Alla inlägg under mars 2019

Av Niclas Bernhardsson - 31 mars 2019 20:30

Söndag och Ullis och jag bestämde att vi nog skulle hinna in en sväng till Nyköping för att kolla in när Ullis systerdotter skulle ha gymnastik. Det kunde vara roligt! Men lite småsegt att komma upp men snart var vi på väg in till Nyköping och Bryngelstorp, där gymnastiken var. När vi kom in i Nyköping så får Ullis ett sms att Millan precis skulle åka och då kunde vi lika gärna vänta in dem, då vi var någon minut före dem. Så snart ser vi dem i backspegeln och hänger på. Det är ett gäng småungar och de har jätteroligt och jag får själv lite idéer som jag kan använda för de minsta på skolan. Efter det bestämmer vi oss för att åka ned till stan för en fika och då hänger även Ullis andra lillesyrra på, Carro. Vi fikar på Var dags rum och fikat var väl sådär, typ fikabröd från dagen innan, men sällskapet desto trevligare. Sen åker vi och storhandlar på City Gross och när jag ändå är där borta, vid Påljungs hage, så hoppade jag in på Stadium Outlet och köpte en ny vårjacka. Snygg och bra pris. Så det gick några timmar i Nyköping och så även hemma. Men jag hade en Zwift-värld kvar för att klara av månadens utmaning och eftersom jag varit sjuk en del så låg jag efter och nu var det alltså sista dagen och jag fick leta efter en group ride, som körde just i den världen. Det fanns en, på den tiden som var kvar men de skulle ligga och köra mellan 2,2-2,5 watt/kg, i 90 minuter! :-0 Jisses! Själva utmaningen i sig var ganska lätt då det räckte att man skulle kört minst 25 km i fem världar. Det var egentligen en baggis men nu hade tiden börjat rinna ifrån mig. Men jag var på plats när det startade och med gårdagens Spin of Hope, i benen, så hade jag inga planer alls på att köra så länge som en och en halv timme. Det startade ganska lugnt men snart låg man och tryckte i snitt på 2,3 watt men det var platt och lättkört. Så inga problem att hänga på och när jag passerat 25 km så får jag upp att jag klarat av målet! Det känns bra och när jag kört någon kilometer till så känner jag att det får räcka. Bra vecka ändå och jag är nöjd!

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - 30 mars 2019 19:00

Lördag och dags för det årliga Spin of Hope och vår löparklubb, Enklaresport Running Club, ställde som vanligt upp med en cykel. Och jag, alltså Enklaresport, skänkte en massa priser. Det var underkläder, både trosor och sport-topp samt gymhandskar och energi. Igår fick det bli lite vila och Ullis och jag var dessutom uppe i Stockholm och det tog tid. Men med tanke på dagens spinning kanske det var smart med lite vila. Ullis och jag kom upp i bra tid och hann äta lite frukost innan vi begav oss bort mot Safiren. Där mötte Ullis upp sin jobbarkompis och vi bara in allting. Sen var det bara att förbereda sig och jag hade mina fyra inplanerade pass lite utspridda och tänkte dra hem emellan för att plugga lite. Det var tanken iaf. Så var man då igång och Puff inledde men jag var trött och mitt typiska "hjärtproblem" med att jag får hög puls per omgående uppenbarade sig igen. Första tio minuterna så var pulsen hög, trots låg ansträning men efter det så började den bete sig normalt och jag ser på pulsen att det var ett bra pass men jag verkade ha tagit det lugnt. Typ 142 slag/minuten i snitt. Och maxpuls, bortsett från den konstiga starten, blev 163. Det får jag skylla morgontröttheten på. Sen in i duschen och hem. Där försökte jag plugga lite men hade svårt att få sidan att fungera så jag mailade handledaren och frågade om de hade några problem. Men det hade de inte, enligt honom. Hm, jag fick dock lite tips och till slut fick jag igång allt. Men timmarna hade gått och snart var det dags igen. Jag är på plats och får skynda mig lite och nu är det Cyklist-Danne. Han har ett gäng SM-medaljer, i bagaget, och jag ställde in mig på ett tufft pass. Och det blev det verkligen. Nu blev det hårdkörning låtarna igenom och man fick ta igen sig lite mellan låtarna och pulskurvan blev nu mycket mer stabil. Som långa raka streck, typ. Det var så man kollade på klockan många gånger. Skall det aldrig ta slut, typ! :-) Fast på ett bra sätt. Snittpuls på 154 och max på 172 slag/minuten. Och nu skulle det vara lugnt fram till klockan 17 men jag får ett sms, av Flaken, som undrar om jag kan täcka upp för honom då han är sen. Och absolut! Det kan jag förstås men jag har också fått ett sms från Ullis som säger att hennes syrror är där och hälsar på. Men jag hoppar upp på cykeln och drar igång. Jag börjar lugnt och sen ökar jag bara. Jag hinner köra i tio minuter och sen tar Flaken över. På den korta tiden så hann pulsen upp till 168 och det bäddade för ett tufft pass så Flaken fick nog bita i. Det var Safiren-Elin som höll i passet och hon gjorde det för en kille som förolyckades för en massa år sedan. Jag kommer så väl ihåg det. Jag var uppe på Vasaloppsveckan då jag möttes av den tragiska nyheten. Vi kände varandra väl och våra familjer hade umåtts en del då vi var väldigt unga. Sen upp till cafeterian och där satt Ullis med hennes syrror och deras barn. Kul och jag fick gosa lite med lilla Melissa. Och förstås busa lite med Cornelia. Efter fikan så sade vi adjö till dem och jag hoppade in i duschen igen och drog hem för lite mer plugg. Men då var det United på teve så det blev både plugg och teve. Sen blev det hyfsat bråttom och nu var det de två avslutande passen. Först var det Carina som körde lite lugnare och med lite feelgood-musik och lite blandad musik. Då var det för Team Alice, jag körde. Det blev snitt på 144 och max på 163. Och sen var det bara att byta cykel igen och nu var det avslutning och Safiren-Elin igen. Nu var det Schlager-tema och det älskar ju jag. Man skulle visst räcka upp sin hand om man visste vilken låt, artist och land det var. Men jag missade visst det, eller förträngde det, så jag ropade ut svaret ibland. När jag kunde det förstås. Det var några andra som var grymt duktigt men jag hade några rätt iaf. Trots den roliga tävlingen så blev det nu högst pulssnitt och högst maxpuls. 156 respektive 176 slag/minuten. Kul och viktigt dag och alla kände sig nöjda. 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - 28 mars 2019 20:00

