Alla inlägg under juni 2016

Av Niclas Bernhardsson - 21 juni 2016 10:00

Så var det onsdag och Ullis ville iväg tidigt och cykla. Jag var lite mer seg på morgonen men snart nog var vi nere vid frukosten och det smakade bra som vanligt. Hotellfrukost är något extra. Det är ju inte så man orkar fixa iordning sånt själv på morgonen. Efter det så är vi iväg rätt snart och vi åker nu upp lite på Ölande och har tänkt att cykla på norra delen istället. Men det hade varnats för regn men sista prognosen såg bra ut. Vi stannar först på en parkering i Borgholm men efter lite betänketid så åker vi till Köpingsvik istället och ställer bilen där. Känns ju lite onödigt med dyr parkering då man ändå bara skalll cykla. Och där var det helt okey att stå, då vi frågade. Vi bytte om fort och var då iväg. Ullis hade sett på nätet att det fanns några fina vägar och hon fick försöka vägleda oss från minnet. Vi tar det lite som det kommer och tanken är, efter ett tag, att stannan till vid det fina fiket vid Kyrketorp. Men det börjar kännas som regn i luften och snart kommer det några droppar. Jag stannar för att lätta på trycket och morsar samtidigt på några kossor som är nyfikna men ändå lite rädda då jag antagligen ser ut som en rymdvarelse. Men snart nog har jag deras sträva tungor på mina knogar! :-) Men vi har ju inte tid att busa så vi hoppar upp på cyklarna och dropparna börjar bli alltfler och rätt som det var så öste det ned och vi tar in på en liten väg, det står loppis. Men vi ser ingen loppis men däremot några jättestora träd, som täcker en stor bit av vägen och vi hoppar av. Första tio minuter så var det som om träden fixade allt och det var rätt torrt men på slutet så började det droppa alltmer men samtidigt började det lätta lite och vi tar ett beslut att hoppa på cyklarna igen. Det är rejält blött på vägen och man får passa sig så man inte kommer för nära varandra då man annars får allt i ansiktet. Det slutar snart att regna och rätt som det var så är man framme och de verkar ha gjort om hela fiket men det är gott och trevligt och skönt att få sträcka på benen. Jag tycker att jag känner igen en pappa och när jag tänkt ett tag så funderade jag starkt på om det inte var en kund som var inne i min butik. Men jag låter det vara då jag ändå inte är säker. Han undrade säkert varför jag tittade så på honom. Snart nog är vi på cyklarna igen och det smärtar rejält i sittbenen och jag får ideligen gå upp och försöka sätta mig igen, fast med ett bättre utfall... Och jag känner mig alltmer förkyld och undrar om det är smart att köra på som jag gör. Fast hem måste vi. Vi turas nu om, i motvinden, att ligga först. På slutet är jag riktigt trött och självförtroendet är inte superhögt. Dock rätt mycket vindmen snittfarten sjönk nog rejält på slutet och var vi uppe i 28-29 km/h innan så vete tusan om vi klarade 26 idag. Fast fokuset har inte legat på fart men det skulle ändå vara skönt att känna att man kan cykla på lite fortare under längre tid UTAN att kippa som en fisk på torra land. Men nu åkte jag på en rejäl förkylning så det får väl vara hänt att det kändes tungt idag. Det blev prick 10 mil idag. Väl hemma så blev det igen lite skönt bubbelbad men idag skippade jag bastun. 

