Måndag och ledig dag och den fylls förstås med träning. Först blev det lite cykel och jag ville få in med pass på Ftp-builder up, tror jag det heter. Det blev ett ganska lugnt pass och jag snittade 134 slag i minuten och var uppe i 172, som mest. Men det var faktiskt efter själva passet. Så passet som helhet går under recovery. Senare, på kvällen, åkte vi till Trosa och nu ville jag prova på Zwift-löpning. Jag fick låna Ullis fotpodd och när jag loggade in så fick jag välja ett välkomstprogram och varför inte. Det blev en slags introduktion och man fick börja med att gå 400 meter. Sen ökade det förstås och det var väldigt spännande att se vad som skulle hända. Men det var rätt lugnt och det blev 3,3 kilometer och 25 minuter. Så häftigt att även springa på Zwift och jag är verkligen beroende av Zwift nu. Lite på gott och ont. Givetvis tråkigt att missa solen nu men det är så himla enkelt samt kul och jag slipper förstås oroa mig för trafiken.

Söndag och Ullis och jag var duktiga och kom upp på våra Zwift-cyklar runt halv tio och jag tyckte det var lika bra att köra klart på mitt program som dock var rätt lätt idag. På "stress-level" så var det endast 22 och det var lägst hittills. Det blev 25,6 km på 53 minuter och sen in i duschen. Idag tänkte vi hälsa på svärmor och dricka lite kaffe. Vi hoppade in och köpte lite fikabröd och sen var vi där. Hon hälsade oss välkomna och strax satt vi och fikade. Jag skippade dock fikabrödet och kände mig lite nyttig. Fast det är nu ett måste om jag skall komma i form i höst. Det finns lite att ta bort. Jag frågade om jag fick vara lite oförskämd och kolla i en korsordstidning. Men det gick segt och det tog tid mellan orden och rätt som det är så kommer det ett samtal som var som en smäll på käften. Svägerskan ringer och gråter och halvt osammanhängande får hon fram att deras hus brinner och jag försöker få henne lugn och säger att vi kommer. Men först efter att ha försäkrat mig om att ingen är allvarligt skadad förstås. Vi åker ned direkt och träffar svägerskan och tröstar henne. Efter att ha varit där i några timmar så drar vi hem och eftersom sonen, i familjen, är på väg hem från sjukhuset, så passar Ullis och jag på att köra andra passet direkt. Men vi är stressade som sjutton då vi vet att de kanske behöver vår hjälp snart igen. Så det blir ett stressat pass och rätt som det var så var sonen hos oss. Vi bad han komma då våra barn hade tömt sin garderob på urväxta kläder. Så brorsonen traskade iväg med hela fem fyllda kassar och det kändes bra. Efter det så åkte vi tillbaka brorsan, med familj, och pratade lite. Det blev rätt sent men det var skönt att finnas där som stöd. De bodde hos en familj som är nära vänner till dem och vilket bra stöd de hade där! Riktigt skönt och jag hoppas att de känt att vi uppskattar det. 

Väl hemma så försökte även vi komma ned i varv och nu väntade sängen. En trist och omvälvande dag när ens bror, med familj, får sitt hus förstört av brand. Men jag har hela tiden gått in med inställningen att det bara är saker och det viktigaste är att man har varandra. 