Torsdag och idag provade jag att cykla igen. Och nu kändes det klart mycket bättre och jag kände mig stark passet igenom. Det var ett SZR-pass och jag körde igenom passet och fick dessutom för mig att hjälpa några stackare som hamnat efter. Men det är ju rätt svårt att veta vilka som verkligen behöver hjälp och vilka som är där för att hjälpa. Så jag sackar efter och när jag skall hjälpa en så ser jag att det finns ytterligare en åkare bakom. Men när jag bromsar så ser jag att han skriver att han har problem med sin uppkoppling och inte behöver hjälp. Jag trycker på och är snart ikapp killen framför mig. Han verkar iaf verkligen behöva hjälp men han har svårt att anpassa sig till hjälpen och jag får jobba även lite för att hitta rätt kraft. Snart nog har vi ökat lite grand och jag känner efter hur mycket han orkar. Och efter ett antal minuter så kommer vi ikapp sweepern som försöker hjälpa en person. Jag hjälper även sweepern lite grand men bestämmer mig för att jobba ikapp gruppen framför mig och nu kommer det ned andra som vill hjälpa och efter ca. en kvarts kämpande så tar även jag emot hjälp i någon minut. Pust! Jag jobbar sedan ikapp huvudklungan och nu får det vara nog med hjälpandet. Det tog på krafterna. Det blir två varv och sista biten var visst en spurt men den blev sådär. Jag var ändå nöjd. Jag fortsätter en bit efter passet och vid dryga timmen så är jag nog och jag kom ca. 33,5 km och det var helt okey. Snittwatt på 162 och plockade höjdmeter sådär lagom måttliga 134 meter. Skönt att ha lite piggare ben iaf. 

Av Niclas Bernhardsson - 27 mars 2019 20:00

Bra men jobbiga dagar på skolan. Jobbiga på sådant sätt att jag blir trött i slutet av dagen och det beror på foten och på penicillinet jag fick mot halsflussen. För själva lektonerna har egentligen inte varit jobbiga alls. Tvärtom brukar de nästan alltid ge energi. Men operatonen tog helt klart mer på energin än jag hade trott att den skulle göra. Men men... Jag hankar mig fram och idag var det onsdag och sista lektionen var med en sexa där några ville visa upp sin dans och jag blev således lite sen för mötet. Och där hade jag inget annat val än att höja en elev till A, i dans. Härligt! Kul men jag kom alltså lite sent men det verkade inte som de kommit så långt. Men luften hade nästan helt gått ur mig och jag hoppade upp på motorcykeln och drog hemåt. Rejält trött men dock väldigt taggad för träning. Och Ullis, som redan hade sprungit, ville hänga på. Det blev alltså Zwift som vanligt. Men jag var trött från start och det släppte liksom aldrig. Och rätt som det var så trampade jag luft och det var jobbigt, jobbigt... Vi kommer ifrån varandra men kör alltså på samma stället. Det är New York och nu har jag alltså bara en bana kvar för att klara av fem världar inom en månad. Alltså ingen större utmaning. Hursomhelst så känner jag att det är nog och jag får nöja mig med att iaf försökt. Det blir knappa fyrtio minuter och jag kom väl runt 2 mil. Kanhända att jag gick för hårt lite för länge men jag är inte säker. Troligtvis är jag lite sliten bara.

