Nyårsafton och Ullis och jag hade planerat mycket inför Nyårsjoggen. Det var hyra av lokal och inköp av diverse varor, till de som skulle jogga. Och förstås lite reklam men sist men inte minst ett rätt gediget jobb med att få sponsorer, som förstås vill få valuta för sina priser. Rätt som det var så kändes det som vi hade lite väl många bra priser och kanske för få deltagare. Men igår så hände det något och fler och fler anmälde sig och fastän innebandyungdomarna verkade lysa med sin frånvaro så kanske vi kunde tangera deltagarrekordet. Men jag hade fått större problem än så då jag helt plötsligt inte kunde springa längre. De tre senaste löpningarna hade jag fått avbryta och efter att ha snackat lite med Svarte Petter, som hade en bekant som haft liknande problem, så slog jag en pling till lillebrorsan. Det kändes som jag inte får igenom blodet i benen och det liksom låser sig. Förut så har det liksom släppt efter dryga tio minuter men nu var det konstant och efter ungefär två kilometer så är det helt kört. Och Jocke-boy trodde nog att en liten dos med Nitro-tjosan skulle få snurr på det. Hmm, jag funderade men han övertygade mig att det inte var farligt. Sagt och gjort. Jag tog en tur till Trosa och passade på att köpa en lottring också. Så var det också klart och nu var det bara jag kvar som skulle tas om hand. Jag provade tre sprut under tungan och det snurrade väl till lite grand. Men inte så farligt. Fast Jocke tyckte jag kunde ta några mer tabletter men jag var tveksam. Fast å andra sidan var det samma medicin som läkarna förut tyckte jag skulle ta. Asch, jag provade och fick några till morgonen också. Så var det alltså tisdag morgon och Nyårsafton. In med de sista tabletterna och Nitro-tjosan åkte ned i jackfickan. Vi kom iväg i ganska god tid och kunde packa upp i lugn och ro. En kvart kvar och jag ser att det fylls på och det ordentligt. Jisses! Hur många blir det, tänkte jag. Jag körde i en dos och puffade samtidgt lite Ventoline. Och kände mig nästan som ett medicinskt experiment. Nädå! Ventoline behöver jag ju för kylan och jag kände verkligen att jag inte ville att det här skulle bli ett fiasko. När det var fem minuter kvar så börjar jag att prata och berättade vad som gällde. Alla verkade pigga och föväntansfulla och det kändes som hur många som helst som väntade på att få jogga iväg. Så var vi då igång och jag var själv väldigt orolig för hur det skulle gå för mig. Det var några som pratade med mig men jag hade faktiskt sagt lite innan att man gärna fick "låta mig vara" lite då jag skulle se till att vi sprang rätt och i rätt tempo som var bestämt till ca. 6.15 min/km. Och många var sugna på att springa lite snabbare så jag hade fullt upp med att säga till. Och kilometerna tickade in och det gick fortsatt bra. Det kändes oförskämt bra faktiskt. Sen kom en brant backe och jag såg till att ha full koll bakåt och alla verkade hänga på. Vid dryga 5,5 km så stannar vi till och tar det traditionsenliga kortet vid Trosa Stadshotell. Men nu börjar det stora jobbet för jag vet vad som händer då många känner att de nästan är klara. Men alla skötte sig jättebra men jag får ganska ofta säga till för reglerna är att man inte får springa om mig på den här Nyårsjoggen. Iaf inte förrän precis på slutet. Men alla höll iaf och det var maffigt att se hur över 50 stycken löpare joggade tillsammans och det hela tiden. Sen, på sista rakan, så kommer Ullis upp och skämtar om fri fart och det behövde hon inte säga flera gånger. JIsses! :-) Men de flesta tog det lugnt och baksidorna verkade hålla på de som drog iväg. Sen fixade vi iordning och skålade in det nya året och jag drog några anekdoter och sedan lottade vi ut alla fina priser. Det räckte till alla och vi räknade in 52 löpare. Och jag överlevde joggen och det med bravur! :-) Dock måste jag kolla upp varför det strular med benen. 

Fredag och Ullis hade varit på mig rätt många gånger om att få igång simningen och det är ju helt rätt. Simning är ju rätt mycket av en färskvara och den måste underhållas. Så varför inte lite simning och nu fanns det ingen återvändo. Vi hade ju inte simmat alls, bortsett från lite lek med klassen, sen Kalmar Ironman den 17 augusti. Så det var verkligen hög tid. Snart var jag inne i badhuset och en kvinna ropar glatt: "Hej!". Och sen att hon kommer och springer med oss på Nyårsjoggen. Det tar någon sekund innan jag förstår vem det är och det är Långsättaren. Hon är där med en kompis och jag har nog aldrig pratat med henne men Ullis känner henne lite mer. Men det var trevligt och efter lite info om joggen så började vi då att simma. Det kändes ovant och det var läskigt trångt, då vi var fyra stycken som körde på varsin bana. Så när det vara crawl, på bägge banorna, så bytte jag snabbt. Men jag nöjde mig med 700-750 meter. Tyvärr fanns inte simning på klockan så jag ställde in den på löpning och den visade 724 meter. Sen slappade jag lite i varmpoolen då Ullis gnuggade på. 