Ullis var uppe med tuppen och jag hörde att hon sprang runt. Jag försökte vakna men somnade om. Men snart var jag uppe och åt frukost med Ullis. Idag skulle vi in till Nyköping för att kanske köpa en ny paviljong. Den förra tog en höststorm och på Jysk hade de ett erbjudande som gick ut idag. Jag packade med lite grejer som en kund skulle ha. Eventuellt skulle vi hinna förbi med dem. Men först var det alltså annat som låg på agendan. Vi tänkte passa på att få bilen tvättad och vi åkte till det vanliga stället men de tog knappt någon notis om oss och när jag såg hur ineffektiva de var så bestämde vi oss för att prova ett annat ställe. Vi bara traskade ut och satte oss i bilen och drog iväg. Nu åkte vi mot Sunlight, istället. Där skulle det också finnas en biltvätt/rekond, som hade öppet. Där kom en kille direkt och han var supertrevlig och verkade ta både god tid på sig och vara duktig. Så vi kände oss säkra och lämnade bilnyckeln och traskade ned till centrum. Nu hade vi några timmar på oss men Ullis sade att hon var hungrig och när jag kände efter så var jag det också. Vi valde Ät, som är ett lite finare ställe, och det var helt okey. Det blev deras Hamburgare, som jag tror heter Ät-burgaren. Jag råkade säga Nyköpings-burgaren och killen, vid disken, blev orolig att jag gått till fel ställe. :-) Efter det så får vi veta att Ullis småsyrror sitter och äter på Sandys, och lilla Cornelia är med. Och eftersom vi är proppmätta så skippar vi kaffet och traskar dit istället. Cornelia har lite kvar att äta och jag får för mig att ta kaffet där istället och Ullis är på. Det var trevligt och sen säger vi adjö och tar ett varv på Clas Ohlson. Där blev det som vanligt några saker innan vi började bege oss tillbaka mot biltvätten. Och jäklars vad fin den blev! Nu har vi definitivt bytt ställe! 

Sen hem och där fixade vi lite med altanen och timmarna gick. Efter maten så kände jag att jag måste träna men Ullis var lite sliten från igår, förstås. Och nu var det dags för det tuffaste passet hittills med en stress point på 66. Det hade vi inte varit uppe och det tog emot lite grand. Men jag skulle banne mig igenom det och jag har ju ännu inte kommit upp i riktigt hög pulsnivå. Det var inte så många ute idag och det var som vanligt the Road to the Jungle. Men tyvärr sjukt lite folk så det gjorde det svårare att ta ut sig. När jag äntligen kom tillbaka till civilisationen, sas, så gick det lite lättare. Fastän man ändå kör själv så blir det lite lättare när det är lite folk runt en. Jag tyckte jag fick kämpa med psyket men jag var ändå inte uppe i mer än 80% av maxpuls - skumt! Men det borde betyda att det finns mer att ta ut. 

