Tisdag och på skolan så hade jag bokat in ishallen och var där med 5 klasser. Det gick rätt bra och det handlade mest om att träna sig på att stå på skridskorna för många. Men det gick riktigt bra och jag tror att de flesta tyckte det var riktigt roligt. På torsdag så är det dags att köra resten av klasserna. Det blir roligt. Nu har jag ju fått lite bra tips och ser fram emot det. Jag fick förresten låna en sprillan C4:a, från bilfirman, då vi lämnade in vår gamla Volvo för reperation. Det var några saker som dykt upp som vi ville få åtgärdat. Väl hemma så var det ju klubbträning på kvällen men jag kände mig inte helt säker på om det var smart att springa ute. Jag var fortfarande inte helt okey. Så jag ringer och kollar läget med några i klubben och förklarar att jag vill testa att springa några kilometer inomhus istället. Sagt och gjort. Ullis och jag drog till Safiren och letade upp några lediga löpband. Jag satte bandet på 0,5% lutning och farten på 10 km/h. Sist, innan blodgivningen, så körde jag ju helt plant så jag kan ju inte jämföra rakt av. Men tanken var att bara jogga i max en mil men efter några kilometer så började jag bli sugen på att dra på lite. Det var också sjukt mycket folk på gymmet och det sporrade ju också. Så vid tre kilometer så satte jag bandet på 15 km/h och sen fick jag känna på hur länge jag skulle orka. Sist var det ju helt plant och det borde förstås vara en klar skillnad. Men hur mycket spelade blodgivningen in? Hmm, pulsen gick upp mycket högre än sist och jag kände mig rätt slut vid 1 km. Så det fick bli tusingar istället. Och efter den så var det en kilometer jogg igen i samma fart. Det upprepade jag tre gånger och sen avslutade jag med att springa ned en kilometer men de sista kilometerna så körde jag plant. Det här borde simulera ungefär samma fart som utomhus och kan jag då igen springa tusingar i 4-mintersfart. Visserligen bara tre stycken men lätt förkyld och mindre än en vecka efter blodgivningen. Det känns lovande. Och det känns hyggligt bra i kroppen också. Nice!