Och så var det dags för klubbträningen och framme på köksbordet låg de! De höga superdämpade Hoka One One-skorna! Wow! Så sugen på att testa dem nu! Men först ett snabbt möte med dem som skall ta över lokalerna som jag hyr. Jag flyttar nu, eller rättare sagt så är det Tim och jag som flyttar Enklaresport och det blir nu i helgen. Jag hann iaf träffa dem lite fort innan jag åkte till träningen. Skorna fick jag knappt på då själva öppningen var lite och jag har hög s.k fotrygg. Det är förresten ett tecken på en stark fot men nu vimlar det av självutnämnda experter. Jag har iaf mitt upplägg klart och det är att lägga mycket mängdträning i dessa mycket dämpade skor. Men hur gick det idag då? 

Nja, jag började få alltmer ont i halsen och vänster baksida lår strulade fortfarande. Men jag kämpade på under uppjoggen och när det var dags för själva fartpasset så bestämmer jag mig för att ändå testa. Men jag får slita alldeles för mycket och den som jag normalt skall kunna hålla bakom mig på bana får jag verkligen strida för. Efter halva passet så får jag kasta in handduken eftersom jag gått på max ett tag. Jag väljer att vika av mot "gröna gruppen" och får även sänka farten rejäl.

Lite trist att förkylningen inte riktigt släppt men det kanske är symptomatisk för hela hösten. Det blev runt 7 km.

Tisdag och dags för egen träning och nu hade jag plockat med mig mina Powerslides, som jag fick Martin Lidberg att kalla mina terränginlines i TV-programmet "Min stora lata familj", där jag var med som expert. Lite dold produktplacering kan man säga! He he! Hursomhelst så var det nu dags att komma igång med skidträningen och i gymnastiksalen så pågick en handbollsmatch mellan två klasser i nian. Jag drog iväg och luften var lite dålig och jag fick kämpa rätt hårt. Jag åkte ned från Ronnaskolan och begav mig mot Scaniarinken. Den heter egentligen något annat men det kan jag inte. Jag får för mig att se om jag kan hälsa på Ullis bror Björn, som jag vet har jobbat i närheten, men när jag kommer fram så finns han inte kvar och jag drar iväg igen. Nära "rinken" så vänder jag inåt stan igen och frågar en joggare om vägen. Det är rejält blött och skitigt på gatorna och jag är grymt smutsig. Sista backen upp är seg och framme så loggar jag in 34 minuter med lite stopp och dryga 7 km. Lite klent men jag känner mig lite hängig. Och sen på kvällen så väntar klubbträning med löparklubben. Jag går in och hälsar i gympasalen och eleverna undrar vilket gyttjehål jag har rullat i. Ha ha!

Ja, så var det torsdag och således dags för Enklaresport Running Club att utgå ifrån badhuset Safiren med efterföljande bastu för de som ville. Ullis var fortsatt sjuk och jag hade lite känning kvar men kunde absolut inte hålla mig. Men dessvärre så har jag fått någon mindre bristning i baksida lår ifrån någon konstig övning på idrotten. Fast det började för några veckor sedan då jag fick en första känning och under tiden som jag fick ett sendrag så gjorde jag allt för att eleverna inte skulle se att jag knappt kunde stödja på benet. Sen har det hänt två, tre gånger till och jag tänkte iaf prova att jogga. Precis då man drar iväg så finns det liksom ingen kräm i vänster ben. Väl framme vid badhuset så träffar jag Tokan och Putte. De berätta att Flaken skulle komma sent och vi börjar jogga lite utanför badhuset tills Flaken kom och jag kände absolut inte till att han hade lånebil idag och det var bara tur att jag såg honom och vi joggade tillsammans bort och hämtade honom och drog förstås iväg direkt då vi var sena. Hursomhelst så känner jag av  vänster baksida lår ganska kraftigt men det är inte mer än så. Så jag testar och joggen är ganska lugn och väl framme så kör vi lite löpskolning innan vi drar igång. Jag bestämmer mig för att köra med Putte, som varit borta en längre tid, medan Flaken och Tokan drar iväg. Putte kör stenhårt från början och jag vill nästan bromsa honom då jag är lite tveksam om han skall hålla men det var nog bra att jag höll tyst för vi ökade faktiskt på alla tre varv. Tuff kupering och ca. 20 sekunder snabbare/varv! Nice, me like! Men Tokan och Flaken var i en klass för sig idag och det är bara att lyfta på hatten. Sen joggar vi hemåt och kör en kortare dusch och bastu. Riktigt nice och jag kom på mig att springa och längta till bastun under dagens pass. Alltid bra att ha något att längta till då man tränar! Och som vanligt så var det väldigt trevligt under upp -och nedjoggen, det gör träningen så himla enkel - underbart! Det blev runt en mil idag förresten.