Piiip, piiip! Klockan ringer och det är bara att slå upp ögonen. Idag är det Sillen Runt och det är något som Ullis och jag startade för rätt många år sedan. Det började med att vi bara gav oss ut på ett långpass men hade ingen egentlig plan. Och när vi närmade oss Sillen så fick vi för oss att kanske prova på att springa Runt. Vi tog in mot Ullaberg och sen chansade vi lite och vi hade tur och kom sen ut på riksväg 224. Där fortsatte vi mot Gnesta och fortsatt mot Stopp - Hemköp, där vi köpte oss lite att äta. Där och då började det väl och vi kom såklart runt och sen sprang vi återigen 2015, det är jag säker på. Sen blev det ett event av det och vi körde det även 2016 och 2017 men gjorde ett uppehåll förra året. Men nu var det alltså dags igen och vi fick stressa lite men snart var vi på plats. Den här gången skulle vi starta från Safiren och där var det förstås lättare att parkera. När vi kommer dit så är det nog tio personer där och vi väntade in några till. Snart startar gänget och jag har planerat att snabbt hinna hem och träna och sen åka bort med lite fika på vägen. Men då måste jag hinna in på affären också. Jag inser att det kommer att bli stressigt och när jag väl sitter på cykeln så är det bara att inse att jag inte kommer att hinna köra det planerade passet utan det får jag ta senare och nu blir det istället enbart lite distans. Jag kör lite drygt 20 kilometer och det tar fyrtio minuter. Rätt lugnt och jag snittade på 141 slag/minuten. Sen funderade jag på att skippa duschen då jag låg efter i schemat men det kunde jag inte med så jag rusade in i duschen och sen var det jobbigt. En mamma, till en som sprang, skulle också möta upp och jag hade lurat in henne att hon kunde åka runt 10.25 Och nu var klockan närmare 10.40 och jag fick vara lite fräck och avstyra ett samtal med några bekanta på affären. Sen fort iväg och det gick nog lite fort där på vägarna. Sen åker jag förbi gänget och de är redan nästan framme i Gnesta. Jag dukar upp en massa gott och snart är de där. De uppskattar det verkligen och det är kul. Men när det gått ett tag får jag skynda på dem lite. Rainy kände sig sliten och åkte med mig sen. Och några andra var också lite slitna så de ville gärna att jag skulle finnas i närheten. Så vi åker sen ikapp dem och kollar av läget. Sen bestämmer vi oss för att möta upp dem vid Vårdinge skola. Där blev det ett till kort stopp och sen åkte vi efter och peppade innan jag och Rainy och åkte hem och tog en kaffe. För då var det ganska kort kvar och alla verkade starka. Riktigt grymt gjort av alla och Ullis var riktigt nöjd! Mot kvällen så ville jag testa att springa och Ullis hängde med bort mot Safiren Sports Club, i Trosa. Och så var det alltså dags. Första löpningen sen operationen. Jag sprang Nyårsjoggen innan och innan dess var det i september jag sprang. Så det här skulle bli spännande. Och med nya mjuka Hoka one one - Clifton, så var det med spänd förväntan. Ullis fick filma premiärstegen och det gick bättre än väntat. Jag hade bestämt mig för att sluta springa om smärtan gick över 5-6, på en tiogradig skala. Men det var lugnt. Jag började i åtta kilometer i timmen och det som kändes var istället i ryggen. Man glömmer bort att det är mycket som samspelar, då man springer. Jag ökade hela tiden och på slutet var jag t.o.m över 10 km/h. Jag stannade vid prick tre kilometer och det var klart över förväntan. Sen hämtade jag Ullis och hon fick filma i några sekunder i den fart jag slutade med. Bra och härliga stunder skall man föreviga! :-) 

Torsdag och jag försökte mig på att plugga igen men just den här kursen är lite spretig. Dels skall jag sätta mig in i vad en essä är och sen var det svårt att hitta all kurslitteratur. Så mycket tid försvann åt typ ingenting och det var lite irriterande, t.o.m smått frustrerande. Och sen fixade jag lite annat och sen var det dags att träna lite. Ullis skulle hoppa över träningen idag då det väntade ett rejält långpass för henne imorgon - Sillen Runt. Fast hon hade ställt in sig på att hoppa av då hon inte kände att hon skulle klara av hela sträckan. Det blev ett rätt okey pass för mig iaf och det blev 31,4 km på tiden en timme och fem minuter. Men det är förstås träningsprogrammet som ligger i fokus. 

Och imorgon väntade som sagt Sillen Runt men jag skall förstås inte springa utan tänkte serva längs vägen. Det såg jag också fram mot. 

Onsdag och Ullis skulle sluta lite tidigare då hon skulle till sjukgymnasten. Och jag tänkte förstås hänga på. Så upp tidigt på morgonen och som vanligt slängde jag mig på morgontidningen och efter att ha läst den så löste jag den. Korsordet i den alltså. Efter det så fixade jag och donade jag lite innan jag gick ned till träningsrummet. Jag tänkte, återigen, dubblera med cyklingen. Ftp-programmet tänkte jag ta med Ullis på kvällen. Men lite extraträning ville jag få in. Jag ändrade, av nyfikenhet, till tempocykel. Jag ville se vad det blev för skillnad. En sådan hade jag ju i början, på Zwift. Det var ju då jag höll på att bli galen och inte förstod varför jag inte fick någon hjälp av att ligga med i en klunga. Men nu skulle jag bara softa och jag skall ju inte få hjälp hela tiden. Jag körde runt på New York-banan och jag märkte förstås att några ville ligga i rygg. Det känns ju alltid rätt okey att göra detsamma för de, som kör TT-bike, vet ju att de själva inte får någon hjälp om någon ligger före dem. Men jag åkte så sakta så jag vet inte om det var så mycket till glädje för någon. Men några var det som ville hänga på och så är det ju så många som kör träningsprogram. De är ju så bra så det är förståeligt. Jag gjorde en sprint och toppade då 176 slag/minuten men snittet på det relativt korta passet, 46 minuter, blev 145 slag/minuten. Relativt högt ändå men jag ser att jag snittade 173 watt så mitt minne är nog inte riktigt med mig. Och när jag ser pulskurvan så ser jag en ganska markant skillnad vid runt 7 minuter. Då ökade jag visst. Rätt in i Zon3. Ur träningssynpunkt ett skitpass då. Men men. Orkar jag bara köra ikväll så kan det inte vara negativt. 

