Alla inlägg den 17 augusti 2014

Av Niclas Bernhardsson - 17 augusti 2014 21:01

Så var det då dags för Kalmar Ironman 2014 och nervositeten var påtaglig hos både mig och Ullis. Jag tror vi hade koll på allting och var t.o.m på en biltur runt Öland för att kolla in cykelbanan dagen innan, dvs i fredags. Allting hade gått enligt planerna förutom att vi inte simmat så mycket och jag gjorde tyvärr ett ödesdigert misstag med att inte prova den lånade simdräkten i skarpt läge. Det tillsammans med ngt som jag inte tycker är riktigt schysst gjorde att det blev en käftsmäll utan dess like. Visst hade det varit rätt tufft att få på sig våtdräkten då den var gjord för ca. 10 kg mindre men jag tänkte att det skulle kännas bättre i vattnet. Jag skulle absolut lytt rådet från snälle Hasse som lånade ut den. Så jag har bara mig själv att skylla. Men iaf. Till start då. Vi kan inte gå igenom alla förberedelser då det skulle bli enormt långt. Vi står då vid simstarten och vi bestämmer oss för att gå i bland de sista men det är nu s.k vågstart och det betyder att tiden startar då man går i vattnet och det innebar ju bara att man skulle slippa bli översimmad. Trodde jag iaf. Nu blev det istället något mycket värre.... Dräkten sitter på och rejält tight. Det känns som om glasögonen också sitter bra. Men när jag går i så blir det förstås en chock och det tillsammans med att dräkten är tight gör att jag har tufft ut till första svängen och det är lite panik här och där. Sen vänder vi ut och det blir mer vågor. Ofta kan jag crawla ett tag för att blanda men nu funkar inte andningen och jag får kallsupar hela tiden och får stanna och nästan kräkas. Den tighta dräkten gör också att jag får jobba alldeles för mycket med att bara ta fram armarna och bara en kort bit ut så är det nästan kamp för livet. Men det är så mycket som står på spel så jag kämpar hela tiden och får börja ryggsimma för att slippa kallsuparna. Men ryggsimmet är förstås inte av det slaget man ser på teve utan mer som drag ut efter sidorna Jag tror att jag har några efter mig men några bryter visst och jag blir även omsimmad då krafterna tryter alltmer. Det som får mig att kämpa är att jag vet att jag är så mycket bättre på cykel och löpning. Och allt var så maffigt så jag verkligen längtar och det gör att jag kämpar fast det känns lönlöst just då längst ut. Jag lyckas komma fram och vända längst ut och börjar vägen tillbaka när en vattenskoter, ja paret på den alltså, frågar om jag måste vila. Jag är ju grymt trött och jag vilar typ 30-40 sekunder och fortsätter sedan. Sen dröjer det inte länge förrän jag krampar kraftigt i höger vad och vinkar febrilt på hjälp och vaden är stenhård och jag trycker så mycket jag kan och efter kort tid så släpper det så pass så jag kan fortsätta. Det slår mig att jag varit lite stel i vaderna på slutet men missade att stretcha dem... Jag fortsätter kämpa i vattnet och får ett antal kallsupar och livet känns oerhört tufft just då och samma vad krampar igen! Aj! Skall det sluta så här, tänker jag. Illa, mycket illa men fortfarande så är driften att få vara med på fortsättningen starkare än det enormt jobbiga jag upplevde då. Eller så tänker man inte så noga. Jag skall till varje pris framåt och vid andra krampen så säger en kille att det är lugnt och att jag har 1 timme och 20 minuter på mig. Och då har jag ju passerat hälften så det ser ändå lite ljust ut. Och jag kämpar på men crawlet går fasicken inget bra. Jag som alltid brukar kunna crawla lite men mina försökt blir taffliga och jag får kallsupar. Jag tror att andningen blev drabbad då jag blev hämmad av dräkten. På alla andra tävlingar så har det inte varit så här dåligt någon gång men jag lyckas på ngt sätt komma in mot Hamnen och blir då samtidigt omsimmad av en kille som kom lite smygande och blandade crawl med bröstsim. Så ca. 50-100 meter ifrån vändpunkten så är vi ungefär lika och sen ökar han lite och strax efter vändningen så får jag kramp i vänstra vaden och det rejält! Tredje krampen och det är förstås en smärre katastrof men det ser ändå bra ut då jag klarat av det värsta och det verkar finnas tid tillgodo. Jag skäller på killen på båten som skall trycka bort krampen att han är klen för jag märker ju inget. Jag ber om ursäkt för jag ser att hans kollega, en tjej, reagerar. Men tryck allt vad du kan, säger jag. Sen hör jag något om att det är bråttom och jag slänger mig ut och fortsätter kämpa. Så närmar jag mig en passage och det kommer en skoter från andra sidan och ropar något. Jag hör inte riktigt och båten bredvid mig frågar om jag hört. Sen upprepas det och jag får då klart för mig att de stängt passagen just då och jag kanske har en minut fram dit, troligtvis mindre och då kommer verkligen alla känslor men på lite olika sätt. Framförallt så vet jag nog inte ut eller in då. Jag får hjälp upp på en båt och lägger mig på durken och bara stirrar ned i botten... Jag tror att jag gråter för att efter att ha fått kämpat så länge och så hårt få rullgardinen neddragen var verkligen hemskt. Någon frågar hur det är och jag vet inte vad jag svarar. Jag är så arg och så besviken. Jag har grämt mig så länge och har nu även förstått hur fel gränsen måste ha varit. Tiden vid passagen var satt vid 09:05 och för oss som startade vid 07:15 så innebar ju det inte alls att vi hade några 2.20 på oss. Killen som hann smita förbi hade visst 8 minuter tillgodo och jag borde rimligtvis också klarat det. Hursomhelst så borde jag fått chansen. Visserligen så gick allting dåligt men ändå. Jag är så besviken och jag vet vad många av Er tycker. Det är bara träna mer och det kommer jag förstås att göra. Jag får hjälp bort till tävlingsområdet och mycket är som i en dimma och jag är förstås vansinnigt trött men det har jag varit förr och det har gått bra att komma igång med cyklingen. Nu är jag ruggigt besviken och som prins Daniel sade. My feelings are all over the place. Huvudchefen för hela Ironman, i världen, kommer fram och säger ngt om att inte ha några bike gears framme och jag säger att jag förstås inte skall ta cykeln men han upprepar sig och jag ser att cykelskorna är framme. Det är för att de inte vill ha några ute på loppet som har brutit. Jag är fortfarande vansinnigt arg och lite arg över att bli misstrodd också. Jag vill slita av nummerlapparna men det behövdes inte, sade han. Sen tar jag mig bort och fixar till mig. En liten snabbdusch och fixar iordning. När jag gick ut så såg jag förstås, till min glädje, att Ullis cykel var borta. Folk höll ju fortfarande att komma upp på simningen och det kändes ju konstigt då jag brutit ett tag tidigare.

