Så gjorde man sista dagen på skolan för den här terminen och det var lite som en sten släppte från bröstet. Inte för att det varit jättejobbigt men jag har ju samtidigt tränat extra hårt och mycket, och samtidigt förstås försökt att göra det så bra som möjligt för eleverna. Så när jag kom hem, från skolan, så var det som om jag nästan sjönk ihop och bara degade till mig. Kände mig också lite extra känslig så Ullis fick sig säkert också en skopa av sleven, det var förstås inte meningen. Och jag ville så mycket men orkade inte. Så efter maten så ville jag ju träna men orkade inte ta mig i kragen. Då drar Ullis med mig och snart nog så har vi packat våra väskor och traskar mot Safiren. Fast på plats så känner jag mig fortfarande slut och jag kämpar med längderna. Det går dock inget vidare och efter 650 meter så ger jag upp. Det händer liksom inget med farten och jag bara flåsar. Det är bara att inse att blodgivningen sitter i och så här nära inpå är det extra påtagligt. Ullis hade mer krut och drog iaf utan problem en kilometer. Jag avslutade genom att slappa i varmpoolen, gott nog! Och på kvällen korkade vi upp en flaska bubbel för att fira min ledighet. Men jag kände av det och när jag lade mig i massagestolen så spratt det i benen flera gånger. Lite lustigt. 

Onsdag och dagen efter skolavslutningen. Det var en underbar dag och jag fick lite presenter från några elever också, alltid kul att få uppskattning för det man gjort. Men nu var det onsdag och på skolan var det en hel del tungrott och efter jobbet var det full fart för att hämta Ullis och åka direkt in till Nyköping för att lämna blod. Väl framme så blir vi varmt mottagna och en sjuksyrra säger något om att det är internationella blodgivardagen, det var ju passande då man var inne för att lämna blod. Så var det gjort och vi fikade och tog det lite lugnt innan vi åkte hemåt. Sen slappade vi får omväxlingens skull. Skönt att kunna bidra, det var min 25:e gång. 

Tisdag och normalt så är det klubbträning men jag drog återigen till Safiren och Ullis drog till banan. Lite tvärtom mot vad det har varit förut. Men jag ville verkligen inte chansa med hälen nu igen. Och vara igång för tidigt alltså. Nu glömde jag pulsbandet men körde på känsla istället och normalt brukar jag mest använda datan i efterhand för analysering. Jag körde rätt lugnt i ca. 15 minuter innan jag drog igång med lite intervaller och jag körde hårt i 500 meter och sen lugnt i 250 meter och upprepade det 9 gånger tror jag. Det blev lite över en timme och 20 km på maskinen. Dyngsvettigt men/och skönt! Hälsenan kändes bättre - härligt!

Nu är det en bra bit över en vecka sedan maran gick men hälen blir banne mig inte bättre. Det har liksom gått lite upp och ned och frågan är om det är så smart att bara ösa på starka salvor. Rätt som det är så går väl hälsenan av. Så kändes det nästan idag. Ja, iaf då jag gick från gymmet men jag haltade även lite på jobbet och Ullis är på mig, i all välmening, att jag måste kolla upp det där. Men jag var ju så säker på att jag hade hittat en lösning för jag stärkte ju upp senan rejält i början med Cross Trainern och sen kunde jag ganska omgående köra excentriska tåhävningar. Men nu var det knappt så jag kunde gå. Nåja, jag gick glad i hågen bort till Safiren för ett pass och Ullis drog till Trosa för provlöpning av Trosa Stadslopp. Det kunde jag inte ens drömma om idag. Men jag hoppade upp på maskinen och det första jag ser är en lite glad bebis. Som dock ligger och kräks på golvet och det upprepades några gånger. Mamman gick tålmodigt och hämtade papper. Men lilla bebisen sken som en sol och allra minst då han såg mig! :-) Det var för övrigt full fart på gymmet och vi var runt tio stycken i det lilla rummet så det var full aktivitet. Jag körde lite hårdare än zon 2 idag, det kanske blev 5-6 slag högre än sist. Men jag ville känna på lite och jag smetade på salva på hälen precis innan. Det blev Linnex och Counterpain. Frågan är om kombon är så lyckad. Jag fick aldrig den sköna känslan som jag fick för ett par veckor sedan utan det blev snarare värre och värre. Efter 60 minuter så fick det räcka idag och jag tänkte gå in och simma några längder. Ja, det brukar ju heta så. Några längder. Men det blev inte så mycket mer än så för man blir rätt trött av att stå på en Cross Trainer. Men 350 meter fick jag ihop iaf. Sen kände jag mig nästan tvingad att avbryta då jag fortfarande hade en hel del omdömen som skulle in. I skrivande stund, strax efter midnatt, är jag äntligen klar! Yippie! :-)

