Ja, herregud vad jag fick slita men låt mig börja från början. Och nu skrivet dagen efter för jag var nästan klar med inlägget igårkväll då allt försvann. Snacka om känslig musplatta, jag hade nästan lust att dela laptopen i två delar... Nu skall jag spara mitt skrivande, lite då och då.

Det var alltså dags för Trosapromenaden och Ullis och jag tvekade. Bägge hade slarvat med långpassen och vi har ju sprungit den två gånger tidigare. Dock inte förra året men nu kom frågan från Sandis och vi tvekade alltså. Men jag var rätt på och snart nog även Ullis. Sen backade Sandis men vi kunde ju ta det som ett bra långpass och orkar vi inte springa hela så kunde vi ju gå emellanåt. Sagt och gjort. Vi tänkte lite på vad vi åt och drack dagen innan men vi kunde inte riktigt slita oss ifrån "Phuket-filmen" och klockan blev väl lite över midnatt innan vi kom i säng. Tyvärr så har jag varit stelare än på länge och min form blivit sämre. Sedan jag började höstterminen på skolan, så har jag gått upp 7-8 kg. Och det har väl inte gått bra att springa på typ en månad minst, det har med min stelhet att göra. Nåja, det var ju bara att prova. Vi kom upp och åt lite frukost och packade iordning det sista. Sen tog vi bilen till Trosa, där en bil skulle möta upp för färden till Södertälje Station. Vi ser att Rydholmarna kommer gående och de skall också springa. De har med sig några väskor som de skall ha efteråt och Ullis och jag erbjuder dem att lägga det i våran bil. Skulle de komma före så kunde de ju bara ta nyckeln.

