Ja, men kanske inte helt rättvisande men jag kommer till det senare.

Måndag morgon och rätt ruggigt väder. Jag har precis tagit fram cykeln och pumpat upp den. Så kommer jag på att det nog inte är så smart att ha den dyra pumpen utanför och låser upp. Samtidigt så känner jag att jag kan nog lätta på trycket lite sas, och går in. Lägger glasögonen på byrån... Efteråt, när jag låst ytterdörren, så kommer jag på att glasögonen är kvar på byrån men tiden har börjat tickat på. Asch! Låset är dessutom lite trögt så jag skippade glasögonen. Och oftast går det ju bra. Jag trampar på lite lugnt ut genom Vagnhärad och när jag kommit ut på stora vägen, mot Gnesta, så trycker jag lap, och samma sak då jag kommer in i Gnesta, i höjd med Stopp. Total tid 43 minuter och snitt på 24,8. Men på sträckan där jag sträckte ut lite fick jag 26,8 km/h. Hyfsad motvind och med jobbig ryggsäck på. En älg sprang förresten över vägen precis framför mig och bara tio sekunder senare kommer det flera bilar som körde om mig och de hade säkert ingen aning om att en älg precis passerat och stod i skogskanten. Sen var det möten för hela slanten på skolan och sista mötet var på Dansutskolan. Precis bredvid där bor en gammal elev så när mötet var slut så gick jag förbi och vinkade och de var så gulliga och bjöd på fika och klockan gick. Riktigt trevligt men snart var jag tvungen att bege mig hemåt. Jag traskar tillbaka till Frejaskolan och gör mig iordning för hemfärd. Nu skippar jag ryggsäcken. Undrar om jag får medvind och när jag tittar upp mot träden så verkar det som det blåser åt rätt håll - nice! Det är ju inte jättemycket vind men det är klart skönare att ha den i ryggen förstås. Det blir förstås ändå lite motvind då man cyklar. Jag kör försiktigt nedför den branta backen, vid skolan, och rullar snart igång. Nu känner jag mig fri som en fågel och det var skönt att bredda tempopinnarna lite. Det kanske inte ser lika proffsigt ut men är skönt för nacken. Emellanåt går det riktigt fort och jag sporras att trycka på även i uppförsbackarna. Pust! Rejält flåsigt och jag gör likadant som imorse och trycker lap. Nu går det hela tio minuter snabbare (!) och jag snittar 32,5 km/h från start till stopp och 33,2 mellan mina mellantider. Klart fuskigt att ha vinden i ryggen och inte start och stopp på samma ställe men ändå nice att få lite fart. Det tar jag med mig. Känslan alltså.

Söndag och idag blev det ingen träning alls. Eller kanske förresten. Massagen var tuff nog och musklerna fick jobba. Duktiga Svarte Petter var en hejare på att massera och mjuka upp mig. Det blev en ganska klar skillnad och vi kommer att hinna med en gång till innan vi drar iväg. Sen fixade jag lite med cykeln och började flytta cykeldatorerna från våra andra cyklar. Bra dag med mycket viktig packning. Allting glömmer man väl något men så här förberedd har jag/vi aldrig varit. Vi avslutade kvällen hos vännerna R och T och slängde ett öga på den spännande golfen. 