Söndag och dags för en cykeltur men det blåste en hel del och det verkade inte mojna, tvärtom. Men snart skulle vi ut men vilken väg? Ullis röstade att vi skulle köra mot Södertälje och jag hade väl tänkt mig en större runda men jag skulle ändra mig. Med mina hjul så betedde sig nästan cykeln som ett segel och det var lite småläskigt. Fast på vägen ut, mot Järna, så var det rätt kul för det gick rätt fort i medvinden. Som det var för det mesta iaf. Men Ullis tycker hon sinkar mig och säger att jag kan åka före. Okey då, tänkte jag och skall dra på när jag får ena tempopinnen i handen! Ojdå! Tur att det inte hände något. Den skall visst sitta fast men jag vill ställa in cykeln perfekt och då vill man inte kapa och montera dem för bra. Men visst skall dem sitta fast. Nu blev jag ju medveten om det och det förklarar också att den ena pinnen alltid vridit sig. Jag tar in mot Södertälje och när jag kommer in i Pershagen så vänder jag och efter någon minut, eller två, så möter jag Ullis och tycker att han kom rätt tidigt! Det blir hon glad över och vi diskuterar om vi skall ta en fika och kommer överens om att Saltå Kvarn blir bra. Vi börjar ihop men sen tycker Ullis att jag kan dra på igen och absolut. Det kör vi på men jag växlar över och tappar kedjan efter ett tag. När jag slänger på den så ser jag Ullis en bit bort och hon kommer nästan ikapp då jag är klar. Trevligt med fika och sen skall vi hemåt. Rak motvind och man får peppa upp sig lite. Och sen kommer det regn också och jag blir riktigt kall, fy bubban! Jag råkade trycka bort klockan en bra bit men det borde bli runt 6 mil iaf. Jag får kolla på movescount sen och se om jag kan räkna ihop det. Kanske lite kort men jag tror att det viktigaste är totalmängden och att lägga en stor del zon 2-pass och få in lite kvalitet också. Det kommer bli mer träning under semestern. Det kan jag lova!

Lördag och Ullis behövde jobba igen. Som vanligt segt att komma upp men jag tror jag vaknade då hon gick iväg. Så snart nog var jag uppe och efter att ha vaknat till ordentligt så packade jag träningsväskan och gick bort mot Safiren. Jag ringde Svarte Petter och kollade läget. Han skulle komma bort till mig då jag vaknade och prova ut en våtdräkt han hade beställt. Han lät lite sömndrucken men det visade sig att han var ute och motionerade. Bra där! Jag kommer iaf bort till Safiren och mina simgrejer kunde jag struntat i då simdelen fortfarande var avstängd. Så jag bytte om för att köra annan träning och gick då in till Cross Trainer-rummet och satte igång. Klockan 10.00 var jag tvungen att vara tillbaka så det var bara att köra igång. Kanske skulle jag hinna med lite bålträning också men man brukar ju vara lite slut i magen efter någon timme på Cross Trainern. Tanken, om jag nu hade någon innan, var väl egentligen att bara ligga i zon 2 och det lät ju rimligt. Dock lite tråkigt. Men jag körde på, motstånd 13, som vanligt, och lagom rpm. Typ runt 65-70 varv i minuten. När jag var uppe i runt 15 km, tror jag det var så körde jag extra hårt i en kilometer och sedan gick väl luften ur mig. Det blev 17,52 km och 65 minuter. Sen hade jag tankar på bålträning men jag såg att det skulle bli lite bråttom. Fort hem och där väntade Svarte Petter och vi hann knappt ta kaffe förrän en kund ringer på i butiken. Fort ned och hjälpte damen, som det var. När Ullis kom hem så blev det förstås en vanlig tupplur innan vi försökte komma igång. Tyvärr började vädret bli sämre men vi testade väl. Vi kom ca. 4 km innan det började regna och då vände vi hemåt och nöjde oss med det. Kort men kul tur. Bra tempo emellanåt och kul att dra om några lokala cyklister i bra fart.

