Ja, det var en helg utöver det vanliga. Vätternrundan var på agendan och jag hade inte riktigt kommit igång med cykelträningen och fick tyvärr inte ihop mer än 12 mil innan rundan. Och jag som är så stel i hela kroppen var klart orolig över hur det skulle gå. Ett år hade jag ju bara fått ihop 15 mil och då var jag rökt i Jönköping men har för mig att jag krigade mig i mål på ca. 12,5 timmar. Tanken var egentligen att köra för en viss person men hans syrra diagnosticerades med ALS så jag körde för honom och passade på att slå ett slag för www.hjarnfonden.se. Rajje dök upp med sin husbil och tillsammans packade vi in min resväska, lite energipulver samt förstås cykeln. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta med så det blev nog lite mycket. Sen rullade vi ned och pausade i Linköping där vi köpte det sista vi behövde och passade på att käka. Efter att ha irrat runt på Ikea! Sjukt många gångar innan man kommer till maten. Väl framme i Motala så stannar vi, efter mina instruktioner, på det stället där starten gick för länge sedan. Typ vid det stora OKQ8 men när vi skall hämta startlapparna så är det helt tomt på folk. Det hade visst flyttat till centrum och det borde jag kommit ihåg. Men men. Vi tar cyklarna och rullar ned men jag reagerar på att jag har sjukt dålig rull. Sen upptäcker vi att det är något fel på navet och speciellt framhjulet. Det är som om bromsen ligger på så jag stannar till vid Sportson och kollar om de har tid att fixa det. Och de skulle försöka. Vi får lite sömn och Sportson ringer och är oroliga att jag inte skall hämta cykeln då de stänger vid 22:00. Jag hämtar cykeln och nu är det grym rull på framhjulet och hyfsat bra på bakhjulet. Lite segt att komma igång men Rajje fixar lite kaffe som smakar gudomligt gott och man får en bra känsla i kroppen. Till slut är vi framme och rullar som första personer fram i fållan och en funktionär står där och vi pratar lite med honom och jag nämner att jag är orolig då jag bara har 12 mil i benen. Helt plötsligt så tar han fram en mick och intervjuar oss. Jag blir lite paff och när han frågar något om vad som skulle vara dåligt så säger jag att jag är grymt besviken om tiden blir över 13 timmar. Det kändes kaxigt och jag var ju inte alls säker på att jag ens skulle komma runt och 13 timmar lät ju ganska rimligt egentligen. Nåja, det var väl ingen där som kände mig, tänkte jag. Sen får jag höra att det var direktsändning på webben och en kompis hade hört allt! :-) Så rullar vi igång och loppet var det startat! Det kändes som om man inte riktigt var närvarande och kanske hade jag inte fokuserat så mycket som jag borde. Sen drar då cirkusen igång och det går fort. Klungan var ganska snabb och jag kämpar och kämpar för att hänga mig kvar men sen säger jag till Rajje att han får köra själv! De första 42 kilometerna gick på i snitt 31 km/h och jag kom inte riktigt igång och jag började redan få ont i nacken. Jag tappar dessutom en flaska och någon ropar att det är livsfarligt och jag svarar att det inte var med flit. Faktiskt första flaskan jag tappar och jag hörde sedan att även Rajje tappat en i början. Det var svårt att pricka rätt i mörkret. Sen kommer en liten period på ca. 13 km då jag tar det lite lugnare bakom ett par och sedan igen en sträcka på 6 km. Redan nu så börjar jag fundera på om jag inte tagit mig vatten över huvudet. Men ju längre tiden gick desto varmare blev jag och vädret var underbart. Det kändes iaf inte värre i kroppen förutom att nacken gjorde alltmer ont och jag vek ned mig några gånger och stannade för att pinka. Tyvärr missade jag några fina klungor då och de kunde jag inte jobba ikapp. Två herrar i typ 50 års-åldern, om inte lite äldre, samt en kvinna som såg ut att vara ännu äldre, dök upp och jag fick lite draghjälp. Men hon verkade sjukt stark och när jag kom upp lite på sidan så verkade hon lite yngre. Jag trodde först att hon var runt 65 år och grymt stark! Sen kommer en annan klunga och de hänger med där och jag orkar inte längre. Så håller det på men