Söndag morgon och vi sov tills vi vaknade och det blev längre än vi trott. Både Ullis och jag var som zombies och suget efter kaffe var större än något annat. Men det var knappt så att man kom upp ur sängen. Det är nästan så att man ångrar att man inte lärt katterna fixa kaffe... Fast snart var man piggare och jag var redo att träna. Och Ullis hängde på, förstås. Hennes tanke var först att springa, på morgonen, och cykla med mig på kvällen. Jag hade ganska mycket att cykla för att klara veckomålet. Fast det låg inte i fokus, den här veckan, då jag ändå tränat annat också. Snart satt vi på cykeln och återigen så trampade vi igång precis samtidigt. Det blir så mycket roligare att alltid ligga på precis samma ställe i programmet. Det var förstås återigen uppvärmning, i början, faktiskt hela 15 minuter nu. Och sen väntade lite tuffare körning. Ni som läste gårdagsbloggen kanske minns att det nu var högsta stressvärdet för veckan - 54. Fast jag hade hittills inte ställts på alltför svår utmaning så jag var inte alltför orolig. Och med gårdagens lärdom om att trainern reglerar motståndet så hade jag full koll på att jag inte ens behövde kika konstant på wattvärdet också. Och ibland kan man kika in på andra zwiftare och se vilka de är och hur duktiga de är. Samt förstås ibland ge en tumme upp. Det gör att tiden går fortare. Ibland tycker det upp några riktigt gamla men även åt andra hållet. Tror jag såg någon 12-åring  och 16-åring också. Det är kul! Barnen får alltid en tumme upp! Så när jag tittar på skärmen så ser jag att några minuter flygit iväg. Och med bra musik, i träningsrummet, och Ullis bredvid, så är det riktigt roligt! Någon träningsexpert menade på att träning inte är roligt. Det är bara att lura de som skall börja träna, menade han. Fast jag tycker faktiskt att det nästan alltid är roligt. Hursomhelst så började passet, efter uppvärmningen, hårdare än vanligt. Nu var det en liten stege med 185 och 210 watt, i totalt 4 minuter och sen två minuters vila innan det upprepades men då började det istället med tyngsta först. Efter det, och efterföljande vila så var det hela fem stycken intervaller på 175 watt innan nedvarvningen. En timme och femton minuter och jag kom 35,8 km. Fast fokuset låg förstås på träningsprogrammet och jag snittade idag 154 watt. Kul pass och nu var det snabbt in i duschen då vi skulle in till Nyköping för att träffa Ullis lillesyrror. Fast de är förstås inte så små längre. Dock var det kul att se dem på film igår. DÅ var de riktigt små. 

Väl på plats så hittade vi ett ställe att fika på och det var sjukt högljutt där, då två unga tjejer gick totalt bananas. De skrattade riktigt högt och man hörde inte vad man själv sade. Vi var på Hellmanska gården och det var trevligt och gott. När tjejerna gick så blev det en sådan märkbar skillnad på ljudnivå så alla skrattade lite. Och då hade vi ändå en egen liten "mistlur" med oss, i form av lilla Cornelia. Efter fikat så smet jag iväg för att se om jag kunde hitta någon domkraft. Min egen hade jag gett upp förhoppningen om att få tillbaka. Den tog en granne då jag glömde den kvar utanför tomten för ett antal år sedan. Lite småsurt att se honom använda den och jag fick bita mig i tungan. Den kostade dock inte så mycket och var heller ingen värsting men ändå. Jag sprang ned på Clas Ohlson men där fanns det inga så jag kom bara ut ur butiken med en massa batterier till Ullis och mina pulsband. Det går alltid åt. Sen hittade jag de andra på HM. Där blev Cornelia så fin med ett färgglatt löshår. Typ som Linnea Claesson, sade jag. Men de förstod ingenting. -Frost! svarade de. Aha! Så när alla gick på gågatan så spelade jag Frost på högsta nivå och alla tittade och log åt Cornelia som stolt gick med sitt löshår. :-)

