Fredag och dags för skolavslutning. På skolan höll jag på att tillägga men det var förstås lite onödigt... ;-) Förra året var det som att kasta sig utför ett stup då jag själv skulle sjunga och styra upp allting. Dock med lite hjälp av min dåvarande idrottskollega. Då gick det ju hyfsat och mycket fokus kom ju på mig. I år var Jen tillbaka, hon som är van att ha hand om stora tillställningar och dessutom alltid gör det så bra. Och i år så fick vi oväntat hjälp av min nya idrottskollega som då, jag kallade till ett snabbt möte, om skolavslutningen, visade sig sjunga i kör. Oj! Nu blev det istället jag som gott och väl kunde räknas som överflödig. Men jag gillar ju att hålla i saker och ting så jag fortsatte förstås att vara delaktig i allting. Musikläraren, som dessutom var ny, kunde gott och väl sjunga också, och blev nog lite förvånad att han inte behövde. Vi andra tyckte det var kul så vi tog hans mikrofon. Hursomhelst så kom jag, och Jen, rätt tidigt, och efter en kaffe började vi flytta på saker och även kollegan, Mattan, kom strax därefter. Vi hann rigga upp allting och provsjunga och Jen blev mäkta imponerad. Efter att klasserna kommit så skulle vi då dra igång men någonting kändes fel. Vi hinner precis börja spela då jag ropar "STOPP!" Vi skulle först ställa alla tre och tre. Det missade vi. Efter det lilla missödet så var vi igång men när det var dags för långdansen så strulade en enkel sak. Jag tog på mig att bryta ringarna för att sätta ihop dem och någon annan lärare måste gjort samma sak för när jag var klar så var ringnarna fortfarande ihop. Jätteskumt. Jag försökte några gånger och sedan brann det nästan i huvudet på mig. Hur kan en enkel sak strul. Men det är svårt att se då det är så många elever. Men jag förstås, iaf i efterhand, att någon också ville hjälpa. Efter mycket strul så var vi då igång och nästa grupp stod snart och stampade. Nu började vi bli varma i kläderna och vi var snart igång med första dansen. När det sedan var dags att göra långdans så gick jag med bestämda steg fram och instruerade och jag såg att de elever jag försökte flytta försiktigt sig tillbaka och kanske var det något sådant som också hände sist. Jag gick tillbaka och gjorde om det och en läraren kom samtidigt och ställde sig vid själva kopplingen. Mycket smidigt och sen var vi igång och nu hade vi fullt sjå att inte sjunga fel. Vi började visst bli lite trötta och vi turades om att sjunga lite tokigt. Men då vi var tre stycken som sjöng samtidigt så tror jag knappt att det var några andra som märkte. Jag "busade" visst till det lite och jag kommer på mig själv att tänkta något som: "Varför, varför! Måste jag alltid skämta!?" :-)

Efter så blev det lite gemensam fika för skolans personal och lite avtackningar. Normalt så brukar alltid vi som fixar med skolavslutningen få ett litet tack men vi tackade av oss själva istället. Det dög gott nog. I det stora hela så är jag supernöjd med den nya konstellationen på skolan och det har känts jättebra, på slutet. 

Jag och Jen tar sen en kaffe och jag springer på chefen och passar på att berätta om min kommande häloperation. Det är något som jag inte tagit upp i bloggen. Jag har fått en operationstid nu och det blir den 29:e januari och det var hög tid att säga till om den och fixa en vikarie. Chefen var snabbt på och jag hade hört att en kille var intresserad av att vikariera på idrotten och det var snabba puckar. När jag kom in till chefen, den andra gången, så satt han där och jag ser att han sitter med mitt schema och jag passar på att klämma mig före en annan kollega. Så tiden rann iväg iaf på slutet men snart sitter jag i bilen hem och kanske hinner jag Zwifta lite innan Ullis kommer hem, tänker jag. Men Ullis ville också cykla så jag lugnade mig lite. Strax innan klockan tre så var vi igång och det blev så gott som en timme och hyfsat lugnt med 177 snittwatt och 148 slag/minuten. Två rejäla stigningar mot slutet. 

Fredag och Ullis och jag hade bokat in filmpremiären på "Lyckligare kan ingen vara". Det skulle bli kul och några av skådespelarna skulle visst komma till premiären. Men jag lade inte riktigt notis om det. Vi kommer till Biostaden, i Nyköping, i ganska god tid och jag ser att en bekant kvinna står där och omedvetet tänker jag att mannen bredvid är hennes man, som jag känner. Men det blir #error i huvudet då bilden av mannen, som framträder, inte är maken utan istället David Hellenius. Jag förstår sen att Lindis, som kvinnan heter, dock förstås, som vanligt lite "omnickad" i min blogg, jobbar på SF och har bjudit hit skådespelarna. David, och två andra, som jobbade med filmen, pratade lite innan filmen och David är hysteriskt rolig och snabb i tanken och interagerade med publiken. Så det blev en kul bonus. 

Filmen var riktigt bra men David är lite för mycket David för att det skall bli 100% trovärdigt i filmen. Men riktigt bra intriger och Kjell Bergqvist är grym i sin roll som den ensamma gamla mannen. 

En klar 4:a får den och rekommenderas starkt. Lite av en feelgoodfilm.