Så börjar då 2016 närma sig sitt slut och det här blir, personligen, inget revolutionerande inlägg. Men ändå så kommer det säkert att kännas som det. Under året så har ett mål börjat växa fram och det kan, även för mig, verka ouppnåeligt. Hawaii Ironman! Ju mer jag har tänkt på det, ju sugen har jag blivit. Och träningen har hela tiden ökat och så även allt runtomkring. Men det går liksom i vågor. Det var ju länge sedan jag lyckades riktigt bra med mina mål men nu har det iaf börjat gå åt rätt håll och kroppen verkar börja hålla igen för hårdare påfrestning. Och samtidigt som jag ibland känner att jag nästan är löjlig som tror att det är möjligt så säger mina erfarenheter och rutin att det faktiskt är möjligt. Men det är väldigt mycket som måste stämma, typ allt. Och tiden går alltid fortare än man tror och minsta förkylning kan ställa till det. Men iaf. Nu var det här ju en Årskrönika så varför inte börja i rätt ände?

Början på året då! Jag jobbade som klasslärare och fastän jag tränade så hårt som jag kunde så gick jag bara upp i vikt. Jag hade underbara elever och jag kände att jag nästan alltid gjorde allt rätt. Däremot så var det nästan så att den som skrek minst fick minst hjälp från ledningen. Det var en tråkig och jobbig känsla och det kändes som om jag var själv nästan för jämnan fastän det var en jobbig situation, där sexorna hastigt och lustigt hade slussats in till högstadiet. Hursomhelst så blev det mycket extraarbete och träningen gav inget resultat. Men jag var trots allt riktigt lycklig och det var en ynnest att känna att man betydde så mycket för eleverna. Och även förstås ansvarsfullt. 

Och skolavslutningen var väldigt speciell och jag blev överöst av presenter och Ullis trodde att jag skämtade när jag fick gå flera gånger för att hämta in kassarna med alla fina presenter! 

Sen var det sommarlov och jag hade precis skrivit på för ett år som lärare i idrott och Hälsa. Det kändes riktigt bra fastän jag just då kände att jag skulle vilja ta med mig allt jag lärt mig under året som klasslärare. Att inte det skulle gå till spillo. Men nu var det som det var och jag fick ladda om. Men idrottslärare var ju det jag varit innan på fyra skolor och det hade jag i blodet liksom det här med att undervisa och engagera barn. Så jag kunde verkligen gå in i träningen igen och nu började resultaten komma igen. Och snart skulle man köra Kalmar Ironman igen. Dock med stor osäkerhet vart jag låg. Den tidigare målsättningen på 10 timmar var bara att glömma då jag hade gått upp 7-8 kg och inte kunnat träna på som jag ville. Men slå personligt rekord vore ju roligt. Dock var jag inte uppe riktigt i så mycket mängd som jag hade förr i tiden. Fast klart mer allround nu. Jag hade ju äntligen börjat simma och jag hade som målsättning att simma på 1.20-1.25. 

Veckan innan var det Mora Triathlon, som min kompis Magnus arrangerar. Väl på plats så hälsar jag på min nyfunna "familj" och installerar mig. Under alla dessa år på Vasaloppet, då jag har arbetat, så har jag lärt känna en alldeles underbar familj och de har nästan börjat kännas som mina egna föräldrar och bröder. Jag tror de känner detsamma också. Om inte så blir det nog lite stelt sen! ;-) Hursomhelst så var jag sjukt pirrig inför starten och jag tror de blev tokiga på mig som höll på kvällen innan. Det var typ så att jag inte vågade ställa upp och det kan ju låta konstigt när jag kört så enormt många lopp. Det är garanterat över 300 starter och jag har genomfört 4 stycken Ironman. Men det är också enda sträckan i triathlon och kanske påverkade det. Jag var ju inte alls van vid att stressa så i bytena. Men så var det då dags och jag tvekade men vad f-n! Vad kan hända? Jag går och anmäler mig och ser samtidigt en lång och enormt vältränad kille som dessutom är äckligt snygg! Det var så att man nästan blev sur på honom. Jag får också veta att "Herkules" är där och efter ett tag så förstår jag att det är han. Han verkar dock vara minst lika nervös som jag... Starten går och jag och Marcus, som han heter, är långt till höger för att inte störa. Jag verkar ligga i bakre delen och vad händer! Marcus bröstsimmar om mig och det strular samtidigt med glasögonen för mig. Jag vet inte ens vart han tog vägen och när jag närmar mig land, det är ett varv och det är alltså sprintdistansen jag kör, så verkar jag vara i bakre delen nu också. Upp och byta om. Och ut på cykeln. Men vad göra med klockan? Jag hade fått för mig att jag skulle ta på den då jag cyklade men det vågar jag inte utan slänger den till Nicklas. Bara hoppas den inte träffade asfalten! :-0 Jag får inget riktigt flyt och det spänner i nacken, jag är inte alls van att sitta så tight med armbågarna. Rejält knixigt och det drar ned farten. Men cyklingen går väl bra och två mil är ju inte så långt. Ut på löpningen och jag har ju lite strul med ett ben. På sista biten så börjar det att strula och morgondagens race, Olympisk distans, står på spel. Jag är så nöjd att jag genomförde loppet och vi äter gott på restauranten bredvid starten sen. 

