Söndag morgon och nu var det alltså dags för Alp-turen och nu skulle även Ullis hänga med. Men det var lite segt och både Ullis och jag hade börjat känna av halsen lite. Iaf lite grand. Och tiden gick men vi snabbade oss lite och var på plats strax innan kl. 10.00 Vi valde att joina eventet direkt. Och i ett huj var vi ute på banan och jag märkte ganska omgående att vi var utspridda lite här och var. En annan kille var ungefär på samma ställe som mig och Ullis men var fanns de andra. Jag hörde i lurarna att de snackade om någon träbro men jag hade egentligen ingen aning om var de andra var och frågan var om vi ens var på samma ställe. Vi började iaf köra lite lugnt och så fick vi se vart vi hamnade. Killen, som var där vi var, började tröttna, troligtvis pga tidsbrist, och började rulla på lite snabbare Efter ungefär tio minuterna så kom vi ikapp de övriga och kunde börja klättra. Jag hade sagt till Ullis att det överlag var rätt lugnt, typ 1,6-1,9 watt/kilo, men det var sällan under 2,0 watt per kilo och tiden gick. Och benen kändes sega från start och jag borde egentligen inte bli så trött men jag kände helt klart utav det. Och Ullis med. När det var några kilometer kvar så hade de övriga, återigen, fått en lucka och då sade jag att de kunde åka. Vi skulle ta det lite lugnare och snart var det över en minuts försprång mot oss. Men Ullis tryckte på, under slutet, och vi dundrade förbi målportalen. Väl uppe så gjorde vi en U-sväng och sen skulle vi bara glida mot de andra men farten var lite för hög och vi rullade över kantan. Så schysst när de väntat på oss. :-0 Men de hade tagit en extrasväng och de kanske inte stått där så länge. Ullis och jag tryckte på lite, då det gick nedför, och rätt som det var så hade Ullis låst upp "Daredevil". Det är då man åker över 50 miles/hour. Det blev nästan 2,5 timmar och Ullis och jag var rätt trötta och sedan kändes benen bara tyngre och tyngre. Men vad sjutton är det som händer? tänkte jag. Är det någon förkylning som ligger på lut. Efter passet så drog Ullis och jag åter upp mot stan. Vi har ju våran Nyårsjogg, som vi alltid arrangerar, och vi behövde köpa till lite mer. Och vi var sugna på att köpa ett nytt badrumsskåp och eventuellt även en ny dusch, med tillhörande blandare. På vägen upp så försökte vi ringa till lite olika affärer och det skåp, vi var ute efter, verkade precis blivt slut på alla ställen. Vid Botkyrka så hoppade vi in på Bauhaus men efter att tittat runt lite grand så åkte vi vidare. Ett skåp verkade dock lite intressant men vi valde ändå att åka vidare mot Ikea. Där var skåpet, som vi tidigare ringt om, slut men det fanns ju några provexemplar och en butiksanställd började kolla runt och det verkade som vi kunde få köpa ett av dem då det enligt uppgift var utgående. Men i sista stund så kom det andra uppgifter och vi valde till slut ett annat skåp. Och vi bestämde oss för ett coolt dusch, set. Så mycket shopping nu på slutet men det var dags att förnya lite. Och vad hände med benen? De hade blivit som stockar och frågan var om vi ens skulle kunna springa imorgon, på Nyårsjoggen. Det räckte ju att jag inte sprungit på säkert över 3-4 månader och orsaken är förstås min häl. Nåja, jag skulle iaf testa. Det verkar som det blir många som kommer. Och mycket nya. 

Central Park Loop! Ja, det var den som stod på schemat idag och Ullis och jag drog igång. Vi försökte köra ihop men ibland är det svårt att komma bra i rygg. Ullis kom iväg några minuter innan så då jag kom ikapp så gjorde det så att jag fick pb på rundan, med 19.34 Någon kanadensiska följde med oss, under en ganska lång tid, och följde sas med i smig! Ja, det var hennes namn! :-D Apropå följde med så blir det ibland så att man följer några under längre stunder och ibland så "tävlar" man och ibland, säkert nästan alltid, så är de helt omedvetna om det. Men ibland märker man att de försöker ta rygg eller ibland vägrar att bli ikappåkta. Riktigt sporrande. Idag var det en åkare, vid namn Vetterlein, som började följa mig och jag honom. Ibland är man jämna och det är kul att jämföra sig med andra. Rätt som det var så fick jag upp att jag klarat av veckans mål, på 180 km. Riktigt kul och sporrande. Och sen ville jag ha ett varv där jag nästan gav allt. Så fick det bli och jag försökte köra hårt och hitta bra klungor. Det blev till ett bra pb på rundan med tiden 18.02 Nice! Men kanske lite sega ben ändå. Jag fick ihop 39,5 km på tiden 1.21 så inget märkvärdig och snittwatt på 165. Men som sagt var. Lite hårt då och då och jag ser att jag körde lugnt första minuterna på rundan faktiskt. Så lite till finns att ta. 