Fredag och jag tänkte ta och cykla med tempocykeln till skolan så att en kille på skolan skulle kika på cykeln. Han är rätt haj på cyklar och kanske kunde se vad det är som strular med drevet fram. Den vill ju liksom inte kugga i då man går från stora till lilla klingan. Iaf inte då man ligger på mellanväxlarna bak. Men när jag skall iväg imorse så kommer jag på att just den pumpen jag behöver ligger bak i bilen. Hmm, lite irriterande. Så jag får ta och pumpa upp racern istället och snart är jag på väg. Ruggigt kallt imorse och jag hörde senare att det enbart hade varit några få plusgrader på sina håll. Men jag hade tagit på mig ordentligt med kläder men det var ändå lite småkyligt. När jag passerar Usta så ser jag en kvinna på en damcykel, cyklandes i min färdriktning, och bak på cykeln har hon en barnstol. Eller vad det heter då det sitter på pakethållaren på en cykel. Barnsadel eller barncykelsadel....? Ja, ni fattar. Jag tänker skämta lite om att hon glömt barnet men kommer på att det kanske är olämpligt att skämta med en främmande person tidigt på morgonen då jag helt plötsligt bara dyker upp från ingenstans. Det slutade med ett vanligt "God morgon!" och inget mer. Strax efter hör jag "Niclas!". Jag vänder mig om och ser att det är en kollega från jobbet. Då jag stannar upp lite så ropar hon att jag inte skall vänta och jag kör på. Och sen börjar tunga backen upp mot kyrkan och den slet hårt och med tung ryggsäck på. Jag kan ju inte visa dem på jobbet att jag är klen så jag tryckte på vad jag kunde där! :-0 Pust! Snart framme och jag ställer sen in min cykel och går in på mitt nya kontor. Ah, det känns skönt. Ett helt eget krypin där jag kan sprida ut mina saker! ;-) Nåja, jag kan iaf duscha i fred och hänga upp lite på tork, riktigt nice! Men det kändes lite instängt och ingen verkar ha städat där inne på hela sommaren. 

Sen var det lite småsaker att fixa på jobbet men jag kom inte in i några riktigt flow utan tankarna har nog redan börjat sväva iväg mot Kalmar. Jag hann iaf fixa in några till grupper som jag skall ha hand om. Och då passade jag på att käka lunch med de lärarna som jag pratade med på slutet. De grupperna hade jag inte riktigt koll på så det passade bra.

Rätt lång dag och när klockan hade passerat en bra bit över 16 så fick jag nog och började fixa mig iordning för hemfärd. Men nu fick jag rätt grym motvind och cykel och motvind tillhör inte mina favoriter... Men kunde jag få simning att gå från en nödvändigt ont till ren glädje så finns det kanske hopp om cykel och besvärliga vindar också. Till slut var jag hemma och det var inga supertider direkt. Till Gnesta höll jag totalt 25 km/h och nog lite långsammare hemåt. Fast då ingår det trixiga partier i både Vagnhärad och Gnesta. 36 km cykel lägger vi till handlingarna iaf, med några bra inslag av styrka på vägen. 

Torsdag och jag ville få in lite alternativ träning och samtidigt se om det skulle komma några på torsdagsträningen, ingen hade aviserat någonting dock. Men Ullis och jag gick ned till Safiren med våra simpåsar och väntade i några minuter innan vi gick in. Och skulle jag få glasögonen att sitta bättre nu? Ja, det var frågan. Rätt snart stod det klart att det var en sådan dag och jag provade det mesta innan jag fick gå och hämta spegelglasögonen.... De är förstås lite för mörka men de funkar bäst just nu och jag fick helt enkelt stå ut med att det var lite mörkt. 

Insimmet blev lite hackigt då jag hela tiden fick stanna och klockan hade jag dessutom glömt hemma. Ja, Ullis också. Alltså glömt sin klocka. Men det blev väl runt 300m insim och sedan hade jag tänkt att köra intervaller men Ullis var grymt sugen på att köra på och stressade mig nog lite för hon körde hårt och stannade vid 50 meter och det innebar att jag trampade lite luft på slutet. Det blev väl en till hundring för mig innan jag också gick ned och körde kanske 4-5x50m. Hög frekvens och Ullis kom in ibland och var riktigt grym. Med lugnare tag körde hon minst lika fort och det är lovande för henne inför Kalmar. Sen avslutade jag med kanske 2-300m avsim. Så det blev väl ca. 1 km iaf. Sen fick vi nog och gick och duschade. I bastun blev det förstås lite prat igen, dock var det svårstartat men det blev lite loppsnack och när jag nämnde Ullis så undrade mannen, han var förrsten från Järna, om det var "snabbcrawlaren i bikini, där inne?". -Öh, ja! sade jag. "Ja, hon var ju mycket bättre än dig!" :-) 

