Vi hade i flera dagar planerat att springa lite längre idag men det är ju en sak att planera och en annan sak att genomföra det man har planerat. Ja, ni hör va? Det låter förstås som om det inte gick som planerat alltså. Både Ullis och jag hade rejäl träningsvärk ifrån det tuffa, men roliga, backpasset i torsdags. Och jag kunde knappt stödja mig, då jag fick något rejält sendrag, i höftböjaren. Men men... Vi käkade en god pannkaksfrukost, kanske inte det nyttigaste men tränar man mycket så kan man gott unna sig ibland, och kikade sen lite på frukost-teve och tog lite kaffe till det. Smakade helt perfekt men det kändes lite som om tiden fram tills dess att man snart skulle inse att det var omöjligt att springa idag. Men vi bytte snart nog om och stod sen utanför huset och inte ens gps-klockan gav oss någon extra tid utan hoppade igång t.o.m inomhus och direkt. Hmm, bara att testa alltså. Sen säger Ullis något om Skottvångs gruva och att det skall finnas ett bra spår där. Typ 9 km och det skulle vi ju kunna springa två varv. Jag nappade direkt och vi lade in våra "badhus-väskor" i bilen, så att vi kunde åka direkt till badhuset efter löpningen. Om det skulle finnas tid över alltså. Men det är ganska långt och vi satt bara och väntade på att komma igång. Till slut så hittade vi stället och vi ser att det kommer ett par och de ser rätt slut ut. Jag frågar dem om rundan och de pekar ut vart man skulle springa in och det verkar ha varit den rundan de sprungit. Sagt och gjort. Vi startade igång klockan och började. Rätt plant i början men rätt mycket trixig småsten. Och sen blev det bara värre, och värre, och värre! :-0 Ja, jisses! Supertekniskt men roligt. När man anstränger sig så mycket så rinner det lite om ögonen och det gör ju inte saken värre. Men jag klarar mig från att ramla och man tycker att man har sprungit hur långt som helst men får en chock när klockan bara visade på 4,5 km och det skulle vara hälften då. Superhäftigt ställe och bra för fotlederna. Men sen vänder de uppför och det är så brant! Ullis svär lite och jag försöker vara hurtig och nästan ökar farten. Men bara för att flåsa som en gris en bit högre upp i backen. Nä, fy satan! Vilken tuff bana och när vi är framme och tillbaka så är ingen alls sugen på ett varv till. Det skulle nästan vara farligt. Speciellt med de skor vi hade på oss. Vi snittade ... 7,4 km/h! Mohaha! Sen åker vi hemåt igen och jag ser att en elev, Malin, är ute på sin tomt men hon ser inte mig och jag vill inte tuta. Vi tankar lite i Gnesta och vi hinner knappt börja åka förrän det börjar att vräkna ned. Både hagel och regn. Hmm, vi hade visst tur där. Tillbaka i Vagnhärad så åker vi direkt till Safiren och när vi väl är inne på badhuset så ser jag en söt lite tjej ropa på mig: -Niclas! Det tar någon sekund innan jag ser att det är lilla Indra, syster till Inka, ytterligare en elev i min klass. De var förresten och hälsade på en snabbis i fredags. Vi hälsade på både barnen och på "pappan" innan vi började simma. Vi fick förklara att vi skulle träna, då de verkade leksugna! :-0 Ja, kanske inte pappan då! :-) Och Ullis och jag började. Det var rätt lugnt på simhalvan men man fick kryssa lite och en kvinna verkade lite småirriterad då man kom lite nära. Och det gick skitbra idag! Vet inte vad det var men farten i början låg på 1.55-2.00-1.54 och 2.14 Sen blev snittet 2.16/100 meter men ibland så drog jag på och och det bara flöt på. Sen blir det en smäll i huvudet och några barn har kommit över med en jättestor leksak och den ser jag inte. Sen åkte Ullis också in fast inte lika brysk. Ett litet ofrivilligt stopp men snart nog är jag igång igen. Vi bestämmer oss för att simma i 2 km och allt bara flyter på. Sen blir det några barn som återigen är på våran sida och det blir tokstopp. Efter det så får jag inte glasögonen att sitta bra och eftersom jag simmat 1900 meter så får det duga. Jag stannar där och sen är tjejerna riktigt exalterade och jag leker lite med dem. Eller leker och leker. Jag var nog en besvikelse då de ville att jag skulle glida på magen ut på deras leksak de hade. Och det vågade jag inte! :-0 Till slut så står jag ändå på den och försökte iaf glida på knäna men även det var visst inte något att komma med. "Du går ju bara!" Ha ha, men jag försökte iaf vara dem till lags och vågade hoppa från trampolinen. Fast det tog någon minut och var en nära-döden-upplevelse. Det kändes som om jag aldrig skulle komma upp. Och jag kan ju knappt simma! Konstigt! Det är en helt annan sak att crawla långt mot att bara vara still i vattnet. Till slut så blir det lite bus i varmpoolen, kanske till någons förtret, innan vi fick säga adjö till tjejerna. Bra träningsdag till slut! Skönt!