Onsdagen gick även den lite i Ironman-tankar då jag fortsatte att hålla på att rengöra cyklarna. Jag vill verkligen att kedjor och kuggar skall vara kliniskt rena så det blir ett bra resultat när jag smörjer dem sen. Och lite jobb med Enklaresport. Sen mot kvällen så fick jag lite panik då jag inser att det börjar bli tight med tid för träning så jag hoppade på trainern och körde igång. Samtidigt så ser jag att Rosen är ute men han kör i New York och det var typ hälften av cyklister mot Watopia och jag var sugen och se om jag skulle kunna köra på den nya banan som skall finnas på Watopia. Så jag joainar inte honom utan väljer den andra banan. Det verkar som Sarah True skall köra där och jag försöker joina henne men hon verkar klar för dagen så det ändrar ingenting. Och i efterhand så ser jag att hon körde en kuperad bana. Jag tycker jag börjar lugnt men så ökar jag nog hela tiden och vid första sprinten så satsar jag järnet och missar pb, surt. Hmm, den kommer ju ganska omgående och kanske är det bra att bli varm först. Sen rullar det på och jag får sen några som lägger sig i rygg och det sporrar lite. Vid andra sprinten så testar jag igen och nu är jag mer med från början men benen känns tunga men jag ligger närmare pb nu och sen ser jag att det inte kommer gå och rullar de sista sekundrarna. Sen visar det sig att jag var en halvsekund ifrån... Det hade jag nog klarat om jag gett järnet de sista 4-5 sekunderna. Man tappar mycket fart direkt på Zwift, om man rullar. Surt igen men det gör inget. Sen tycker jag det räcker och det blir knappa 24 km på 43 minuter och hela 178 watt i snitt. Bra jobbat! Det kändes inte som jag körde så hårt.

Tisdag och idag skulle det återigen komma några nya på träningen. Men tidigare på dagen så fortsatte jag rengöringen med cyklarna och hann med att köra 20 km på Zwift. Men till kvällen då. Innebandylaget, killarna, skulle visst också komma. Det brukar vara 5-6 stycken. Jag kände mig rätt taggad och vi kom iväg i bra tid. Väl framme så är nybörjargänget redan där och så sitter det en ung ljus tjej på huk och Ullis drar iväg något som att det är Moa Hjelmer. Hon var inte säker men drog till med det, det kanske kändes som henne. Jag ser omgående att det är en massa Asics-saker som väskor och skor och förstår att det faktiskt är det. Vi hälsar på nybörjarna och jag växlar även några ord med Moa och undrar om hon inte kan dyka upp på ngn träning bara för att liksom. Typ bara sporra. Men vi skulle höras om det senare och det är klart. Vet hon inte mer än så...  Det vore sjukt kul iaf. Hursomhelst så skulle vi snart dra igång och vi vinkade hejdå till Moa och började jogga upp lite lätt. Det var ytterligare en ny - Beckis och så var det Wesskvinnan, Hästrakan och Katten Jansson som körde igen - härligt! Vi körde lite lugnt och alla blev varma. Sen blev det lite mer löpskolning än vanligt och sen körde vi tre stycken två-minutare med lite mer fart i och sen lite nedjogg. Alla var grymma och nu ser jag att det börjar fyllas på och det rejält! Men vad sjutton...? Det är hur många kids som helst och nu verkar alla innebandykillar följt med och jag känner hur jag liksom blir alltmer taggad! :-) Sen är det TSL-Johan, Yoga-Carina, Flaken, Tokan, Tanjis, Putte, Twin-Tommy, L-Aura och förstås ledarna från innebandylaget. Nu har jag säkert missat någon och det är enbart slarv och inget annat isf. Vi joggar upp och jag har noll koll på hur många varv det är, så exalterad är jag. Men dock lite nervös för min häl för jag känner att det ömmar. Så blir det sämre så blir det absolut redan nu en ordentlig nedtrappning. När jag förståt att vi joggat fyra varv så ropar jag och alla som vill får några övningar och sen drar vi igång tillsammas med en ordentlig löpskolning och det blev förstås repris för mig och Ullis. Nu missade jag några iofs men det var inte hela världen. Vi bestämde att vi styrde om till 4-minutare och med