Valborgsmässoafton och det betyder även dopdag för Tim och framförallt bröllopsdag, för mig och Ullis. För 24 år sedan så gifte vi oss i rådstugan, i Trosa, och efteråt var det dop i kyrkan och prästen sade, till vår förtjusning, och gästers förvåning, att "det här är inte bara en dopdag utan även en bröllopsdag!". Men gästerna blev alltså snuvade på festen men vi åt gott i församlingshemmet, efteråt. Men 28 år tillsammans och gifta i 24! Man glömmer ofta bort hur lång tid det är men jag vill aldrig ha det på något annat sätt och min kärlek är oändlig, love u so much! :-) På jobbet, i duschen, så tänkte jag på att det kanske var dags för en ny låt och några rader kom fram. Men ingenting slår ju den gamla så det var liksom kört. Den som bara kom från ingenstans och blev så himla rätt. Eller från ingenstans är dumt att säga. Tim låg inne, på sjukhus, inför en operation, då han var 1,5 år, och Ullis sade: -Kan du inte göra en låt åt mig. Och inom fem sekunder kom det: 

- Ulrika Lovisa, du betyder allt för mig. Sen den dagen då vi möttes är du min egen tjej.

- Ulrika Lovisa, så vacker och så fin. Men det allra, allra bästa. Det är att du är min! 

Så klockrent och jag gjorde en hel låt utav det och den fastnar verkligen. Speciellt hos barn och det finns åtskilliga barn som har den refrängen på hjärnan! :-)

Så ingen ny låt men väl lite soffmys och massage. Det fungerar det också. Men framförallt lite träning! Vi hoppade upp på cyklarna och nu var det ett ganska enkelt pass, på schemat. Det blev en timme och fem minuter och 33,5 km in på träningskontot. 153 snittwatt. Sen kikade jag lite på Tottenham vs. Ajax och Tim hade rätt. Ajax skrällde och det blev 0-1, till Ajax. Så Ajax i förarsätet och kan Tottenham vända det här? 

Måndag och det var dags för begravning. Min morfar blev 94 år och jag brukade säga att han var den sista jag hade kvar i livet. Det stämmer såklart inte men det var iaf den siste av min mor- och farföräldrar och tyvärr även mamma och pappa, som gick bort alldeles för tidigt. Tyvärr så hade vi inte någon bra kontakt och de få gånger vi pratade så blev det alltid fel. Jag tänkte inte lägga så mycket energi på det men det känns ändå jobbigt. Han har ju ändå betytt någonting för mig, på ett eller annat sätt. Jag hade sagt till på jobbet att jag skulle på begravning och tog det lite lugnt på morgonen. Jag hade också tyvärr upptäckt att jag missat deadline på min bokkurs och misslyckats med att få tag på min professor. Det var mindre bra, sas. Däremot så hade det kommit lite beställningar så jag slängde ett öga på dem och tiden gick. Nu skulle snart Ullis komma hem och jag som hade tänkte att cykla lite. Jag inser att det är helt kört att hinna med att köra dagens tänkta pass men jag rullar väl en stund så får vi se. Jag hoppar upp på cykeln och loggar in på Zwift. Det blir 17,1 km, i Richmond. Vart ligger det förresten? Nu står det helt still. Kanada känner bekant men det är säkert helt fel. Jag googlar och lägger in det på slutet så får ni fundera själva. Jag hinner köra i 33 minter och snittar 187 watt och får ihop 132 höjdmeter. Så lite svettigt iaf. Men nu har Ullis kommit hem och jag börjar själv inse att det är bråttom och jag har inte ens hunnit kolla mina kläder. Jag inser tyvärr att jag gått upp lite så jag får lägga några svarta byxor åt sidan och trycka mig i några andra. Och kavajen, som jag först får rolla rätt ordentligt, från katthår, sitter rätt tight. Men så får det vara. När jag sitter ned så kan jag ändå knäppa upp knappen! :-) Snart är vi iaf på väg och jisses vad långt det var. Vi skulle ändå till Norrtälje och man glömmer ju hela tiden bort hur långt det är. Men vi har tur med trafiken och vi kommer fram i tid. Vi hejar på släkten och går sedan bort mot kapellet. Där träffar vi morfars fru, G, och, trots att det var länge sedan, så känner hon igen mig. Hon är iaf sig väldigt lik och jag kramar henne. Begravningen är väldigt fin och hedersam. Lite sorgligt när de andra går fram, som barn och barnbarn och jag och min bror endast går fram som barnbarn, och förstås Ullis. Det jobbigaste är ändå att se G och förstås mina morbröder sörja. Det kändes klart mest. Men det var fint och efteråt åt vi lite gott och mindes morfar. Eller som de andra alltid sade, farfar. Sen fick jag och Ullis tyvärr tacka för oss då vi skulle iväg på röstmottagarkurs, inför EU-valet. Och det var ju en bit att åka. Vi hinner inte hem för att byta kläder så de andra tyckte säkert att vi var väldigt uppklädda och tog det här på största allvar. Men det var intressant och det skall bli kul att vara delaktig i något viktigt. Jag och Ullis skall ta emot röster från Vagnhärad Norra. Så det lär bli en del bakanta ansikten man stöter på den 26 maj. 