Sen olympisk distans och nu känner jag mig mer hemma. Lite längre och jag är ju mer uthållig än snabb. Men kanske är det också bättre tävlanden nu? Nåja, loppet går ännu bättre och jag får till simglasögonen hyfsat och kan hålla minst samma fart som dagen innan. Och det gäller cyklingen också. Säkert också löpningen men det tar emot lite på slutet. Nöjd som attan!

Sen kommer då Kalmar Ironman. Jag stod över Ångaloppet då jag återigen fick känning i benet. 

Vi installerade oss och allt kändes bra. Simningen strulade dock igen och jag fick stanna ca. 20 ggr och rätta till glasögonen, så enormt trist. Men sista 700 meterna gick helt perfekt och jag bara flöt fram, en magisk känsla då allt bara stämmer. Då plockade jag rätt mycket. Tiden kommer jag inte ihåg men det blev typ 1.38 Sen cyklar jag väldigt bra men bristen på cykelmil kommer och jag tappar på slutet och får 5.54, dock väldigt bra med under 100 cykelmil. Löpningen sen då. Nja, inte så perfekt som jag hoppats på. Det krampar återigen men klart mindre kramp än förra året men dock lite sämre löpning. Jag persar med runt 12 minuter och får 12.08 Och nu börjar funderingarna på att verkligen ge allt till nästa år. Mitt nya jobb som idrottslärare går klart bättre än väntat och jag både kan aktivera mig själv väldigt mycket och samtidigt ha mer ork till träningarna. Allt går bra och jag springer Hässelbyloppet på 45.03 Det har dock funnits tendenser till att springa ännu snabbare och jag är positiv. 

Sen på hösten har det gått väldigt bra med träningarna och jag har kunnat öka mängden hela tiden, dock utan att överarbeta med kvaliteten. 

Och nu har det då vuxit fram. Jag skall göra mitt allra bästa för att försöka kvala in till Hawaii Ironman 2017. Mer om det senare! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lördag och man hade inte sovit som en prins direkt då Felix säng inte var gjord för en tungviktare som mig och Ullis åkte väl in i mig då det blev som en grop.  Men lite speciellt att vakna upp mitt i Stockholm.  Efter lite frukost så försökte ma...

Fredag och idag tog jag bilen och eftersom jag höll på glömma bilen en gång var Ullis lite orolig att det skulle hända igen. Då "missade" jag precis anslutningsbussen och det var tur det eftersom jag pratade med Ullis strax efter det och hon undrade ...

Torsdag och jag kollade lite på en uppgift som jag kämpat med och hittade lite matnyttigt att ha med.  På jobbet så rullade det på som vanligt och sedan hemåt. När jag väntade på nästa buss så ringer värmeverket, som är de som skall fixa den nya vä...

Onsdag och dagen började med att jag fotade av två böcker jag köpte igår, det glömde jag att skriva om i gårdagens blogg.  Idag var det ungefär som igår på jobbet. Jag fick också meddelande om att ÖSP ville träffas nu på måndag under dagen men det ...

Tisdag och på jobbet var det ungefär som igår. Det tar lite tid att komma in i det men vi får se om det ger med sig. I övrigt var det inget konstigt. Jag fick återigen svar på en uppgift som jag hela tiden får U på och jag förstår inte riktigt varför...