När Ullis kom hem så var jag klar och vi åkte ganska direkt. Trots mycket trafik så gick det smidigt och snart stod vi och skulle betala parkeringen men det gick inte lika smidigt. En annan hade samma problem och minuterna gick. Till slut, och efter att jag ringt, så laddade jag ned Easypark, och då fungerade det. Men vi hade gott om tid och snart satt vi i väntrummet och bläddrade i lite kataloger. Efter en stund får vi komma in och Ullis får en ordentlig undersökning och lite övningar. Sen åkte vi hemåt och väl hemma så har klockan börjat ticka och det är tufft att hitta motivivationen. Ullis säger att hon bangar men när jag går ned så kommer hon ganska snart efter. Det är väl härligt att man triggar varandra!? :-) Lite tuffare idag men ändå helt klart görligt. Det börjar rätt lugnt men snart nog kommer det några riktigt tuffa intervaller man dock ganska korta, endast tio sekunders. Och så håller det på ett tag och när passet är klart, det tog en timme och en kvart så är vi nöjda men jag skämtar lite med Ullis att jag skall rulla ned någon kilometer för att få lite likes. Jag har iaf gett likes till den som är klar med ett pass och mycket riktigt! Det hoppar in flera stycken och jag skrattar. Ullis däremot får inga, där och då, men jag befann mig mitt i zonen där alla startar så det fanns massor runt mig och inga runt Ullis. Skämt åsido så är det kul och sporrande att köra Zwift men nu lockar värmen utanför. Jag har dock ingen cykel klar och nu väntar jag inte skattepengarna så jag kan köpa en utomhuscykel också. Jag kan givetvis köra lite på min tävlingscykel men jag vill egentligen inte slita för mycket på den. 