Onsdag och så hade då dagen kommit. Dags att börja jobba igen på skolan. Och jag tycker nog alltid att det är lite jobbigt innan man är igång. Men det gick riktigt bra och det var kul, spännande och intressant att vara igång. Allt känns riktigt bra och jag är supernöjd med både chef och kollegor. Men som vanligt så är det mycket information som skall in på en gång och det blir ganska mastigt. På kvällen sen var jag riktigt sugen på att träna men Ullis fick mig att inse att det kanske var läge för en vilodag, jag var ju lite trött faktiskt. Och det behöver man ju inte vara Einstein för att förstå. Så det fick bli en dag på Ikea istället med ena sonen och Ullis. Nog så jobbigt att springa runt där. :-)

Eller lätt och lätt. Jag hade iaf bara tänkt lätt distans men jag blandade lite farter faktiskt. Och det gick bra och jag körde säkert på ångorna från loppen i helgen. Det var riktigt roligt och det blir garanterat fler Mora Triathlon. Sen behöver man förstås inte dubblera. 

Men iaf. Idag blev det 1050 meter på morgonen. Och förstås med lite folk i poolen men det var inget som störde direkt. Man hittar oftast en sida där man inte är så många och kan köra själv på en bana.

På kvällen sen var det löpträning med Enklaresport Running Club och jag gick all in på Coach-rollen. Kul att se alla kämpa på. De som kom idag var Rainy, Sjöslaget, Ullis, Mjau och Flaken. Och just ja! Wirren var också med och var riktigt grym idag. 

Lördag och det var då dags för Ångaloppet Sprint. Men jag hade sedan några dgr sedan, efter konsultation med duktig sjukgymnast, kastat in handduken och istället skulle Ullis köra med Tanjis. De var spralligt pirriga och hade skickat en massa peppande meddelanden till varandra i ett par dagar nu. Och på vägen dit så blev t.o.m jag pirrig och de fick flera ggr, efter uppmaning från mig, säga att jag INTE skulle köra. :-) Men jag hade plockat med mig våtdräkte och glasögon för att själv kunna träna. Och efter lite fixande inför tjejernas lopp så drog jag iväg till ett ställe där jag kunde gå i vattnet. Men på det bästa stället, där de tävlande skulle gå upp, så var det så mycket folk så jag gick i en bit ifrån. Där var det dock väldigt mycket stenar och en del vassare än andra. Så det tog ett tag och sen började jag. Eller försökte iaf. Det gick som vanligt med glasögonen och det läckte in en hel del. Och på den korta turen på ca. 600 meter så fick jag stanna till i vattnet ca. 4-5 ggr. Klart irriterande och jag fick absolut inte in något flyt (!) i simningen. När jag går upp för att försöka få en skymt av Ullis och Tanjis så ser jag en fotograf vinka åt mig. Jag misstänker att han tycker att jag utgör något exotiskt inslag att fota. Jag i min våtdräkt. Men när han närmar sig så ser jag att det är Härmis, som vanligt så får personerna i min blogg ett nickname. Vi pratar lite och han är själv sugen på att simma lite men har lagt kvar våtdräkten i bilen. Vi pratar iaf en del om simning och jag nämner mitt problem med mina glasögon och när han frågar om jag inte drar åt för hårt så faller allt på plats! Men jisses! Jag som anser mig själv vara smart, och ligger högt som tusan i tester, har helt missat det. När jag provar ut glasögon innan köp så trycker jag bara dit dem utan att ens spänna och de sitter oftast riktigt bra. Sen när det är skarpt läge, sas, så drar jag ofta rätt hårt. Jag trodde inte alls att själva siliconet skulle böja sig men det blev som natt och dag. Jag provar igen och drar bara lite löst. Det känns förstås som de sitter sämre men nu verkar det funka. Men nu är det snart dags att heja på Ullis och Tanjis. Härmis försvinner rätt snart, kanske drog han iväg för att hämta våtdräkten. Till slut kommer tjejerna och de ligger riktigt bra till. Som plats nr. 21 drar de förbi och jag passar på att simma igen. Nu kan jag simma utan att stanna och det blir ett helt annat lugn, härligt! Gps´n visade bara lite drygt 500 meter men det fick räcka. Och jag stängde nu av en bit utanför de jobbiga stenarna och det tog ett tag att komma in. Men ruggigt nöjd med känslan och det tar jag med mig. 

