Dan före dopparedan och vi städade lite på dagen och sen ville jag och Ullis träna lite och som vanligt så traskade vi ned till källaren igen och nu hade vi gjort om lite i träningslokalen. Vi provade en annan layout men vi fick ändra tillbaka till själva grundlayouten men gjorde ändå om lite. Till det bättre. Och så hittade vi ett bra uppställningsbord, där vi kan lägga dosor och annat. Ullis är som vanligt snabbt igång men när jag loggar in så ser jag att Jan Frodeno är inloggad, och kör, och hans snitt är "endast" 32 km/h. Hmm, det lockade lite samtidigt som det kanske anses vara fjantigt. Men jag är ju inte den som bryr sig så mycket om vad andra tycker. Och blir jag inspirerad så är det ju bra. Men jag tyckte själv det vore lite fjantigt men asch! Jag blev lockad och jag ville ändå se vad som hände om man "joinar" en annan åkare. Sen att det är världens bästa triathlet är en annan femma. Jag klickade i att jag ville joina honom och rätt som det är så kör jag bredvid honom och får dessutom "pedalling help" ett tag och strax därefter står det att den strax försvinner. Hjälpen alltså. Men vem fan är han då, tänker jag. Snart så förstår jag att det är den blåa killen men jag är så uppe i varv så jag har vädlgt svårt att hitta rätt nivå. Jag trampar och trampar men åker ändå rakt bakåt i fältet. Efter ca. 40 sekunder så är jag så stirrig och känner mig så slut så jag får ge upp. Vilken nesa! Körde han extra hårt? Jag har helt klart tappat honom och han försvinner fort och jag trampar själv. Jag ser sen, efteråt, att pulsen inte alls var märkvärdig och det handlar nog mest om att jag inte var varm. Kanske inte så smart att köra hårt direkt. Jag fortsätter iaf att köra och bryr mig inte om att ändra rutten och rätt som det är så åker jag förbi Ullis och bestämmer mig att köra med henne ett tag. Frodeno ser jag inte längre till och det blev förstås ett misslyckande. Speciellt när man ser att det nog inte var så märkvärdigt, i början. Det sporrar dock att även de bästa tränar med Zwift. Det blev till slut 36 km och snittwatt på 185. Snittpuls på 155 så det gick hyfsat hårt. Och som vanligt så plockades en del höjdmeter. Det blev 563 höjdmeter idag och en bra dag innan Julafton. 

Söndag morgon och nu var det alltså dags för Alp-turen och nu skulle även Ullis hänga med. Men det var lite segt och både Ullis och jag hade börjat känna av halsen lite. Iaf lite grand. Och tiden gick men vi snabbade oss lite och var på plats strax innan kl. 10.00 Vi valde att joina eventet direkt. Och i ett huj var vi ute på banan och jag märkte ganska omgående att vi var utspridda lite här och var. En annan kille var ungefär på samma ställe som mig och Ullis men var fanns de andra. Jag hörde i lurarna att de snackade om någon träbro men jag hade egentligen ingen aning om var de andra var och frågan var om vi ens var på samma ställe. Vi började iaf köra lite lugnt och så fick vi se vart vi hamnade. Killen, som var där vi var, började tröttna, troligtvis pga tidsbrist, och började rulla på lite snabbare Efter ungefär tio minuterna så kom vi ikapp de övriga och kunde börja klättra. Jag hade sagt till Ullis att det överlag var rätt lugnt, typ 1,6-1,9 watt/kilo, men det var sällan under 2,0 watt per kilo och tiden gick. Och benen kändes sega från start och jag borde egentligen inte bli så trött men jag kände helt klart utav det. Och Ullis med. När det var några kilometer kvar så hade de övriga, återigen, fått en lucka och då sade jag att de kunde åka. Vi skulle ta det lite lugnare och snart var det över en minuts försprång mot oss. Men Ullis tryckte på, under slutet, och vi dundrade förbi målportalen. Väl uppe så gjorde vi en U-sväng och sen skulle vi bara glida mot de andra men farten var lite för hög och vi rullade över kantan. Så schysst när de väntat på oss. :-0 Men de hade tagit en extrasväng och de kanske inte stått där så länge. Ullis och jag tryckte på lite, då det gick nedför, och rätt som det var så hade Ullis låst upp "Daredevil". Det är då man åker över 50 miles/hour. Det blev nästan 2,5 timmar och Ullis och jag var rätt trötta och sedan kändes benen bara tyngre och tyngre. Men vad sjutton är det som händer? tänkte jag. Är det någon förkylning som ligger på lut. Efter passet så drog Ullis och jag åter upp mot stan. Vi har ju våran Nyårsjogg, som vi alltid arrangerar, och vi behövde köpa till lite mer. Och vi var sugna på att köpa ett nytt badrumsskåp och eventuellt även en ny dusch, med tillhörande blandare. På vägen upp så försökte vi ringa till lite olika affärer och det skåp, vi var ute efter, verkade precis blivt slut på alla ställen. Vid Botkyrka så hoppade vi in på Bauhaus men efter att tittat runt lite grand så åkte vi vidare. Ett skåp verkade dock lite intressant men vi valde ändå att åka vidare mot Ikea. Där var skåpet, som vi tidigare ringt om, slut men det fanns ju några provexemplar och en butiksanställd började kolla runt och det verkade som vi kunde få köpa ett av dem då det enligt uppgift var utgående. Men i sista stund så kom det andra uppgifter och vi valde till slut ett annat skåp. Och vi bestämde oss för ett coolt dusch, set. Så mycket shopping nu på slutet men det var dags att förnya lite. Och vad hände med benen? De hade blivit som stockar och frågan var om vi ens skulle kunna springa imorgon, på Nyårsjoggen. Det räckte ju att jag inte sprungit på säkert över 3-4 månader och orsaken är förstås min häl. Nåja, jag skulle iaf testa. Det verkar som det blir många som kommer. Och mycket nya.