Det första jag slog upp, som gåtan på Facebook?, var ögonlocken och som vanligt tassade jag ut, i adamsdräkten, i köket och hoppades att ingen kunde se in. Jag satte in en kaffepod och när kaffet var klart tassade jag tillbaka med morgontidningen och löste som vanligt alla kryss och när det var klart så peppade Ullis mig, dock helt ovetandes, mig till att träna direkt på morgonen. Eftersom hon hade lagt träningskläderna i hallen, och de nu var borta, så utgick jag ifrån att hon sprungit till jobbet. Att bilen var borta hade jag då inte upptäckt. Så snart hade jag fixat mig iordning och jag hade redan sett att det gick en lugn group ride, vid 10.30 Det passade perfekt och när jag var klar för att cykla så var det lite väl kort tid kvar så jag inväntade eventet istället för att pressa några kilometer. Det rullade ut rätt sakta och snart så låg man runt 1,6-1,7. Jag kunde förstås hjälpt dem som kom efter men det är alltid svårt att veta vilka som behöver hjälp eller vilka som är där för att hjälpa. Jag råkade komma lite bakom en gång och en kille var direkt där men jag tryckte lite snabbt upp i över 4 watt/kg och flög ikapp klungan. Inte behövde jag hjälp när nästintill var krypfart. Och sen pratades det om sprint och det var välkommet att sprinta men nu kördes banan baklänges och det var stört omöjligt att veta när man skulle börja trycka på. På första varvet startade jag alldeles för tidigt och det blev en jäkligt lång sprint men kom ändå fyra, av rätt många. Sen skröt någon kille om att han slog oss alla fastän han... någonting. Hmm, det sporrade ju att försöka igen på nästan varv. Fast huvudgruppen blev allt mindre och den, i början, vänliga tonen från ledaren ändrades och man skulle bli diskvalificerad och allt möjligt om man drog ifrån. Trevligt. Jag gillade Packers från början men det här är ju lite larvigt. Och eftersom jag startade så tidigt så låg jag över fyrtio sekunder före och jag kröp fram länge och när de äntligen var ikapp så pratade ledaren om sprint igen och nu skulle jag ladda på. Jag såg till att komma längst bak, i klugan, och tyckte att jag väntat länge innan jag började. Men man hinner ju knappt börja förrän man är förbi och nu var det ju ingen återvändå. Tanken med att få hjälp av klungan var bort och framför mig, dock en bra bit, fanns två stycken som verkade trycka lite grand. Jag ökar på och tänker ha en bra fart men jag trampar, och trampar och trampar... Men vad f-n! Är jag aldrig framme. Avståndet bak är nu sjukt långt och till slut börjar jag få mjölksyra och jag ser ännu inte sprintportalerna. En kille framför mig är inom nära avstånd nu och tanken är att ta hjälp av honom men återigen så börjar jag för tidigt. Jag har absolut noll koll på vart det är och jag är givetvis en bit före honom, när det är dags... Och benen är lite spagettiaktiga och jag trycker absolut ALLT! Men det är dött och jag blir till och med omcyklad av killen bakom. Sen kör jag jättelugnt men de andra är ju över minuten bakom. Typ en och en halv minut. Typiskt! Och det för en sprint på runt tio sekunder. En riktig flopp allts. Och jag ser att ledaren nu upprepar det här med diskvalificering och jag ser att cyklister t.o.m drar ifrån gruppen. Jag kör iaf riktigt lugnt och det kommer lite grupper här och var, som jag är med i, men jag glider sakteliga tillbaka och vid slutet är ledaren nästan ikapp. Då säger han att han minsann skall visa hur en sprint går till och man skall få lägga sig i ryggen, på honom. Jag som dessutom skall cykla ett program, ikväll, och till råga på allt är riktigt mör, avstår. Jag kör några kilometer till och sen får det vara bra. När jag är klar så skall jag stoppa klockan och då ser jag att den inte ens är startad. Oops! Svettigt värre och jag får ta av ett pulsband som dryper av svett och förstås göra rent sen. Helt i onödan alltså. In i duschen och sen väntade lite plugg. Jag försökte mig också på ett svårt krypto men det fick jag ge upp sedan. 

Mot kvällen så var det cykling igen och då fick jag sällskap av Ullis. Vi startar samtidigt och nu är det klockan som gäller och vi kan pusha varandra. Jag fick dock vänta på Ullis som hade glömt att ladda sin iPad. Bara surt att inte veta HUR länge till man skall vänta. Men men... Efter tio minuter, kanske, så var vi igång och jag kände igen att det småkrampade i vänstra baklåret. Det kan också bero på just det paret cykelbyxor. Eller rättare sagt triatlonbyxor. De stasar en del. Men jag försökte fokusera så gott det gick och stampa ur benen ibland. Lite tuffare idag och nu var det återigen upp till 480 watt, dock bara i tio-sekundersintervaller. Första intervallen floppade jag lite på och tryckte inte på ordentligt. Sen insåg jag att jag inte behöver maxa direkt då det bara innebär att jag får trampa med sjukt hög kadens utan jag kan låta maskinen sköta effektökningen. Det innebär säker att 2-2,5 sekunder försvinner dock så på slutet så körde jag i några sekunder till. Passet gick helt okey och vi är ju fortfarande i uppstartsfasen. Värre pass väntar! Sen fort in i duschen för att förhoppningsvis se Victor Lindeslöfs United chocka Barcelona. Men det blev en flopp och det hade räckt att backlinjen, exklusive Victor, sög. Nu klantade sig dessutom De Gea, i målet. Men det var var klasskillnad men som de spelade så var det kört från början. Fast de försökte några gånger och med lite flyt kunde det sett annorlunda ut. Så är det i fotboll. 