Sen blev det till att heja på tjejerna och jag blev grymt imponerad och det är lika bra att de får köra vidare med sitt team. Klart lättare att placera sig högt i damklassen också. De kom visst på plats 21 eller 22 av 80 startande lag. Många fick bryta och många, dock ej inräknade, kom inte ens till start. 

Fredag och jag försökte kolla formen, med hjälp av pulsklockan, men den var lite förhöjd. Hmm, jag har ju tränat lite mer på slutet och nu i helgen är det ju Mora Triathlon - olympisk distans. Jag hade då inte riktig koll på tävlingarna men var mest inne på att träffa min bonusfamilj och kanske hoppa in i ett stafettlag. Och jag trodde då att alla tävlingar gick på lördagen. Och Ullis behövde bli mer van vid tempocykeln och behövde således lägga många timmar på den. Och köra runt på okända vägar då man dessutom inte känner sig säker på cykeln lockade inte. Och därtill bilresan. Det tråkiga var dock att hon inte fick chansen att träffa "familjen" då förstås. Sen började jag bli orolig för om jag verkligen borde åka på lördag morgon. Det skulle bli sjukt jobbigt att köra race efter det. Och kanske skulle jag istället köra olympisk distans... Och vaden, skulle den palla? Är det smart? Osv. Många tankar. Till slut så känner jag att jag åker direkt istället. Då skulle jag komma sent på fredagen men då få lite sömn. Jag meddelar Magnus och de har redan förberett för mig och Ullis. De är så gulliga! Jag får dock reda på att Sprinten är på lördagen och den Olympiska distansen är på söndagen. Hmm... Bra koll, Niclas!

Bara packa fort och in i bilen. Och det är så dötrist att köra bil långt. Till slut så är jag framme och klockan är då över 23 och jag hittar Magnus och hans crew nere vid hamnen, där själva start -och målområdet är. De verkar vara i ganska bra fas och snart nog så drar vi oss hemåt. Det blir lite whiskey på det! :-0 Ojdå! Men jag somnade gott och när jag vaknade så kändes det rätt bra och jag började bli lite sugen iaf. Det lät förut som det skulle finnas en plats i något stafettlag men det var snarare så att det alltid brukar dyka upp någon. Men Sprinten var ju innan. Hmm, skulle jag testa Sprint? Jag är ju så långsam och lite virrig i bytena. Men jag pumpar upp cykeln och tar med den bort till starten och funderar. En timme innan start bestämmer jag mig och Magnus fixar in mig i startlistan. Pirrigt värre! Det är inte så jättemånga som skall starta och en blick i förra årets resultatlistan visar att jag borde placera mig i slutet med bara lite "vanliga" motionärer bakom mig. Men men, jag får ta det som träning. På plats är förresten Marcus Olausson, han som spelar Herkules i Gladiatorerna och jag morsar och tar ett litet kort med honom. Han är nog lika nervös som mig. Lång och stilig så man blev nästan förbannad. Men snäll så det vägde upp och blev över! ;-) Hursomhelst. Jag fixar iordning min växlingsplats och försöka tänka mig in vad jag behöver. Till slut verkar jag klar och joggar upp en tio minuter. Sen är det typ bara en kvart kvar och jag går och sätter på mig våtdräkten och det andra som mössa och glasögon och hoppar i. Eller hoppar och hoppar... Till slut är jag iaf i och jag provar glasögonen men det är katastrof! Det forsar in vatten och hur jag än försöker så läcker det in! :-0 

