Ja, så var det torsdag och dags för klubbträning. Jag var jäkligt sugen på att rasta tempohojen idag, tidigt på f.m., men det hanns inte med. Den gula faran. Jag tycker det blev lite häftigt att pimpa den med de röda detaljerna. Det blev liksom lite enklaresport över det hela. Eventuellt så fixar jag dekaler som jag klistrar på cykeln också. Med enklaresport på! :-) Men till saken då. Jag var rejält träningssugen på kvällen och Ullis visste inte riktigt om hon skulle köra vanlig distans eller om hon skulle hänga på och köra backar. Vi behöver ju mest distans nu men jag är ju coach och vill gärna köra med klubben. Men på kvällen, innan träningen, får jag ett samtal av en som fått punktering så jag hoppar snabbt in i bilen och kör bort med grejer till honom. Det blir lite stressigt och jag får tryck i mig mat sen. Tyvärr blev det lite för mycket så jag fick lida för det sen. Eller mycket och mycket. Lite sent inpå träningen snarare. Det går faktiskt jäkligt bra med min viktnedgång nu förresten. Jag tog ju tag i det ordentligt för 1,5-2 veckor sedan. Så nu kör jag stenhårt och hoppas att kroppen samtidigt håller för relativt hård träning. Men vi joggar iaf bort till Safiren och sen en ensam Westaden och undrar om det bara blir vi tre. Han beklagar sig lite att han är sliten. Han jobbar med så mycket på fritiden och nu har han fixat en häftig trädkoja med diverse finesser. Coolt! Men inte så smart att springa upp och ned på en stege inför TSL. Det har jag själv gjort och det tar på krafterna. Hursomhelst. Jag får ett mess från Flaken som säger att han blir lite sen så jag passar på att besöka huset. Sen iväg och det är nog segt för alla. Flaken har dessutom sprungit åtta kilometer med Tokan under dagen. Så det här blev hans andra pass. Vi joggar bort till Mecman-backen, därförinnan hann vi prata med Nymannen, som kört Stockholm City Triathlon. Vi kör lite löpskolning och sen drar vi igång. Först 5x45 sekunder uppför den branta backen. Nu ligger jag lite före. Sen blir det 5x30 sekunder och nu är det snare så att Flaken är några meter före och Ullis och Westaden drog på ibland. På sista så kan jag liksom inte trycka på. Baksidorna tillåter inte att jag maxar. Skumt. Men så har det varit bra länge. Men det är säkert för att jag är lite stel. Jag har förresten fått tid till sjukgymnasten på måndag. Iaf telefontid till att börja med. Tänkte se om de har några bra övningar igen. Alltid lite lättare att få bra hjälp. 

Sen joggade vi iaf ned och jag, Ullis och Flaken körde lite längre nedjogg och sprang förbi Lilla Väsby. Det blev 10,5 km totalt. Det fick duga. Skönt pass!

Onsdag och Ullis, jag och Rainy hade bokat in att vi skulle simma i Stensund idag. Vi skulle allehop mötas upp runt 16:30 och jag fick då ta Felix bil, som jag varit inne på skadebesiktning med under dagen. Den fick jag åka försiktigt med då jag hade tejpat ihop taket efter att den blivit utsatt för inbrottsförsök. Och vi får se hur det går med försäkringsbolaget. Men jag håller tummarna. Hursomhelst så fick jag stressa med att köpa mat och fixa allt annat som bestick, handdukar och förstås mina egna simgrejer. Väl på plats så tar det emot lite grand. Det är alltid något speciellt med premiären i öppet vatten. Och jag var inte så jättesugen på att simma för långt ut. Men Rainy var ordentligt taggad och hade tränat riktigt bra innan. Och Ullis var inte lika sävlig som jag. Så de manade på mig och snart nog var jag ute i vattnet och jag fasade för att det skulle vara kallt. Men det var absolut ingen fara. Vi bestämde oss för att köra en bit ute, mellan några bojar och den sträckan skulle vara 750 meter. Men vi startade inne vid stranden och slutade även där. Så det blev lite längre och vi körde två varv och det blev 1,6 km. Och hur gick det då? 