Tidigare på dagen så var vi i Kungens kurva och köpte det sista till Julafton. Det var roligt och lite komiskt då Ullis kommer förbi då jag försöker köpa en present till henne. Typiskt men hon hade visst försökt att ringa mig och jag hade ljudlöst på. 

Fredag och dags för skolavslutning. På skolan höll jag på att tillägga men det var förstås lite onödigt... ;-) Förra året var det som att kasta sig utför ett stup då jag själv skulle sjunga och styra upp allting. Dock med lite hjälp av min dåvarande idrottskollega. Då gick det ju hyfsat och mycket fokus kom ju på mig. I år var Jen tillbaka, hon som är van att ha hand om stora tillställningar och dessutom alltid gör det så bra. Och i år så fick vi oväntat hjälp av min nya idrottskollega som då, jag kallade till ett snabbt möte, om skolavslutningen, visade sig sjunga i kör. Oj! Nu blev det istället jag som gott och väl kunde räknas som överflödig. Men jag gillar ju att hålla i saker och ting så jag fortsatte förstås att vara delaktig i allting. Musikläraren, som dessutom var ny, kunde gott och väl sjunga också, och blev nog lite förvånad att han inte behövde. Vi andra tyckte det var kul så vi tog hans mikrofon. Hursomhelst så kom jag, och Jen, rätt tidigt, och efter en kaffe började vi flytta på saker och även kollegan, Mattan, kom strax därefter. Vi hann rigga upp allting och provsjunga och Jen blev mäkta imponerad. Efter att klasserna kommit så skulle vi då dra igång men någonting kändes fel. Vi hinner precis börja spela då jag ropar "STOPP!" Vi skulle först ställa alla tre och tre. Det missade vi. Efter det lilla missödet så var vi igång men när det var dags för långdansen så strulade en enkel sak. Jag tog på mig att bryta ringarna för att sätta ihop dem och någon annan lärare måste gjort samma sak för när jag var klar så var ringnarna fortfarande ihop. Jätteskumt. Jag försökte några gånger och sedan brann det nästan i huvudet på mig. Hur kan en enkel sak strul. Men det är svårt att se då det är så många elever. Men jag förstås, iaf i efterhand, att någon också ville hjälpa. Efter mycket strul så var vi då igång och nästa grupp stod snart och stampade. Nu började vi bli varma i kläderna och vi var snart igång med första dansen. När det sedan var dags att göra långdans så gick jag med bestämda steg fram och instruerade och jag såg att de elever jag försökte flytta försiktigt sig tillbaka och kanske var det något sådant som också hände sist. Jag gick tillbaka och gjorde om det och en läraren kom samtidigt och ställde sig vid själva kopplingen. Mycket smidigt och sen var vi igång och nu hade vi fullt sjå att inte sjunga fel. Vi började visst bli lite trötta och vi turades om att sjunga lite tokigt. Men då vi var tre stycken som sjöng samtidigt så tror jag knappt att det var några andra som märkte. Jag "busade" visst till det lite och jag kommer på mig själv att tänkta något som: "Varför, varför! Måste jag alltid skämta!?" :-)

Efter så blev det lite gemensam fika för skolans personal och lite avtackningar. Normalt så brukar alltid vi som fixar med skolavslutningen få ett litet tack men vi tackade av oss själva istället. Det dög gott nog. I det stora hela så är jag supernöjd med den nya konstellationen på skolan och det har känts jättebra, på slutet. 

Jag och Jen tar sen en kaffe och jag springer på chefen och passar på att berätta om min kommande häloperation. Det är något som jag inte tagit upp i bloggen. Jag har fått en operationstid nu och det blir den 29:e januari och det var hög tid att säga till om den och fixa en vikarie. Chefen var snabbt på och jag hade hört att en kille var intresserad av att vikariera på idrotten och det var snabba puckar. När jag kom in till chefen, den andra gången, så satt han där och jag ser att han sitter med mitt schema och jag passar på att klämma mig före en annan kollega. Så tiden rann iväg iaf på slutet men snart sitter jag i bilen hem och kanske hinner jag Zwifta lite innan Ullis kommer hem, tänker jag. Men Ullis ville också cykla så jag lugnade mig lite. Strax innan klockan tre så var vi igång och det blev så gott som en timme och hyfsat lugnt med 177 snittwatt och 148 slag/minuten. Två rejäla stigningar mot slutet. 