Väl hemma så var både Ullis och jag trötta så vi lade oss ett tag och tiden gick. Ooops! Som vanligt alltså. Och nu blev jag själv på trainern och hade fått sprungit ned då ett event skulle till att börja. det var en group ride och den verkade trevlig. Som vanligt så spreds gruppen lite men ledaren fokuserade enbart på det positiva och det var bra stämning. Jag försökte springa och tror jag kom på fjärde plats, av 100 stycken, och det var ju kul. Men benen var sega och svarade inte riktigt. Och vid varv två försökte jag igen men nu trampade jag luft och var runt tionde plats. Vi fortsatte och jag kom i liten mellangrupper men försökte hela tiden sakta ned för att komma i huvudgruppen. Som dock blivit mindre och mindre. Men nu var jag tillbaka och ritten var snart till ända. Ledaren säger att han skall satsa på sprinten med en TT-bike så de som ville fick hänga på för att få bra tid. Jag skriver att min ben inte vill det men jag ser att jag stavat som en kråka och det är ju alltid svårt att skriva på en mobil då man sitter på en cykel. Tror det blev Ni sprint for me though my legs dont want that. De måste trott jag var holländare. Många likes fick jag iaf. Nu var passet slut och jag fortsätter ett tag till. Dock inte ändå fram till sprinten, som ledaren pratade om. Då hade jag väl försökt igen... Och nu var det ni ni.

Kvällen avslutades med lite film igen på familjen. Kul och det blev när Tim var runt året, med julafton och allting. Kul att se Felicia igen. Hon verkade älska att vara med överallt. Felicia var våran hund, en golden retriver. Som vi tyvärr, under några år, hade hos min mamma, då en läkare sade att det inte var bra för Felix astma. Fast det trodde vi inte på och tog senare tillbaka henne. Och det blev ju inte sämre, tvärtom. Dock kanske det tog lite på relationen med mamma som förstås fäst sig vid hunden. 

Lördag och jag började nog slappna av lite då Påsklovet var på ingång. Men att slappna av brukar utmynna i en förkylning så det gäller att inte slappna av för mycket. En rolig sak var när Ullis nämner något om filmer på barnen. Vi spelade ju in en del då barnen var små och när jag letade efter utrustningen så hittade jag den och frågan var om allting fungerade. På slutet så fick ju barnen härja fritt med kameran. Jag riggade upp allting och det var först skitdålig bild. Man såg typ ingenting men vi tittade ändå då det var kul att se. Sen kommer jag på att det blir störningar då kameran stod för nära och det blev sen bättre bild då jag flyttade isär enheterna. Det var rätt roligt och man har glömt bort mycket. Även kul att se filmer från julafton och födelsedagar. Men så var det ju träning igen och nu verkade det var ett ganska lätt pass. Jag såg att det stod med "stress points" och det var lite om hur jobbigt passet var. Inget pass har ju ännu varit svintungt och dagens pass, med stress points på 39, verkade även detlugnt. De tidigare låg på 31 och 34 och imorgon väntade 54. Jag vill inte kika för långt fram för det skall ju vara progressivt och det kan stressa (!) om man inte fokuserar på vart man är nu. Hursomhelst så hade jag återigen lite lätt krampkänning i vänstra bakre låret men själva passet gick bra. Dock fick jag återigen panik att jag inte skulle innan med att trampa men kommer på att motståndet faktiskt reglerar sig självt. Trampar jag långsammare så ökas motståndet och det förklarar ju saken. Det känns skönt och det blir även bättre mot krampkänningen. Det är 5x5 minuter på 172 watt, med två minuters vila på 125 watt. Med upp- och nedvarvning. Efter passet så fortsatte jag tills Ullis också var klar, eller rättare sagt till hon hade kört 30 km. Hon tycker det är minimum. Jag kom väl till 33 km då. Trots att det inte är asjobbigt så är det riktigt svettigt och jag snittade på 150 watt. Dag 3 klart! Det här blir perfekt till Kalmar Ironman. Mycket cykling och en progressiv ökning. Bara hoppas jag får igång simningen och framförallt löpningen också. 