Nja, det gick sämre än väntat och jag ville nästan krampa i låren så jag fick låta dem bara släpa efter. Och kämpa med att hitta rätt flytläge. Framförallt så måste man bli van vid vågorna och strömmarna. Och det behövs nog några fler gånger. Sen var det lite strul med glasögonen, de måste funka mycket bättre. Nu immade de igen eller så läckte de. Så det blev också ett irritationsmoment. Men men, med lite distans så längtar jag nog till nästa gång! :-)

Efteråt skulle vi käka och Rainy skulle stanna på en kaffe iaf. Men vad händer! I Stressen så har jag glömt att packa ned bestiken och kaffet... Hmm, det blev till att åka hem och ta det hemma istället. Men rejält hungrig så smakade det riktigt gott. 

Jag passade förresten på att köpa lite till nya tempocykeln och nu matchar den enklaresports färger! :-)

Så var det tisdag och önskemål hade kommit från Långstånken om att bara chilla runt och snacka lite om t.ex Stadsloppet. Lite socialt alltså. Och jag var på men lade in en brasklapp om att jag själv skulle stanna på banan om det skulle vara några nya som ville prova på. I bilen, på vägen till träningen, så lade vi upp lite planer, jag och Ullis. Skulle Mjau och Lärkträdet komma så kunde vi ju fråga om den första ville ta hand om träningen och skulle det dyka upp fler nya, Lärkträdet är relativt ny, så skulle både Ullis och jag stanna också. Väl på plats så är det ganska många och de allra flesta vill ut och bara köra social distans medan Mjau och Lärkträdet gott och väl kunde vara kvar på banan och den förstnämnda kunde absolut hålla i träningen. Precis när vi skall dra iväg så kommer Super-Roffe och han har med sig två av sina barnbarn. Jag förklarar läget men han skulle visst bara leka lite friidrott med barnen. Kiss -och bajshumor var det ja! Jag smög med mig en "pruttleksak" i fickan och när vi står samlade så håller jag handen bakom rumpan och nämner ngt att jag blev visst lite dålig i magen. Och så trycker jag på den och det låter som en äcklig blötfis, typ! Reaktionen blev helt okey och jag skrattade gott. Ha ha, ni hör va! Även jag kan vara lite rolig ibland. Sen tar jag lite vatten och slänger iväg flaskan. Sen får jag ett ryck och ställer mig med ryggen mot Flaken, mitt bland alla och låtsas dra ned för att pinka. Jag skickar ut vattnet genom munnen så det bakifrån ser ut som jag kissar. Flaken blev alldeles chockad och jag skrattar gott igen. Kanske tyckte jag det var roligast men men... Man är inte roligare än man gör sig! ;-) Så springer vi då iväg och Långstånken får visa vägen. De övriga var förresten, förutom mig och Ullis, Westaden, Wirren, Thellan, Rainy och Tokan samt Flaken förstås. Vi springer en riktigt bra sträcka genom Trosa och det är även på några ställen jag har missat. Riktigt mysigt. Men både jag och Ullis var lite småslitna så när vi närmade oss milen var det lite jobbigt. Det blev till slut lite över 12,5 km. Den här rundan måste vi köra fler gånger och bjunda in fler att prova. Och jag lovar att lämna "prutt-saken" hemma. 

Väl tillbaka så får vi höra att Super-Roffe snubblat och dragit i backen. Därefter blev han lite groggy och när vi fick höra det blev jag och Ullis oroliga och kollade till honom på vägen hem. Men allt verkade lugnt och vi drog sedan vidare hemåt. Skönt!

