Jag glömde ju bort att vi faktiskt simmade lite i lördags. Jag snackade en del med Tokan så det blev lite mindre för mig men det blev ändå en liten runda. Ullis simmade typ 1400 meter och hade sällskap av Gisslan. Själv hade jag ingen safety bouy med mig så jag valde att inte ge mig ut i de höga vågorna för idag var det rätt tufft. Men tjejerna var grymma och bara öste på. Jag körde innanför bryggorna istället och innan jag kom i så var det en nyfiken gubbe som undrade vad vi höll på med. Han trodde först att det var dykare som hade några konstiga syrgastuber på ryggarna. Men jag förklarade vad det var och han tyckte tjejerna var grymma. Jag körde några rundor och när jag skulle upp så ser jag att det är en liten jolle som ligger i vägen och när jag tittar upp så missar jag en stor våg och jag får den värsta kallsupen jag någonsin fått. Rakt ned i magen typ och jag får nästan panik och kvinnan som sitter i jollen ger nästan upp sitt samtal med mig för jag hör ingenting och har nästan panik i vågorna. För just där så är vågorna som störst och jag förstår att tjejerna har fått kämpa då det var så hela tiden för dem. Grymma! Jag kommer iaf upp och vill nästan kräkas. Men klarar mig. Så det blev väl ca. 340-380 meter iaf. Typ känna på vattnet. Strax efter kommer tjejerna och de är riktigt nöjda. 

Fredag och när jag kom så frågade en ur personalen om det gått bra att stänga igår. Jag hoppade ju in på fritids då de behövde hjälp och jag behöver ju även jobba ikapp lite tid då jag var ledig inför Ironman. Men vi konstaterade att det måste ha gått bra då skolan stod kvar och inget larm hade gått. Skämt åsido så var det roligt och det är ett bra sätt att jobba ikapp tiden på. Och kul! Men vad hände med torsdagsträningen? kanske vän av ordning undrar. Den brann tyvärr inne då jag var kvar länge på skolan och sen hade jag en kund då jag kom hem. Så när klockan var 19.00 så åkte kunden och jag satte mig och åt med Ullis och Tim. Det var lite synd att jag missade löpträningen för det var också sista gången med innebandytjejerna. Jag hann ju iofs bara vara med en gång men det var ett härligt gäng och det var inspirerande att träna dem. Hursomhelst så var de grymma igår då vädret inte var optimalt. Och resten av löparklubben hade tränat tidigare. Men nu var det fredag och Ullis hade bokat tid hos sjukgymnasten så vi behövde komma iväg rätt tidigt. Väl hemma så packar vi ned lite löparprylar och drar iväg. Som vanligt mycket trafik och när vi kommer fram så känner vi att det är lite klent med tid att springa innan besöket hos sjukgymnasten. Så var åker rätt omgående till Bosön och tar oss en kaffe istället. Idag var sjukgymnasten rätt tuff och man såg att det smärtade på Ullis. Men det har gått bra med övningarna och Ullis hade ju inga problem med själva kroppen på loppet. Det var snarare energiintaget som strulade och gjorde att hon mådde dåligt. Jag passade på att träna lite och jag började känna ett rejält sug på att röra mig. Det är nog första gången efter Kalmar som jag känt så. Och den här gången har jag tänkt att lyssna ordentligt på kroppen. Så efter besöket så åkte vi till Grönsta Gärde och bytte om. Men vart sjutton är löparskorna? De verkade vara kvar hemma. Men jag kör i mina billiga gå-skor, de från Jula för 100 kronor. De låter ju som skit men har klart överträffat mina förväntningar och jag började använda dem efter Kalmar Ironman som vardagsskor. Vi börjar att blanda gång och löpning uppför den branta backen vid 20 km och efter det så joggade vi lite lätt. Jag reagerade på att det var klart långsammare än jag t.o.m sprang maran på IM. Skadad! :-0 Det fortsätter komma över mig och jag kan liksom inte få in att jag klarade av maran så långt över mina förväntningar. Men idag var det tungt och det kändes som ett tryck över bröstet så fort det gick lite uppför. Typ som värsta astma-attacken. Så vi tog det lugnt och tanken på att springa 10 km var snart som bortblåst och vi ställde in oss på 4 km, istället. Det är gott nog. Och det var det verkligen. På upploppet så känner jag att all kraft rinner ur mig och fastän det bara vara 250 meter kvar, tills vi både var framme och tills klockan visade 4,0 km så fick jag stanna. Det var liksom nog där. Så Ullis fortsatte och jag gick sista biten. Och skulle vi bada? Jo, det skulle vi väl, tänkte vi. Vi traskade iaf bort till bryggan vi var på sist. Då var det fullt med folk men nu var det absolut ingen där. Och det var liksom en vall till båtarna så man var lite avskiljd. Ullis var först ned på stegen men stannade upp direkt då hon kom ned lite i vattnet. Iskallt, tyckte hon. Men när hon kikar på termometern så verkar den visa hela 21 grader... Hmm... Det var skumt. Sen kommer jag och går ned lite på andra sidan och jäklars vad det nöp till. Man kanske blev kall då man gick sista biten och inte som sist då man sprang hela vägen till bryggan. Ullis försöker tävla vem som skall komma i först och jag tror banne mig att vi var lika. Men det tog emot. Efter någon minut var det dock riktigt skönt och jag simmade runt lite. Jag ser en båt ganska lång ut och bestämmer mig för att näcka en liten stund. För att verkligen skölja av mig svetten och jag kan verkligen förstå frihetskänslan som nudister måste ha. Klart skönt och uppfriskande. Sen upp och torka sig och snart satt vi i bilen hem men Ullis pratade om att hon ville förbi Powerwoman som hade ställt ut vid Sickla köpcenter. Vi hann precis dit och Ullis kolla in några plagg. Hon verkade ha det mesta där och det slutade med att vi åkte därifrån tomhänta. Men det är nog bara en tidsfråga innan det går iväg en beställning. Sen blev det faktiskt Mc Donalds, på väg hem. Men en skön dag och det kändes som en riktig boost för själen!

