Riktigt bra dag, på skolan, och sen satt jag och jobbade lite innan jag smet någon kvart tidigare. Min kurs blev inställd så jag kunde fördela min tid lite som jag ville. Jag passade på att åka till sopsorteringen och väl hemma så fixade vi mat och sen försökte jag ladda inför Tour de Zwift, Stage 7. Men det strulade lite med att logga in så en träningskompis blev lite frustrerad men efter ett tag så verkade det funka igen. Men jag tänkte köra lite senare eftersom vi fick främmande också och jag passade på att ta en kaffe. Sen var det då dags och återigen så skulle jag få sällskap av Jonis. Jag får stressa ned till källaren och snart nog får jag kontakt med honom och med några minuters marginal är jag redo. Men jag blev riktigt dåsig efter maten och jag började nästan fundera på om jag var på gång att bli sjuk. Så illa var det. Sist lyckades jag hålla 244 watt/kg. Och det är jag sjukt nöjd med! Idag låg jag initialt hela tiden under 200 watt och jag kände mig riktigt låg. Men backen hade inte riktigt börjat ännu och när backen börjar så försöker jag tagga till men det tar helt klart emot. Det är fortfarande under förra gångens snittwatt och det är frustrerande att se hur långt kvar det är på backen och det är alltså på varv ett, av två. Fy satan! Jag är helt slut och har inte ens kommit halvvägs och både Jonis och jag är nästan nedstämda. Det är som psykisk terror. Men vi verkar inte vara de enda som är lite låga. I meddelandefältet så är det mungiporna nedåt och banan suger verkligen. Jag försöker då och då trycka på lite men det är inte ofta jag kan ligga runt 240 watt. Jonis, som jag hade sällskap i max några minuter, har hela tiden ökat avståndet mellan oss och han verkar stark men av kommenterarerna att döma så trodde han att han gått ut för hårt och jag ville inte pusha honom för hårt i början. Men till slut var han uppe på toppen och jag fick kämpa i säkert två minuter till. Men nu gick det nedför och jag fick en bra, och snabb, grupp nedför. Jäklar vad det gick och rätt som det är så får jag en Achievement, då jag kom upp i över 100 km/h. Wow! Det var nästan så jag blev åksjuk! Men watten går ändå ned då jag måste återhämta mig. Det tar fortfarande emot och benen är inte med mig. Men snart börjar jag på varv två och initialt så borrar man ned huvudet men vi försöker peppa varandra, då och då. Jonas glider hela tiden ifrån, tidsmässigt, och beroende på kupering så ligger han runt 1-2 kilometer före mig. Och jag försöker hålla bra ryggar men några är så ojämna så det nästan bara stör. Och kommer man med för låg fart och skall förbi någon så är det nästan så att man fastnar bakom ryggen. Så irriterande och det tar på psyket. Till slut så hör jag att Jonis är upp och börjar rulla nedåt. Han låg tyvärr i ingenmansland och får ingen hjälp. Jag kämpar vidare och tycker att jag jobbar länge utan att nå toppen. Till slut så ser jag toppen och tuggar på. Framför mig, typ bara 3-4 sekunder, så är det några stycken och jag vill så gärna ha kontakt men jag orkar inte. Och bakom mig så kommer det en kille men när jag väntar in honom så vill han inte riktigt dra, i början. Men snart nog börjar vi att växeldra men vi får ta hela backen själva och det blir inte alls samma drag som förra varvet. Men nu är det värsta över och jag försöker bara överleva till målet. Men samma sak mot målet. Det blir ingen bra hjälp och när det är typ 2 km kvar så bestämmer jag mig för att köra på och inte vänta in den där bakom. Det blev hela 48 kilometer och 991 höjdmeter men lite klena 217 snittwatt. Dock heeelt slut! Så jag fick sitta på cykeln och bara ta igen mig...