Jag har förresten fått höra att det låter som jag har ganska stora problem med kroppen. Alltså av de som läser min blogg. Först och främst så vill jag bara påpeka att det är rena lyxproblemen och inget jag märker av om jag inte tränar. Men jag är väldigt stel och dagen efter en ganska hård träning så är musklerna rätt så ihopdragna. Så det är inte mer än så men eftersom jag skriver om min träning och använder mig utav bloggen för att kunna titta tillbaka så står förstås även sånt med. Och jag vill ju också utvecklas i min träning och gillar att tävla så jag försöker förstås få bukt på det som gör att jag hämmas i min utveckling. :-)

Men idag, nu på morgonen efter löpningen, så känns det riktigt bra. :-)

Med rejäl träningsvärk efter Trosa Stadslopp så har det ju gått ytterligare några dagar utan träning. Men nu kändes det så gott som helt okey i halsen och träningsabstinensen var gigantisk. Jag ringde snabbt Ullis och undrade om hon inte ville ta en sväng till Safiren men hon ville hellre simma ute. Men jag var mer inne på att ta ett lättare träningspass inomhus först, eftersom vi gjort ett längre uppehåll. Och Ullis kunde hänga på, sade hon. Sen, väl hemma, så är det ju vanliga vardagssyssor och tiden började gå. Till slut så blir det bara jag som sprintar till badhuset och jag har ca. 40 minuter på mig. Men det är typ aslugnt i bassängen. Ja, jag är helt själv i början men sen ser jag att en kvinna också crawlar några banor ifrån mig. Det ser ut att gå riktigt fort men döm av min förvåning då jag ganska snabbt tar in på henne och så fortsätter det. Jag börjar tro att jag simmar jättefort och varvar henne några gånger. Jag vågar dock inte kolla klockan utan det får bli en glad överaskning. Jag kisar upp, över vattenytan, och ser att jag bara har fem minuter kvar och det kunde jag räcka. Med lite pustande så ser jag att kvinnan glider upp ur vattnet och hon är faktiskt rätt gammal. Så jag skall nog inte slå mig för bröstet för mycket... Och mycket riktigt. Klockan visade sig att jag höll i snitt 2'22/100 meter. Det kanske inte var så himla bra. Nu kommer jag inte ihåg vad jag brukade ha för tider. Jag körde som vanligt med dolme och typ aldrig med benspark. Som snabbast hade jag 1'48-fart, då jag tryckte på. Målet är väl att kunna ligger runt 2 min/100 meter, i våtdräkt. Det blir kul att se då jag går ut och kör sen. 

Lördag och Ullis ville åka upp och kika på cyklar. Vi kollade in en affär för lite inspiration och efter det så sade hon att det var triathlon i Stockholm. Och det skulle gå vid slottet och vi åkte och försökte hitta en plats. Efter lite snurrande så var vi tillbaka där vi började och parkerade i ett garage. Sen gick vi dit istället. Mina ben var helt döda från loppet och det blev bara värre efterhand. Men såklart bra att röra på sig. Det var världscupen för damer först och sen för herrar. Vi bestämde oss för att iaf se damerna och vädret var uruselt och det kunde bli värre. Rejäla vågor och blåsigt. Fy bubban. Man ser världseliten och några är sjukt tränade och det sporrar en själv. En japanska har sådana magrutor så det lyser igenom våtdräkten. Hon var hela tiden superglad och det var smittsamt. Kul att se. Lisa Nordén var visst inte på plats utan valde att träna inför OS. Lite synd då det var på hemmaplan och allt. Kanske blir för mycket press. En galet rolig men teknisk bana och det var kul att se på. En tjej utmärkte sig och det var Flora Duffy, från Bermudas. Hon drog ifrån på cyklingen och orkade sen hålla undan på löpningen. Hon får Lisa det svårt med på OS men där är det nog svårare att dra ifrån på cyklingen. Här var det ju så tekniskt med många små branta backar och knixiga svängar. 

