Först upp tidigt och dessutom med att göra Ullis orolig då jag ville att hon skulle ringa för säkerhets skull så att jag skulle komma upp. Nu skulle jag vara försteman på Siverts familjs Stafettlag och det var nog inte bara Ullis som var orolig utan även Sivert. Jag kladdade på lite fäste igår kväll och hoppades på det bästa. Det blev lite för tjockt så jag körde bara ett lager och täckte det sen med burkvalla men jag har lite för klent spann så jag blev lite orolig. Eller orolig blev jag förresten först vid startlinjen då jag upptäckte hur dåligt spann jag hade! :-0

Hursomhelst så kommer jag upp av min egen klocka och jag kan lugna Ullis sen då hon ringer. Sen blir jag några minuter sen till min chaufför för dagen, Janne. Men vi kommer iväg efter bussarna och jag tycker jag har gott om tid och det är ju rätt tomt på startlinjen så jag bestämmer mig för att först åka till Kuzmin för att hämta de rillers jag hade beställt men när jag knackar på så kommer en sömndrucken Antonina ut det första bästa hon hade att ta på sig och berättade att Leonid är på morgonmöte. Aj då! Men efter att hon förstått vem jag var, hon var lite trött i början, så får jag mina rillers och kommer till starten men då har förstås väldigt många bussar kommit, typ alla, och vi får ställa oss låååångt bort! Ajdå! När jag kommer fram så är det inte alls så bra som jag trodde och med facit i hand så står jag klart i den sista fjärdedelen åtminsone. Hmm. Och där går starten och det är ryckigt värre och efter ett tag så klarar jag inte av att hålla mig i ledet utan försöker avancera. Så håller det på sen i backen och när jag får en lucka så springer jag för springer var det verkligen då jag fått underfrysning men det bekommer mig inte så mycket då det ändå är ganska brant och bättre med tokfäste än att det slinter. Efter att ha sprungit i flera kilometer så är jag helt slut och måste gå någon minut och sen bär det av igen med typ småspringandet och jag får gå lite till efter några minuter. Till slut är jag upp och jag har flera gånger fått sparka av mig isen under skidorna men det lossnar ganska fort och det bär iväg lite nedför och jag har superglid i början. Jag behöver verkligen inte ta i men jag reagerar på att det hela tiden är ganska många långsamma som alltså kommit iväg rätt tidigt för så håller det på ganska långa. Sen får jag tyvärr vänta in luckor för det är typ bara 2 bra spår hela tiden och får man för många framför sig så är det bara att spara lite krafter för att sen trycka på allt vad man har emellanåt! När det är fritt så är det bara att jobba på och det som kändes pyton i början med att det var så långt kvar känns nu helt okey då kilometerna rinner på. Någon tittar inte ens bakåt då han vill byta spår och håller på att fälla mig. Jag blir så chockad över hur klumpig man får vara så jag reagerar inte ens utan skakar bara på huvudet. Många trugor har lossnat och en hel del brytna stavar. Sen kommer jag in till växling och förstår inte riktigt hur man växlar och missar Magnus och åker förbi honom först. Så där missade vi typ 10 sekunder. Jag hade visst gått 10 minuter snabbare än prognosticerat och så fortsätter det. Alla kör bättre än vad det trott och Sivert är helt inne i det och ringer sen upp då jag sitter i bilen. Härligt! Väl tillbaka till Mora så hoppar jag av och duschar då Janne börjar sätta upp marknadsståndet. Eftersom det skulle bli mat efter några timmar så tar jag inte på mig så mycket och gissa om jag fryser! :-0 Sen kommer till slut Sivert själv in på spurtrakan och han myser verkligen! Han hade tagit lite mer slut än han trott på HalvVasan och är lite mör. Grymt bra av honom och resten av laget. Jag kände mig förvånandsvärt pigg och hade nog kunnat pressa lite till man alla var nöjda så då är jag det också! :-) Sen blir det väldigt mycket folk då vi skall plocka ned tältet och vi kommer lite försent till maten och det är inte varje dag man blir bjudet på både start i HalvVasan, mat och sen hockey! Härligt god buffe och sen var det hockey och redan efter 3 minuter så ligger Mora under med 3-0 och luften går nästan ur publiken som verkligen är exalterad. Men de ger inte upp och på något märkligt sätt så står det till slut 5-4 till Mora men Malmö, som stod för motståndet kvitterade och det blev både förlängning och straffar och det var en av de märkligaste matcherna, tror jag. Kul att se och vilken otrolig dag och Sivert sken som en sol! Ett riktigt fan! :-)