När vi kom hem var vi riktigt trötta men jag tog mig i kragen och satte mig på cykeln. Det var ett långt pass som stod på schemat men jag bet alltså ihop. Jag skulle försöka. Det var rätt så tuffa åtta-minutare och sen riktigt tuffa minut-intervaller. Bara kötta på och passet tog en timme och 26 minuter. Sjukt nöjd och när man väl somnat sov man gott. Och hur var det med Richmond? Kunde ni det? Det var inte någon stad i Kanada utan huvudstaden i delstaten Virginia, i USA...  Så bakläxa för mig. 

Söndag och vad hände idag då? Vi tog det lite lugnt och grabbarna skulle iväg på fotboll. Det var Hammarby mot Djurgården. De undrade om jag kunde hämta och absolut! Det kunde jag förstås men jag behövde inte åka längre än till Södertälje. Men först tränade jag och Ullis och nu blev det lite friåkning, i Watopia. Jag orkade inte riktigt köra programmet och fick ta ikapp det senare. Det blev 25,1 km på ca. 46 minuter. Sen gick tiden och det var snart dags att hämta grabbarna. Jag slängde mig i bilen och kom väl några minuter försent. De stod och väntade och sen hemåt igen. Nu ville jag springa lite också så Ullis hade packat mina grejer så när vi skulle lämna Robban, som hängde med på matchen, i Trosa, så tänkte vi passa på att träna där. Efter att ha lämnat av Robban så åkte vi till gymmet, Safiren Sports Club. Vi var helt ensamma där och det var skönt för jag gav ifrån mig lite konstiga ljud, då jag sprang. Jag hörde det själv, trots att jag hade lurar i öronen. Eller så var det för att jag utgick ifrån att vi var själva som jag inte höll igen på ljuden. Jag tog alltså i rätt hårt och jag fick kämpa idag! 3,3 km var själva passet men jag fortsatte att springa tills jag sprungit 5 km. Tyvärr råkade jag trycka bort passet så jag fick bara 3,3 bokfört på Zwift. Men 5 km var det och jag är jättenöjd. Jag fick verkligen slita men det är svårt att tyda pulskurvan då den skenade lite i början. Den gör ofta det då jag är ouppvärmd. Så jag skippar att analysera den. Sen avslutade jag och Ullis kvällen med att kika på Mästarnas mästare. 

