Eftersom det inte blev någon klubblöpning så åkte vi bara dit en snabbis och hälsade och åkte sen vidare mot Stensund med våra våtdräkter. Där var det visst ett läger så det kryllade av ungdomar. Men de verkade hålla igång på fotbollsplanen. Vi bytte om och skulle sen ned men det var lite kallare än sist och det tog emot. Ullis hade väldigt tufft att komma i men jag fick också kämpa lite. Sen funkar det liksom inte. Vi får vända efter bara några meter och ladda på igen. Det här blir en tuff träning, helt klart. Till slut så kommer vi då iväg och det går väl hyfsat efter ett tag. Men Ullis får lite problem och måste rätta till sina glasögon och så blir det lite för mig också men det räcker att jag trycker till dem då jag simmar. Men man ser ju inget! Solen lyser oss rakt i ansiktet och vi får stanna upp hela tiden och kika vart vi skall. Och då är vi inte så värst långt ut. När vi är inne igen, vi tog inte hela sträckan utan vände bara inåt efter första bojen. Väl inne så är det några ungdomar som undrar vad vi tränar till. Vi säger att det är till Ironman och de svarar "grymt!". Hmm, fast vi kände oss inte så grymma. Vi bestämmer oss för ett till försök men nu är det helt omöjligt att få till mina glasögon och jag undrar om de blivit vikta på något sätt. De läcker som såll och jag får stanna hela tiden. Och när vi skall tillbaka så är det etter värre! Men vad sjutton. Och Ullis säger att det kryllar av ungdomar där inne vid stranden nu. Och det ser jag också efter ett tag. Vi trixar oss emellan ungdomarna och klarar oss ifrån att få någon boll i huvudet. Jag ser typ ingenting och det måste ha varit en syn. Vad som gick fel med glasögonen vet jag inte men det måste jag kolla upp. Vi kör nog en repris igen imorgon bitti. Kanske går det bättre då. 

Så kom då dagen för mig också. Visserligen så har jag varit lite småynklig med lite stelhet här och där samt någon uttänjd vad men aldrig har jag fått en riktig löparskada. Eller så kanske jag fick det för två år sedan med vaden iofs. Men iaf. Ullis ville ut på ett långpass och jag var nog mer sugen på att köra alternativ träning eftersom jag ändå skulle springa med klubben på kvällen. Men jag körde med Ullis för det var nog bra med lite längre löpning också. Och jag hann inte riktigt stretcha innan så det var hög puls från start. Som det brukar vara då jag inte är stretchad och uppvärmd. Men det är vi vana vid. Så vi joggade i runt 6.10-fart och pulsen var typ 180 slag/minuten. Men efter dryga två km så var pulsen normal och det började kännas helt kanon helt plötsligt. Ja, jisses så bra det kändes och formen kändes också bra. Tre mil idag skulle inte vara några problem. Iaf kändes det så. Så vi tuffar på men sen bara smäller det till. Eller det kom en accelerande smärta under 3-4 steg. Aj, helvete. Det kändes som hälsenan skulle gå av. Vi stannar förstås, för det går inte att belasta foten. Stretch och fundering på vad som hände. Efter ca. 10 minuter och lite småsteg så testade vi och initialt så fungerade det att jogga rätt försiktigt och vi ökade farten lite grand men då kom det tillbaka. Men vad fasicken är det här? tänker man. Det gick liksom inte att komma på vad det var som spökade. Men springa gick inte och det kändes mer som det var soleus, långt ned, som smärtade. Hursomhelst så bestämde vi att Ullis skulle fortsätta löpa och jag skulle gå framåt för att se om det släppte. Men det var bara att ge upp och vid 11 km så gjorde jag det. Fast jag fick faktiskt skjuts av en trevlig lastbilschaufför som höll på att köra ihjäl oss tidigare. Ja, det var en dråplig historia. När vi sprungit ca. fyra km så kommer vi joggandes i en ganska skarp kurva och en personbil och en lastbil kommer i ganska hög fart och ligger nära kanten så Ullis får slänga sig uåt sidan och det är en hög kant där så hon stoppar upp och jag springer in i henne. Jag ser dock att lastbilschauffören gör sitt för att hålla ut och reagerade väl inte så mycket. Men snart nog kommer lastbilskillen igen, med sitt stora långa släp. Han stannar och ber så mycket om ursäkt med att han blev så jävla förbannad på personen i bilen som inte ens stannade vid stoppskylten, utan bara körde ut. Vilket gjorde att lastbilskillen fick slänga sig åt sida och under en kort stund "jagade" han personbilen och låg nära och tutade. Kanske inte så himla moget iofs. Men nu bad han om ursäkt iaf. Och när han såg att jag var själv så stannade han och frågade om jag skulle ha skjuts. :-)

Och hur är det med foten nu då? Jodå, den känns bättre och jag känner faktiskt av den andra foten lite också så det känske är lite av en överbelastning och jag skall försöka köra mer i skogen ett tag nu och rehaba samt förstås köra mer cykel och simning. Så jag kastar inte in handduken ännu.