Av Niclas Bernhardsson - 26 mars 2019 20:00

Tisdag och jag tränade ju igår, för första gången på länge. Det kändes inte optimalt men jag fick inget större bakslag. Så efter jobbet, idag, så ville jag nog testa igen. Det fanns inget passande program och sedan var det ju fotboll på teven också. Det ville man inte missa. Ullis hade sprungit hem från sitt jobb och tvekade lite hur hon skulle göra. Men då hon också varit lite förkyld så nöjde hon sig med löpningen. Så efter maten så traskade jag ned och slog på Zwift. Jag ser att en kompis, som är elitmotionär, är ute och han snittar 33,5 km/h. Jag vet hur duktig han är och det passar inte att försöka slå följe. Man kan alltså välja att joina en person och då får man pedalhjälp i typ fem sekunder. Sen är det upp till en själv att följa. Och med mitt debacle då jag försökte följa en av världens bäste triathleter, oftast kallad den bäste, Jan Frodeno, så tvekade jag. Det här var visserligen en tjej men världens nästa snabbaste tjej på Ironman-distansen, Lucy Charles. Men hon verkade "bara" snitta 30,5 km/h men det kan ju också bero på kuperingen. Asch, jag joinar, tänker jag. Det är ju en motivationshöjare och ger inspiration. Så rätt som det är så ligger jag bakom henne och det tar någon minut innan jag hittar mitt tempo. Ibland får jag ta i, för att hänga på, och ibland så ligger jag några sekunder före. Det kan såklart vara att hon kör ett program. Hon verkar köra på TT-bike och får då jobba helt själv. Jag anpassar mig och ligger bakom i suget. Rätt kul och jag har något att jobba mot. Sen kommer jag lite före igen och rätt som det är så passerar jag min kompis, "Höj Honom", kanske konstigt nick men den det berör förstår! :-) Han tar det nu lugnt men det verkar Lucy också göra så det blir lite avvaktande ett tag. Jag har redan gett polaren ett Ride On men vinkar virutellt och snart får jag ett Ride On, från honom. Sen kommer då Lucy ikapp och det går hyfsat lugnt innan hon sen stannar och försvinner. Jag tog visst bara ett kort, från Zwift och det blev rätt dåligt men när jag gick in på Lucys sida så är det ett bättre kort på oss, coolt! Det snor jag sen. Men jag märker att jag ändå tagit i så när "alla" försvann så får jag jobba lite och jag hittar några personer som jag försöker hänga på, eller dra ifrån. Men orken börjar tryta och nu får det istället bli att bara typ köra 30 km. Jag försöker sprinta en gång och får rätt bra tid men på andra sprinten så ger jag upp. Det blir till slut 30,2 km och lite över 400 höjdmeter och tiden 58 minuter. Kanske lite mycket av ett Zon 3-pass men ibland får det bli så. På ena sprinten så kom jag upp i hela 98% av max iaf. Grymt! 

Sen, efter träningen, så blev det lite mys i soffan och sen väntade fotbollen. Den fick man ju inte missa. Men vilken jäkla sopig plan! Matchen borde ju inte fått spelas. Man såg ju hur bollen liksom for som det vore en åker. Så för Sverige, som försökte vara ett spelförande lag, blev det extra svårt. Och så jäkla irriterande att Norge får ett godkänt offside-mål. Ah, så irriterande. Den borde linjedomaren ha sett för den var så tydlig. Sen är det ju sjukt spännande och vad säger man om Berg? Är hans tid förbi? Han gör ju helt klart några riktigt bra saker men han förlorar ju också bollen lätt också. Och i farliga lägen. Men det är nog bara en tidsfråga innan han får ge vika för både det nya gardet. Ishak är ju sjukt imponerande. På små ytor så gör han saker så grymt bra och jag ser helt klart en ny Zlatan i honom. Jag tror faktiskt att han, med rätt guidning, kan gå ännu längre. Men tillbaka till matchen också. Den är faktiskt inte så mycket att kommentera mer än att det blev Hawaii-fotboll utav det. Mycket långbollar och det är ju något som man borde gjort tidigare, med tanke på planen. Vi lyckades iaf ta ikapp ett 2-0 underläge och sen till och med, på övertid, gå förbi men tror ni inte norbaggarna lyckades klämma dit en i slutsekunderna? :-0