Jag förstår att det är jobbiga förhållande på Öland och jag försöker ha koll på Ullis samtidigt som jag håller mig undan så hon inte skall få dåliga vibbar att jag sas har brutit. Vad jag inte tänker på då är att hon såg att min cykel var kvar och att hon inte blev omcyklad och då blev orolig. När hon börjar närma sig så kommer ett riktigt busväder och det regnar kraftigt. Och om hon då fått slita hårt på Öland så kan det bli tufft om hon ser mig och samtidigt skall ut på 6 mil till. Så är tanken iaf. Men hon ser väldigt pigg ut och tuffar på fint ut igen! Ett leende på läpparna och det gör att jag nog börjar tänka på att visa mig sen. Jag åker hem och laddar då batteriet är lågt. Jag ser till att passera Ica och köper mig lite att äta och åker hem och laddar. Sen när jag kommer tillbaka så blir det en sväng på expot och jag pratar med en som visar passertider och att Ullis nog borde vara på väg in. Jag rusar ut men har nog räknat lite fel. Jag var mer rätt från början och får stå säkert 40 minuter innan hon kommer. Jag tar lite kort i smyg och är rädd att hon ser mig. Och där jag står kan jag inte röra mig utan att hon ser och jag kommer att tänka på att mina skor säker kommer synas om hon tittar dit och undrar vad det är för någon som står och trycker. Men det är så mycket intryck överallt så hon märker inget. Så det blir ett till smygkort då hon springer ut på löpningen och det är lätta steg direkt. Yes! Så jag tar en sväng till och jag borde ju knappt äta som har laddat i flera dagar för det här. Men det blir en bakad potatis till men mest bara för att. Sen kommer jag på att det borde finnas live-resultat och jag Nu känner jag mig säker på att kunna visa mig på nästa varv och jag passar på att köra uppdateringar på Facebook. När Ullis kommer så är hon både glad och ledsen att se mig men nu är det Ullis race som gäller och jag peppar så mycket jag kan. Hon springer som vanligt som en klocka, trots ett krånglande knä och ben, och springer in på 4.40 och får endast 3 minuter ifrån sin tid från 2003. Trots tuffare bana, helt fantastiskt! Och jag hade fortfarande svårt att släppa mitt debacle så jag drog ett mail och ifrågasatte tidspasseringen och dagen efter så stod vi i kön för att köpa en t-shirt till Ullis när vi inser att alla som stod där gjorde det för anmälan till nästa år. Men vad f-n! Skall vi inte köra nästa år, frågar jag Ullis. Efter någon minut så har jag henne med mig och vi går förbi tröjorna och vidare mot anmälan. Ironman Kalmar 2015 - here we come! :-) Bästa moroten för min ångest!

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok


Skapa flashcards