Över en och en halv vecka efter Kalmar och jag är fortfarande slut i kropp och knopp. Det var nog faktiskt den största urladdning jag gjort och en lång tids träning, både fysiskt och mentalt, gav verkligen resultat. Jag kommer ofta på mig att fundera över hur det egentligen var möjligt för ingenting indikerade ju på att jag skulle kunna springa såsom jag gjorde. Alltså med tanke på häloperationen och de få och korta passen efter den. Och så har jag ju börjat jobba som klasslärare och det har förstås inneburit en rätt stor omställning. Första dagarna så fokuserade jag bara på gruppen, som helhet, och pratade om moral och grundvärderingar. Men det är en klass som är vana att jobba på ett visst sätt och så även skolan som helhet. Så ganska snart så frågade en elev när de skulle börja. Jag blev lite paff för då hade jag precis kört ett ganska massivt pass framför tavlan. Och sen gäller det att lära sig alla nya digitala verktyg och trots att jag verkligen låg i framkant, som ung, så har jag klart svårt att få in det nya tänket. Men jag märker att jag inte är själv om det. Som tur var så finns det böcker att ta till om man måste. Hursomhelst så har det varit rätt intensivt och det börjar kännas på mig nu. Och nog sjutton börjar det klia lite i halsen också... Jag som skröt om att jag aldrig var sjuk. En rolig sak hände i måndags, då vi var på morgonmötet. Fem i åtta så säger en kollega att jag skall hålla i morgonmötet. Oops! Jag blir ställd och undrar snabbt vad jag skall ta upp. Efter en relativt lång lista med saker får jag panik och undrar om någon har en lapp och penna. Sen brukar visst den som håller i storsamlingen, som alltså är för alla elever och lärare, hålla i någon sång, eller liknande. Jag kunde ju be någon annan men jag gillar ju att sjunga och leda grupper. Men det här kom ju lite väl snabbt inpå. Jag funderar lite snabbt på om jag har en egen sång som kan funka och fastnar för en. Men passar den och kommer jag ihåg texten? Hmm, det är frågan. Jag sjunger den lite fort i huvudet och kanske, kanske. Som tur var så var en klass lite sen och jag hann förbereda mig lite, iaf. Jag börjar och så börjar jag att förklara att jag har en låt och man får förstås gärna sjunga med. Efter att ha förklarat att den handlar om att man är fin som man är och inte skall ta skit så körde jag refrängen först innan jag drog igång. Jag märker att jag, pga att jag skall höras bättre, börjar i en rätt hög ton och blir då lite orolig att jag inte skall klara av slutet som hela tiden höjs. Men det gick bra och jag kände mig nöjd. Och även resten gick bra. Tycker iaf jag. Klassen jag har är för övrigt riktigt skön och jag känner redan väldigt starkt för dem. Jag är säker på att de kommer göra både mig och dem själva stolta. 

Träningen då? Nja, den har varit minimal och första egentliga passet var på nybörjarträningen, igår. Då sprang jag med lite lätt och instruerade förstås. Sen när huvudgruppen kom så var det också sista gången, iaf för den här säsongen, med innebandykillarna. Jag kände mig taggad men hade bestämt mig för att endast starta upp dem och köra löpskolningen med dem. Men Ullis och jag blev klar med hela passet och Linkan sade att jag var tvungen att vara kvar tills gruppfotot och absolut. Vi hängde så gärna där och det blev mycket prat och lite småjogg för Ullis. Hon har varit igång lite mer än mig iaf. Sen var då passet klart och vi skall ställa upp oss. Då ser jag i ögonvrån att Linkan springer och hämtar en gigantisk korg fylld med en massa saker. Jag blir lite paff och sen kommer han till mig och å innebandygängets vägnar tackar han för träningspassen under sommaren. :-) Jag blir riktigt rörd och känner mig tudelad då det samtidigt varit så kul. Men man måste lära sig ta emot uppskattning och jag kände mig rörd och tacksam. Och vilken kväll det var! Alla sprang så jäkla bra och det var sjukt inspirerande så jag var helt i gasen!

Idag fanns tanken på att Zwifta lite men jag blev lite tom efter skolan. Lite skumt möte och jag kände mig inte superpeppad direkt. Men, men. Jag vet att jag kan, typ som jag sjöng i låten på skolan! ;-) "Här är jag, jag är bra. Jag är den... jag vill va. Om du tror, du är mer. Har du fördomar fler. För jag vet, att jag kan. Jag är en sjutusan till man!" Så ikväll blev det lite av en fixardag. Lite samtal med vårdnadshavare, fixa mat, fixa avlopp, byta hjul på Ullis racer. Och nu blogga och jag tog lite cola och glass till det. Lite kill i halsen ju... :-)