en minuts Ståvila. Egentligen var det återigen 800-metare men det är ju ungefär samma sak. Speciellt om man är medelgod löpare. Men det är roligare då man springer tillsammans. Alla kör lite för fort på första och jag kommer en bit bakom. Snart så har jag kommit ikapp Yoga-Carina som måste startat hårdare än mig, för jag tror inte det var tvärtom. Och snart är även Putte med i gänget och vi samkör eller rättare sagt lägger oss bakom Carina. Jag tycker jag får kämpa och känner mig snart överhettad då jag inser att jag inte dragit av mig överdragskläderna. Då har jag kört tre stycken intervaller och bestämmer mig för att försöka hinna ta av mig dem och hänga på sen på nästa intervall. Men då jag samtidigt hade glömt att byta till de snabbare skorna så passar jag på att byta dem också och ser att de redan är igång på nästa då jag kommer ut från toan. Så pang iväg. Det blev förstås en längre vila men den behövde jag. Nu pinnar jag på som sjutton och märker att jag sprungit fel med mina tjockare skor. Det är så lätt att landa för mycket på hälen då man har "tjock-skor". Nu tar det ett tag och snart så har jag bra fart och bra steg men märker att jag absolut inte är tränad att springa långt i dem ännu. Så smartast är nog ändå att köra maran i de tjockare skorna, trotsallt. Hmm, lite surt men så är det. Nu springer jag förbi Twin-Tommy och han tycker att jag flyger förbi men det är nog bara där och då. För snart går luften ur mig och jag trampar luft. Jag börjar på en till intervall men inser att jag är slut för dagen och joggar ned med Ullis och Tanjis och snart är vi ett stort gäng och alla verkar klara. En gruppbild på alla nöjda deltagare och sen rör vi oss hemåt. Snacka om att få en härlig boost! :-) L-Aura åkte hem på sin cykel och vi undrade vart hjälmen var. -Hemma, svarade hon. Men jag vet ju att "Hjelmen" var på banan nyss! :-)

När Ullis och jag var på biblioteket, för att kolla in reportaget om oss, så passar Ullis på att låna lite böcker och jag kollade också runt lite. Då ser jag boken "UTAN NÅD - en rannsakning", av Fredrik Virtanen, och den är förstås om han själv och något om att han var uthängd i medierna. Hmm, jag har ju ganska dålig koll på honom mer än att man snubblat över någon krönika och så var jag lite nyfiken på hur det egentligen låg till med den där anklagelsen, eller om det var flera. Lite nyfiken var jag allt. Han verkade ju vara så långt ifrån mig som man kan vara. Inte för att jag på något sätt längtat efter att vara typen som går förbi kön på Spy bar, direkt. För något i mig sade att han hade någon "innelista" som han publicerade i Aftonbladets nöjesbilaga, eller vad det var. Nåja, den hade legat i några dagar och för några dagar sedan så började jag att läsa. Det är ju ingen nöjesbok utan hela boken går ut på att rentvå sig själv mot den, i hans ögon, orättvisa behandling han fick av medierna som alltså skulle frångått sin journalistiska heder och han menar att han fick upprättelse, rent juridiskt, men i offentligheten så var det inget att skriva om. Och han hänger ut en massa folk som han menar inte ställde sig på hans sida. Och han menar att hans dåliga beteende var så länge sedan men i min värld så räknas varje ögonblick. Skulle allt han skriver vara sant så är det ju för jäkligt men boken är partiskt men visserligen ger han sken av att den skall vara objektiv men jag får ingen känsla av det. Han är duktig med ord men han är ingen duktig författare så det är ingen bok för den som vill ha en skön upplevelse ur den aspekten. Det märker man ganska omgående då han lägger ut rena förhör. Jag är ju heller ingen stjärna på att skriva men i boken slänger sig Virtanen med extremt mycket metaforer, det blir till slut nästan lite larvigt och banalt. Och väldigt gyttrigt utan någon röd tråd. Ibland är det också lite motsägelsefullt och jag vet inte om jag blev något klokare av den. Nja, den får  betyget 1 av 5. 

