Ja, jäklars vilken resa! En liten tanke från Ullis och så blev det så här. Enklaresport hade växt lite för fort på slutet och på hösten är det generellt sätt lite mindre jobb så Ullis klämde ur sig en lite idé om att jag kanske skulle söka ett idrottslärarjobb och så kunde Tim ta över mer i butiken och på kuppen bli tvingad att lära sig typ allt på en gång. Och ja, kanske... Jag drog in en lite halvdålig ansökan till en skola i Södertälje som jag inte visste någonting om och det var svårt att hitta alla papper på gamla jobb och senast jag var idrottslärare var ju år 2000. Många invandrare förstod jag och det kändes lite skönt att dra ett strå mot den ökade rasismen. Sen ringde en kvinna från Ronnaskolan upp och jag fattade först ingenting men sen ramlade poletten ned. Jag åkte dit och presenterade mig och kände att jag gick på lite för hårt om hur duktig jag var och det är ju jäkligt svårt det där. Samtidigt som du måste tro på dig själv så vill du inte ljuga men ändå framhäva dig. Hmm, jag kände att det inte gick helt kanon men jag ringde lite snabbt upp rektorn för den gamla skolan och undrade om det var okey att ha henne som referens. Det gick bra men det var ju läääänge sedan, sade hon. Nåväl. Efter ett tag så märker jag att Ronnaskolan försökt få tag på mig och det visade sig att det framkommit att jag hade väldigt bra hand med barnen och det var det viktigaste. Snabbt dit och skriva på papper och kolla lite mer på skolan. Det kändes nästan för bra. Bra lön, bra arbetskamrater. En dator skulle jag ha och en egen telefon. Idrottssalen var helt nyrenoverad, dock inte helt klar. Ganska lugn start dock då jag knappt visste vad jag skulle göra i början men jag försökte sätta mig in i allt jag kunde. 

Sen var det ju Ironman som inte gick som det borde och jag kom tillbaka till skolan i tisdags och med lite stukat självförtroende och det var dags att presentera sig för eleverna men då en fröken var sjuk så blev det till att hoppa in som klasslärare i tisdags. Och sen på onsdagen så blev det även då lite små inhopp här och där. Till slut så blev det lite bråttom att hinna med alla presentationerna så fredagen blev verkligen vikt åt det och det är så roligt när jag börjar prata för jag gillar nog verkligen att lära ut för jag har svårt att sluta prata och älskar att engagera eleverna. Det fick jag med mig från år 2000 då många elever efteråt har kommit och sagt att jag betytt mycket och det värmer så oerhört och ger extra energi. Och hur var det med invandrarbarnen då? Helt galet så mycket kärlek och värme det finns. Och ömsesidig respekt. Efter 20 minuter in i första lektionen så säger en söt liten tjej att hon måste krama mig. :-) Och när jag går över skolgården så springer en tjej fram och undrar vad jag heter. När jag svarar så får jag en kram. Ha ha, jag som hade tänkt att gå in och börja lite strängare men det här gick ju åt skogen. Och det finns även mycket tragedi med krig och död. Man har svårt att hålla tårarna borta för när jag talade om familjekonstellationer så fick man höra saker som svenska barn inte kan ta in. Man har verkligen en viktig uppgift att vara en trygg punkt och jag är laddad till tusen för jag märker att det är många som inte har en hobby vid sidan om. Man behöver röra på sig för att orka med. Det blev som vanligt långt när jag börjar skriva men det kändes viktigt att få skriva av sig. Det är mycket känslor som kommit upp och mycket man inte varit nära av. Och så fina arbetskamrater. Tack alla för att Ni finns och supertack till min underbara Ullis och hennes briljanta idé! :-) Du bara måste komma och hälsa på! Varning för kramchock! :-)