Jag ställer mig långt till höger för att inte blandas in i någonting. Det gör också Marcus. Startskottet går och så är vi iväg. Jag får inget lugn och jag känner att det sipprar in. Så jag försöker trycka till glasen och det får skvalpa lite. Till höger om mig så bröstsimmar Markus frenetiskt och det känns klart nedslående att han bröstar i samma fart som jag crawlar. Snart så har jag noll koll på honom och jag har fullt upp med att få mina glasögon att inte läcka. Det verkar som alla som crawlar nu är borta och de få som är runtomkring mig är bröstsimmare. Men jag hetsar och det läcker in. Jag får nog stanna 4-5 gånger och försöka få det tätt. Och nu pratar vi Sprint och 750 meter. Det kan dock ha varit lite längre då jag i efterhand såg att de främsta simmade lite långsammare i år och tog upp det med Magnus. Så det korrigerades lite till dagen efter så antagligen var det lite längre än 750 meter. Jag kom iaf upp på ca. 18,5 minut och det var ju ingen munter historia. Klart bland de sista och jag stressade med bytet. Jag håller klockan i handen och tänker att jag tar på den då jag cyklar. Hmm, klart felbeslut och jag känner, då jag hoppar upp på cykeln, att jag inte kommer fixa det. Samtidigt ser jag Nicklas och slänger iväg klockan, som turligt nog orkade upp på gräset, och ropar till honom. Det ser ut som han ser klockan och det känns ju skönt. Lite lätt uppför och jag trycker på med lilla klingan. När jag är uppe över det lilla motlutet så växlar jag till stora men växlar över... Suck! Man får ju vara lite försiktig men jag är nog uppe i varv så jag rullar och stannar. i Min tanke så tänker jag knappt på att bromsa utan låter mig stanna ganska sakta. Ingen bra start, ingen bra start, tänker jag. Pilla på kedjan och samtidigt kommer Magnus och undrar om det är jag som tappat en flaska men det var det inte. Det är som en rätt hög stenkant ned från cykelbanan till stora vägen och det blir ett jäkla gupp. Där borde det ligga en gummimatta eller liknande. Det skulle kännas tryggt. Jag är snart iväg och nu trycker jag på. Tyvärr känner jag ganska snart att jag får värk i nacken och det beror på att jag har så smalt avstånd mellan mina pads och pinnar. Så jag får resa mig ibland och avslasta men jag kämpar på för det mesta och det får smärta lite. Nu cyklar jag förstås om rätt många, eftersom jag simmade så dåligt. Men det är mest tjejer men absolut även en del killar. Snart nog kommer man till ett vägskäl och två killar som bara står och inte visar någonting. En tjej, framför mig, som jag var på väg att köra om, kör för långt och jag förstår att det är vändpunkten. Det var det enda negativa med loppet. Funktionärerna, iaf de på Sprinten, som inte visade vart man skulle. Full fart tillbaka och jag har inte ens koll på hur många varv det är men jag börjar ju möta duktiga cyklister och förstår att det är iaf minst två varv. Väl tillbaka i Mora så är det ett trixigt parti där man skall in i ett bostadsområde och återigen så är jag på gång att passera en tjej som kör fel då funktionärerna inte visar. Jag blir tveksam och ropar till och det blir då klart hur vi skall åka och tjejen fattar också att hon kört fel. Sen via en knixig 90-gradssväng så har jag vid varvningen och min kurvtagning är usel och eftersom jag valt att inte gå ned på lilla klingan får jag det tungt med att dra igång igen. Men snart nog är vi uppe på snabbare vägar och jag trycker på igen. Det går fortsatt bra och cyklingen var 21 km och inte 20. Så kanske blev det inte så dålig snittfart iaf. Trots knixarna och vändpunkten. Väl tillbaka vid växlingen så ser jag inget streck i backen och ropar till en funktionär vart jag skall av. -Nu, svarar två stycken. Kanske cyklade jag några meter för långt, har ingen aning. Benen är lite stumma men bytet går rätt bra och jag kan förhållandevis snabbt få igång dem. Benen alltså. Vaden känns bra, härligt. Solen strålar varmt och det är en riktig toppendag. Det var lite vanskligt vid start. Och ganska snart blir jag ikappsprungen av en äldre kvinna. En duktig veteran och jag försöka ta rygg men orkar inte riktigt. Banan är 3,3 km och inte 3, som jag först trodde. Vid varvning så är kvinnan ca. 10 sekunder före men jag kanske blev peppad vid varvningen så det dröjer inte mer än 2-300 meter innan jag är ikapp och anledningen var att jag såg att jag närmade mig en man, som då förstås kör i samma klass som mig. Snart nog är jag ikapp och förbi bägge. Jag tror att jag har samma fart hela tiden men nu är det snart mål. Jag känner att jag ökar på målrakan och det börjar tyvärr kännas lite i vaden! :-0 Men vad f-n! Jag springer i mål och är skittrött så jag märker inte ens att de tar mitt chip och jag får en härlig kram av Magnus i målfållan. Pust! Och det var nog lite spänning som släppte men framförallt så översköljdes jag av härliga lustkänslor av att få tävla och i ett sådant här lopp! Helt underbart och det var bara några små detaljer som skall fixas så är det här ett riktigt topplopp. Jag lägger härmed in det här i min måste-lista framöver!