Fredag och vad har hänt med cyklingen? Nu känns det som om det var länge sedan jag cyklade och det har tagit emot på slutet. Och jag har även funderingar på om jag drabbats extra hårt av pollen i år. På varje kort innan maran så ser jag klart tagen ut och mot slutet av loppet så kom det regn och det började gå bättre att springa. Och jag har bara blivit tröttare sedan jag börjat med allergitabletterna så de skippar jag nu. Tanken är ju att det skall gå bättre att träna, inte sämre. Hursomhelst så har jag haft riktigt svårt att komma upp i tid på morgonen men idag fick det banne mig räcka. Men det var segt och jag fick verkligen kämpa för att komma upp. Det är lätt att bli bekväm. Upp på cykeln och sen iväg. Rätt skönt väder men jag tog på mig en tjock cykeltröja så det blev, med ryggsäcken på, rätt varmt på ryggen. Väl framme så var jag tvungen att snabbt byta om då det rann på ryggen. Och inte är jag så bra på att fylla på med vätska. Jobbet sen var mest att få barnen aktiverade på ett bra sätt då de nu, nästan, fick välja själva vad det skulle göra. Sen hem igen och det var fortfarande segt och det var inte tal om att ta i på något sätt. Bara transportera sig och pulsen snittade jag på 141 dit och 138 hem. Rätt lugnt alltså. Men hyfsat mycket vind så lite förvånande att jag inte hade högre puls på hemvägen. 36 km cykel iaf. Det får väl duga idag. 

Kvällen sen avslutades med att, tyvärr, se Sverige bli förnedrade av Frankrike, i fotboll. Det var iaf känslan man fick innan. Men jag kom på andra tankar då jag hörde Kim Källström säga en intressant sak. Mentalt så har många gått på semester och den där sista procenten, som är så viktig i t.ex fotboll, saknas nog för många och med hemmapublik så har Sverige minst lika god chans till seger. Det var så sant så. Det var inget jag hade tänkt på och det lät rätt och rimligt. Det borde ju jag veta men inget jag tänkte på. Och vad spännande match och vad våra forwards såg bleka ut. Men det är å andra sidan inte Färöarna som stod som motstånd. Det är lätt att missa vad t.ex Markus Berg står emot. Och vilket slut! Wow!

Torsdag och idag fyllde Felix 20 år! Det är nästan så det är svårt att greppa. Tiden går liksom. Ungdomarna tycker säkert det är larvigt då man tjatar om det hela tiden men det gick ruskigt fort då barnen var små. Förhoppningsvis bromsar det upp lite nu! ;-) Skämt åsido så går det väl fort när man har roligt och upplever saker hela tiden. 

Vi firade iaf Felix, först med frukost på sängen, det var för övrigt rätt tufft för mig som är en sjusovare, och sen åkte vi, efter jobben, upp mot stan för att äta på en cool hamburgerrestaurant. Barrels Burgers & Beers hette stället. Det var 45 minuters väntetid men det var okey och vi gick och tog en kaffe på ett ställe bredvid. På vägen dit så ser vi en Mickey Mouse-figur, det är iaf vad jag tror först, och när han vinkar till oss så ropar jag att "han där fyller år"! Vi ber figuren ställa upp bredvid Felix och tar kort. Då först ser vi att det är en tiggare som klätt ut sig. Vi har förstås inga mynt och går lite snopet därifrån. Sofistikerat tiggeri. Hoppas han, eller hon, lyckades bättre sen.

Vi käkade iaf gott, riktigt gott var det, och sen drog vi hemåt. Vi lyckades också bli stoppade av en polis på Segway då jag åkte fel i stan. I värsta backen får jag stanna och blev lite lätt utskälld. Ingen av oss hade sett några skyltar åt det håll vi åkte. Vi fick iaf fortsätta och ta oss därifrån. :-)

Men en trevlig dag blev det och jag hoppas Felix är nöjd!