Simningen

Alarmet på klockan ljuder och jag verkar alltså äntligen ha somnat. Bara för att vakna upp efter en urusel natt. Jag brukar aldrig ha svårt att sova men i natt så blev det inte mycket sömn. Troligtvis så störde tuppluren Ullis och jag tog igår. Jag lyckades få två timmars sömn mellan 22 och midnatt och sedan kanske en timme mellan tre och fyra, på morgonen. Pust! Nåja! Nu var det bara att skärpa till sig och jag hade ju ändå legat still och säkert fått lite halvsömn, då jag inte sov. Vi går ned till frukosten och där sitter Tokan. Jag trycker i mig ordentligt med gröt och känner mig nöjd. Sen bestämmer vi att vi syns klockan 05.00, utanför hotellet. Jag och Ullis är nästintill färdigklädda för race medan Tokan tänker byta om vid start. Det känns lite surrealistiskt och fjärilarna, i magen, finns där men jag försöker hålla dem i schack med Nettans kloka ord om att le ordentligt. Vi lyckas gå på muggen och efter att ha fixat iordning cyklarna och våra påsar med allt möjligt så var det då dags att bege sig mot Kattrumpan. Jag ville simma lite innan för att värma upp då jag brukar ha ordentliga problem med astma. Tre puffar och jag gick sedan ned i vattnet. Jag tyckte det gick förvånansvärt snabbt att hitta lugnet och nu var det bara att försöka lösa problemet med simmössan som gick sönder. Den man skall ha på racet alltså. Min tanke var att ha den skön mössa under och sedan glasögonen över. Sedan förstås den obligatoriska mössan, som i år var knallgul för den kategori jag tillhörde. Hmm, det fick bli så. Spände det för mycket så kunde jag ju "råka" tappa den. Ingen har ju blivit diskad för något sådant tidigare. Efter provsimningen så gick vi bort mot start och morsade på Tullis och försökte göra ytterligare ett försök på muggen. Inte för att jag behövde men man vet ju aldrig. Det blev lite stressigt då påsarna var inlämnade och jag kom på att vi inte hade kört på Body glide, på speciellt nacken. Fort tillbaka och hämta påsen och sen löste vi det. Tyvärr så hade jag precis innan vi bestämde oss för att lämna toakön även dragit ned min våtdräkt och i stressen glömde jag det och det var en satans tur att Ullis och Tokan såg det. Så upp med dragkedjan och jag är riktigt nervös. För vad vet jag inte men jag har ju några simningar då jag mött dåligt och kräkts. Det kan förstås påverka och jag brukar alltid ha lite problem med astman. Men nu var det ingen återvändo och jag pussade Ullis lycka till och Tokan fick en high five, eller liknande. Jag ser Ankan och Rainy och de hejar på! Jag tänker gå fram lite då jag tänkt simma på runt 1.20 men PANG! där går starten och jag får skynda mig lite. Jag ställer mig lite bakom 1.20-skylten och nervositeten stiger säkert. Men jag skall ju kunna det här. Jag väljer ändå att ställa mig längst till höger om jag skulle få de sedvanliga astmaattackerna i början. Så ned i vattnet och nu är det alltså igång. Men det är bara stopp! Det går inte att få ned någon luft i lungorna. Hur jag än försöker så kippar jag bara efter luft. Det känns som en jäkla spärr och det går knappt ens att liknas vid en astmaattack. Vad är det här, tänker jag. Jag försöker ta några simtag men det går bara att ta ett i taget innan jag måste ha luft och jag hankar mig fram och hoppas innerligt att det skall börja släppa. Folket bakifrån stressar enormt och jag försöker vara längst ut till höger. Efter första lilla kurvan, som känns som en plåga med alla som tittar, så ligger det en båt. Jag inser rätt snabbt att det är lönlöst. Det släpper inte och jag bröstsimmar mot den och tyvärr så är det rakt åt sidan så tiden bara rinner iväg. Jag lyckas komma fram och jag får halvt väsande, halvt skrikande fram att jag har astmaattack. Kanske är det panikångest, jag kan liksom inte veta vad det är men jag hänger där och försöker få ned luft men det går inte. Efter, vad som känns som, en minut så får jag nästan panik över tiden och jag bara måste chansa. Jag kan ju inte hänga på en båt om tiden bara tickar och det nämner jag och de säger att de har koll på mig. Jag fortsätter med mina korta försök och halva vägen bort mot första svängen är en katastrof och jag känner mig helt miserabel och varje krock stör enormt så jag får stanna upp. Men jag börjar snart nog kunna simma allt längre och när jag simmar så börjar jag känna att det går fort, dock inte med en helskön känsla i andningen men det får jag inte tänka på. Första svängen gjord och nu känner jag att jag börjar våga ta ryggar alltmer och det gjorde jag även lite grand innan första svängen. Nu dock mer i mitten och det är helt klart stökigare. Men jag ligger längre och längre efter samma person och kan då och då ta det lugnt tack vare att jag har bra "rygg". Ibland även lite på sidan men det blir lite knuffar och så. Att det är lite mer vågor stör förstås men jag tuffar på. Det blir något stopp då jag bara andas normalt i luften men snart är jag igång igen och nu bestämmer jag mig för att tuffa på. Jag trycker på ibland och det går riktigt fort. Det känner jag. Jag förbannar det faktum att jag förlorade så mycket tid i början men det kanske inte var mer än 5-6 minuter jag förlorade ändå. Och jag tänker även på att jag brukar må dåligt och försöker att verkligen få ut eventuellt slem ur munnen hela tiden. Tycker jag lyckas bra och jag ser ibland km-skyltarna och jag bryr mig inte så mycket om dem. Känner dock att det ändå är lite skönt att veta var man är. Snart är vi på väg in på hamnen och jag fortsätter haka på alla andra men känner också att några gör detsamma med mig. Hmm, jag har aldrig varit bekväm med att ha någon som tafsar på fötterna och när jag får slag på hälen så blir jag lite rädd. Men det verkar inte störa men jag gör något konstigt med själva flytläget då jag får någon som klafsar på fötterna. Den försämras och jag får kämpa med det. Mot hamnen och jag har en som jag försöker följa men jag lyckas bara till hälften. Sen in längs kajen och jag tycker det tar lång tid och nu börjar jag nog bli lite trött. Sista biten är stökig och jag får sparkar och slag och ibland så måste jag stanna upp och ta igen mig. Men direkt på igen och nu är det sista långa svängen och den känns längre än vanlig. Tendens till kramp i baksida lår och jag får tänka på att slappna av och inte göra något förhastat. Mot rampen och kommer den aldrig? Nu börjar jag verkligen känna att det ändå är en lång simning. Där kommer den äntligen och jag traskar upp. Som vanligt är man lite mör då man går upp och innan vattnet runnit ut är man som en heffaklump. Jag går sakta bort och duschar några sekunder innan jag går bort mot min bänk. Där är jag totalvirrig och det tar som vanligt lite tid innan våtdräkten är av. Efter det så skall tridräkten upp och det går dock rätt smidigt mot vad jag var rädd för innan. Sen var det visst energi och hur sjutton skall jag få plats med den. Nu upptäcker jag att fickorna på dräkten är pyttesmå och jag håller på ett tag. Mycket energi får inte plats. Jag ser resorben och trycker i mig den. Hjälmen har jag visst satt på cykeln och efter att ha torkat fötterna och fått på mig strumpor och skor så småspringer jag bort. Men bara för att inse att jag glömt glasögonen och för några sekunder så funderar jag på att köra utan glasögon men inser att det kan bli rätt jobbigt och springer tillbaka mot påsarna. På vägen möter jag Ullis och vi pussas lite snabbt. Inte illa att hinna mysa lite mitt i en Ironman. Jag blir först lite orolig att jag glömt att packa ned glasögonen men snart hittar jag dem i en mindre påse och skakar fram dem. Fort på med dem och tillbaka till cykeln. Och sen på med hjälmen och av med cykeln och givetvis strular även det. Flaskorna är för höga och slår i ställningen och jag får vinkla cykeln lite. Nu lite lätt joggandes bort mot strecket där man får hoppa på cykeln. Min T1 tog visst hela 11 minuter och det är ju en smärre katastrof. 