Efter så ser jag någon som doppar sig och tänker att det är nog smart att doppa benen. Men jag får inte ned låren ordentligt utan hoppar istället i. Jäklars vad skönt! Jag ser till att få av svett och salt från kroppen, det är inte så smart att få skav av det och förstås härligt att bli lite ren. Efter loppet så är det prisutdelning och det är gemytligt och trevligt. Vi äter sedan lite på fina Strand Restaurang och det smakar kanon. Sen är det snart dags för Stafetten och jag hör att det är två tjejer som behöver en till och jag går fram och säger att jag kan cykla iaf. De blir överlyckliga och när vi går för att anmäla oss så står en annan kille där och hade sagt att han kunde ställa upp. Min tanke var först att då få lite extra cykelmil och eventuellt skippa den olympiska distansen imorgon men det tyckte Magnus var en dålig idé. Han kanske läste mina tankar och tyckte att jag kunde vila. Sagt och gjort. 

Så tittade vi på stafetten och det var rätt få lag så man kanske skall skramla ihop ett lag till nästa år. Nu är ju inte jag en klippa i någon av grenarna utan mer jämn på cykel och löpning men det är ju roligt att köra i lag. 

Vi avslutade kvällen med lite mat hos Sivert och Britt, mycket trevligt. Jag tackade nej till en stänkare där men väl hemma hos Magnus så blev det som det blev. En liten en iaf... :-0

Söndag morgon och nu var jag pirrigare än pirrigast. Nu är det väl bara "proffs" som är med, tänkte jag. Fast jag är ju å andra sidan bättre om det är längre. Jag anmälde mig men trots att Magnus bjöd mig så swishade jag ändå lite pengar, de skall ju ha lite tillbaka för det fina arrangemanget. Jag brukar ju göra lite reklam på Vasaloppet för Mora Triathlon och det var kul att köra det nu! Fast pirrigt... Sivert och Nicklas är snart på plats och jag blir ännu mer nervös. Pust! Och nu är det två varv på simningen också. Jag går i mina egna tankar och tiden går. Det är som jag är rutinerad men det var nog snarare så att jag hade lite flax med alla mina förberedelser. Till slut så har jag värmt upp och dessutom joggat och kollat på den där kanten, mellan cykelbanan och stora vägen. Så att jag kan ta den så bra som möjligt. Igår så höll jag på att åka av cykeln då styret åkte ned 5 cm. Och det låter som hjulen går sönder. 