Söndag morgon och Ullis och Tanjis hade bestämt morgonjogg och jag fick förstås följa med. Men lite seg på morgonen och så regnade det en hel del... Hmm och morgontrött som jag var så lockade istället löpbandet mer. Och det är ju också grym luftdämpning på. Samt att jag kunde prova de lättare skorna. Så Ullis drog iväg och jag tog lite mer frukost innan jag gjorde mig iordning. Nu var det ju ett tag sedan jag sprang på löpbandet och jag skulle behöva snöra upp skorna för att byta plats för sensorn, om jag ville Zwifta vill säga. Så det blev iaf de lite tyngre skorna och innan jag började så hittade jag hur man skulle kalibrera bandet, eller själva Zwift vill säga. Det tog väl några minuter och jag startade inte pulsklockan då. När jag är klar, och har börjat springa ett tag, så kommer jag på att jag glömt att ställa upp lutningen och kalibreringen var då alltså på noll lutning. Det kan förklara att det ändå inte blev helt perfekt. Nåja, det var iaf bättre än sist och jag körde på. Efter två kilometer så börjar jag lägga in femhundringar, med nästföljande kilometerlång vila, och farterna vara 5 min/km respektive 6 minuter på kilometer på joggen. Så höll jag på tills jag kom upp 8,5 km och joggade sen bara ned sista 500 meterna. Det fick räcka och jag var ruggigt kissnödig. Det verkar jag alltid bli då jag kör på bandet. Det kan förstås bero på ett antal koppar kaffe... Känslan var inte perfekt och jag är öm vid själva såret och skall nog kolla upp hur de andra har det. De som också opererades samtidigt som mig. Två av tre, som jag kontaktade, har svarat och varit delaktiga i diskussioner och är riktigt trevligt. Sen blev det familjemys för hela slanten och det kändes riktigt bra. Det blev bland annat en tur till Gnesta där vi käkade gott. Den värsta chocken över Mirakels bortgång har nog lagt sig. Men Mystica pep lite på natten. 

Hela lördagen bara gick och det var fortsatta tårar och det fick liksom komma över en. Vi ser att Felix verkar ha det bra i Malaysia och bara tanken på att berätta för honom gjorde ont. Men det gjorde även ont i oss själva och det var nog lite förvånande att man skulle bli så förstörd. Jag som, innan vi skaffade katt, aldrig skulle ha någon. Förstod inte vitsen och förstod inte den fascination man kunde ha över katter. De gjorde ju lite som de ville. Men våra katter var lite mer som hundar och kom när man ropade på dem. Ja, iaf ibland och det var väl speciellt Felix och Mirakel som hade ett extra speciellt band. De gosade alltid och ropade han kom så sprang hon direkt efter. Mot kvällen så tyckte Ullis att vi skulle gå en promenad och första känslan var nej. Det hade jag ingen lust med men ganska snart så lät det som ett bra beslut och visst var det det. Det var riktigt skönt att bara gå lite och det skulle ju heller inte vara någon fara inför Kalmar med ett avbrott, den mesta träningen skall ju vara gjord och nu börjar i princip nedtrappningen. Vi gick runt och det var alltså riktigt nice. På lördagen sen så var det lite samma sak. Vi kom inte upp till morgonsimningen och man var såklart påverkad av allting. Jag var riktigt sugen men jag somnade om och detsamma verkade Ullis ha gjort. Vi hade å andra sidan inte uttryckte klart att vi skulle komma. Sen ville jag absolut träna och Ullis ville cykla ute. Och det skulle väl bli ett av de sista passen ute innan jag skulle gå på rengöring och smörjning av kedjor och kasset m.m Vi drog igång och det var ruggigt blåsigt och en rak motvind. Men jag kände mig tillfreds och all den mängdträning jag gjort, på cykel, infann sig plötsligt och jag bara njöt. Det gjorde inte så mycket att det blåste och jag kände att det bara blev mer träning. Jag gick ned i tempoställning då det inte friskade på och det var såklart när man närmade sig skogsområden. På de öppna fälten så vågade jag inte riktigt för det bet i ordentligt. Jag märker att Ullis tar det lite lugnare och när jag väntar in henne så är hon klart påverkad av vinden. Hon var riktigt inställd på att få ett bra pass i tempoställning och nu gick det inte. Men jag kör på och när jag kommer ned i tempoställning så försvinner jag lite och då jag närmar mig Järna så ser jag inte Ullis då jag tittar bakåt och utgår ifrån att hon har vänt då vägen smalnade av. Vid vägskälet mellan Järna och Södertälje så vänder jag och börjar trycka på. Med en lastbil i ryggen, hög kantsten och cyklister som vill korsa vägen så vågar jag inte se på cyklisten jag möter och först då jag passerat så ser jag att det är Ullis! Oj då! Jag kör på en bit på rakan och vänder sen. När jag kommer tillbaka så ser jag inte henne och jag fortsätter mot Saltå Kvarn. Men där är hon inte heller och jag stannar och ringer men får inget svar. Hmm, vad hände där? Jag rullar tillbaka och ser att det kommer en cyklist från Södertälje-hållet och är det inte lite grönt och vitt på kläderna, tänker jag. Och mycket riktigt. Hon tyckte jag såg så sammanbiten ut och att jag körde på hårt hemåt. Men det var skönt att allt var okey, jag blev lite orolig då jag inte hittade henne. Nu trycker jag på rätt hårt och snittar 35,8 km/h men det med gynnsam vind och sista biten, från väg 218, tar jag det lite lugnare. Och jag hinner inte ens gå ned med cykeln förrän Ullis kommer! Oj! Det måste gått fort för henne också. 45 km och snitt ganska precis 30 km/h. Jag har faktiskt noll koll på hur det kommer gå i Kalmar men det vore ju konstigt om jag snittade sämre än 2017 då jag hade 32,4 km/h på de 18 milen. Då hade jag 170 mil i benen. Nu är jag uppe i en bra bit över 600 mil. Men det finns absolut ingen chans att snitta över 36, som jag drömde om för ett par år sedan. Men men... vi får se hur det går. De stora problemen blir ju efter 20 km på löpningen...