Lördag morgon och nu var det bara att få upp alla då vi skulle upp mot Täby då Felix skulle åka Lamborgini. Det var en gammal födelsdagspresent som vi äntligen fick till. Vi kom iväg lite sent men vi hade tur med trafiken och kom fram ungefär tio minuter innan vi skulle vara där. Och vad häftigt med bilarna! Felix skulle åka en bil som egentligen var gjord för bana och det var bara positivt, enligt honom. En Hurricane, tror jag den heter, med 640 hk. Sjukt cool och priset på den var 3 mille. Och jag skämtade innan, med personalen, att det visst är något som händer för de som hade åkt hade ett brett leende, när de vara klara och så även Felix. :-) Vi ville förstås höra lite grand och han berättade. Så det var helt klart en uppskattad present. Sen, på vägen hem, så stannade vi till i närheten av ett Ultralopp och kollade in det. Men vi släppte av grabbarna i ett shoppingcenter. Tim skulle få handla upp sin present. Så vi åkte tillbaka och hejade på löparna. Riktigt kul och visst såg folk att man hade en Ironman-tatuering. Så det var rätt ställe att ha en sån och en kille, som också hejade, skulle också köra Kalmar i höst. Efter ungefär en halvtimme så drog vi oss tillbaka till grabbarna och letade efter ett ställe att äta. Det var ett riktigt nice hamburgarställe. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det var det. Dock har jag tappat namnet på det nu men det var alltså i Täby norra. Sen hem och vi stannade till på några ställen till. Väl hemma så var alla riktigt trött men jag ville få till träningen och som tur var så var det ett ganska lätt pass, idag. Jag fortsatte sedan ett tag och fick ihop 45,3 km. 

Fredag och då Ullis skulle snabbt iväg till sjukgymnasten så såg jag till att avsluta den sista lektionen smidigt. Det var löpning på schemat och man fick springa lika många varv, på friidrottsbanan, som den årskurs man gick i. Så har jag kört ett par år och den andra halvan halvan körde 60 meter. På den sista lektionen fick jag dessutom bra hjälp av fyra trevliga elever från årskurs sex, som jag har. Men när jag skulle iväg så blev det alltid en massa snack men snart nog var jag på väg hem och väl hemma var Ullis redan startklar. Så iväg i nästa bil och det gick, trots mycket trafik, rätt smidigt. Och parkeringsappen fungerade perfekt och strax efter var vi inne hos sjukgymnasten. Det är en riktigt duktig tjej som tar sitt jobb på allvar och Ullis får jobba hårt. Efter en lång stund så lämnade vi praktiken och passade på att köpa en löpbandsmatta då jag glömde att ta hem en till löpbandet jag tog hem. Jag beställde ett Reebok JET 300 och det blir spännande att se och prova. Vi passade förresten på att käka gott på Heron City. Vi äter typ alltid på samma ställe och det är Bamboo center, någonting. Det är iaf thai-restaurangen längst in. 

Väl hemma så hade klockan gått och nu var man trött men jag skulle banne mig träna. Så taggad har jag blivit men visst tog det emot lite grand. Men jag hoppade upp på cykeln och det gick rätt fort. Vi blev några stycken som växeldrog och det blev hårdare än väntat. Jag snittade 191 watt och kom 36,1 km på en timme och tre minuter. Skönt och självförtroendet växte! 

Så var det torsdag och nu skulle Ullis springa backar, med klubben. Själv var jag laddad för att springa på löpbandet och då jag numera är helt beroende av Zwift så blev det förstås Zwiftlöpning och jag lånade Ullis fotpodd, igen. Men först så skulle vi traska bort till Safiren och där satt Putte, Flaken och Rainy och väntade och snart dök även Jacke upp. De delade upp sig lite då några var sugna på lite terrängspårslöpning och jag sade adjö och gick och gjorde mig iordning. Det tar ju lite tid då man inte är van vid allt. Jag kom iaf ganska snabbt igång och snart började och återigen så fick man gå i 400 meter och det är ju lite mjukstart. Sen var det lite lätt jogg innan man skulle springa på lite grand och man fick öka, om man ville, på slutet. Och det gjorde jag och foten svarade bra. Men jag tycker inte att hastigheten på Zwift överensstämmer med hastigheten på löpbandet. Nu kör jag visserligen noll procents lutning men ändå. Det skiljer närmare två kilometer i timmen och det är ju lite surt. Fast å andra sidan får jag igen det i låg fart. Hursomhelst så gick det bra och efter min slinga på 3,2 kilometer så körde jag vidare och det blev totalt lite över 6,5 km. Men säg lite över sex kilometers löpning då. En fördubbling mot tidigare och nu lär jag väl vara stel imorgon. Då det tog lite tid för mig att komma igång så var de andra klara samtidigt och de hade förstås sprungit lite längre. Så lite kul snack i bastun och sen hemåt. 