Av Niclas Bernhardsson - 20 juni 2016 10:00

Måndag och nu var det dags att rasta cyklarna. Direkt, då jag börjar cykla, så får jag en chock. Ja, iaf nästan. Det känns som om jag verkligen ligger jättelångt fram och det känns läskigt. Klart ovant och jag har ju endast kört på min linjecykel i år. Hmm, dags att börjar bli van med min triathloncykel nu. Jag höll på att skriva tempo-cykel, men det är ju en annan sak. Rätt skall vara rätt. Det började iaf ovant och det tar inte så lång tid innan det gör riktigt ont i nacken. Hmm, jag får helt klart kämpa med både kropp och inställningar på cykeln ett tag framöver. Men jag försöker att ligga i bågen så mycket som jag orkar och man kan ju inte direkt säga att man njuter av utsikten då man bara stirrar rakt ned i asfalten. Vi träffade förresten på Björn, som är en av konferencierna på Kalmar Ironman, under frukosten, och vi snackade lite om loppet, han skulle själv köra i Barcelona senare i år. Han varnade lite för dåligt underlag på södra Öland men att det inte var skäl nog för att byta runda. Vi litade på honom, vilket skulle visa sig vara ett bra beslut. Vi försökte hålla rätt runda men vi snurrade bort oss lite på ett ställe och det tog ett tag innan vi var på rätt spår. Ullis tycker det går lätt att cykla på Öland men jag tycker det är långtråkigt och jag får jobba med motivationen. När vi kommer längst ned, tror det är Degehamn, så stannar vi och fikar lite snabbt. Skönt att sträcka lite på nacken. Och hela vägen ned dit så har vi haft rätt tuff motvind så när vi sen korsar till Östra sidan och far upp igen så är det med ett skönt stöd i ryggen. Riktigt nice och vi får upp snittfarten en hel del. Sen skall vi korsa Öland igen och vi är osäkra och frågar en kvinna, som är ute och rastar hunden. Efter lite tips så vänder vi och svänger in på rätt väg och då är det andra gången jag kör den långa stigningen men den här gången tog det emot mycket mer. Förra gången, på Kalmar Ironman 2015, så hade jag sjuk medvind i ryggen. Nu fick man bara jobbig sidvind men till slut så är vi uppe vid Resmo kyra och det bär nedåt igen. Sen jobbar vi på och har riktigt bra tryck i pedalerna på slutet. Men ingen snittfart att skriva hem om och typ 9,5 mil. Det känns lite oroväckande. Benen känns iaf tunga. Efter det så blev det lite god mat i Färjestaden innan vi åkte hem och baaaara skulle sträcka oss på sängen lite. Det blev väl en timme eller två och sen tvingar vi oss att springa lite men det tar klart emot. Och visst är det segt när man börjar. Och det går inte fort och jag känner mig lite tung i andningen och kanske även en aning förkyld. Hmm, jag som precis varit förkyld men Felix ligger fortfarande hemma och hostar. Så det är ju inte konstigt om det skulle smitta. Vi springer lite på måfå och vi har väl en tanke att springa mot slottet och innan vi kommer dit så springer vi in i en asmysig park och snart är vi vid slottet. Ullis vill springa ett varv där inne men det är väl tveksamt om det ens är tillåtet. Vi bestämmer oss för att stänga av klockorna och bara gå runt där inne ett tag. Riktigt coolt och det blev en längre paus innan vi är igång igen. Nu kör vi tillbaka igen, fast mer mot hamnen och snart är vi vid simstarten och kollar in den. Det är inte riktigt klokt att man bara slänger sig ut där och börjar simma. Eller simmar och simmar... Jag brukar få stabilisera mig i någon minut först och bara försöka typ hitta mig själv! :-0 Riktigt otäckt faktiskt och man ligger där och småguppar och förra året var något i hästväg. 

Efter det stoppet, och de tankarna, så drog vi iväg igen och nu börjar det släppa lite i benen iaf. Vi kommer snart in på Kalmar-banan igen och det är som att trycka på en knapp. Det räcker att bara vara på just banan så går det lättare! :-) Vi har bestämt att det minst måste bli sex kilometer och vi bestämmer att vika tillbaka där löpningen viker av på tillbakavägen. Det blir lite innan tennisbanorna och det känns rätt bra. Men det börjar redan bli segt igen och man får fokusera. Väl tillbaka vid hotellet så hade vi sprungit åtta kilometer och det får vara okey. Sen smakade det underbart att få ligga i bubbelpoolen igen och det är ruggigt bra drag så man blir ordentligt masserad. 