Cyklingen

Men nu var det bara att hoppa upp på cykeln och även det strulade. Jag får inte i foten och jag halkar av. Men det är inte mer än så så att jag får göra ett nytt försök och nu tar jag det lugnare. Jag märker ganska omgående att många tar det lite lugnt och jag blåser ifrån dem rätt snabbt och jag passerar även Ullis direkt efter rondellen. När jag kollar jag på cykeldatorn förstår jag ingenting. Jag försökte nolla den direkt ut från bike out och det verkar som batteriet sjöng på sista versen. Hmm, det kändes ju mindre bra men jag var ju ändå lite inne på att bara köra på känsla och nu skulle det verkligen bli det! :-0 

Prognosen pekade på att det skulle blåsa upp efterhand och det skulle innebära att vi skulle få motvind i början men mer medvind då vi skulle vända upp norrut på den öländska ostkusten. Jag har som sagt var ingen mer koll än själva känslan men jag känner att jag ofta kan trycka på och trots motvinden, på både bron och söderut på Öland, så känner jag mig riktigt stark. Men ibland är det långa, långa rader av cyklister och jag sparar mig ibland innan jag bestämmer mig för att köra om alla och då cyklisterna ligger tight så måste man köra om alla på en gång. Men jag bestämmer mig ändå för att inte fega och jag känner mig lite orolig att jag kör för hårt. Men det känns nice att ta i och undrar samtidigt lite när jag skall bonka. Då jag kör om några som jag känner och dessutom kör om dem fort så misstänker jag dock ändå att jag nog kör rätt hårt. I medvinden norrut, på östra sidan så är man King! Nu korsa Öland igen och upp mot Resmo kyrka. Det blåser alltmer och jag går alltmer sällan ned i tempoställning men märker att jag ändå inte verkar förlora på att stå upp mera. Jag har ju absolut slarvat med tempoställningen då jag zwiftat. Men det verkar också vara så att det kostar en del kraft att hela tiden parera vinden och jag märker att jag lätt kör om de flesta. Fortfarande, ganska långt in i loppet, så kör jag om en del och skillnaden är markant. Det måste varit ruggiga simmare. Tillbaka på Ölandsbron och nu blåser jag om Anssi och även där passerar jag rätt fort. Jag skriker iaf till på honom. Och i samma veva så drar jag om en duktig tjej och då börjar jag fundera på om det ändå inte går rätt fort. In mot Kalmar och publiken är vild. Det är så man får passa sig så man inte av misstag missar drafting-avståndet. Det vore ju pinsamt och där alla står. Jag hör att många hejar på mig och jag ser Peter och Anette och möjligtvis även Ankan. Nu ut igen och jag försöker tvinga ned mig ned i tempoställning, emellanåt, och jag kör fortsatt rätt hårt. Ut mot Rockneby och vändpunkten. Oj! vilken dålig vändning och den jag passerade nyss kör om mig så jag får passera honom igen strax. Jag ser att många börjar tröttna och själv blir jag fundersam på hur länge jag kan cykla utan att pinka. Det känns som om mitt konstanta smådrickande fungerar bra. Men jag har nu börjar gå över mer på vatten då magen börjar krångla. Jag försöker hela tiden ta en sportdryck mellan kontrollerna och ibörjan så slank det även ned en gel. På slutet blev det mer och mer bananer och alltså vatten. Men drack gjorde jag och jag verkade svettas rätt mycket. Jag ser att jag redan börjar bli vit på dräkten av allt salt. Sista biten så släpper jag lite på trycket på pedalerna och den absolut sista biten så trampade jag bara lätt in mot stan för att få igång löparbenen. När jag hoppar av är jag så stel så det känns omöjligt att ta ett endaste steg och jag skrattar lite. Jag går bort till ställningen och hänger av cykeln och försöker sen småspringa men det är riktigt stelt. Av med hjälmen och så byter jag skor. Bestämmer mig för att köra i samma strumpor. Ser resorbflaskan och trycker i mig den. Och jag trycker samtidigt in ett gäng gelehallon och sen iväg. Dock lite virrigt med energin igen och lite väl långt byte, igen.