Jag kommer i våtdräkten relativt smidigt och får hjälp av Sivert att dra upp den i ryggen. Det känns bra. Jag har kört med Ipren, Voltaren och lite stretch. Både vaden och axeln har spökat. Axeln kan jag inte ens lyfta så det är en gåta att det går att simma men jag vrider mig på ett annat sätt då. Ned i vattnet och det är bara fem minuter kvar. Aj då! Nu gäller det att få ordning så det inte läcker. Och det läcker i början men jag håller på och testar. Kanske, kanske. Jag går ned nästan längst till höger igen. Starten går och jag börjar då. Allt känns kanon och kanske kör jag väl hårt. Vid sidan av mig har jag en person som verkar köra lika hårt och vi simmar axel mot axel. Efter ca. 50 meter så låtsas jag tappa och smyger istället bakom fötterna på honom, jag tror iaf att det är en kille. Rätt som det är så slutar han crawla och börjar bröstsimma och jag simmar över honom. Han blir förstås paff och börjar crawla igen, det stör säkert. Och jag smyger bakom igen. Vid vändningen så gör han en ganska tvär sväng och jag går mer rakt och han får simma ifred istället. Men snart nog så kommer jag bakom ett par fötter och råkar väl killa lite grand och det blir en jäkla fart. Så var det med den draghjälpen. Nu kör jag själv och jag tycker det går ruggigt bra men har ingen aning om hur det ser ut bakom. Nu kör jag längs hamnkanten och rätt många hejar. Rätt flåsig men det funkar bra. Det lilla vatten jag råkar svälja kan jag typ rapa ut under utandningarna. Förr i tiden skulle jag fått panik. Så vänder man ut på andra varvet och nu fick jag lite draghjälp igen och jag kan ligga bakom och spara lite kraft men det är inte mer än 40-50 meter. Vi sista vändningen så simmar jag över en som bröstsimmar och jag är rätt att få en kick på apparaten men klarar mig! :-0 Längs bryggan igen och jag kollar upp lite om jag ser någon bekant men det gör jag inte. Håller på att missa sista bojen, som är ganska mycket flyttad från igår, och inser att det är mycket längre kvar från den än jag först tror. Igår var det tvärt in efter bojen, idag simmar man rakt mot den i 50-60 meter. Långgrunt men jag simmar på. Så ställer jag mig upp men mattan har flytit iväg och jag trampar på sten och det är knöggligt. Och benen känns tunga och man har svårt att komma igång och jogga. Jag trycker av lap då jag går in under målportalen och ser en linje. Fortsatt lätt löpning och jag tar av mig glasögonen och rullar av våtdräkten en bit. Som vanligt svårt att få av våtdräkten över fötterna och det tar lite tid. Jag stressar men tar mig tid att få på klockan igen. Jag glömmer gelen och tänker inte på att jag har gel i min cykelväska. Så stressar jag iväg och det känns som jag har allt med mig. Ut på cykeln och Sivert säger att "det här går ju bra!" :-)

Mycket folk och det känns faktiskt fortfarande lite pirrigt men ihop med tävlingsdjävulen så är det en mäktig känsla. Trampa, trampa, trampa! Ut på vägen och kanten går bra men när jag växlar bak, den stora tänker jag inte röra, så händer det något. Nä, det händer ingenting och det bara snurrar! Men vad f-n! Gick hela drevet sönder? Innan jag inser att jag låg nära med växeln att gå ned på lilla klingan och det innebar ju en mycket lägre utväxling och det bara snurrade då jag trampade. Jag trycker upp, nu mer försiktigt, till den stora klingan och sen bara pumpa. Jag får växla lite med att sträcka ut nacken. Men det går rätt fort nu och jag trampar på rejält ned mot vändpunkten, och innan står Magnus och fotografen och jag gör tummen upp. Magnus lika sporrande som vanligt med sitt: -ÖKA! ;-)

