Piiip, piiip! Klockan ringer och det är bara att slå upp ögonen. Idag är det Sillen Runt och det är något som Ullis och jag startade för rätt många år sedan. Det började med att vi bara gav oss ut på ett långpass men hade ingen egentlig plan. Och när vi närmade oss Sillen så fick vi för oss att kanske prova på att springa Runt. Vi tog in mot Ullaberg och sen chansade vi lite och vi hade tur och kom sen ut på riksväg 224. Där fortsatte vi mot Gnesta och fortsatt mot Stopp - Hemköp, där vi köpte oss lite att äta. Där och då började det väl och vi kom såklart runt och sen sprang vi återigen 2015, det är jag säker på. Sen blev det ett event av det och vi körde det även 2016 och 2017 men gjorde ett uppehåll förra året. Men nu var det alltså dags igen och vi fick stressa lite men snart var vi på plats. Den här gången skulle vi starta från Safiren och där var det förstås lättare att parkera. När vi kommer dit så är det nog tio personer där och vi väntade in några till. Snart startar gänget och jag har planerat att snabbt hinna hem och träna och sen åka bort med lite fika på vägen. Men då måste jag hinna in på affären också. Jag inser att det kommer att bli stressigt och när jag väl sitter på cykeln så är det bara att inse att jag inte kommer att hinna köra det planerade passet utan det får jag ta senare och nu blir det istället enbart lite distans. Jag kör lite drygt 20 kilometer och det tar fyrtio minuter. Rätt lugnt och jag snittade på 141 slag/minuten. Sen funderade jag på att skippa duschen då jag låg efter i schemat men det kunde jag inte med så jag rusade in i duschen och sen var det jobbigt. En mamma, till en som sprang, skulle också möta upp och jag hade lurat in henne att hon kunde åka runt 10.25 Och nu var klockan närmare 10.40 och jag fick vara lite fräck och avstyra ett samtal med några bekanta på affären. Sen fort iväg och det gick nog lite fort där på vägarna. Sen åker jag förbi gänget och de är redan nästan framme i Gnesta. Jag dukar upp en massa gott och snart är de där. De uppskattar det verkligen och det är kul. Men när det gått ett tag får jag skynda på dem lite. Rainy kände sig sliten och åkte med mig sen. Och några andra var också lite slitna så de ville gärna att jag skulle finnas i närheten. Så vi åker sen ikapp dem och kollar av läget. Sen bestämmer vi oss för att möta upp dem vid Vårdinge skola. Där blev det ett till kort stopp och sen åkte vi efter och peppade innan jag och Rainy och åkte hem och tog en kaffe. För då var det ganska kort kvar och alla verkade starka. Riktigt grymt gjort av alla och Ullis var riktigt nöjd! Mot kvällen så ville jag testa att springa och Ullis hängde med bort mot Safiren Sports Club, i Trosa. Och så var det alltså dags. Första löpningen sen operationen. Jag sprang Nyårsjoggen innan och innan dess var det i september jag sprang. Så det här skulle bli spännande. Och med nya mjuka Hoka one one - Clifton, så var det med spänd förväntan. Ullis fick filma premiärstegen och det gick bättre än väntat. Jag hade bestämt mig för att sluta springa om smärtan gick över 5-6, på en tiogradig skala. Men det var lugnt. Jag började i åtta kilometer i timmen och det som kändes var istället i ryggen. Man glömmer bort att det är mycket som samspelar, då man springer. Jag ökade hela tiden och på slutet var jag t.o.m över 10 km/h. Jag stannade vid prick tre kilometer och det var klart över förväntan. Sen hämtade jag Ullis och hon fick filma i några sekunder i den fart jag slutade med. Bra och härliga stunder skall man föreviga! :-)