Ja, det är väl bara bita i det sura äpplet och inse att formen har glidit mig ur händerna. Mentorskapet tog hårdare på mig än jag trodde och sedan i höstas, då jag började att ha hand om en årskurs-sexa, så har jag gått upp 7-8 kg. Och det från en form som ändå inte var optimal på något sätt. Klart mer stress och ansvar än jag hade trott. Jag tänker inte gå in mer än så på det men helt klart så tog det på både kropp och knopp. Det blev så illa så jag vågade (!) inte ens väga mig på bra länge. Jag hade sagt till mig själv att aldrig gå över 90 kg igen men förra söndagen, då jag ställde mig på vågen, så var det just 90,0 kg. Då bestämde jag mig och ordentligt och nu är det mer fokus på bra mat men även rätt mängd mat. Jag byter också tjänst till hösten och allt känns bättre. Eller kanske inte allt men helt klart mindre stressigt. Men för att komma vidare i historien. Förrförra tisdagen så åkte jag på en rejäl förkylning och det var frågan om jag ens kunde starta på Trosa Stadslopp, 1,5 veckor efter. Och i fredags, dagen D, så vara både jag och Ullis högst tveksamma. Hon tyckte vi kunde ju jogga men jag vill liksom inte deala med känslan man skall ha med nr.lapp på bröstet. Är det tävling så är det också full fokus. Så är det iaf för mig, jag vill inte komma i den sits, iaf inte alltför ofta, att jag bryter bara för att jag inte är van att ge allt. Så det fick bli en provjogg på 1-2 km och jag känner mig superstor och klumpig då jag skall börja jogga och det känns Mega-tungt! Men dra på trissor! Vi joggar på nedåt ån och vid första motlutet så testar jag lite och det känns såklart tungt värre men pulsen verkar vara där den skall vara. Varken mer eller mindre. Känslan är en annan dock. Men jag blir positivt överaskad att pulsen inte skenade och det brukar vara en klar indikator på att förkylningen inte stör eller bör påverka för mycket. Ullis däremot. Hennes puls drar iväg över 175 slag vid jogg och det innebär att hon absolut inte får dra på men hon börjar prata om att jogga med en kompis och det kunde väl vara ett alternativ och hon bestämmer förstås själv. Ordentlig hosta på nätterna men men... Så vi springer bort till kompisen S, och hon är snabbt på och de bestämmer sig för att springa tillsammans. Ullis är klart mer löptränad så det borde funka att de springer tillsammans. Sen fort hem och vi tycker vi har bra med tid men sen är det helt plötsligt bara tio minuter kvar tills vi skall hämta S! Oh, jäklars! Jag hittar inte mitt pulsband och får till slut strunta i det. Väl på plats så är det sedvanliga nummerlappsuthämtningen och vi i klubben träffas och tar ett klubbkort

