Torsdag och jag kände mig lite seg, på morgonen. Men jag såg att det var något event som hette: W/KG 2for1 Down Under (Ride) (D) Jag visste inte riktigt vad det var men det lät som det skulle hålla sig runt 1,8-2 watt/kg och hålla på runt en timme. Det lät ju såklart görbart men dock lite hårdare än normal enkel distans. Just nu, så här i rehabtider, så försöker jag hålla ned på intensiteten och samtidigt tycker jag att man skall separera farterna lite. Runt 70-80% av min träning försöker jag hålla runt 70% av maxpuls. Då orkar jag både hålla relativt hög mängd och har kraft till hårdare pass. Det här passet skulle snarare ligga runt 80%, eller strax över. Alltså klart görbart men ändå ansträngande. Och jag startar och är beredd att ta i. Jag trycker på i början då jag vet att det brukar gå hårt från start. Men ledaren började lugnt och skönt och jag fick istället vänta in. Men så sakteliga så ökar motståndet och det blir jobbigare och jobbigare. Fast jag tycker ledaren är lite ojämn. Rätt som det var så är det väldigt lugnt och en annan gång så får man jobba på som sjutton. Och väldigt skumt när man blir omkörd av ledaren då han ligger runt 1,3 watt/kg och jag trycker på runt 2,5-2,8 watt/kg. Jag blev inte riktigt klok på det där men jag ser ljuset i tunneln. Till slut så är passet över och jag är rätt slut. 33,9 km kom vi och höll alltså på i en timme. Det lustiga är att det inte blev högre snittwatt än 175. Hm, jag tyckte det kändes jobbigare men snittwatten borde inte ljuga. Det var väl en sådan dag. Sen var det då dags för tjejernas stafett och det kunde ju bli klart spännande. I mina ögon var det väldigt jämnt mellan Sveriga och Norge. Kalla såg jag nog som svagaste länken men hon brukar ju kunna höja sig till mästerskap och i synnerhet till stafetten. Och skulle Ebba komma igång? Men vilka insatser tjejerna gjorde och mot hårt motstånd så gav de verkligen allt och Kalla gjorde ju ingen besviken men jag måste lyfta alla tjejerna lika mycket. Så härligt att se Stina mosa ned Johaug på slutet. Så sjukt spännande i sista backen. Sen kom skåningarna, som skulle vara med i mitt stafettlag, på StafettVasan. Ett kul gäng och jag fick fixa till några av deras skidor. Ja, jag hade också fixat till två par skidor, då vi hade några andra som också skulle åka. Alla var taggade men jag trodde väl inte på någon supertid. Det verkade inte som det var några som hade tränat så mycket skidor. Jo, kanske två av dem. Så att räkna på några växlingstider var svårt så det gällde att vara flexibel. Loppet är alltså imorgon, fredag. Jag skulle skjutsa två av dem till start.