På kvällen sen hämtade jag Felix och hans vänner. Vi räknade med att det skulle gå rätt fort att gå av planet men det tog närmare en timme innan Felix kom och han och Tim blev kvar och väntade in de andra medan jag gick och flyttade bilen då jag nästan stått maxtiden på parkeringen. Det kändes lite konstigt då vi åkte hemåt för man ville såklart berätta men vi ville släppa av de andra och komma hem först. När jag släppt av både Robban och Chaien så var vi då hemma och jag känner att tårarna börjar komma. Felix märker ingenting och blir förstås chockad då han skall gå in och märker att jag storbölar. Det tar en liten stund men sedan smälter det in och vi pratar en lång stund i vardagsrummet om det som hänt. Och allting släpper för oss alla. Det är förstås jättetungt för honom och han kände en liten skuld att han inte var hemma men det skulle han absolut inte ha, sade vi. Det var skönt att ha varandra och jag tackar för alla fina kommentarer på FB, de har verkligen värmt. Först så orkade jag inte läsa dem då allting var så färskt. Det tog förstås också en del att skriva om det. 

Fredag morgon och den började lite avvaktande och vi åt lite frukost och väntade in Flaken som skulle hämta ett paket till en kund. Det visade sig att han skulle mot Falkenberg och samtidigt hade jag en kund som väntade otåligt på sina skates. Det skulle ju innebära att han fick dem lite snabbare då han var riktigt sugen. Riktigt schysst av Flaken och det är så han är. Ställer alltid upp, en riktig kompis. Men så var det då dags. Vi stoppade in Mirakel i kattburen och hon var inte jätteförtjust så det gällde att vara lite försiktig. Väl framme så tar jag upp henne och håller henne i knäet men då får vi ett rum istället så det inte skulle komma in någon hund och skrämma upp henne. Det var snällt och förstås lite obetänksamt av mig. Men jag tänkte bara på hennes bästa. Hon ser riktigt slut ut och vad var det som hände? Det gick så jäkla fort men det går ändå inte in i mig att det på riktigt kan vara över. En veterinär kommer in och hon lindar inte in det utan säger att det finns inte mycket att göra. Njurarna är helt slut och på en katt så går det då fort. Jag och Ullis bryter ihop fullständigt och man gråter floder. Vi får vara i fred. Att försöka rädda henne skulle med all sannolikhet bara innebära ett utdraget lidande och kosta enormt mycket och troligtvis inte rädda henne. Vi hade redan diskuterat scenariot och det var nog bra. För när man sade orden så kändes det som man ljög i hela kroppen. Och ibland så är det bra om man kan låta förnuftet tala. Vi får vår tid med Mirakel och hon är så fin. Det är som hon förstår och genom hennes ögon så såg man alla superfina år. Så genomsnäll och samtidigt så sjukt egocentrisk katt på samma gång. Hon var verkligen en familjemedlem som gav allt för oss men kom det någon utifrån så gällde det att förtjäna hennes kärlek. Ibland tog det många gånger men ibland gick det riktigt fort. Hon synade folk utifrån hur de var och var långt ifrån Mystica som älskade allt och alla från första stund. Och Felix betydde allt för henne men givetvis älskade hon oss andra också. Vi hade verkligen velat behålla henne tills Felix kom hem men det var en icke-fråga, tyvärr. Och jag hade aldrig trott att det skulle bli så jobbigt. Hon fick ligga i Ullis famn och somna in. Farväl min kära katt. Jag älskar dig så ofantligt mycket. Och tack för elva underbara år. Inte ens dina tokigheter fick mig att tvivla på dig. Fastän jag vet att du troligtvis inte gillade att ligga på rygg, över min mage, och bli kelad med så var det okey med just mig. Väl hemma så grät vi alla tre tillsammans. Och tog det hemska, med nödvändiga, beslutet att inte förstöra Felix semester. Att komma hem med en tom bur kan vara så tungt...