Japanskan              Flora Duffy

Ja, det är väl bara bita i det sura äpplet och inse att formen har glidit mig ur händerna. Mentorskapet tog hårdare på mig än jag trodde och sedan i höstas, då jag började att ha hand om en årskurs-sexa, så har jag gått upp 7-8 kg. Och det från en form som ändå inte var optimal på något sätt. Klart mer stress och ansvar än jag hade trott. Jag tänker inte gå in mer än så på det men helt klart så tog det på både kropp och knopp. Det blev så illa så jag vågade (!) inte ens väga mig på bra länge. Jag hade sagt till mig själv att aldrig gå över 90 kg igen men förra söndagen, då jag ställde mig på vågen, så var det just 90,0 kg. Då bestämde jag mig och ordentligt och nu är det mer fokus på bra mat men även rätt mängd mat. Jag byter också tjänst till hösten och allt känns bättre. Eller kanske inte allt men helt klart mindre stressigt. Men för att komma vidare i historien. Förrförra tisdagen så åkte jag på en rejäl förkylning och det var frågan om jag ens kunde starta på Trosa Stadslopp, 1,5 veckor efter. Och i fredags, dagen D, så vara både jag och Ullis högst tveksamma. Hon tyckte vi kunde ju jogga men jag vill liksom inte deala med känslan man skall ha med nr.lapp på bröstet. Är det tävling så är det också full fokus. Så är det iaf för mig, jag vill inte komma i den sits, iaf inte alltför ofta, att jag bryter bara för att jag inte är van att ge allt. Så det fick bli en provjogg på 1-2 km och jag känner mig superstor och klumpig då jag skall börja jogga och det känns Mega-tungt! Men dra på trissor! Vi joggar på nedåt ån och vid första motlutet så testar jag lite och det känns såklart tungt värre men pulsen verkar vara där den skall vara. Varken mer eller mindre. Känslan är en annan dock. Men jag blir positivt överaskad att pulsen inte skenade och det brukar vara en klar indikator på att förkylningen inte stör eller bör påverka för mycket. Ullis däremot. Hennes puls drar iväg över 175 slag vid jogg och det innebär att hon absolut inte får dra på men hon börjar prata om att jogga med en kompis och det kunde väl vara ett alternativ och hon bestämmer förstås själv. Ordentlig hosta på nätterna men men... Så vi springer bort till kompisen S, och hon är snabbt på och de bestämmer sig för att springa tillsammans. Ullis är klart mer löptränad så det borde funka att de springer tillsammans. Sen fort hem och vi tycker vi har bra med tid men sen är det helt plötsligt bara tio minuter kvar tills vi skall hämta S! Oh, jäklars! Jag hittar inte mitt pulsband och får till slut strunta i det. Väl på plats så är det sedvanliga nummerlappsuthämtningen och vi i klubben träffas och tar ett klubbkort