Måndag och jag försökte vara effektiv, efter en lugn start i sängen med SN och lite dator, där jag bloggade. Sen fastnade jag i ett svårt kryss som jag fick kämpa för i några timmar. Men sen blev det alltså fart och jag bytte däck. Två av muttrarna satt som f-n men Tim som skulle till gymmet fick värma upp med dem först. Jag stressade inte just då men snart var alla däcken bytta. Jag passade på att ta in böckerna, jag köpte av en bekant, då de ändå låg i bilen och skräpade. Så nu fick de skräpa i hallen några timmar. Sen jobbade jag lite med Enklaresport och sen var jag bara tvungen att ringa om en begravning. Jag vet inte varför men jag har dragit mig för det. Det kändes jobbigt men det gick bra. Jag började dock med att klanta mig och lämnade mitt nummer, då det var upptaget, inte skall hon, morfars fru, behöva ringa upp mig. Men sen gick det bättre och jag fick förklara mig och jag beklagade förstås sorgen. Själv hade jag inte så bra kontakt med morfar men det känns förstås ändå ledsamt. Han var den siste som gick bort av mina mor- och farföräldrar. Efter det passade jag på att säga upp Postkodslotteriet. Han ville verkligen veta varför jag sade upp det och jag sade bara helt enkelt att jag inte är så mycket för lotterier och att enda anledningen till att jag gick med var för att man fick ett stort presentkort på Media Markt. Så det tog väl fem minuter att säga upp det men det fick det göra. Sen kom Ullis hem och vi käkade lite gott. Tim hade varit duktig och fixat mat, både till lunch och sen till middag. Och Ullis funderade på att köra Core, på Safiren och jag körde gärna något annat än cykel idag så jag packade väskan och förberedde mig på Cross Trainern. Jag hittade tyvärr inte mina Samsung-lurar men det fick duga med musiken som är. Väl på plats så hoppar jag upp och sätter motståndet på 11, det är relativt lugnt, och bara körde på. Jag ser att pulsen inte är så mycket högre än 62-65%, i början, men det gör inget. Jag behöver en lugnare dag och jag bara matar på alltså. Och som vanligt så tar jag en klunk utspädd sportdryck var femte minut. Det händer inte så mycket utanför fönstret och vad som händer bakom ser jag inte. Det var nästan roligare förut då man kunde se ut över gymmet. Men när jag närmar mig timmen så kommer en äldre bekant kvinna upp bredvid mig och hon är alltid så trevlig så det var kul att snattra lite. Hon kör sina tre kilometer på Cross Trainern och tiden går rätt fort. Ullis kommer upp och hälsar och går sedan in i träningsrummet och kör lite rehab. Det blir till slut lite över en timme för mig och 18 km. Så ni förstår att maskinen är lite snäll. Snittpuls på 132 slag/minuten, det är nog ganska precis 70% av max. Asch, jag får ta fram miniräknaren. Ja, typ 69% då. Bra Zon2-pass och jag är nöjd. Imorgon kör vi på med Zwift igen. Jag funderar på dubbelpass. Bara jag hinner fixa lite hemma först och plugga. 

Väl hemma så ser jag att Hammarby spelar och jag hinner knappt sätta mig förrän Bajens målvakt gör en dundertavla och från ingen vinkel alls, typ, så tappar han in den i mål. Den kommer svida länge och den tavlan innebar förlust och två tappade poäng. Trist!