Löpningen

En gel håller jag i handen den var väl där i runt en mil, tror jag. Så var man då iväg och det var stumma ben men snart var jag inne i ett visst flow men de tunga cykelbenen bet sig fast och det kändes kört. Som om att vänta på klubban som skulle försätta mig i en promenad. Så kändes det. Men jag tuggade på och bestämde mig ganska snart för att försöka jogga mellan varje vätskestation och kanske, kanske skulle det hålla i ett varv. Ut mot Ängöleden och där står Peter och Nettan och de hejar entusiastiskt och jag får fram att cykeldatorn pajade och jag undrade vad jag fick för tid. De ser ut som frågetecken men hejar på och lovar att ta fram det till nästa varv. Nu känner jag att jag springer rätt fort och sneglar på klockan. Cykelbenen är visst borta och det känns som jag flyter fram. Det går i en bra bit under 6 min/km och det förvånar mig. Det är typ 5.35-5.45 och det känns inte. Rätt om det är så dyker brorsan upp och han som ser ut som ett lik! :-) -5.26, får han fram och säger att han fått springa allt han kunde efter att de fått upp tiden. Oops! Det var ju superjschysst men förstås inget jag krävde då man inte får ta emot hjälp utifrån. Hmm, det var ju rätt nice då jag inte känner att jag fått jobba så hårt för tiden. Och rätt så blåsigt. Jag kör på och jag fortsätter med samma taktik. Det verkar fungera fortsatt bra. Efter tennishallen snittar jag 5.40 och nu är det lite av en chock. Och nu börjar löptsteget sitta och jag kämpar inte emot. Det får bära eller brista. Det känns givetvis lite idiotiskt att bara köra på för jag kan ju omöjligtvis kunna springa en mara med 15 km som längst innan. Och 30 mil totalt. Men jag kämpar på och jag har ett gott mod och strax innan stadion så ser jag att jag t.o.m ligger på 5.23-fart Oj! Vad är det som händer och jag bara tuggar på. In på stadion och dags för första bandet. Det känns riktigt bra men det är med en otäck känsla att det kan ta slut snart. Det har det gjort på alla passen innan. Sen kommer jag till Expot och rätt som det var så exploderar det framför mig. Gisela, med familj, peppar som bara f-n! Jäklars! PF springer bredvid några steg och skriker! Det känns riktigt bra och jag känner att jag är inne i ett flow! Jäkligt nice! Sen in mot varvning och alla high-fives, från barnen. Jag är ofta med och interagerar, sas, men ibland så slår de så hårt så man kommer i otakt och det är frågan om man skall lägga energi på det. Ibland tar det mer än ger. Den otäcka kullerstenen och det är faktiskt så att jag tycker att stan är värst. Men det är för att det är så jobbigt underlag och jag har fått alltmer ont under fötterna. Det började ganska omgående men det ökade efterhand och nu gjorde varje steg ont. Och ännu ondare inne i stan. Genom målområdet och mot vändpunkten. Tillbaka från vändpunkten så möter jag Måns H och jag förstår att hans målsättning med sub9 sprack då tiden typ var ute då. Jag försöker iaf peppa honom och förväntade mig att snart bli varvad. Och jag klarade fortfarande av att springa hela tiden mellan kontrollerna. Men ingen Peter Och Nettan på det här varvet. Men jag tuffade på och har ut på Ängöleden, på detta varv, den klart bästa löpningen. Jag ligger runt 5.25-5.30 konstant och jag bara nöter på. Sen vätskestation och försöka dra igång i backen igen. Sen mot Neptunvägen, som jag tror den heter och vilken skönhet möter jag inte där! :-0 Älsklingen kommer springandes och vi båda möter varandra med armarna åt sidan och vi kysser varandra där på banan. Jag ser att Måns kommer bakifrån och han är ett enda stort leende. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag gör high five med Måns innan jag börjar igen. Jag fortsätter med att göra allt för att springa mellan varje kontroll och kanske, kanske klarar jag två varv. Det är allt jag tänker på. Men löpsteget är fortfarande bra men det smärtar alltmer och speciellt då man skall igång igen efter att ha druckit. Från att ha druckit cola och sportdryck vid varje så får jag allt oftare byta sportdrycken mot vatten. Och efter typ en mil så började jag med chips och några försök med saltgurka. Mot slutet så blev det nästan alltid chips vid varje kontroll. Alltid cola. Jag kämpar på och det börjar bli riktigt jobbigt! Tillbaka mot stadion för nästa armband och jag håller på att glömma bort att jag skall in i fålla två. Det är många som skall in i fålla ett