Torsdag morgon och jag var visst lite trött för klockan hade tickat på rätt bra. Och det blev kaffe på kaffe och när jag ligger i sängen och dricker en kaffe så ringer svärmor. Helve.., tänker jag! Jag skulle ju skjutsa henne och jag hade gjort en minneslapp och lagt på köksbordet. Men där gör den ingen nytta om man ligger och drar sig. Jag var uppe rätt sent och fixade med både badrum och avlopp och tiden gick. Så det kanske inte var så konstigt att jag var trött. Efter att jag skjutsat henne så åkte jag till Woodys, för att kolla på lite saker till nya badrumsskåpet. Sen blev det lite montering och jag hann se på lite längdskidåkning också. Iaf på herrarnas lopp. När Ullis kom hem så fixade vi lite mat, eller rättare sagt, Tim fixade maten medan vi andra var upptagna med annat, jag fortsatte monteringen av ovan nämnda skåp. Mot kvällen började Ullis och jag prata om träning och jag hade känt av halsen igen, fast tidigare under dagen. Nu kändes det riktigt bra och jag ser att det skulle starta en SZR-group ride, om ungefär 20 minuter. Shit, nu blev det stressigt, tänkte jag! Vi skyndade på och sen strulade Zwift för Ullis och hon kunde inte så några event alls, idag. Jag fick gå in på hennes companion-app och uppdatera. Sen fick vi ingång det och när vi äntligen satt på cyklarna var det ungefär en minut kvar. Oops! Nu behövde jag inte "byta" tröja för jag körde ju redan i SZR-tröja men Ullis fick ju iaf den för första gången. Och så var vi igång och Ullis kom lite bak, ibörjan, men snart var hon ikapp och hon började glida ifrån oss, dock med ett gäng andra, men det verkade inte vara så viktigt att hålla ihop idag. Jag höll mig hyfsat nära ledaren iaf och det var visst ett backpass idag. Det hade jag inte noterat men det var klättring i stort sett från start och när jag ser att det typ är mindre än 10 minuter kvar så börjar jag försöka jaga ikapp de andra men i första hand Ullis. Jag trycker på stenhårt då värsta backen kommer och nästan flyger förbi många i gänget och rätt som det var så får jag någon bergströja på mig. Jag blir nästan chockad och får en tår i ögat och för ett ögonblick så börjar jag jämställa mig med någon duktig. Men efter några sekunder så kommer jag till sans för jag vet ju att jag inte är så märkvärdig så det kanske inte är så svårt att få de där tröjorna. Men nu blev jag taggad och fortsatte trycka på hårt och nu är timmen snart över och Ullis tänker inte cykla nedför så jag gör allt för att komma ikapp. När jag är typ 13 sekunder ifrån så är timmen över och Ullis stannar och jag kommer förstås ikapp henne men då står hon still. Fortsatt hårt men nu börjar jag bli trött. När nedförskörningen börjar så förlorar jag tröjan igen och det var lite surt. Bra fart nu och rätt som det var så får jag tillbaka den. Nu går det undan men när jag nästan är nere så strular det lite med Zwift och jag ser i princip bara mig själv, på min sida, och på andra sidan så är det som om ett jättestort gäng kommer kontinuerligt. Jag blir lite orolig att systemet är på gång att krascha. Men det verkar funka men tröjan gör nu att jag känner någon typ av press och jag cyklar hela tiden om folk. Men mot slutet kommer det lite snabba åkare igen och när sprinten är på gång så känner jag mig lite sliten och efter några sekunder, då jag försökte trycka på, så bestämmer jag mig för att bara cykla igenom och håller ett hyfsat högt tempo mot mål. Lite väl mycket inom Zon 3 dock. Mot mål så ser jag att jag kommer att få prick 30,0 km. Så precis när jag glider igenom målportalen så trycker jag av pulsklockan och när jag kollar Companion så blir jag förvånad igen. Nu hade jag visst erövrat den gröna Sprint-tröjan men det skall Gudarna veta att jag inte förtjänat. Jag var garanterat inte snabbast och tiden var ju måttliga 33 sekunder så det var säkert en bugg. Så jag blir förstås ännu mer fundersam över den där bergströjan. Nåja, det var kul så länge det varade! ;-)

Det roligaste var iaf att köra tillsammans med Ullis. Innan hon försvann... som en bergsget! ;-) Aha, det kanske var hennes tröja. Okey, jag får lämna den till henne.