Sen joggar vi upp och jag ställer mig för säkerhets skull i toakön. Man vet ju aldrig. Där blir det stretch och jag väntar in min tur. Sen tio minuter kvar och det blir ett sista besök i skogen. Jag väntar in Flaken och Wirren. Sen beger vi oss till starten och ser några andra i klubben. Starten går och jag släpper några meter på Flaken innan startlinjen. Mest för att ha till godo ifall det blir sprurtduell. He he... Han startar lugnare än vanligt men jag får slita direkt från start och försöker iaf hålla 4.30-fart, det var också mitt mål men det känns hopplöst att jag skall kunna hålla det hela loppet. Med backar och allt. Flaken glider sakta, sakta ifrån mig och Wirren beslutar sig för att gå ikapp honom. Jag passerar Gisslan efter ca. 300-350 meter och sen vet jag inte om hon tar rygg. Jag kollar hela tiden klockan och det är mellan 4.25-4.30 Helt okey men alldels för jobbigt. Men bara mata på. Avståndet mellan mig och Flaken börjar snart att stabilisera sig och när jag närmar mig backen vid Skärlagsvallen, så är jag nästan ikapp. Jag väljer som vanligt kortaste vägen och tror väl att jag skall passera. Men min ökade vikt gör att jag inte vågar trycka på  och trippar försiktigt. Han går också förhållandevis sakta men drar ändå ifrån lite. Sen rullar det nedåt och han är ca. 5 meter före. Avståndet äter jag in på kommande raka och det tar kanske 300 meter och sen är det som vanligt. Jag försöker hålla 4.30-fart och jag fixar det fortfarande. Lite småknixar och snart är man inne i hamnen och det vrålas "Niclas, Niclas". Ibland är det så att det liksom sprider sig till folk som nog inte känner mig och det blir nästan komiskt. Jag gissar att jag nog kör för hårt där men klockan indikerar på annat. det är snarare 4.40-fart Lustigt. Kanske har jag mentalt förberett mig på att inte dras med den här gången. Men det är snarare så att jag börjar bli slut. Jag varvar och har då passerat 5 km och det är fortsatt bra publikstöd men farten orkar jag inte hålla. Sen kommer jobbiga Trosa Alper och där är det brant men inte så långt. Jag trippar på och jag kan bara minnas då man, i bra form, hade betydligt högre fart upp men då ändå höll igen. Jag längtar tillbaka. Nu nedåt igen och jag försöker få upp lite fart igen. Jag sneglar en bekant klubbdrass bakom axeln och gissar först att det är Flaken men jag tycker också jag ser en keps. Det borde vara Gisslan. Hon flåsar högt och jag trodde därför det var Flaken. Vart är han förresten? Jag blir lite orolig för han är den sista jag vill möta i en spurt. Han har alltid lite extra att ta ut då. Hela strandvägen, som är platt, går rätt bra och när jag på slutet visar att jag förstått att Gisslan är bakom så är hon tacksam över draghjälpen och tycker att jag kan dra henne till en bra tid. Men det är snart uppför och jag orkar inte alls hålla hennes tempo uppåt och hon drar ifrån. Jag märker att hon rätt snabbt går ikapp och förbi Mjau men jag är tveksam om jag skulle kunna göra detsamma. Snart uppför Vitalisbacken och jag är lite orolig för Flaken men publiken har fortfarande inte avslöjat att han skulle vara riktigt nära. Han är välkänd i Trosa och borde följdaktligen ha bra stöd. Nu nedför och bara springa så fort det går. En riktig stånkare hörs bakom mig och jag blir orolig att det är han. Jag vrider på huvudet och märker att det INTE är han. Jag vill inte ta ut mig så jag spyr, vilket jag annars hur lätt som helst kan göra. Iaf på lopp. Så jag släpper honom och bara bevakar bakåt. Jag har nu Flaken under kontroll men märker att han kommer med ångande steg på slutet men jag kan enkelt hålla undan men är fruktansvärt slut i målfålllan. Han stannar tyvärr inte utan fortsätter fram och vinner ett presentkort på Fina Fisken... Hmm, jag kanske skulle gått framåt i fållan! ;-) Min "skamgräns" på 40 minuter gick inte alls utan jag fick 41.42, tror jag. Men jag är riktigt nöjd att jag ens kunde springa då jag varit förkyld och räknat på "Asfaltslöparns" enkla formel med överflödig vikt så skulle en bättre löpvikt på 71 kg inneburit 34 minuter blankt. Så nu är jag riktigt taggad och har sedan förra söndagen kört stenhårt med kosten och då jag kollade min vikt, i lördags morse, alltså dagen efter Stadsloppet, visade vågen 86,7 kg. Jag satsar på att ha gått ned 8-10 kg till Ironman Kalmar. Från 90 kg alltså. Kanske lite hårt men det skulle vara skönt och det är ett val jag gjort. Nästa år satsar jag på sub35 på Stadsloppet och drömmen om VM på Hawai lever fortfarande. Samt förstås sub3 på maran. Det är inget mål, det är ett löfte! Tror det kommer på köpet om jag kan steppa upp. 

Innan loppet                   Under loppet    Efter loppet

 

Tiger

3 juli 2016 15:31

Jag tror att det viktiga är hur mycket man äter, inte vad. Man kan möjligen påverka hur snabbt man går ner med "vad", men för att få ett varaktigt resultat är det hur mycket som gäller. Jag tar aldrig om och all maten ska få plats på tallriken, det funkar hjälpligt.

 

Niclas_B

3 juli 2016 23:43

Det är helt klart den rätta vägen. Jag kör dock lite striktare nu iaf. Så värsta skräpmaten får stryka på foten då det oftast brukar innehålla mer energi/portion. Och på den tiden man räknade kalorier så var det som att trycka på en knapp. Käkade jag 300-350 kcal mindre än dagsbehovet så gick jag ned som en klocka och det försvann typ 10 kg/2 veckor. Men jag orkar nog inte räkna nu men det får bli utväg två om det fastnar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lördag och man hade inte sovit som en prins direkt då Felix säng inte var gjord för en tungviktare som mig och Ullis åkte väl in i mig då det blev som en grop.  Men lite speciellt att vakna upp mitt i Stockholm.  Efter lite frukost så försökte ma...

Fredag och idag tog jag bilen och eftersom jag höll på glömma bilen en gång var Ullis lite orolig att det skulle hända igen. Då "missade" jag precis anslutningsbussen och det var tur det eftersom jag pratade med Ullis strax efter det och hon undrade ...

Torsdag och jag kollade lite på en uppgift som jag kämpat med och hittade lite matnyttigt att ha med.  På jobbet så rullade det på som vanligt och sedan hemåt. När jag väntade på nästa buss så ringer värmeverket, som är de som skall fixa den nya vä...

Onsdag och dagen började med att jag fotade av två böcker jag köpte igår, det glömde jag att skriva om i gårdagens blogg.  Idag var det ungefär som igår på jobbet. Jag fick också meddelande om att ÖSP ville träffas nu på måndag under dagen men det ...

Tisdag och på jobbet var det ungefär som igår. Det tar lite tid att komma in i det men vi får se om det ger med sig. I övrigt var det inget konstigt. Jag fick återigen svar på en uppgift som jag hela tiden får U på och jag förstår inte riktigt varför...