Fredag och Ullis och jag hade bokat in filmpremiären på "Lyckligare kan ingen vara". Det skulle bli kul och några av skådespelarna skulle visst komma till premiären. Men jag lade inte riktigt notis om det. Vi kommer till Biostaden, i Nyköping, i ganska god tid och jag ser att en bekant kvinna står där och omedvetet tänker jag att mannen bredvid är hennes man, som jag känner. Men det blir #error i huvudet då bilden av mannen, som framträder, inte är maken utan istället David Hellenius. Jag förstår sen att Lindis, som kvinnan heter, dock förstås, som vanligt lite "omnickad" i min blogg, jobbar på SF och har bjudit hit skådespelarna. David, och två andra, som jobbade med filmen, pratade lite innan filmen och David är hysteriskt rolig och snabb i tanken och interagerade med publiken. Så det blev en kul bonus. 

Filmen var riktigt bra men David är lite för mycket David för att det skall bli 100% trovärdigt i filmen. Men riktigt bra intriger och Kjell Bergqvist är grym i sin roll som den ensamma gamla mannen. 

En klar 4:a får den och rekommenderas starkt. Lite av en feelgoodfilm. 

Torsdag och hyfsat lugnt på skolan, då högstadiet hade innebandyturnering. Jag kunde förstås hjälpt till mycket mer men samtidigt var jag tvungen att jobba ikapp lite och dessutom ta hand om en klass. Sen skulle förstås, som vanligt, det vinnande laget möta ett lärarlag och eftersom vi lärare vann sist och det laget dessutom kände riktigt vassa, så blev jag lite självsäker. Hmm, inget bra. Jag fick låna en klubba, då min är från Hedenhös tid. Rejält sugen och jag sprang ganska mycket direkt och lyckades lura ut målvakten lite och skjöt en lurig boll med en hård backhand som precis smet utanför. Scheisse! Sen började de att få tryck på oss och till slut smet bolljäkeln in. Sen har de en massa chanser men vår målis storspelade och sen får jag iväg ett hyfsat skott som smiter in. Yes! Reducering men då ser vi att en elev ligger som har krockat med en av läraren och domaren gör fel och dömer bort vårat mål i efterhand... :-( Ha ha, snacka om vinnarskalle. Sen, efter en massiv attack, och dessutom mer mål för eleverna, så försöker vi vad vi kan men räcker inte till. Surt och jag ber om ursäkt om jag kom med lite kritik! ;-) Vi gör ju det här för att det är kul och eleverna skall ju lyftas fram. De var väl värda segern. 

Sen softade jag lite och snackade med vaktmästarna. Imorgon så väntar julavslutningen, det blir kul. 

Hemma så var jag vansinnigt trött och jag misstänker att jag kommer vara stel imorgon. Sängen lockade och snart nog kröp jag ned i den och toksomnade. Jag vaknade av ett frenetiskt ringande på dörren. Ullis undrade varför ingen öppnade. Ungarna hade dragit iväg med bilen och jag var i en annan värld. Mot kvällen så ryckte jag upp mig och traskade ned till källaren och drog igång. Samma bana som sist och jag höll igen lite innan backen. Sen var det visst Leith Hill. Jag körde lite lugnt iaf. Men sen kom det ett gäng som triggade igång mig och sista fyra, fem minuterna så körde jag på riktigt hårt. Jag persade iaf rätt ordentligt på backen, kändes skönt. Sen blev jag vansinnigt själv på nedförskörningen och ingen ville ta rygg. Riktigt trist. Jag höll igen på sista biten och totaltiden blev dryga minuten sämre än igår. Så väl i mål så körde jag lite till och nu kom ett häftigt gäng och vi triggade varandra på slutet och då gick det undan. Men efter att ha gett nästan allt, för att hänga på en rätt stark kille, så gav jag mig. Det blev dryga timmen och jag kände mig nöjd med dagens lekfulla innebandy och sen cyklingen. 