nu. Det känns rätt nice. Men satan vad jobbigt det är. När skall jag bonka, tänker jag. Och så smäller det till. Det känns som om jag har Gisela rakt i nyllet. Jag vet inte var hon kom ifrån men det skriks och tjoas. Jag vet inte hur jag själv såg ut men det var jobbigt och det var långt kvar. Hon skriker att om jag håller i så kommer jag hålla Tokan bakom mig. Tankarna flyter. Ena sekunden så vet jag att det inte kommer att gå. Andra sekunden så skiter jag i det. Tredje sekunden så dyker tävlingsdjävulen upp i mig och något där inne drar igång. Jag försöker hela tiden räkna ned nu och jag räknar givetvis fel. När jag kommer på det så måste jag springa två kilometer till för att vara i fas men när det är gjort så är jag nöjd igen. Och nu är det bara att räkna ned igen. Jag har visst passerat målet och nu tuggas det på. Smärtan är hög och jag vill egentligen inte ta ett steg till men nu kommer Facebook in. Jag tänker på alla som jag vet följer mig och det bär mig. Det är idag jag kämpar och då skall jag f-n kämpa, tänker jag. Nu kan jag inte tänka på mer än smärtan men jag har sällskap av en tjej som alla skriker på och då menar jag typ alla! Sen ser jag att hon har lappen bak och jag börjar misstänka att det är någon kändis. Vi håller ungefär samma takt och vid ett tillfälle så frågar jag om hon bor här då alla skriker hennes namn och då hon även har lappen bak. Hon svarade att hon bodde här och sen åkte lappen fram. Hon drog ifrån ett tag men sen kom jag ikapp och hon står och spyr rejält och börjar springa hårt igen. Jisses! Jag börjar även själv att må dåligt och jag spyr lite lätt men det stannar i gommen och jag får gå ännu mer på cola och vatten och så lite chips. Gel är uteslutet nu men jag fick i mig en eller två på löpningen. Ut längst bort på löpningen och nu är det bara hemåt. Men jag tänker mest i kilometer och i tvåkilometerssträckor. Det är riktigt bra med Kalmar. Man kör två kilometer i taget. Får i sig lite vätska och sen vidare. Jag har fått gå i de två värsta backarna och där tappade jag lokalkändisen, tror jag. Fast jag brydde mig inte. Eller kunde inte ens försöka förresten. Jag försökte använda henne så att jag höll upp tempot för att kanske hålla undan för Tokan. Smärtan är nu som allra värst och det känns som om jag blivit slagen på fötterna stenhårt i timmar och jag vill inte ta ett endaste steg till. När jag närmar mig stadion så ser jag Ullis och skriker något i stil med "Du får hjälpa mig hålla tempot!" Hon var dock riktigt slut själv och peppade mig att köra hårt! En high five med ett barn och det krampade i baksida lår! Ahgr! :-0 Bara stretcha ut och försöka komma igång snabbt! Nu typ bara fyra km kvar och jag kommer in på stadion och man hajar till när man inser att man skall in i den bortersta fållan. Wow! Är det sant? Det går liksom inte in och min kropp är på bristningsgränsen. In mot stan och den förjävliga kullerstenen. Sista vätskekontrollen och jag skiter i att stanna. Jag försökte dividera med mig själv om jag ens skulle våga stanna. Jag kom fram till att det var farligare att stanna och försöka komma igång än att gå och få i sig lite. Men baksida lår hade börjat krampa och det rejält. Två små stopp varav det sista var ett riktigt stopp där jag fick sträcka ut benet. Nu mot upploppet och en jävel springer brett så jag inte kommer förbi. Jag är en sjuk jävel med hornen utanpå kroppen. Men jag orkar inte få fram det och jag ligger snällt bakom honom. Nu skall jag njuta, tänker jag. Jag vill ha all kärlek av publiken och tänker bara mysa mot mål. Videon säger något helt annan. Det är som en annan kropp, typ som en boll som slungas mot mål. Är det verkligen jag? In i mål och jag slås av tanken. "Vad f-n har jag gjort? Det här skall inte var fysiskt möjligt med den bakgrund jag har!" Det får mig att bara bryta ihop och jag gråter. Jag verkar ha sprungit maran på runt 4.16-4.17 Med medaljen kring halsen så hör jag Peter och jag möter honom och det brister igen. Jag är såååå slut! Och har såååå ont! Och har haft det så länge men lyckades ändå hålla i. Tänk så mycket det mentala kan spela in och fastän jag är så lycklig så är det nästan så jag tyckte att det inte var värt det. Men med dagarna som gått och med smärtan som släppt så är jag så jävla stolt! Helt galet och det här går in på kontot av oförglömliga ögongblick. Trots att jag inte kom ihåg allt. 

