Alla inlägg den 3 juni 2017

Av Niclas Bernhardsson - 3 juni 2017 23:00

Ja, så var det då dags för Stockholm Marathon, det skulle bli mitt nionde genomförda lopp. Jag har DNS 2016 och DNF 2006. Troligen satsade jag på sub3 det året och det funkade inte. 1994 så står det ingenting på mig så jag undrar om jag inte kom till start då...  2015 sprang jag i en kompis namn men räknar det själv som genomfört lopp. Men strunt i det nu. Nu är det 2017 och jag hade länge inte fokuserat så mycket på loppet mer än som ett bra träningspass. Men ju närmare dagen kom ju mer fokuserad blev jag och jag hade även börjat få ordning på hälen den sista veckan. Sen får jag till ett bra SD-pass med Tokan på tisdagen och jag börjar fundera på att satsa mot 3.15 Kanske orimligt men farten fanns där och det kändes inte som jag behövde slita direkt. Fredag och då brakar det loss... Jag har först ett besök på VC, för att kolla upp min förmodade köldastma, och de har ju inga sådana tester men innan jag slussas vidare måste de göra ett spirometri-test på mig. Jag får berätta lite om mig och min träning och jag hinner knappt börja blåsa förrän hon säger ngt i stil med "äh, sluta larva dig nu - blås!". Jag tar i för kung och fosterland men det hjälper inte. När testet är över får jag svart på vitt att mina lungor är i kapacitet, kanske liiite under t.o.m en vanlig man, i min ålder, som inte tränar så hårt och mycket. Det var ju som ett slag på käften och jag blev lite nedstämd men kanske måste jag värma upp ordentligt, det verkar ju vara så på lopp iaf. Jag blir lite skakis av chockdosen medicin och lyckades på kort tid ha sönder ett par skor för en elev,  visserligen gjorde han det största felet men jag lär ha varit mer skärpt i vanliga fall och sen slog jag sönder en Fidget-spinner då en elev prompt ville att jag skulle prova. Oops! Den for i backen med en jäkla fart... Sista timmen körde vi lite gymnastik och det kändes som om hälen blev ännu sämre. Det blev några lektioner inomhus, på det hårda golvet, tidigare under veckan också.

Nåja, väl hemma så fick jag rycka upp mig och fortsatte ladda. Ullis var ett bra stöd.

Sen lite bra sömn på det och sen var det dags att bege sig uppåt den stora staden.


Vi åkte tillsammans upp med Flaken, Tokan och Rainy.


 

Ullis och jag på väg upp!


De tog egen bil för Ullis och jag hade inte bestämd oss för vart vi ville parkera. Men det slutade med att vi också gjorde som de och parkerade i garaget vid Liljeholmsgallerian.


 

Smile!


Efter T-banan var vi framme och kön till nr.lappsutdelningen var stressande lång och det irriterade att vi inte hade löst det innan. Och att tränga sig före finns inte i min värld. Jag som inte ens pallat ett äpple. Men det gick hyfsat smidigt och vi var i tid för ett gruppfoto innan start.


 

Laddade och klara!


Sen försvann alla åt varsitt håll och jag går tillbaka till vår samlingsplats och ser Flaken och undrar varför han har kvar sitt gamla chip på skon. Då inser jag att jag kollat för dåligt i min kasse och får lätt panik! Chip! Man skall ha chip på sig! Jag springer bort till väskinlämning och det trista är att där jag lämnade in min väska var det i det närmaste kaos. Vi får leta en bra stund men till slut så hittar en tjej väskan och jag kan andas ut. På med chipet och tillbaka till Flaken. Ullis hittar jag inte men jag har redan pussat henne lycka till. Ännu har jag inte tagit ett löpsteg men satsar på att stretcha mer. Jag räknar att det är rätt trångt i början och att det får räcka som uppvärmning och en mara är ju rätt lång. Flaken och jag går bort till våra respektive startfållor och jag hinner studera en banskiss, som jag hittade på marken, samtidigt som jag stretchar lite till.


 

Flaken och jag!


Starten går, och det gör även jag. Går alltså. Några lätta joggsteg blir det väl, men inte mer, innan startlinjen. På med klockan och jag undrar om mobilen är schysst. Jag valde att installera en app så att FB-folket skulle kunna följa mig och det sporrar lite. Men trångt, trångt. Jag håller mig för det mesta men ibland springer jag liksom precis på kanten på gatstenen men inser ju också att pulsen går upp lite i onödan. Så snart nog håller jag mig i ledet och hoppas det skall släppa. Men det är fortsatt trångt och jag kör lite småryck då och då för att vinna placeringar men det är knappt jag tycker det lättar. Närmare 7-8 km har jag nog kommit när jag tycker att det är lite lättare att hålla sin egen fart men hälen! Den börjar ömma och jag som kört på med diverse salvor. Den borde ju inte börja ömma redan eller iaf inte nu. Det har snarare varit så att den känts i början men att det sen lite domnat bort. Jag ser framför mig hur den liksom går av och snacka om att då kört huvudet i väggen. 