Sen joggar vi upp och jag ställer mig för säkerhets skull i toakön. Man vet ju aldrig. Där blir det stretch och jag väntar in min tur. Sen tio minuter kvar och det blir ett sista besök i skogen. Jag väntar in Flaken och Wirren. Sen beger vi oss till starten och ser några andra i klubben. Starten går och jag släpper några meter på Flaken innan startlinjen. Mest för att ha till godo ifall det blir sprurtduell. He he... Han startar lugnare än vanligt men jag får slita direkt från start och försöker iaf hålla 4.30-fart, det var också mitt mål men det känns hopplöst att jag skall kunna hålla det hela loppet. Med backar och allt. Flaken glider sakta, sakta ifrån mig och Wirren beslutar sig för att gå ikapp honom. Jag passerar Gisslan efter ca. 300-350 meter och sen vet jag inte om hon tar rygg. Jag kollar hela tiden klockan och det är mellan 4.25-4.30 Helt okey men alldels för jobbigt. Men bara mata på. Avståndet mellan mig och Flaken börjar snart att stabilisera sig och när jag närmar mig backen vid Skärlagsvallen, så är jag nästan ikapp. Jag väljer som vanligt kortaste vägen och tror väl att jag skall passera. Men min ökade vikt gör att jag inte vågar trycka på  och trippar försiktigt. Han går också förhållandevis sakta men drar ändå ifrån lite. Sen rullar det nedåt och han är ca. 5 meter före. Avståndet äter jag in på kommande raka och det tar kanske 300 meter och sen är det som vanligt. Jag försöker hålla 4.30-fart och jag fixar det fortfarande. Lite småknixar och snart är man inne i hamnen och det vrålas "Niclas, Niclas". Ibland är det så att det liksom sprider sig till folk som nog inte känner mig och det blir nästan komiskt. Jag gissar att jag nog kör för hårt där men klockan indikerar på annat. det är snarare 4.40-fart Lustigt. Kanske har jag mentalt förberett mig på att inte dras med den här gången. Men det är snarare så att jag börjar bli slut. Jag varvar och har då passerat 5 km och det är fortsatt bra publikstöd men farten orkar jag inte hålla. Sen kommer jobbiga Trosa Alper och där är det brant men inte så långt. Jag trippar på och jag kan bara minnas då man, i bra form, hade betydligt högre fart upp men då ändå höll igen. Jag längtar tillbaka. Nu nedåt igen och jag försöker få upp lite fart igen. Jag sneglar en bekant klubbdrass bakom axeln och gissar först att det är Flaken men jag tycker också jag ser en keps. Det borde vara Gisslan. Hon flåsar högt och jag trodde därför det var Flaken. Vart är han förresten? Jag blir lite orolig för han är den sista jag vill möta i en spurt. Han har alltid lite extra att ta ut då. Hela strandvägen, som är platt, går rätt bra och när jag på slutet visar att jag förstått att Gisslan är bakom så är hon tacksam över draghjälpen och tycker att jag kan dra henne till en bra tid. Men det är snart uppför och jag orkar inte alls hålla hennes tempo uppåt och hon drar ifrån. Jag märker att hon rätt snabbt går ikapp och förbi Mjau men jag är tveksam om jag skulle kunna göra detsamma. Snart uppför Vitalisbacken och jag är lite orolig för Flaken men publiken har fortfarande inte avslöjat att han skulle vara riktigt nära. Han är välkänd i Trosa och borde följdaktligen ha bra stöd. Nu nedför och bara springa så fort det går. En riktig stånkare hörs bakom mig och jag blir orolig att det är han. Jag vrider på huvudet och märker att det INTE är han. Jag vill inte ta ut mig så jag spyr, vilket jag annars hur lätt som helst kan göra. Iaf på lopp. Så jag släpper honom och bara bevakar bakåt. Jag har nu Flaken under kontroll men märker att han kommer med ångande steg på slutet men jag kan enkelt hålla undan men är fruktansvärt slut i målfålllan. Han stannar tyvärr inte utan fortsätter fram och vinner ett presentkort på Fina Fisken... Hmm, jag kanske skulle gått framåt i fållan! ;-) Min "skamgräns" på 40 minuter gick inte alls utan jag fick 41.42, tror jag. Men jag är riktigt nöjd att jag ens kunde springa då jag varit förkyld och räknat på "Asfaltslöparns" enkla formel med överflödig vikt så skulle en bättre löpvikt på 71 kg inneburit 34 minuter blankt. Så nu är jag riktigt taggad och har sedan förra söndagen kört stenhårt med kosten och då jag kollade min vikt, i lördags morse, alltså dagen efter Stadsloppet, visade vågen 86,7 kg. Jag satsar på att ha gått ned 8-10 kg till Ironman Kalmar. Från 90 kg alltså. Kanske lite hårt men det skulle vara skönt och det är ett val jag gjort. Nästa år satsar jag på sub35 på Stadsloppet och drömmen om VM på Hawai lever fortfarande. Samt förstås sub3 på maran. Det är inget mål, det är ett löfte! Tror det kommer på köpet om jag kan steppa upp. 

Innan loppet                   Under loppet    Efter loppet