Väl i Södertälje så hann vi alla fyra gå på toaletten innan Scharpen utropade: -Mot Trosa! Han hade förresten sprungit till Södertälje på natten tillsammans med sällskap och nu skulle åtminstone han gå tillbaka. Så när vi trippar igång så dyker Thunebranten upp och han skulle även springa tillbaka. Eller försöka iaf. Jag misstänkte att han skulle få problem för närmare 8 mil löpning i ett sträck är oerhört tufft. Och tufft blev det för mig direkt då benen inte svarade. Jag fick inte igång cirkulationen utan byggde bara på mig mer och mer syra. Till slut så fick jag börja stanna och stretcha och när jag lyckades springa ikapp de andra så lämnade jag nyckeln till Rydholmaren och sade att jag nog kommer efter. Ullis ville inte lämna mig och vi hade lovat att springa ihop. Efter att omväxlande joggat och stretchat så börjar det funka för mig efter ca. 6-7 km och då kan jag springa allt längre i sträck. Och runt milen till 1,5 så känns det väldigt bra för mig och vi börjar skymta de övriga igen. Och då är Ullis lite tveksam på hur länge hon skall hålla. Och snart så ser jag en person i en busskur och det ser ut som Thunebranten. Han går ut och börjar jogga lite. Det ser ut som att han såg oss. Men just nu gick det bra för oss och har han fått problem så tidigt så lär han inte vilja hänga på oss. Efter någon kilometer så är vi ikapp och vi pratar lite. Han har fått problem med rumpan och jag ger några tips på stretch, då jag själv har fått stretcha den på morgonen. Snart så har vi lämnat honom bakom oss och jag skymtar Rydholmarna men de verkar vara ca. 6-7 minuter före och vi kanske tar in lite grand men jag börjar snart få problem. Jag verkar ha svettats kopiöst och får snart ta av mig min jacka och den packar vi förstås ned. Men jag kanske reagerade för sent för jag får ganska snart börja kämpa rejält för att ens ta mig framåt och på några kilometer så har jag gått från känslan att lätt kunna springa in till Trosa till att överhuvudtaget ta mig en kilometer till. Det blir mer och mer småstopp och stretch samt förstås försök att få i mig mer vatten. Och nu verkar avståndet, förstås, öka igen till Rydholmarna men Ullis börjar vakna till liv ordentligt och tycker att alla mina små stopp är jobbiga. Vid "Finn-Lasse", som är ca. 13 km ifrån målet, så möter vi en bil och personerna där skall visst gå därifrån. Då får vi höra att de framförvarande bara var 500 meter före. Jag misstänker att det inte riktigt stämmer då det endast skulle innebära att de var dryga 3 minuter före oss. Och när man ser lite längre så ser vi dem inte. Snart så har vi iaf bara en mil kvar men den är fruktansvärd! Och hela kroppen värker. Och godiset har typ kokat och klibbat ihop så jag är väl överhettad. De låg ändå på utsidan av ryggsäcken och borde skyddats från min kroppsvärme. Men vi hjälps åt att få i mig energi och Ullis får avstå en del som var tänkt till henne. Men har man börjat få brist på i första hand vätska, så är det svårt att komma igen. Jag återhämtar mig iaf initialt men sträckan börjar förstås också ta ut sin rätt och säkert också de tidigare problemen. Och Ullis får ligga före och ta luft i motvinden men jag får hela tiden säga åt henne att sänka farten. Nu var ju jag lite snäll också och tog vind för henne då jag var stark. Men det går sämre och sämre och vid Trosa Lands kyrka så orkar jag helt inte längre. Jag säger åt henne och nu på skarpen, att hon inte behöver vänta på mig. Det visar sig att hon har massor av krafter kvar och ökar farten rejält och försvinner. Jag försöker springa ibland men allting stelnar till och gör ont. Så det blir mest gång. Och jag kommer typ 24-25 minuter efter Ullis i mål och den sista biten är helt fruktansvärd men jag får sällskap av Lagerman på cykel och han hejar lite. Kul! Jag är så slut och det skall bli så skönt med Spa. Ullis väntar på mig och vi får i oss lite kaffe innan. Men jag svamlar mest och när jag skall gå upp från varmpoolen så får jag panik. Jag håller på att svimma och vill kräkas. Det känns inte som jag skall kunna hålla tillbaka det. Jag lyckas ta mig upp till omklädningsrummet och sätter mig försiktigt ned och bara väntar på det oundvikliga, det är iaf så det känns. Tendenserna fanns helt klart där men jag klarar mig. Det kommer inget men jag mår lite dåligt så jag funderade lite grand på att hjälpa naturen på traven med några fingrar i halsen... Men så slut som jag är så är det nog ingen bra idé. Efter 10 minuter så går jag då ned igen och Ullis undrade förstås vart jag tog vägen. Och jag undrade också om jag skulle kunna få ned någon mat men det visade sig inte vara några problem. Både jag och kroppen återhämtade sig rätt snabbt och vi fick roligt och trevligt sällskap till bordet i form av Henke och Nisse. De gick förresten på fina 6.26 och det skall jämföras med mig som sprang, nåja, på lite under 5 timmar. Och min stelhet sen då? Jo, det var stelt men värre idag.

Jag tror att det var en bra väckarklocka. Nu är det bara att steppa upp träningen. Sen spelade det säkert in att jag tog på mig alldeles för mycket för det var ju rena sommarvärmen. Och vi har inte direkt varit flitiga med långpassen på slutet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag var det en speciell dag. Dels så skulle en nära mig göra en rätt stor sak och dels så är det idag tre år sedan lillebror gick bort. Det kom så plötsligt och som vanligt gjorde jag en låt om det. Tror den kan bli bra men än så länge känns den int...

Tisdag och det började som en vanlig dag men rätt snart får jag ett sms som ger mig lite kalla kårar. Det stod att hen skulle höra av sig på kvällen och det utan att vi kommunicerat så mycket sista veckorna. Usch! tänkte jag. Jag berättade förstås fö...

Måndag och det var nog som en vanlig dag förutom att jag började ta tag i alla viktiga delar inför loppet. Det var mailande och förstås lite reklam inför loppet. Ringde Björn som försökte få tag på några avspärrningar som vi kan använda för att göra ...

Söndag morgon och jag hade sovit riktigt dåligt. Vet inte om jag tog för mycket kaffe igår kväll men jag låt och tänkte för mycket på hur bra koll jag hade på loppet och allt det runtomkring. Så var det möte idag men det är ju nästan två veckor kvar ...

Lördag och Ullis var upptagen med annat och jag kämpade på med mina examinationer. På något tråkigt sätt så hade jag tre av fem examinationer, i nuvarande kurs, som jag blivit underkänd på. På en av kurserna råkade jag ut för ett rejält slarvfel som ...