Långfredagen och själv har jag ju gått ur kyrkan för väldigt många år sedan men är lika ledig för det. Hursomhelst så vaknar jag av att Felix verkat gått upp väldigt tidigt och jag är liksom i dvala och Ullis går upp och jag hör något om att Felix skall iväg på motormässan, i Västerås. Några kompisar kommer samtidigt och det blir samtidigt något fel på bilen som kompisarna kom med. Fläkten går för fullt fastän bilen har stängts av och den slutar inte att gå. Men jag är mer död än levande och får inte upp ögonen. Lite liv och rörelse var det iaf men snart nog så blir det lite tystare, bortsett från bilfläkten då, och jag sover riktigt djupt. Så djupt att klockan närmar sig 10.00, tror jag. Jag sov iaf länge och Ullis hade gått upp för att titta på morgon-teve men råkat somna i soffan istället. Och min trötthet fortsätter men snart nog är det fart på Ullis och hon skall städa halva huset och vi hjälps åt. Efter lite mat så bestämmer vi för att cykla lite på våra trainers men min gamla Tacx I-magic strular igen och datorn har svårt att starta upp. Det tar ca. 15-20 minuter innan jag är klar att börja och jag tvekar vilket pass jag skall köra. Alla är ju riktigt grymma bergspass men jag får för mig att jag skall köra ett pass som är nästan 60 km och det är uppför till ungefär 30 km och sen bara nedför. Det känns ju rimligt att hinna med. Men jag hinner knappt börja förrän det börjar gå brant uppför och sen ökar det bara. Det är liksom ingen hejd och vid ett tillfälle är det 14%! :-0 Och då gick det i 4,4 km/h... Men säg att snittet låg på runt 8,5-9% och jag får liksom ingen vila och jag börjar bli ruggigt uttråkad också. Men kanske är det mest att jag varit sjuk och inte tränat som spelar in mest. Ullis, som startade lite tidigare, nöjer sig med en timma och hon har kört på sin Zwift-app och kört lite intervaller. Och hennes skärm är ju roligare än min så jag tittar mest på hennes. Så när hon går upp och jag är själv kvar blir det lite motigt. Jag kommer förbi en timme och det känns hopplöst länge kvar innan det skall gå nedför. Tidigast borde det bli efter ytterligare en och en halv timme. Vid 1.06-1.07 så ger jag upp och jag har väl precis kommit förbi en mil... Suck! Nu spelar ju det mindre roll utan det är watt och puls som betyder mest men det spelar ingen roll i det här läget. Det var för knäckande och jag skiter i det. :-/

Sen på kvällen så har Ullis köpt en stor påse godis och jag som bestämt mig för att inte äta... Det gick ju inget vidare och nu känner jag mig dessutom lite förkyld igen. Nä, dags att natta sig och hoppas på en bättre dag imorgon!

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten, Bernhardsson Måleri