Torsdag och Safiren skulle inte ha öppet på våran ordinarie träningstid. Men Ullis, jag och Putte skulle köra lite tidigare och kom överens om att köra en timme tidigare och köra från mig och Ullis. Vi lade självklart ut det i vår träningsgrupp men alla verkade vara upptagna med annat. Och Putte hade bara planerat en kortare jogg, för att istället nå sitt mål på Nyårsjoggen. Men för mig blev det en katastrof då pulsen inte gick ned och efter ganska precis tio minuter så orkade jag inte ens jogga lugnt och fick lägga in mig första gåpaus. Och det efter en fart på 6.22/km och en snittpuls på 180 slag/minuten. Det känns verkligen som jag inte får igenom blodet i benen och vi misstänker att jag stod för mycket på huk då jag håller på att lägga klinkers i källaren. Så planen, inför Nyårsjoggen, var att absolut inte jobba dagen innan. Men jag tänkte att det borde gå över och jag gav inte upp och Ullis och Putte vände hela tiden tillbaka. Men det släppte aldrig och på mitt korta pass, på 4,5 km, blev det hela åtta (!) gå-pauser och fastän jag då fick ned pulsen så snittade jag 166 och varje gång jag gick så sjönk pulsen till runt 110 slag/miuten och så fort jag började jogga så gick den fort upp till ca. 180 slag/minuten. Klart irriterande och ett tecken på att något inte står rätt till. Och på tidag skall jag hålla i Nyårsjoggen och vi räknar med rekordmånga deltagare. 

Så var det Julafton och Ullis ville ut och morgonjogga i tomteluva. Och det skulle jag väl klara, tänkte jag. Men kroppen har ju inte alls fungerat på slutet så risken fanns ju att det skulle bli likadant igen. Och det där med köldastma verkar jag ha glömt bort. Iaf innan jag kommit ut i kylan. Jag var mer inne på att det nog borde släppa efter ca. 12-14 minuter, det är iaf just ungefär då som det brukar släppa då det har strulat. Men till joggen då. Det var rätt bitigt men vi började jogga, efter att ha fått väntat lite på gps-signalerna ett tag. Men det var segt från start och efter någon kilometer redan så fick jag börja gå emellanåt men jag bara väntade på att den otäcka känslan skulle släppa. Men det gjorde den tyvärr inte och jag fick gå med jämna mellanrum. Det roligaste var väl när vi mötte några löpare och jag utbrister just: "Löpare!" och tvingade mig att springa ett tag till. Sen, efter dryga 25 minuter, så kunde jag iofs jogga längre och längre och det blev till slut 4,5 km och det var ju egentligen ingen höjdare men nu är det som det är. Felix hade blivit vegan och när han visade Ullis en film, som hade fått honom att bli vegan, så ville jag nog inte ens se den. Men efter någon kvart så tittade jag och tankarna for iväg. Kunde det var så enkelt som att kött hämmar kroppen... Hmm, ju mer jag tittade ju mer intresserad blev jag och allt verkar ju stämma in. Bara att jag nästan hyste agg mot att se på filmen var ju konstigt och sånt ser man ju överallt i exempelvis kommentatorsfält. Jag blev iaf väldigt intresserad och jag skall fördjupa mig lite mer i det här. Sen väntade vi in Ullis storesyrra Lollan och hennes make Goran samt svärmor. Lolan och Goran hade köpt en ny bil så den ville jag se förstås och den var häftig. Sen blev det god mat och lite kaffe på det och vi körde även Julklappsspelet. Det gick som vanligt upp och ned och jag kände mig nästan hemsk då jag ropade att spelet var slut, då jag hörde alarmet, och sedan slog Goran två sexor. De hade inte hört larmet men när alla lyssnade så hörde alla det. Vi avslutade med att köra lite Kahoot och det var initialt lite motstånd mot det men sedan, när de förstod hur det fungerade, så körde vi några matcher. Riktigt kul! Efter att ha vinkat adjö till gästerna så delade vi ut juklapparna och det var trevligt och jag fick jättefina julklappar och jag tror att alla blev nöjda. 

Måndag och jag hade förstått att Ullis var nöjd med sina julklappsinköp till mig och vi som egentligen hade bestämt att inte köpa till varandra. Men det ändrade vi på, för några år sedan, och sedan har vi tyckt att det var roligt och nu verkade hon alltså riktigt nöjd. Och jag var tyvärr helt idébefriad men jag gick runt lite i butiker och eftersom jag inser mina begränsningar i kläder och inredningsdetaljer, iaf gentemot Ullis, så försökte jag hitta fiffiga och användbara prylar. Och efter någon timme, eller två, så var jag nöjd. Felix var dessutom med och han hade nog lite kvar att köpa in till Julklappsspelet. Sen blev det Ikea och Felix fick en julklapp redan där. Eller iaf halva pengen på ett köksbord, då vi redan hade köpt en hel del till honom. Med tanke på att vi körde den lilla BMW´n så var vi lite osäkra på om vi skulle få plats men det gick - pust!