Och så usla mål de fick. Först har vi ett felaktigt offside-mål, sen har vi Albin Ekdal som lyckas med bedriften att först tappa bollen, på mittplan. Sen jobbar han hem och tar ytterligare ett felbeslut då han skall jaga ikapp bollen istället för att säkra inåt. Och deras sista mål? Rena rama cirkusen och med största säkerhet skulle det sett annorlunda ut men ordinarie Lindelöf på plats? Och kanske sjunger Granen på sista versen? Det går fort i toppfotboll. 

Av Niclas Bernhardsson - 26 mars 2019 16:18

Ja, jag alltså! Min blogg är helt klart en träningsblogg för när jag inte tränar så händer det inte så mycket med träningen och i det här fallet så beror det på sjukdom. Jag började ju bli lite förkyld, för ca. 2,5 veckor sedan, och det tog inte alltför många dagar förrän jag började få svårt att svälja. Och sen, på onsdagen den 13:e, så var jag så sänkt så jag checkade ut från skolan. Dock så trodde jag att karensdagen var borta så jag brydde mig inte om att sjukskriva mig samma dag. Lite klantigt, men iaf. Jag blev tokförkyld och snart kunde jag inte svälja alls och på nätterna så vaknade jag upp emot tio gånger pga smärtan. Så efter ytterligare några dagar blev det en tur till läkaren och jag fick konstaterat att jag hade fått halsfluss. Så nu går jag på en penicillinkur och har nog några dagar kvar. Men igår var jag tillbaka på skolan och man fick samma härliga mottagande som vanligt. Några reagerade på att jag var utan kryckorna och sen kom en herre och presenterade sig. Det var den nya chefen, som börjar om ett par veckor. Men jag hade också en elev som stod och väntade på mig. Det var en prao-elev och han var duktig och hjälpte mig med några elever som hade svårt att komma igång. Bra start på veckan. Väl hemma så kände jag att det var dags att träna. Ullis hade bokat in några pass på Safiren men jag ville nog komma igång på cykeln först. Så efter maten traskade hon iväg och jag förberedde mig för lite cykling. Men min iPad var tömd på batteri så först fick jag ladda den någar minuter. Jag ser att en group-ride strax skall börja och den verkar hyfsat lugn. Jag undrar hur mycket jag har tappat men tänkte att det kan vara en bra start. Det skulle visst ligga mellan 1,6-1,9 watt/kg. Men först bytte jag tillbaka pedalen till spd-sl, igen. Nu fick det var nog att cykla med foppatoffla utan nu stoppade jag i foten i cykelskon igen. Men det kändes lite äckligt men det verkade fungera och snart var jag igång. Det var mindre än 5 minter kvar men jag valde ändå att starta som vanligt och sen tänkte jag joina när det var ungefär en halvminut kvar. Så fick det bli. Skönt att vara igång och jag startar cykel-appen, på mobilen. Där kan man interagera med folk, om man vill. Nu är det nog inte så många som gör det men man kan ändå se vilka det är som man cyklar med. Typ se hur mycket de tränar och annat. Nu så var det då dags och jag byter till group-riden. Trycker till lite i början, då jag förstås kommer långt bak, då jag startade sent. Men snart är jag med i klungan och jag får hålla mig i skinnet lite grand och är hela tiden lite före men ändå typ inom sekunden före. Till slut så hittar jag rätt känsla och det känns bra. Ingen trycker på i sprintarna och allt verkar gemytligt. Bästa SZR-riden som jag varit med på iaf. Nu närmar vi oss slutet och det var visst fullt ös, sista kilometern och jag tänkte först skita i det men sen kommer jag på att det verkar vara roligt. Ja, så får det blir. Snart är det bara 1 km kvar och där går "startskottet"! Jag trycker på järnet men känner rätt snart att det lär jag inte kunna hålla. Så efter ett tiotal sekunder så börjar de komma förbi mig. Jag själv har många framför mig men det är sådana som startade för tidigt. Jag åker om ganska många men blir också omkörd av några stycken. Det känns riktigt bra men jag är uppe i maxpuls på slutet och det är ändå rätt skönt att jag kan ligga där utan att vara helt borta. Det tar jag med mig. Jag avslutade att bara ta igen mig men det känns helt klart som om jag tog ut mig. En timme idag men det kändes inte helt perfekt i halsen. Hmm...