För någon vecka sedan var vi nere i rummet för träningskläder och där på en hylla så låg en bok och Ullis utbrister. Ah, den här skall jag ta med till jobbet för... ja, vem var det nu, Jeanette kanske? gillar Glenn Hysén. Det var alltså en bok om Glenn och hans liv. Ja, inte bara om utan kanske också av. Det är Glenns ord återberättade av Joel Pallvik. Joel är ingen författare och det lyser väl igenom för det är inget mästerverk. Men det gör inget. Det verkar vara Glenns ord rätt igenom och man får en bra bild av honom. Kanske en liten annorlunda bild än man trott. Men efter hans insatser på fotbollsplanen och speciellt i matchen mot England, 1988, så ville jag verkligen få en bild av vem Glenn egentligare var. Jag passade alltså på innan Ullis lånade ut boken. I media så framställs ju Glenn som en person som talar först och tänker sen. Och inte alltför sällan så blir det också en bild av en mindre begåvad lirare. Och efter boken då? Ja, det första kan absolut stå kvar och han erkänner, utan omsvep, att han ofta hamnat i blåsväder på grund av hans spontanitet. Han verkar vara en varm människa som säger vad han tycker. Och det är förstås tacksamt att sådana som han finns. Men det förstås också, då och då, en nackdel för honom. Men han är en obotlig optimist och tar dagen som den kommer. Och det är väldigt intressant att följa hans liv och mycket roliga och pikanta detaljer kommer fram. Det kan vara allt från vem som är mest välhängd (!) till tränarskämt som när Glenn i halvtid bad om ursäkt att han inte hållit ihop benen, så att det direkt efter blev mål, och tränaren blixtsnabbt svarar. -Nej! Den som skall be om ursäkt är din mor som inte kunde hålla ihop benen! :-) Sen är det förstås inte bara buskiskhumor utan det kommer inte på känslor och hur det var när Anton kom ut som homosexuell. En intressant bok för oss fotbollsnördar men inget litterärt mästerverk direkt. Den får en svag 2:a men gillar man bara något av följande så är den ett måste: Glenn Hysén, göteborgshumor, Liverpool. Och för mig, under gymnasietiden, som t.o.m färgade håret grått efter Glenn så var det ingen längre betänketid. Tyvärr märkte ingen ens det...

Fredag och lektionerna gick riktigt bra och det var roligt. Första lektionen så hade några lärare kommit överens om att köra beep testet och det var helt okey för mig. Men eftersom eleverna redan kört det så var det helt valfritt att vara med igen. Det blev typ 8-10 elever som joinade två lärare, Mickis och Fille! Alla slet och jag blev riktigt sugen på att vara med själv men inget smart att starta upp med ett maxtest. Det får bli nästa gång. Det slutade med att en elev vann och det var välförtjänt. Efter det fick alla pusta ut ett tag innan det blev hårdkörning för alla. Nu var det stationsgympa och alla körde stenhårt så jag kan gissa att några kommer att känna av det i några dagar. Men nu är det lov så det är nog lugnt. :-) När jag skulle åka hem så verkar det som att Ullis vill träna direkt så jag bestämmer mig för att inte dra ut på tiden. När jag passerar lärarrummet så är det dock ytterligare en sak som drar. Det är typ 20 stycken lärare som fikar och de har bullat upp hur mycket som helst och jag tar en liiiten bit kladdkaka och sen får det vara bra. Så trots protesterna så lunkar jag iväg. Jag är trött men tänker att det är nog bra om vi kommer igång med träningen på en gång. Och kanske bra också om jag inte trycker i mig onyttigheter! :-) Väl hemma så är inte Ullis på plats och när jag frågar så säger barnen att hon är på Utsikten och fikar med en väninna... :-0 Ha ha, hon räddade mig iaf från en massa kalorier men precis då var det lite snopet. Men det var bara en missuppfattning mellan oss. Och när hon kom hem så triggade hon igång oss på att gå och simma. Det bara måste vi ju få igång nu. Och sen skulle vi få till cyklingen, tänkte vi. Så snart traskade vi bort mot Safiren och gjorde oss iordning. Det var dock en otrevlig syn att se sig själv i spegeln. F-n, jag har ju gått upp för mycket. Men det var iaf ett uppvaknande som var viktigt. Sen ned i bassängen och Ullis och jag börjar samtidigt. Det känns som det går rätt långsamt eller rättare sagt. Trots att jag tar i så händer det inte så mycket. Och sen kommer en bekant som bara blåser förbi oss. Jisses! Senare visade det sig att han simmat väldigt mycket och fått det att lossna. Jaja, det är bara att börja nu. Jag får stanna några gånger då jag känner att jag spänner mig och dessutom har rejäl träningsvärk från gymmet i veckan. Det blir nog bara 700 meter och jag känner att jag får slita för mycket och tekniken är dålig. Sen hittar jag en flytsak som jag får för mig skall fungera så att jag kan springa i vattnet. Jag provar och mycket riktigt. Det går att springa med ett bra bra "löpsteg" och vi bestämmer att Ullis fortsätter och jag kör egen träning. Med facit i hand var det nog smart att även köra lite vattenlöpning. Vi har ju försökt att hitta ett sådant där bälte men de verkar svindyra och det här fungerade ju bra. Det blir lite över tio minuters vattenlöpning och Ullis är nöjd med 1500 meters simning. Bra gjort och hon har inte tappat så mycket som jag gjort. 