Lördag morgon och Ullis och jag hade taggat igång oss att vara med på lördagsträningen igen. Det var ju ett bra tag sedan sist. Efter lite kaffe och en snabb frukost så var vi på väg och Ullis ville vara i tid för att se på alla övningarna. Men allt var lugnt och när vi checkade in och precis när vi skulle gå in i omklädningsrummet så upptäcker Ullis att hon glömt att packa ned skorna och får skynda tillbaka. Så vi skämtade lite om att jag skulle ta plats för henne. Hon var så snabb så hon hann både fram och tillbaka innan passet började och snart var vi igång. Jag kände mig riktigt trött och kom liksom inte igång, det är tyvärr lite vanligt på sistone och jag har återigen börjat att analysera det mesta och har väl mest varit inne på stress. Men allt hänger ju ihop så kanske är det en kombination med allt möjligt. Hursomhelst så borde jag ju hålla igen lite då jag inte gymmat på länge så jag tog det lite lugnt med flit. Fast visst växer hornen fram lite grand ibland. Skönt när det var klart och sen var det dusch och hem igen. Efter det var det nog klinkersdax och jag körde ett rejält race med att lägga klinkers. Tyvärr så tyckte jag inte att klinkersen fastnade så bra i fixen så några plattor fick jag bända loss senare. Kanske var jag nog lite för tidig med att gå på dem också. Men sånt går ju att fixa men jag blev lite orolig att jag skulle få riva upp allt först. 

Fredag och alltså dags för julavslutning, på skolan. Jag gick upp lite tidigare och snaggade till mig. Nu är det lite lättare än då jag var ung och t.o.m fick för mig att klippa mig själv. Nu åker hyveln fram och det är väl någon enstaka gång som jag har missat lite och fått någon mohikanfrisyr av misstag. Men sedan dess känner jag av noga och idag blev inget fel och heller inget felskär. Sen, efter att ha duschat klart, var det full fart och snart var jag på skolan. Idag var det i princip bara film men jag samlade förstås klassen först och tog in mobilerna. Sen var det film och jag förstod direkt att det skulle bli lite jobbigt då det blivit fel på ljudet. Man hörde i princip ingenting där vår klass satt och det skulle bli jobbigt för alla och de som har svårt med koncentrationen innan skulle få det riktigt jobbigt. Så jag snackade lite med en kollega om att vi släpper iväg de som inte orkar till vårat klassrum. Och så fick det bli med ett gäng. Sen händer det en sak som gör att jag måste avvika och leta reda på en elev. Men det fick ett lyckligt slut men jag hinner inte tillbaka riktigt tills barnen skall gå hem. Så när jag kommer så står alla klara i kapprummet och vinkar adjö. Inte riktigt det slut jag hade önskat men så kan det bli ibland. Säkerheten går först. Efter det så var det lite gemensam fika men jag stannade inte så länge. Bara så jag hann önska mina trevliga kollegor god jul. Men så skönt att få lite lov själv och på vägen hem så stannade jag till och köpte lite fika i Gnesta. Och idag så skulle Felix komma hem och fira jul med oss. 

Väl hemma så var det familjemys och vi hade alla en trevlig kväll. 

Torsdag och det var dags för klubbträning men kroppen kändes inte helt kanon. Tror jag har stressat upp mig men inte på grund av arbetsbelastning utan tvärtom från en s.k "Coachning". Den var minst av allt peppande och konstiga processer som skedde utan min inblandning. På skolan hade vi pysseldag och jag snodde lite snabbt ihop en station med både julkort och julteckningar. En kollega, som alltid är så snäll, säger att jag hade så välplanerad station men det var det absolut inte. Men ibland så hänger det även på hur man bemöter eleverna och det tyckte jag gick bra. Och så kul att även se de mindre barnen komma in i klassrummet. Efter skolan så var det fort hem och efter lite mat så var det då dags att bege sig mot Safiren, och klubbträningen. Vi ser Putte, på håll, och det var bara han och så Ullis och jag. Vi bestämmer oss för att bara jogga runt på lite måfå men jag får kämpa för mycket, redan från start. Så när vi har rundat Häradsvallen så vill jag bara hemåt och jag känner att jag inte orkar sprigna i backarna ens. De försöker peppa men snart så viker jag direkt av tillbaka mot Safiren och jag stannar på 6 km. Lite trist känsla men kort träning är bättre än inget. Sen, i duschen, så bestämmer jag mig för att gå och kolla mobilen om jag hinner spela lite Primetime. Och när jag slår på så har jag två sekunder kvar att svara på första frågan. Så jag körde klart och jag kommer inte ihåg när jag åkte ut. Men kul och jag blev nästan lite orolig att mobilen skulle dö av värmen i bastun.