Ja, nu är det inte sången eller något romantiskt jag tänkte berätta. Tvärtom så är jag nog den mest oromantiske man kan tänka sig och har hostat och kallsvettats om vartannat. Tyvärr så har jag nog smittat ned de andra också och Felix var den förste som däckade och ligger nu också hemma. Ullis har klagat lite på huvudvärk men har ändå kunnat jobba och Tim, den stackarn, försöker undvika mig så mycket det bara går. Men när man är som sämst, och huvudet bara spränger så hostar man ju ibland nästan rakt ut fast jag försöker förstås inte hosta i närheten av de andra. Men det är svårt. Det retas i halsen och tar man alvedon så är det som syndafloden kommit efter en kvart. Dyngblött. Fast nu har det gått några dagar och jag tycker det känns bättre men det är ändå lite som att någon drog ned rullgardinen och allt man byggt upp är borta. Första dagen åt jag t.ex inte något alls. Kanske var bra då att vi tryckte i oss en pizza på söndagskvällen, den behövde jag nog. Förra året, ungefär vid samma tidpunkt, så jobbade jag mig ju igenom en sjukdsomsperiod och det satt ju i väldigt länge. Nu tänkte jag vara smartare, jag hade iofs inte så mycket val nu. Som jag kände mig. Ullis var förresten väldigt gullig häromnatten. Apropå att vara romantisk. Där ligger jag och kallsvettas och säger nog "Godnatt, älskling". Hon svarar "Godnatt min skatt". Men jag tycker hon säger katt och skrattar. Katt? Tycker du jag ser ut som en katt. Ha ha, men det var gulligt! Du är bäst, älskling!