På tillbakavägen blir det kort igen men då håller jag på att fylla i med vätska och jag dräller rejält. Så nu måste jag rengöra cykeln från rödbetsjuice! :-0 Jag försöker hålla uppe ett bra tempo och på slutet blir jag bättre på att ta det knixiga partierna men det är lite läskigt. Och Sivert, och några andra som jag blev lite bekant med, hejade hela tiden och snart nog kom även Britt och hejade på. Jag blev omkörd av en från Mora CK, på andra varvet, tror jag, men då vi gick ut på sista så kroknade han och jag låg tio meter bakom och väntade på att han skulle vakna men snart nog fick jag gå om då det gick väl sakta. Så nu trycker jag på och försöker tänka på att hålla igen lite sista biten så att benen inte skulle vara som stockar. Alla hejar och jag byter skor och vrider på nr.lappen Jag ser två gel och stoppar på mig och försöker springa. Men det stapplas mest och nu får jag ingen rygg alls. När jag springer ut på första varvet så möter jag snart killen som tog "min" plats på stafetten. Det är en smal vältränad kille som springer riktigt bra. Fast han ser sliten ut och han cyklade om mig på första varvet, vid vändningen. Efteråt var jag tvungen att fråga hur det kom sig att han simmade så dåligt för han älskade ju triathlon. Och svaret var bara att han hatade att simma men älskade triathlon som helhet. Sen släpper stelheten allteftersom men jag känner mig stel i vaderna och lite i vänster hälsena. Men jag matar på och det är lite småjobbigt att inte veta vilket varv deltagarna är på. När jag närmar mig sista varvningen så har jag två killar framför mig. Och den som ligger före mig springer lite snabbare än den framför och vi är på ungefär samma ställe efter ca. 200 meter efter varvningen. Och det är lite roligt. Han, den lite långsammare som jag passerar först har sin hejarklack precis efter varvningen och han småstannar för att få en puss av sin fru och när jag kommer strax bakom och låtsas att jag också vill ha en puss skrattar alla. Jag är snart ikapp mannen och skämtar lite om att jag minsann inte fick någon puss! :-) Men jag har betydligt högre fart än honom så jag önskar honom lycka till och snart är jag även förbi den andre killen. Jag har mina små strider och när jag äntligen springer mot mål, efter tre varv så är det med smärta i vaden men det känns som det gick att springa men att det liksom trampades ut på något sätt. Jag ser en kille rätt långt fram men gissar att han har ett varv kvar men ju närmare jag kommer ju mer inser jag att jag nog kan springa ikapp honom för säkerhets skull. Jag avslutar i lite snabbare fart och kommer precis förbi honom, som förstås går ut på ett sista varv... Ha ha. Härligt slut i målet och nu är det lite kyligare än igår men jag går ändå och hoppar i plurret. Jag har lite skav i nacken och det är inte så mysigt att ha saltet från svettet där. Ruggigt kallt i vattnet men det känns bra att kyla ned sig iaf. 

Efteråt så blir det återigen god mat på Strand Restaurang och även Sivert och Britt gjorde oss sällskap - kul!

Sen blev det snart hemfärd och det blev några små stretch-stopp då musklerna krampade. Grymt nöjd med helgen och nu blir det återigen lite rehab då Ångaloppet - Sprint väntar på lördag. 

Mora triathlon - Olympisk distans. Nu 1500 - 42 - 9,9

Simning 1500m: 37'01

T1: 3'07

Cykel 42 km: 1.21'07

T2: 1'42

Löpning 9,9 km: 48'22

Totalt: 2.51'20 (med någon sekunds felmarginal då jag tryckte på klockan innan start. )

Stort, stort tack till härliga familjen Sjöström som alltid är så gulliga och gästvänliga! :-)