Så var det tisdag och jag har jobbat både igår och idag och förkylningen var nästan helt borta. Kanske tyvärr inte helt men det kändes som det var okey. Men jag velade lite och när jag sedan försöker ringa Flaken så hade han visst redan joggat iväg och jag kände väl att jag inte bara kunde strunta i träningen. Så jag bytte om väldigt fort och drog iväg. Väl framme, fastän jag kom precis, så var det bara Putte som hade kommit men strax efter dök Sjöslaget upp och sen även Tokan och Thellan. Och jag ser att Flaken kom joggandes en bit bort. På jobbet så hade jag fått ett rejält sendrag i vänster ben efter en lite konstig rörelse under "Skeppsbrott" så jag kunde inte gå på någon minut. Och det satt tyvärr i så jag fick tufft att hänga med på uppjoggen och jag blev för flåsig. Hmm, förkylningen var visst inte borta. Jag var väl för sugen på att springa så jag förträngde vissa signaler. Hur var det nu med stoppa huvudet i sanden? ;-) Ha ha. Jag bestämmer mig iaf för att springa i gröna grupper idag och känna på lite grand. Putte och jag gjorde sällskap och det blev totalt dryga 7 kilometer och mer än jag hade tänkt faktistkt. Tanken var lite lättare jogg bara och nu blev det ändå lite fart. Skönt att vara igång igen och nu längtar jag till torsdag och bastun efteråt! :-)

Ibland så får man höra att man inte skall se bakåt utan endast blicka framåt. Även i skolan så var det någon som ville delge sina kloka ord att man inte skall prata om vad man gjort på sitt sommarlov utan om vad som skall hända. Det där har jag inte riktigt köpt fullt ut för är det någon som gjort något bra så bör man ta lärdom. Likaså vad som funkat och vad som inte funkat. Det är ju som att stoppa huvudet i sanden om man inte drar lärdom av historien. Jag brukar själv berätta om vad som funkat bra för mig och ibland kan det förstås låta patetiskt men jag tycker nog att det finns något att dra lärdom av det och kanske både inspireras och lära av. I början på 90-talet så sprang Ullis bror och jag så mycket vi kunde och vi tyckte vi tränade hårt. Ja, hårt kanske vi tränade men absolut inte smart och resultaten var heller inte så imponerande. Trots ihärdiga försök så kom iaf inte jag under tre timmar på Lidingöloppet och debuten på Stockholm Marathon blev 4.25 och det stod sig i många år fastän jag gjorde allt, iaf vad jag trodde, för att slå det. Hursomhelst så var det oftast runt en mil man sprang och det var alltid så fort man kunde. När jag sedan började träna konditionsidrott igen runt 99 så dröjde det 3-4 år innan jag började träna mer smart, LL gick förresten på 3.33.33 då, och jag gjorde upp en plan. 1. Jag skulle först få in kontinuiteten ordentligt. 2. Jag skulle efter ett tag börja lägga in mer intervaller. 3. Jag sprang långsammare på de övriga passen för att få mer kraft och fart på intervallerna. 4. Jag fuskade inte med långpasset. Det var verkligen som att trycka på en knapp och på några år så var jag under 2.15 på Lidingöloppet och ingenting sade egentligen att det var något stopp på gång men lite för mycket i mitt liv på en gång gjorde att jag helt enkelt gick in i väggen. Det gick nog för fort fram och med dubbla jobb just då så var det också som att trycka på en knapp. Kanske lite väl hård träning på en gång då jag, tillsammans med Ullis, gick med i en bra löparklubb också. Och vad vore man om man inte blickade bakåt hela tiden och drar lärdom? Jag tycker att många inte gör det nu utan bara lyssnar på allt man kan. Varför drar man inte nytta av de som verkligen har lyckats som t.ex Anders Gärderud, Evy Palm, Fredrik Uhrbom, Anders Szalkai m.m Ja, listan kan göras hur lång som helst. Nu blev det visst bara löpning men det kan vara vad som helst. Gunde Svan t.ex åt inte en massa kosttillskott och åt massor av kolhydrater och blev ändå bäst i världen. Till råga på allt så var det kolhdrater med ganska lågt energiinnehåll. Men jag tycker det är så himla kul att det fortfarande finns folk som inte krånglar till det och tränar på beprövat sätt och verkligen lyckas! Nu är det så mycket trender så man tror nästan mer på trender än på själva träningen. Med hård och medveten träning så kan man nästan bli hur bra som helst med väldigt simpla och enkla metoder. Lägg därtill lite sunt förnuft med kosten.

En rolig anektdot var förresten när jag sprang första Broloppet 2000 och kände att jag knappt hann med att ta stegen i medvinden och undrade hur jag egentligen skulle kunna springa snabbare. Då fick jag 1.57 på den halvmarathon och någonstans på vägen ned mot 1.24 så kände jag plötsligt att jag nästan stod still. Jag tror jag sprang på runt 1.30 då. Då hade jag öppnat upp steget med hjälp av bättre teknik. Observera att jag inte ville skryta utan se det som en förhoppningsvis sporre. Det finns massor som är bättre än vad jag var men det sporrar iaf mig att köra på.