Men jag löper på och dags för Västerbron. Jag har dock redan nu insett att 3.15 är helt utom räckhåll men jag ligger helt i fas för 3.30 Kusligt bra i fas och det är heller ingen dålig tid. Men det känns jobbigare än planerat i den här farten men jag försöker hela tiden köra för att få femmorna under 25. Västerbron ja. Där står paret Ullbrand och hejar! Kul! Det sporrar och under första varvet hörde jag Ferike heja på mig också. :-)


 

Bara kämpa!


Snart nog hör jag Ankan ropa på mig och ser henne och Svarte Petter, kul! Jag hörde också några fler som ropade men några hade nog bara bra syn och kunde så på nr.lappen Men man hajar ändå till. 

Jag fortsätter borra ned huvudet och tar kilometer för kilometer. Min nutritionsplan har väl helt gått åt pipsvängen utan jag försöker bara få i mig en mugg vid varje station och ibland också en gel. I början då och då lite vatten men mot slutet bara sportdryck och gel. Ut på andra varvet och nu räknar jag ned istället. Fast ut på Djurgården är det lite småkuperat och jag börjar känna av baksidan. Vänstra baksidan vill börja krampa och vid en station stannar jag och stretchar ut. Några kvinnor tycker synd om mig och tror jag fått värsta krampen och undrar om de kan göra något. De verkade jobba där på något gulligt litet lantställe. Jag kände mig mest dum som satte upp mitt ben på deras fina staket.  Men tio sekunders stretch, det fick räcka. Nu måste vi börja jaga ikapp. De tio sekunderna jag hade tillgodo på halvan var borta och till råga på allt så hade jag fått benen bortslagna av farthållarna för 3.30 precis innan. De drog förbi mig i runt 4.40/km Jag testade i en liten bit men insåg ganska snabbt att det var just det. För snabbt alltså. Men det fanns mycket folk runtomkring som gick för 3.30 så jag kände ingen oro. Mer än att jag redan nu fick kämpa så hårt för tempot. Men det är ett litet jobbigt parti. Nu var jag ute på Strandvägen igen och man kunde ligga på. Jag blir dock omsprungen av två större killar som verkar hålla ett grymt jämnt tempo och jag kämpar ikapp för att få lite lä bakom dem. Jobbigt men snart är jag inne i tempot och kan återhämta mig. Jag ligger jämnt i tempot men tappar lite uppför, nu måste jag börja kämpa hårdare! Vänstra baksidan håller dock inte med men när jag ser stationen för Ice-någonting så springer jag in där och försöker få tjejen att spruta på baksidan men det blir en rejäl dos fram på benen innan hon förstår att jag vill få det bak på vänster bak och nedåt. Det lät lite suspekt. Men snart är jag igång igen och det svider lite i ögonen av all och det känns absolut lite i baksidan. Det är lite kallt men verkar gett effekt. Jag är snart igång och kan snart nog höja tempot. Jag är snart ikapp de stora grabbarna men snart är det dags för Västerbron igen. Där kan jag förstås inte plocka ikapp tid utan nu handlar det om att springa smart men musiken! Den peppar enormt och familjen Ullbrand står kvar och jag gör en high-five med dem. Upp och det är nästan synd att backen tar slut. Nu är jag så taggad och kroppen känns bättre och bättre och jag räknar hela tiden ned för att bli så slut jag kan på 10 km, på 9 km och så vidare. Och helt plötsligt börjar jag springa med ett riktigt bra löpsteg. Och jag plockar löpare på löpare och kan ta ut mig mer och mer. Fast mot slutet gör det ont och när jag, dock i hög fart, passerar en duktig löpare i vår klubb, som säger sig ha kramp så tänker jag. Asch, vad fan gnäller jag för? Jag har ju bara ont muskulärt nu. Kör på! Och jag trycker på alltmer men sista kilometern känns aslång fast jag höll visst ändå 4.21 i snitt på de sista två kilometerna fastän det kändes som jag stod still. In på stadion och nu bara kämpa! Ända in.



 


Fortfarande bra fart? Jag försöker nog se vad tiden är.


Jag knappar av klockan och får 3.33"34 på min och hoppas att den officiella tiden blir en sekund snabbare då det skulle bli som min LL-tid på min första klassiker, dvs 3.33"33 Men den blir istället 3.33"29 Jag tror att mattorna låg några meter ifrån startlinjen. Ullis gick förresten i mål på 4.08"29 och på loppet innan, Kungsholmen Runt, hade vi också samma slutsekunder. Men det kanske bara är jag som gillar siffror. Min officiella snittid innan det här loppet är förresten 4.33


Väl i mål så räknade jag med att ligga och kräkas som vanligt men kände mig riktigt pigg och körde igång en live-sändning på FB,då jag ändå hade mobilen på mig. Lite spontant och det var jättekul att interagera. Det lär bli fler gånger. 


 

Min puls -och fartkurva samt höjdmeter.


 

Efter loppet! (Maria saknas)


Dagen efter blev jag dock riktigt stel, framförallt i hälsenan och den var riktigt svullen. Och en hel del träningsvärk.

Bara hoppas jag kan fortsätta utvecklas under sommaren och fortsätta komma i ännu bättre form. Det här kändes som det gick typ tio minuter för långsamt för att ligga i fas. Men rätt nöjd ändå. En mara är alltid en mara.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6 7 8 9 10 11
12
13
14
15
16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29
30
<<< Juni 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok


Skapa flashcards