Jag har förresten pluggat lite bokhistoria, då jag varit sjuk. Det var en jobbig hemtenta och den fick jag verkligen kämpa med. Dels kände jag mig dålig och dels så hade jag missuppfattat en frågeställning och det höll på att ställa till det ordentligt. Det försvann säkert upp emot 7-8 timmar i onödan iaf. Roligare kan man ha det. Men jag skickade in uppgiften utan att ens läst igenom det. Jag fick sådan jobbig migrän så det fick bära eller brista. Bara håll tummarna för att det går vägen!

Av Niclas Bernhardsson - 11 mars 2019 09:22

Jag började känna mig lite hängig i fredags men tyckte ändå jag kunde träna. Men det var nog sista träningen på ett tag. Jag blev sjuk och det har nog legat i luften ett tag. Först och främst så var jag tillbaka på skolan, efter fem veckor och sedan har Ullis haft något på gång. Det bröt dock inte ut riktigt. Men på lördagen dukade vi upp till Melodifestivalen och jag tycker att det var ett rätt starkt startfält och mina favoriter var Bishara, Ferm & Liamo samt Lundvik. Men Bishara lyfte inte riktigt men det gjorde däremot Lundvik! Jisses! Stark låt och ett starkt framträdande. Kul att se! 

Sen så blev det mest plugg och sport på teve, i söndags. Man kan väl säga att jag hade fullt upp och med en mansförkylning så blev det bara det. Så två dagar utan träning, hoppas det inte dröjer för länge innan jag är igång igen. 

Av Niclas Bernhardsson - 9 mars 2019 09:53

Fredag och det kändes som ledningen tagit hänsyn till min opererade fot och inte satt in mig där det kanske normalt sett behövts mest. Och jag hörde att det snackats om att det nog behövdes rättning till nationella prov och det lät som en lockande uppgift då jag kunde stå över ettornas skridskor. Men det kom ingen mer förfrågan om de nationella proven och jag kunde således hjälpa till med ettornas skridskodag, istället. Jag har ju inte ettorna men det är upplagts så att, när det är skridskovecka, så hjälper jag till även med ettorna och tvåarna. De har jag normalt sett inte. Så jag sade till att jag skulle hjälpa till och det uppskattades förstås. Jag brukar ju vara på isen själv men nu går det ju inte. Men jag hjälpte till där jag kunde och vad gulliga de små eleverna var! Visserligen gillar jag att ha gymnastik med lite större barn men man kan ju inte komma ifrån att de mindre barnen också har sina fördelar! De är ju sjukt gulliga och det här blir en bra kompromiss och man blir glad i hela själen! Sen, efter skridskon, så packade vi in all packning i bilen och nu fick jag hjälp av min idrottslärarkollega, att plocka ur bilen. Det hade jag inte klarat själv. Sen lunch och jag avslutade dagen med att försöka få till automatisk rättning av mitt Idrott och Hälsa-prov. Det fungerade hyfsat men jag måste ändå gå in och rätta manuellt på vissa frågor. Sen blev det lite snack med några kollegor innan jag begav mig hemåt. 

Väl hemma så började vi att prata om mat och jag sade att jag kunde göra hemmagjord pizza och alla tyckte det var en bra idé. Men Ullis skulle iväg till Safiren och då tänkte jag passa på att träna och grabbarna kunde handla ingredienserna till pizzorna. Jag traskade ned till träningsrummet och snart satt jag på cykeln och jag kunde välja mellan Watopia och Innsbruck. Och eftersom det fanns en utmaning om att cykla minst 25 kilometer i fem olika världar, till den sista mars, så var valet lätt. Jag hade ju redan klarat av Watopia, två gånger om dessutom. Så nu var det Innsbruck som gällde och jag satte igång. Med tunga ben så var tanken att köra lugnt men jag vaknade upp mer och mer och sedan började jag att trycka på, i sprintarna. Jag lyckades sänka tiden vid varje varv men jag fick inga riktigt bra ryggar en endaste gång. Så tre rekord och sista varvet så reagerade jag försent och kände att jag heller inte orkade trycka på. Det blev till slut drygt 40 km (40,5) på 1 timme och 14 minuter. 339 höjdmeter och 178 snittwatt. Kanske en aning högt för att vara återhämtningspass. Jag kände mig lite småkrasslig också så det kanske var tokigt. Sen var alltså dags att fixa maten och det smakade som vanligt kanon. Nu fuskar jag iofs med degen men det är ju egentligen larvigt att man går och köper färdig pizza. Sen lite mys framför teven. 

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28
29
30 31
<<< Mars 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se