Flera dagar med liten småförkylning men nu kände jag att det fick vara nog. Den 29:e september och dessutom min födelsedag. Dagen innan så ringde alltid min mamma och gratulerade mig. Jag gick på det varje gång och svarade: -"Nej, mamma. Det är imorgon jag fyller år!" Men jag har ju namnsdag, den 28:e, och det kom hon alltid ihåg. Hursomhelst så ville jag vara med på Safirens morgonträning och jag satte klockan i god tid så att jag eventuellt kunde boka av ifall jag fortfarande var hängig. Men jag stängde av larmet och bestämde mig för att snooza lite och sedan traska upp och göra mig iordning. Lite trött förstås men jag hade bestämt mig. Ingen blir Ironman av att mesa. Väl på plats så hälsade jag på de övriga och gjorde mig klar. Det var Micke som skulle leda passet och jag fattade inte riktigt hur han hade tänkt uppvärmningen så jag började att röra mig och några följde efter innan han tog över med sina övningar. Och det är alltid lite tufft att komma igång och kroppen verkar tro att den är kvar i sängen. Men snart nog förstod både den och huvudet vad som gällde. Och Micke var också vaken och peppade oss. På slutet gjorde vi en avslutningsövning och jag och Bensan körde ihop. Han är grymt stark så när vi, på en övning, skulle putta över den andre öven en linje fick jag verkligen ge allt. Tror jag iaf vann en av matcherna men det handlade mest om att få den andre att glida. Riktigt nöjd och jag traskade hemåt och sen städade Tim och jag lite. Ullis jobbade över, då de hade så mycket att göra på jobbet. Sen gick timmarna och Ullis kom förstås hem och strax efter det en del gäster. Kul och det var roliga samtal och det förstås kul att se lilla Melissa, som är Carros nyfödda. 

Trevlig dag och att fylla år är förstås kul men också skönt att vara igång med träningen igen. Jag känner att det är viktigt att jag, trots min hälskada, kan öka på träningen till en högre nivå.