Väl hemma så fixade vi lite mat och efter det gick luften ur oss och trots att jag försökte tagga igång oss för cyklingen så blev vi svintrötta. Det fanns ingen ork kvar och vi typ somnade i soffan under Let´s Dance... 

Torsdag och jag hade bra lektioner, på skolan. Med en specialgrupp så gjorde jag en motorikbana och sen blev en lektion inställd innan jag körde styrka och lite lek med sista klassen. Väl hemma så slängde jag ut en intressekoll, på Facebook, om vilka som skulle dyka upp på klubbträningen. Några stycken svarade så jag och Ullis packade väskan och knallade bort. Ullis tänkte springa men jag kände mig fortfarande inte redo utan tänkte mer socialisera efter träningen, i bastun. Väl på plats så är det ingen där och vi väntar ett tag och gör lite reklam för löparklubben för en tjej som jobbade på badhuset. Snart dök Putte och Flaken upp. Det visade sig att Flaken kört åt fel håll och glömt bort Putte. Ha ha! Så alla gjorde sig iordning och snart stod jag vid en Cross Trainer. De hade visst möblerat om. Rent spontant så kändes det bra men efter ett tag så upptäckte jag att man hade noll koll på vad som hände bakom en. Jag började lugnt, på motstånd 10, och körde så i kanske en kvart. Sedan höjde jag till motstånd 12 men sänkte lite på kadensen. Målet var att ligga runt 70% av max och jag kanske låg runt 72-73% men det fick vara så. Det kändes iaf rätt bra. Och med Def Leppard, i öronen, kunde det inte bli så pass mycket bättre. Mot slutet av passet så hade jag tömt bägge flaskorna och rätt som det var dök gänget upp och jag vinkade och förberedde mig på att sluta. Det blev till slut en timme och sex minuter. Gott nog och distansen blev 17,37 men den är egentligen helt oviktig då den inte ens har rätt korrelation mellan fart och motstånd. Skulle man köra riktigt tungt motstånd, fast förstås långsammare, så kommer man typ dubbelt så långt fastän man ligger i samma puls fast med lägre motstånd och högre kadens. Men jag var nöjd med passet och gjorde grabbarna sällskap. Kul och det märktes att jag saknat gänget då jag pratade absolut mest av alla. Så mycket så jag kom lite försent ut från duschen och Ullis och jag missade att hoppa in på affären. 

Lite småstökigt i några klasser men det blev ändå ganska bra utfall på lektionerna. Sen var det möte på skolan och det var, trots att det inte berör mig jättemycket, intressant då jag gillar ämnet och försöker bidraga så mycket jag kan. Det handlar om att serie-strippar och det är jag säker på att det är ett bra sätt för eleverna att lära sig att läsa. Många tycker det blir för mastigt med vanlig böcker och jag vet själv att jag plöjde serietidningar som ung. Och jag har, om jag får säga det själv, ett väldigt bra ordförråd och har lett för att stava! ;-) Skämt åsido så var det kul att se några elevarbeten och det var något jag kom att tänka på senare.