Av Niclas Bernhardsson - 19 juni 2016 22:28

Så var det dags för Ullis och min mini-semester, eller skall vi säga mini-träningsläger. Vi åkte runt 10, i morse, och det är alltid segt att åka bil. Mina hamstrings gillar det inte och vill bara dra ihop sig. Och jag vet inte vad det beror på att jag är så stel men nu blir det extra mycket fokus på att mjuka upp baksidorna. Men iaf. Vi kommer fram bra och checkar in oss. Hotellet, Best Western, är helt okey och vi börjar göra oss iordning inför ett löppass. Vi tänker köra ett varv på löparbanan och det borde bli 13-14 km. Så drar vi iväg och jag har stretchat bra innan. Men farten är hyfsat hög efter ett tag men det känns bra så ingen klagar. Eller hög och hög... Den ökar väl till runt 5.40/km rätt snart men vi kör på och det känns superbra. Men vad lång banan känns fast det är bra att memorera lite. Sen kommer man förstås att vara mycket mer trött då man springer och då är det heller inte bara ett varv. Och förhoppningsvis kommer det gå snabbare. När vi äntligen är längst bort på löparbanan så vet jag att det inte är lika långt tillbaka eftersom man snurrar lite i centrum i början. Men vi springer lite fel, på ett ställe, och sen börjar jag känna mig alltmer kort i baksidorna. Fast det funkade bra hela tiden och vi fick ihop ca. 14,5 km. Och jag tror jag snittade 5.44/km Efter det så blev det relax på hotellet och det var riktigt skönt. Grymt bra drag i bubbelpoolen så man fick bra massage på benen. Sen lite bastu på det innan vi tog bilen för att äta. Men det vi hade tänkt att äta var undanplockat så det slutade med Mc Donalds... Kanske inte var det vi var ute efter men funkade bra ändå. Imorgon väntar lite cykling på Öland! :-) Och kanske lite löpning i direkt anslutning för att vänja benen. 

Av Niclas Bernhardsson - 17 juni 2016 14:45

Så var man då klar med året som klasslärare/mentor. Helt klart det jobbigaste jag varit med om men samtidigt det mest givande. Anledningen till att det var så jobbigt var att organisationen inte fungerade och vi sexor var liksom isolerade från de andra och kom liksom inte med i gänget. Vad det beror på vet jag inte men nu ändras det och sexorna går tillbaka till mellanstadiet, ett smart val. Dock skulle man på något sätt vilja köra året igen, nu med utökad erfarenhet och mycket av det jobb man fick lägga ned kunde man ju använda igen. Nåja, nu är det som det är. Jag känner själv att jag gjorde ett bra jobb men skulle ha önskat att jag haft mer hjälp och att man från början skulle kört sexorna i ett eget arbetslag. Jag fick en sanslöst bra kontakt med eleverna och fastän jag varit gymplärare så många gånger så blir det helt annorlunda att vara mentor. Nu går jag tillbaka till att bli idrottslärare och det känns tryggt och bra. Det trista var väl att vissa tror det är en nödvändighet att vara en behörig lärare. Givetvis är det en klar fördel men under de år jag varit lärare så är det personliga egenskaper som vägt tyngst. 

Men nu skall jag inte fördjupa mig mer i det här utan ta mig några rejäla sovmorgnar och sen drar jag och Ullis igång hårdkörningen igen. Nu satsar vi för fullt på träningen och börjar med ett mini-läger, i Kalmar.

Av Niclas Bernhardsson - 16 juni 2016 19:00

Torsdag och nu var det önskemål om att lägga träningen i Trosa istället för att utgå ifrån Safiren. Och visst. Absolut, det kunde vara roligt. Flaken var sugen på att testa Tokans special-varv, i Trosa elljusspår. Vi möttes upp kl. 19:00, vid Trosa löparbanor, och joggade sedan bort mot spåret. Jag var inställd på att bara jogga lugnt och max två, av tre tänkta, varv. Så fort vi kommer fram till spåret så börjar vi och nu springer vi motsatta hållet. Det var ju helt klart en annan upplevelse och klart spännande. När vi kommer fram till slalombackens fot så börjar vi köra uppför den och man behöver ju inte vara raketforskare för att förstå att det är jobbigt. Vi springer dock inte på men pulsen går upp emot 186 slag/minuten och det känns riktigt jobbigt. Lite pustande på toppen innan vi fortsätter. Putte får nog och säger att han bara kör runt på spåret istället och vi andra fortsätter och det går i lagom fart. På varv två så är det uppför backen igen och när vi är uppe vill Flaken pusta ut men Tokan och jag stressar på honom lite så vi fortsätter. Och eftersom jag bara tänkt köra två varv och det känns bra, så kör jag på. Då jag dessutom springer ifrån dem lite så vill jag göra det ordentligt då jag annars kunde vänta in dem. Det blir riktigt hög puls och jag tar igen det jag missade i tisdags. Nice pass och jag joggar lite innan jag möter upp Putte. Sen väntar vi bra länge men vi ser inte Flaken och Tokan och bestämmer oss för att jogga tillbaka. Lite drygt en mil med en hel del kvalitet. Nice! Och förkylningen verkar det inte vara någon fara med. Felix dock mycket värre! :-0