Skrivet flera dagar efteråt av respekt till Felix som var i Malaysia. Vår katt Mirakel, som hade ett särskilt öga för Felix, har börjat må sämre och tappat lite i vikt. Vi hade för några dagar sedan ringt någon veterinär på nätet och det var videosamtal så han även kunde se henne. Då Mirakel tappat någon tand, kanske en till på slutet, så hade hon lite svårare att få i sig mat och vi började därför köra lite mjukmat till henne. Och hon gick och åt lite då och då och det kändes som hon återhämtade sig, iaf initialt. Men på slutet igen så började det bli sämre men Tim var jätteduktig och matade henne kontinuerligt och vi hade goda förhoppningar. Så Ullis och jag tog ut våra hojar för en längre tur och jag tänkte att det skulle vara kul att hälsa på faster E-M och hennes gubbe Leffe-ponken. Men jag misstänkte samtidigt att de inte var hemma eftersom hon inte nämnt något om reportaget, där jag och Ullis var med i. Ja, det handlade ju faktiskt om just oss och våran nya nybörjarträning. Men men... Träningen skalll göras och vi bestämde oss till slut för att köra mot just Mariefred, iaf så blev det bestämt så då vi var i Gnesta. Men det tog emot lite grand för det var tuff motvind och det mil efter mil. Och backigt så in i bängen! Och när man kom ut på lite öppnare ytor så bara högg det i och man fick jobba med balansen. Att då ligga i tempoställning var förenligt med livsfara. Och Ullis, som var riktigt sugen på just det, var lite småsur. Och händerna domnade ju bort då man inte kunde avlasta dem. Men jag tyckte att hon verkade stark och väl framme i Mariefred så åkte vi först till café Katten, som jag tror det heter, och åt lite först. Väl där så ringer jag och undrar om de är hemma och bjuder på kaffe. Och vi var så välkomna förstås! :-) Och hemma var de alltså, trevligt! Leffe-ponken var dock inte hemma just då och dessutom kom hans dotter och barnbarnsbarn på besök. Men han skulle visst snart vara hemma men mobilen låg kvar på bordet, vad skall man ha med den för? ;-) Vi morsar på Lottis, som Leffes dotter heter och lite lätt på barnbarnsbarnet som dock var så liten så något hej tillbaka var inte att räkna med! :-D Herr Potter får han heta i bloggen. E-M dukade fram lite kaffe och snart så kommer även Leffe och och det var riktigt trevligt att sitta ned en stund innan vi skulle vidare. Nu vill Ullis slippa den backiga vägen tillbaka så vi bestämmer oss för att åka via Nykvarn och hemåt. Med vinden i ryggen så for vi iväg i en jäkla fart och nu törs man ligga lite mer i tempoställning, iaf jag, och det gick jäkligt fort. En cyklist trycker på lite då han åker om oss men han kommer inte riktigt ur vårat synfält och jag märker att han börjar tappa och snart så står han och pustar ut och vi svishar förbi honom. Nu in mot Nykvarn och det var ett bra val att byta väg hemåt. Det är riktigt trevligt och med vinden från rätt håll så är det riktigt mysigt. Det blev totalt ungefär 11,5 mil och en bra genomkörare inför Kalmar. Väl hemma så tycker vi att Mirakel blivit sämre och vi ringer till Animalen som ganska omgående vill skicka oss akut till Södertälje. Jag tycker att det nästan alltid är så och jag får en känsla av att de inte själv vill ta in så mycket djur. För det är ju sällan det är direkt fullt vid Åda, det är iaf min känsla. Och då Mirakel verkligen hatar att åka bil så ville vi kolla in nästa tid och det fanns en direkt imorgon bitti. -Den tar vi, sade vi direkt. För veterinären på nätet sade ju att det inte var akut och det var ju inte för alltför många dagar sedan. Men nu började hon bli märkbart sämre men vi ville inte utsätta henne för så lång bilkörning. Och Tim fortsatte med torsk och ris, efter rekommendationer från Animalen. På kvällen var det klubbträning men Ullis och jag var beredda på att köra inne, förstås beroende på vilka andra som skulle dyka upp. Men det var inga andra så vi styrde om och körde lite lätt inomhus istället. Det blev 38 minuters Cross Trainer och sedan lite fys i runt 8 minuter och avslutade hälrehab, ungefär lika länge. Bra träningsdag men desto jobbigare med Mirakel. Ullis hade börjat ställt in sig på att slutet var nära men jag är ju alltid så jäkla positiv.... hela jävla tiden... Det gör också ont. När det slår tillbaka...