Nu har jag återhämtat mig och slickat såren och jag är trots allt missnöjd med debaclet med simningen och strulet med bytena. Men inget kan ta ifrån mig känslan av resten. Så jäkla coolt! Och så stolt! 

Tack alla som följt mig! Och speciellt tack till de som var där och hejade och givetvis får Peter och Anette ett extra stort tack för all den kärlek de gav! TACK!

Men även ett stort tack till Gisela med familj och de där hemma som t.ex Svarte Petter som masserade så bra och till Tanjis som tejpade hälen så att den med största sannolikhet läkte bättre till loppet. 

Tack alla! Kom inte och säg att Ironman är en ensamsport!

Men det allra, allra största tacket och kärleken går till min familj! De har gett allt! Både hemma och förstås Ullis som själv krigade sig till ytterligare en medalj med sitt näst snabbaste lopp! 

Mirakel i Kalmar? :-) 

Måndag och det var alltså dags att inse att semestern var slut och det var bara att bege sig mot nya skolan. Men jag skulle, som jag varit inne på tidigare, ha lite svårt att fokusera fullt ut. Väl på plats så var det roligt att träffa kollegorna och det kändes som dagen aldrig tog slut. Kul men jobbig! Sen på tisdagen så var det lite samma sak och det var mycket möten och sen mot kvällen var det dags för klubbträningarna igen. Ullis och jag var med på nybörjarträningen men sen på den ordinarie träningen så joggade Ullis och Tokan lugnt och jag insåg rätt snabbt att det nog var rätt smart. Jag kände mig riktigt trött och valde alltså rätt omgående att joina dem två. Det blev drygt fem kilometer och tillsammans med nybörjarträningen ungefär sju och en halv kilometer. Men resten av gänget körde hårt och de förstod säkert anledningen till att vi körde hårt. Jag passade på att testa de lite lättare skorna och dagarna efter hade jag riktigt ont och det vara bara att hoppas att det inte skulle bli alltför långvariga besvär. Väl hemma så packade vi ut allt i bilen och nu var i princip klara. På onsdag morgon så var det bara att stiga upp och nu skulle vi alltså åka direkt ifrån Björnlunda, där skolan ligger, och åka iväg direkt efter mötet. Det sista Ullis säger, innan vi åker, är något om vanliga kläder och jag blir förskräckt! Men jisses! Det hade ju jag glömt bort helt och jag raffsar ihop något och slänger ned i en ryggsäck och sen måste vi åka. Direkt till Björnlunda och vi går in och Ullis hälsar på några kollegor. Men mötet uteblir då några missat det och jag joinar det övriga gänget och jag får liksom vara beredd att bryta upp om de plötsligt skulle dyka upp. Nåja! Nu var det dags och fullt fokus på Kalmar nu. Vi säger adjö och åker nedåt. Jag fick sista massagen Svarte Petter under helgen och det kändes som även bilresan gick bättre. Jag brukar bli lite kort i baksida lår. Vi sammanstrålar med vårat supporterteam, dvs min bror Peter med fru Anette, i Söderköping. När vi väntade på dem så passade vi på att äta en liten sallad och snart rullade vi vidare. Dock efter att vi fått dem att fixa Snapchat! :-) Allt för en rolig bild! :-) Det blev en kaffe vid Hjorten och sen var vi snart på väg igen. Väl framme i Kalmar, efter en liten felåkning av mig, så checkade vi in och vad hade vi bokat för rum? Ullis undrar vart sjutton duschen är och vi börjar leta efter bokningen. Sen inser vi att vi fått ett rum modell mindre med någon slags kombinerad dusch/toalett. Grymt besvikna och vi skulle inte ens få in cyklarna så traskar vi till receptionen men det var tyvärr helt fullt. Men efter att ha kikat in hos P och A så häpnar vi över deras gigantiska duschrum. Om jag inte missminner mig alldeles så har vi också haft ett liknande förut. Vi kunde utan problem härbärgera våra cyklar i deras badrum utan att de ens skulle behöva tänka på dem. Så det var skönt. Och vilken support de var redan från start. Fina peppande saker och de fixade och donade och vi kunde släppa vissa saker, då de gjorde dem utan knussel. Så sjukt grymt och man kände redan från start att man verkligen ville ge allt på loppet då de ställde upp så bra. Snart var cyklarna helt klara och vi hade även köpt mer energi till loppet. På torsdagen så var det Pre-race mötet och vi träffade förstås en del bekanta och vi hade även sammanstrålat med Tokan, från vår löparklubb som även kör i samma triatlonklubb, som min gamle kompis Tullis har. Väl på plats så var även en kompis från stafettlaget och det var spännande men lite segdraget och det var skönt att pallra sig hemåt. Fredagen blev rätt lugn och jag och Ullis samt våra härliga supportrar gick med Tokan och hans fru Ankan samt Rainy, som också följde med fastän han sköt upp sin start till nästa år, runt lite i Kalmar och strosade. Det blev till slut en pizza innan vi begav oss mot hotellet. Jag hade riktigt svårt att somna och kanske berodde det på att jag sov lite på dagen. Jag somnade till vid runt 22 och vaknade till och såg att klockan var 23.59 Sen ligger jag vaken i flera timmar men jag försöker ändå inte att stressa upp. Det blir iaf någon timmes sömn till slut.... 

To be continued!

Söndag och Ullis och Tanjis skulle ut och springa en sväng. Jag mådde lite dåligt inombords, över en sak, och sprang lite för mig själv istället. Så jag sprang och bara rensade skallen och jag ville för allt smör i Småland inte låta något påverka mig så här nära inpå loppet. Men vi tuffade på och snart så sprang vi alla tillsammans. Det kändes lite småsegt i början men snart kändes det rätt okey. Inget som på något sätt kunde liknas vid en formtopp och tanken var att köra lite hårdare, men kortare, på kommande tisdag. Sen bara softa. Det blev till slut 9 km prick och alla kände sig nöjda. Dock var semestern nu slut och det var dags att träffa kollegorna igen. Dock med brasklappen att jag inte skulle kunna fokusera så mycket på jobbet. Så brukar det iaf bli. 

Lördag och det var verkligen fullt upp. Och brorsan Peter, med familj, hade anlänt till Vagnhärad igår kväll och hade sovit hos några vänner. Vi hade försökt att få tag på barnens kusin, Lill-Holcken, men inte lyckats förrän på morgonkvisten och han ville hänga på på oss. Först skulle vi ned till Felix nya studentboende och försöka få ordning på lite saker och att hitta en parkering, iaf i nära anslutning, verkade omöjligt. Så efter att ha släppt av Felix, Tim och Lill-Holcken, så åkte jag och Ullis iväg och letade. Rätt snart så hittar vi ett p-hus och det verkar vara det enda vettiga. Dock en liten bit ifrån men så farligt var det inte. Och hyfsat billigt också. Vi passade på att köpa lite mat i en ICA-butik och snart var vi tillbaka. Vi fixade upp lite hyllor och en spegel och grabbarna försökte få igång internet. Det var dock svårare än väntat och det verkade som man var tvungen att vänta tills den ordinarie personalen, på Studentboendet, var tillbaka. Timmarna gick och nu var vi tvungna att tänka på refrängen. Vi skulle passa tiden till en överaskningsfest för svärfar och jag behövde samtidigt en ny skärm då jag inte fått igång den gamla efter senaste strömavbrottet. Efter några snabba besök på elektronikaffärer så slog jag till. Jag insåg att det kanske inte var den billigaste men vi hade bråttom och ville inte missa tiden. Vi kommer iaf i tid och väntar in svärfar som blir ordentligt överaskad och det var god mat och tiden gick. Vi hade planerat att jag skulle åka hem med grabbarna lite före då Peter och Nettan väntade. Och så kunde Ullis åka hem med syster Lossan. Så jag vinkade adjö och vi började rulla hemåt och jag vet inte vad det är med mig och resor men jag blir riktigt trött av att åka bil. Så den sista bilen blev det småvägar så jag blev piggare. Fy bubban! Väl hemma så tog jag emot brorsan och de installerade sig. Och när Ullis kom hem skulle vi träna lite. Fast nu har projekt nedtrappning börjat. Ett år av bra och fokuserad träning börjar närma sig sitt slut och man måste ju erkänna att man varit rätt dedikerad. Ingen alkohol alls egentligen. Vi delade på en flaska vin i början på sommaren och den räckte över två dagar och inget godis och fika för mig på flera månader. Och massvis av träning. Men ändå så finns det de som tränar ännu mera och det är bara imponeras av dem. Men vill man så kan man. Hursomhelst så börjar jag bli rätt nervös och det är bara förnamnet av vad jag kommer att vara på tävlingsmorgonen. När Ullis kom hem så blev det faktiskt ingen middag för alla verkade mätta och belåtna utan det blev bara lite chips och nötter. Nu slarvade jag faktistk med några chips. Men jag vet inte hur farligt det är. Sen var det bara att hoppa upp på cyklarna och det blev runt en halvtimme lite sådär halvhårt. Sen somnade man gott!