Av Niclas Bernhardsson - 14 juni 2016 19:00

Tisdagsträning men jag kände mig ruggigt sliten och kände jag inte lite i halsen också... Hmm. Felix ligger hemma och hostar också. Så jag, och några andra, skulle jogga istället. Det blev jag och Ullis samt Putte och Tanja. Kvar på banan var Flaken, Rainy och Tokan. Men det var ruggigt jobbigt från start och det gjorde ont att andas. Och pulsen var hög. Det brukar den kunna vara för att jag är så stel och jag tänkte att det borde släppa. Men när det fortfarande var minst lika jobbigt efter knappa tre kilometer så slängde jag in handduken och gick bort till banan istället. Där blev det lite stretch och jag väntade in Ullis. Lite trist men inte hela världen.

Av Niclas Bernhardsson - 12 juni 2016 22:45

Med en ohyggligt dålig uppladdning så var det då dags för HalvVättern, men jag och Ullis skall ju klara av 15 mil någorlunda bra ändå. Fast det är klart man var lite orolig. Efter att ha ätit onyttigt hela fredagen och även en bit in på lördagen, så mådde kroppen rätt dåligt. Och några, som skulle cykla, var tveksamma, och en hoppade av. Fast det här hade jag tänkt skulle vara för Saras skull och att vi skulle hålla ihop, vad som än händer. Men jag hörde att det fanns någon typ av medaljtid och det var visst sex timmar för tjejer. Och i gruppen, så hade vi ju Sara och förstås Ullis. Sara var lite osäker på formen men vi körde ju för henne och hennes "Team Alice". Det viktigaste var ju helt klart att bara genomföra och sen var det bara bonus om vi skulle knipa medaljtiderna för tjejerna. Eller för Sara iaf. Jag tror inte Ullis prioriterade det så mycket men det är klart. Vi har ju en hel del tävlingsmänniskor i gruppen. Vi startade väldigt lugnt och Gröngölingen låg hela tiden en bit fram och hade svårt att hitta gruppens tempo. Och jag börjar bli pinknödig men tänker att jag kan ju "lifta" med någon snabbklunga och säger att jag kommer snart. Och snart blev det! Jisses! Jag hittade direkt en bra klunga och med runt 40 km/h så kom jag susande ikapp dem! :-) Sen ökar vi allteftersom och vi går in i en depå efter dryga 30 km och där stannar vi rätt kort tid. Och sen började en riktigt grym backe och vi kämpar på uppför den. Rätt skönt ändå, på något sätt. Sen går det nedför men det blir ingen riktig fart då man får vara lite försiktig. Men efterhand så puttrar vi på rätt bra och vi börjar fundera på medaljtid. Ja, det går riktigt bra då förresten! Men Sara är lite osäker och kanske gick vi lite för hårt en längre tid. Vi går sen, efter ca. 10 mil, in i en depå och nu tar det verkligen tid. Kanske blev det för mycket fokus på medaljtiden ett tag. Så jag släpper det och nu är det bara att hålla ihop gruppen. Men rätt snart så känner alla sig pigga och vi trycker på rätt hårt igen. Dock lite upp och ned och vi peppar och har bara fokus på gruppen. Vi får sjukt mycket stöd från Ride of Hope, kul! Sen, när vi närmar oss, så börjar jag att räkna och inser att vi nog ändå har chans på medaljen. Och vi får med oss S och bara trycker. På slutet så går det vansinnigt fort och jag börjar tro på det men vart sjutton är slutet? Tyvärr så rinner klockan förbi men alla är jättenöjda och det hade bara varit en rolig bonus om vi gått under sex timmar. Nu blev det visst 6.03 På min klocka 6.02, men jag fick inte igång den direkt.