Väl hemma så tog jag och Ullis bara och värmde upp lite mat, från gårdagen, och sen blev vi så trötta så vi slappade ett tag i soffan. Jisses vad trött man blev men jag var väldigt inställd på träning och säkert Ullis också. Nu var det återigen Ftp builder up, som gällde och snart var vi igång. Men på något konstigt sätt så var jag tvungen att ligga på högsta växeln, fastän det var uppvärmning, och jag hängde knappt med att trampa. Till slut började det att dra i baksida lår. Det har hänt förr och det är som att det småkrampar. Riktigt irriterande. Sen kom jag på att Zwift reglerar sig självt så att växlar man ned och saktar ned så ökas motståndet automatiskt, då man kör ett träningsprogram. Det är iaf vad jag tror för jag upplevde det så. Efter uppvärmningen så var det 5x480 watt, fast bara i 10 sekunder och sen lugnt i två minuter. Eller iaf på 125 watt. Efter det så var det lite halvhårt i 10 minuter innan intervallerna upprepades. Det kändes även idag hyfsat lätt men det är trots allt uppstartsveckor nu. Jag väljer nog att fortsätta köra de två inledande veckorna, som man ju kunde skippa om man var i form. Dock kändes det som en liten stegring från i måndags. 

Tisdag och det är den mest hektiska dagen, på skolan, men den gick bra och det var kul. Jag hade lovat Harry Potter, för de som ville, då det varit väldigt mycket orientering, på slutet. Så de flesta stannade inne och idrottade och allt flöt på bra. Riktigt kul. Sen hem och där hade Ullis bestämt att hon skulle springa med Tanjis och jag tänkte att jag kunde prova på att köra lite på Sports Club, i Trosa. Sagt och gjort. Jag packade träningsväskan och packade även ned mig ett par löparskor. Kanske skulle jag prova att springa en stund på löpbandet. Jag lämnade av Ullis och sen åkte jag vidare mot Trosa. Väl på plats så hoppar jag upp på en Cross Trainer och jag känner direkt att vinkeln, för foten, är rätt tuff men tänker att jag måste ju ändå belasta foten. Enligt sjukgymnasten skall jag ju försöka komma bort från för mycket häluppbyggnad så det är väl dags att tänja ytterligare. Jag kör rätt lugnt, i fyra kilometer, sen vill jag prova på några intervaller men är lite osäker på vilket motstånd jag skall köra. Jag provar och den första intervallen blir riktigt tung. Jag får sen gå ned ett hack och resten blir bra men det är nästan blodsmak i munnen. Bra att det är lite folk där så man triggas lite. Nu klarade jag av att nästan ligga på mjölksyratröskeln iaf. Dock så orkade jag bara fyra stycken intervaller och topparna låg på 178, 179, 182 och 184 slag/minuten. Hyfsad stegring så mjölksyran var väl på gång att dra iväg. Sen lite lugnt i någon kilometer och jag knaprade ihop 10 km på strax under 40 minuter. Lite ovant att träna bland folk och sen gick jag lite planlöst runt och tränade med vikter. Det blev inte helt optimalt och man känner att man tappat en del styrka. Alltså både fet och svag. Ingen bra kombo.

Måndag och ny vecka! Jag har gått och tänkt på att dra igång ett träningsprogram, på Zwift, och nu passade det in. Men frågan var om jag skulle hoppa fram lite i schemat för de första två veckorna kunde man skippa om man var i form. Men var jag det? Hur långt är ett snöre typ. Asch, jag ville inte riskera något så jag bestämde mig för att börja från start och så gjorde även Ullis. Men passet såg inte så ansträngande ut, rent watt-mässigt. Och när uppvärmningen var klar så var det då dags. Det var fem stycken 4-minutare, med två minuters vila och det skulle gå på 175 respektive 125 watt. Och sen nedvärmning. Med facit i hand så var det lite väl lätt. Jag var nog inte ens uppe i 70% av max, på intervallerna. Men, men... Jag körde på och det fick bli ett lätt pass och nu var jag igång. När passet var klart så fortsatte jag tills jag kommit upp i 30 km och eftersom Ullis låg nästan två kilometer bakom så körde jag ett tag till. Det blev till slut 32.9 km och Ullis reagerade på att jag inte körde hundra meter till. Visserligen är jag nördig men jag verkar ha släppt lite på det. Förr så var man bara tvungen att hela tiden komma upp i jämna siffror och kanske är det ett tecken på att man tappat lite av stinget nu? Hmm...  Nu måste jag bara bestämma mig om jag skall hoppa fram lite i programmet.