Torsdag och jag började med att återigen gå på våra tempohojar och nu körde jag en till rengöring av kedjan. Jag har ju ändå köpt en dyr kedjetvätt och den hade jag inte ens använt. Så nu är kedjorna så rena som de kan bli och jag tänkte rätt omgående gå på med själva smörjningen men som tur var så läste jag att de bör stå över natten och torka. Har jag lagt ned så mycket jobb så vill jag ju att det skall bli bra. Sen undrar Ullis om vi skall simma och Gisslan skall hänga på och varför inte. Det borde man ju hinna. Det är ju löpträning på kvällen och nu i Trosa med ett tjejinnebandylag. Det är en trevlig kille som kallas för LInkan som är deras tränare och hans andra lag, ett killinnebandylag, tränar med oss på tisdagarna. Nu skulle det bli premiär för tjejerna. Men först var det alltså simning och vi skulle alla mötas upp i Stensund. Jag kom först men satt kvar i bilen då det regnade. Det hade även åskat i samma veva så det lockade ju inte massor att gå ut i havet. Snart kommer Ullis och jag går och möter upp henne. Gisslan skulle bli lite sen då hon hade en kund i telefon. Ullis är snabb att byta om men jag tar mer tid på mig och kollar på alla konstiga djur i vattnet och stirrar upp mig. Snart kommer Gisslann och hon har redan våtdräkten på sig och hade visst tagit på sig den då hon väntade på att kunden skulle ringa. Så snart är alla i vattnet och det känns kanon men det är sjukt mycket tång. Det liksom fastnar överallt men vattnet är friskt och snart är vi igång. Gisslan drog iväg som en raket, i början, men snart höll hon mer normal fart och vi simmade alla lika fort, kanon! Ingen behövde vila något men man vill ju ändå kolla in så inte någon råkat ut för något. Sen simmar jag in i något som känns som ett gammalt nät men det lär det förstås inte varit utan det är säkert en massa tång men det är obehagligt och det känns som man skall fastna. Jag får stanna upp och även Ullis, som kommer precis bakom, känner av det. Sen fortsatte vi och det fastnade lite tång då och då. Sen får jag massar i nacken och det känns som det sticks och något biter mig. Riktigt obehagligt. Men det verkar släppa och jag kör vidare. Men modet är absolut inte på topp men simningen känns bra. Och med tanke på kommande löpning, ikväll, så känner jag mig nöjd med ett varv som är knappa 700 meter. De andra två kör vidare och jag simmar sakta mot bryggan. Då försöker jag bli av med den slemmiga känslan i halsen och börjar spy lite. Så äckligt och det är säkert för att jag slarvat med maten idag och även drog i mig lite rå rödbetsjuice. Det är inte det bästa för magen. Jag skulle gett allt för lite rent vatten att skölja mig med. Nåja, nu sitter jag och väntar på dem och ser samtidigt att Ankan och Tokan är på andra bryggan och morsar på dem. Snart kommer de över och vi växlar några ord och Ullis och Gisslan kommer in för varv två. Precis innan har jag smygit med att byta om med stor handduk och så. När jag ser till höger så ser jag en äldre kvinna som oblygt går ned i vattnet naken från bastun som finns där. Vi alla, dock inte den nakna kvinnan, växlar några ord och det blev sen totalt tre varv för tjejerna och snart satt vi i bilarna hemåt. Det började bli tight med tid för att byta om till löpningen. Men jag hade fått en fruktansvärt magknip och jag hade lite svårt att förstå det. Jag hade inte fått i mig något vatten  men magknip det hade jag absolut. Tror mer på kosten. Fort hem och snart iväg igen. När vi kommer fram så ser vi tjejgänget men även några från vår klubb. Det är L-Aura och Twin-Tommy. Linkan är väldigt inne på intervaller på banan och det var ju lite synd då jag tänkt vi skulle sporra varandra. Men de i vår klubb verkade tycka att det var okey att jag styrde om så det blev en kompromiss. För de som ville. Vi skulle köra upp- och nedjogg i skogen iaf. Egentligen var det terrängintervaller på schemat. Så vi drog iväg mot skogen och jisses vad det snattrades bakom mig. Det var prat om allt möjligt men snart så blev det allt tystare ju brantare det blev. Lagom hård uppjogg och alla hade vaknat till liv. Sen ett varv till på banan och sen en bra löpskolning innan vi drog igång. Jag kände hur magen spände och det var på gränsen att jag kunde springa. Jag får dock pausa lite mitt i och sen funkar det igen. Nu provade jag också mina lätta skor och det är bara att inse att det går fortare men det är inget alternativ på Ironman för mig. Inte nu iaf. Det blir totalt 5 stycken intervaller och jag är riktigt nöjd och det verkade alla andra också vara. 7,8 km totalt. Lite lagom. Sista intervallpasset blir på tisdag men lite färre intervaller då. 

Väl hemma så är det svart, grabbarna ropar genom fönstret att det är strömavbrott och det verkar vara i hela Vagnhärad. Vi får höra att det slagit ned en blixt i en generator och vi får vänta i flera timmar innan strömmen kommer tillbaka. Men mysigt med lite tända ljus.