på något sätt har jag cyklat halva sträckan och då har jag börjat kampera med sex stycken grabbbar och en liten svans bakom dem. Jag ligger där ganska länge och snart nog så struntar jag i att gå in i depåerna och hur jag klarar av det vet jag inte för farten trissas hela tiden upp och jag bara tuggar på. Men nacken! Fy satan! Det gör riktigt ont och hela tiden konstant riktigt jäkla ont. Jag försöker på något sätt knäcka till nacken i farten men om det hjälper vet jag inte. Det känns iaf bra att försöka. Sen fortsätter farten att öka och jag hoppar hela tiden på snabbare och snabbare klungor och om det är så smart vet jag inte. Jag förstår inte riktigt hur jag orkar men smärtan i nacken gör att jag inte känner hur övriga kroppen mår. Jag cyklar om Tullare men hinner knappt prata med honom då jag just gör ett desperat försök att nå ikapp en klunga. Vi byter några ord innan jag drar iväg. Men nu maxar jag och det brukar vara som gjort för att gå in i väggen. Så nu följer en period med lugnare körning och jag pratar med lite folk och känner mig lite tjatig om mina 12 mil. Som om det vore något att skryta över. Det är snarare tvärtom. Strax efter depån i Hjo så stannar jag för att pinka lite och sträcka ut nacken. Sen stannar jag inte förrän i Hammarsundet och innan har det börjat gå rejält tufft igen och många av de gamla åkarna man sett förut träffar man på igen fast jag känns nog inte igen lika mycket då jag ofta varit bak i ledet. Sen tappar jag en snabb klunga och det tillsammans med en rödklädd herre och så smäller det till och ca. 8-10 stycken åkare krokar i varandra och det var där jag var några minuter innan. Den rödklädda herren ropar: - Kör på! Jag reagerar instinktivt och kör förbi kaoset men lite lugnt då jag vill se hur det gått och många vänder till och med tillbaka. Men jag mår dåligt men inser snabbt att mannen vill att jag skall åka så stannar han själv och kollar hur det gått. Ädelt och jag försöker lite till men det är omöjligt men nu börjar den tuffa backen och snabbåkarna är redan borta. Sen stannar jag alltså och det börjar ganska lugnt och det rätt länge. Sen, någonstans, så dyker de sex männen upp igen men tyvärr bara tre stycken kvar. Då hade jag först legat bakom en sjukt stabbig tjej som verkade klart besvärad över jag var bakom och sen glider jag upp vid sidan och pratade lite med henne. Hon var nog inte van vid att man var trevlig mot henne. Det kändes tyvärr så. Sen när killarna kom förbi så satsar jag alltså allt och försöker komma ikapp. Jag försöker fråga vad som hänt men det är lite dämpat. Tre av dem åkte med i kraschen. Aj då! Vi får sällskap av en ung kvinna som inte verkar ha problem att hänga på fast det går riktigt tufft. Ja, nu är det verkligan full fokus på att bara hänga på och det är också rätt tekniskt. Och nu inser man att man kommer klara det och lite tårar i ögonen och vad är det som har hänt? Jag har inte bonkat men det borde ju vara omöjligt att t.o.m öka farten och och med milen kvar så blir jag som tokig. Jag börjar gå högre upp i klungan och när vi kommer in börjar jag täppa till luckor och nu drar jag på! Satan i gatan! Och någonstans så ringer det en klocka att det här är riktigt dumt! Jag borde inte trycka på så här men det går inte att stoppa mig! De bakom verkar ha försvunnit och tjejen försökte ta rygg. Men utan resultat. Pang så var jag i mål men nu skriker kroppen och jag kan knappt stå upp. Lite småskakningar och jag är så utmattad. Efter ett tag så ser jag de tre kvarvarande killarna och tackar så mycket. Sen är det en kamp över att kunna gå och böja sig och jag försöker få massage men kan inte sätta mig på bänkarna. Till slut får jag hjälp och det känns lite bättre i nacken efter massagen men gör fortfarande ont men inte mer än att jag börjar känna av resten av kroppen. Sen, efter en del sömn, så sitter vi i bilen och Rajje rattar bilen hemåt. Han åkte på fina 9.23 och är riktigt nöjd. Jag fick 10.38 och det borde inte vara möjligt med 12 mil i benen och kanske 3-4 spinningpass i vintras.