fanns lite för mig också. Sen blev det iofs lite väl många bitar... :-0 Sen softade vi lite och imorgon var det dags att ta tåget till Nyköping för möte och sen avslutande lek på Boda Borg. Men skall sanningen fram så var jag, av en viss anledning, inte supertaggad. Fast det är bara att ta tjuren vid hornen och köra... eller?