Onsdag och jag var satt på kölista till Coren. Men igår var jag på plats 8, i kön, så jag var inte så hoppfull. Men på jobbet, när jag satte och snackade med en kollega, så såg jag att jag var på reservplats tre nu. Hmm, det verkar finnas hopp så jag försökte förbereda mig mentalt iaf. Men Ullis var inte så supersugen, längre, så när jag kom hem så snackade vi lite och bestämde oss för att skippa den och istället inrikta oss på att cykla istället. Så fick det bli. Men efter maten så ville några vila lite och jag försökte stålsätta mig men även jag kröp efter ett tag ned i sängen och Ullis, jag, och katterna, iaf Mirakel, sov snart djupt. Och det var alarm på alarm men sen insåg jag att skulle det bli någon träning så måste jag upp. Och jag gick snart med bestämda steg ut mot köket och blandade ihop en energidryck. Och snart var jag nere och trampade. Det var visst London på agendan och jag brydde mig inte så mycket om att plocka höjdmeter idag. Och jag försökte ta det lite lugnt. Men sen kom en back, iaf. Och mot slutet av den så ökade jag farten lite och när det gick nedför så tryckte jag på rejält och fick en stor flock som ville ta rygg på mig. Riktigt häftigt och mot slutet ville även jag ha lite hjälp och lät någon annan gå upp och dra. Ascoolt och sen varvade jag ned, inför varvningen. Vid målportalen fick det räcka och det blev 26,2 km på 56 minuter. 324 höjdmeter så något kunde jag iaf bokföra till min klätterutmaning. 

Tisdag och visst kändes det lite sorgligt att inte bege sig mot löparbanan. Det är ju normalt sett löpintervaller på schemat. Men hälen har känts klart bättre och inte blev det bättre av att jag körde skeppsbrott utan skor, på dagen. En särskola hade gympa samtidigt och en elev nyttjade mitt kontor för ombyte så jag hoppade skorna då. Kanske jag skulle väntat in för nu, så här i efterhand, så ångrade jag mig. Attans! Men det var iaf roliga lektioner och det var skeppsbrott och simning idag. Sen, på kvällen, så ville jag träna men Ullis var sliten och ville vila. Men eftersom jag gått med i någon klättringsutmaning, på Zwift, så traskade jag ned i källaren och satte igång. Det blev samma bana som igår. Så nu visste jag vad som väntade. Jag ser att många kör träningsprogram och det kan ju förstås förklara varför det är så omväxlande körning. Ibland så dunkar de om en och ibland kör man om dem när de nästan står stilla. Och när jag kom fram till backen så var det bara att börja tugga på. Det tar ju ett jäkla tag och det känns som om jag skall kunna slå mitt tidigare resultat, på backen. Men tiden går snabbare än man tror och när jag ser målportalen så känns det som sekundrarna flyger iväg och jag trycker allt vad jag kan sista biten. Men jag missade med knappa tio sekunder. Lite surt då man kämpat med backen i över 27 minuter... Sen kommer då "bonus climb". Inte det första man är sugen på då man har mjölksyra i benen men är det klättring så är det. Så var den också gjord och sen gick det ruskigt fort utför. Bra träning, återigen. Men kanske inte riktigt lika pigga ben som tidigare. Och kanske börjar jag känna av en förkylning... 

Men nöjd att träningen ändå blev av. 

Måndag och efter lektionerna så satte jag mig lite snabbt i massagestolen. Efter kände jag mig rejält pömsig och jobbmötet, som för övrigt inte var så jätteuppstyrt, blev i det närmaste en pina. Sen skjutsade jag ned Lasse-Maja till centrum och for hem. Väl hemma så fixade vi lite mat och sen ville Ullis sträcka på sig lite men jag insåg att jag skulle bli sjukt trött och gjorde mig istället iordning för lite cykling. Nu skulle det minsann plockas höjdmeter. Watopia, stod på schemat, och där brukar det finnas backar. Jag valde det brantaste som fanns och det var närmare 700 höjdmeter på 30 km. Rätt lugnt i början men snart nog så började det och det gick uppför konstant i vad som kändes som en evighet. Jag kom på att jag kört sträckan förut. När man nästan var framme så kunde man välja en bonusbacke och ja, varför inte, tänkte jag. Men det var nästan så jag ångrade mig. När det gått runt 44-45 minuter så var jag fortfarande inte längst upp men så skönt att äntligen vara uppe och sen gick det vansinnigt fort, då jag åkte nedåt. Rätt som det var så får jag tummen upp från Hasse_B och efter några minuter så svischade jag visst förbi honom. Jag valde att fortsätta trycka på lite och Hasse skulle köra med SZR-gruppen men jag var färdig för dagen. Heeelt färdig! :-) Fast dagen till ära så hade jag själv bytt till SZR-kläder. Riktigt fina.