För egen del, förutom förstås äran och det roliga att köra med den fina gruppen, blev det ett bra träningspass men jag kände mig väldigt kort i baksida lår och jag blev rejält trött efteråt. Hmm, jag skall ju kunna köra 30 km/h, i snitt, på 18 mil. Nu blir man lite tveksam då jag kände av det här lite för mycket. Dock låg jag väldigt mycket i front.

Av Niclas Bernhardsson - 10 juni 2016 22:15

Ja, det här var en helt underbar dag, på alla sätt och vis. Jag hade kämpat in i det sista med betygen och det var verkligen jobbigt några gånger. Men hursomhelst. Jag kände att jag inte kunde gjort bättre. Men det är klart. Med facit i hand så finns det alltid saker man kunde gjort bättre, så är det förstås. Så det är lite med vemod man lämnar klassen och vilken klass jag har haft. Eller vilka klasser, skall jag väl säga. Jag har haft två klasser men varit mentor för en. Och de är faktiskt rätt olika som klasser men jag har helt klart fått bättre kontakt med "mina" klass. Men det kanske beror en hel del på att jag varit just mentor. Men nog om det nu. Jag ville göra något extra och satte mig kvällen innan och skrev något om varje elev och jag var nästan rädd att jag inte skulle ha något bra eller roligt att säga om alla. Men det var verkligen inga problem. :-) Men tiden gick ju och jag skulle ju även klistra på texten, och en bild, på varje kuvert. Jag är på skolan i rätt god tid men det tar mer tid än jag planerat så en lärare får gå och säga till min klass att jag blir lite sen. Sen fortsätter en kollega att göra klart mitt jogg och jag kan gå och släppa in min klass. Så himla snällt och jag är dig evigt tacksam, M! Men jag är rätt så stressad och jag vill passa på att säga något fint men jag är tagen och det blir mest en massa svammel men de verkar förstå mig. Sen skall vi ut och biträdande rektor Maja håller i vår skolavslutning och det är lite uppträdande och jag själv är uppe och sjunger, halvt oförberedd och det blir fel på några ställen. Men som tur är så är jag inte själv. Utan det är nästan alla lärare. Och min härliga klass skanderar "Niclas, Niclas!" Ha ha!

Efter det går vi in och det är dags att dela ut betygen och jag läser upp varje brev. Och jag kunde verkligen stå för alla. Men innan det så fick jag såååå mycket fint av eleverna. Helt otroligt många och fina saker. Det är blommor i massor, presentkort på Clas Ohlson, fin choklad, en jättekorg med massor av fina ostar och även en Prosescco! En cool äppelskalare, böcker, en med gåtor och en grillbok. Flera jättefina brev och jag är så tagen! Och ha ha, det höll jag på att glömma. Ett litet paket där det stod "Från en hemlig beundrare". Och så är det två kondomer i! :-) Men de som gjort paketet kunde inte hålla sig och de fnittrar hysteriskt! :-) Ja, det är så mycket så jag är helt tagen. Men nu är det Felix student som är på ingång och jag får bråttom hem. Väl hemma är det full fart iväg, efter att jag satt blommorna i vatten, Ullis är nästintill chockad över alla presenter. Väl framme, vi är förresten i ganska god tid, så är det bara att vänta. Sen börjar det med fin sång och en lite tal innan eleverna får sina betyg och får springa ut. Vi är flera stycken som hejar och tjoar och Felix har varit så duktig, jag är riktigt stolt! Riktigt grymma betyg! Efter det skall han åka på flaket och det är så många så vi ser honom inte förrän de skall kliva av men vi fotade hejvilt!

Väl hemma så är det ett ordentligt uppvaktande och han fick så många fina saker och pengar! En riktigt grym dag och jag hoppas det blev en dag att minnas för resten av livet. Själv så upplevde jag inte mitt studentfirande i närheten av det här! Det verkar vara så mycket större nu. Men kanske förstod inte mina föräldrar innebörden då.

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok


Skapa flashcards