Eleven i första rummet. Ja, det är mantrat hos de nya cheferna men med det sagt så skall jag inte luta mig tillbaka och tro att allt är lugnt. Det har alltså kommit nya chefer till skolan och det första som slog en var att det är något nytt på gång. Säkert nytt och fräscht men man blir ju lite orolig, obehörig, som man är, att man skall ryka. Jag har ju varit relativt säker förut men nu känns det som det skall bli andra bullar. Hursomhelst så skulle vi få träffa och höra på de nya cheferna idag, efter skoldagen, och det såg nog många fram emot. Säkert med en viss klump i magen. Men de verkar väldigt vettiga och det är klart att man vill att behörighetsgraden skall höjas. Men med det sagt så är det ju inte alltid så att en behörig gör jobbet bättre. Och jag har nu snart jobbat i hela sex år som lärare och har mängder av erfarenheter från föreningslivet. Så vi får väl se vart det slutar men jag har iaf skickat iväg lite ansökningar och mitt arbete med att bli behörig, via VAL, fortsätter. Med huvudet fullt av funderingar tog jag mig hemåt och nu började ju deadline för essän, på min sista kurs, att närma sig. Men träningen ligger mig ju varmt om hjärtat och nu var det nog dags att cykla lite igen. Det fick bli så och jag fyllde upp en flaska med energi och en flaska med vatten och satte igång. Fullt ös med musik och så började jag. Jag kände mig lite sliten men träna skulle jag. Det gick faktiskt mycket bättre än väntat och jag hade inga som helst problem att ta mig igenom passet och efter passet fortsatte jag en bit och det blev till slut 43,4 km, och tiden stannade på lite under 1 timme och 24 minuter. Skönt men svettigt värre. Jag beställde förresten ett löpband, till butiken, och ett par viktskivor, till en kund. Men allvarligt! Skivorna är säkert jättebra och jag hade förresten ett väldigt bra pris. Två stycken 15 kilosskivor för 3500 kr. De är visst gjorda för att kunna släppas från hög höjd och så men ändå! :-) Kunden bodde rätt nära så jag lovade att köra hem med dem istället för att boka en dyr frakt. Han får väl bära in dem den sista biten! ;-)

Så var man igång med jobbet igen och jag känner mig alltid ringrostig när jag haft längre lov. Så även den här gången och med den tråkiga händelsen, med min bror och hans hus, i färskt minne, så var jag lite ur balans. Det gjorde att jag var lite virrig när jag skrev veckobrevet och några undrade lite om brevet. Jag hade helt glömt bort att jag lovat att ta hand om "orienteringsdagarna" under de vanliga lektionerna. Så nu får jag styra om lite. Men det är alltid kul att komma till skolan och många elever sprang fram och kramade om mig. Så härlig start och då kan det ju bara gå bra! :-) Och det gjorde det. Det var bra drag och jag lyckades styra om till en rolig och bra lektion. Så himla kul när man hittar på något eget som fungerar bra. Jag fick träffa min nye chef och det visade sig att han var riktigt idrottsintresserad så jag pratade nog en kvart med honom. Det känns dock bara lite osäkert hur det blir för mig framöver. Jag har ju ingen behörighet och fastän jag har mängder med rutin och erfarenhet så kan det ju hända att nya ledningen trycker extra hårt på just behörighet. Så det känns som det är läge att börja skicka ut nya ansökningar. Väl hemma var jag rätt trött och efter maten sträckte jag nog ut mig på sängen, om jag inte minns helt fel. Sen ville jag få till lite cykling fast idag kände jag inte för att köra mitt program utan det blev bara en timmes körning på Watopia. Bara lugnt och lätt. Jag snittade 134 slag/minuten, precis som igår alltså. Och på det kom jag 33,4 km. Rätt bra fart alltså men vi var 3-4 stycken som samkörde väldigt länge och det var kul att bytas av. Jag tog en hel del körningar på slutet och pulsen steg lite då. Men från att känt mig seg så växte jag. Riktigt kul!