Onsdag den 4 december och det var 16 år sedan min far gick bort. 16 år! Det är inte riktigt klokt och faktiskt lite svårt att greppa. Och förra året, vid samma tidpunkt hade precis min mamma gått bort så kanske var det extra tungt då men det handlar väl om hur mycket man orkar ta in. Vissa kan ju reglera det rätt bra och ibland så blir det bara för mycket. Det har kommit över mig ganska ofta på slutet. En känsla som är lite svår att förklara men hör förstås ihop med saknad. Men livet går vidare och jag har så oerhört mycket att vara glad över så man kan inte gå och deppa ned sig och det finns även alltid det som har det värre. Men många säger ofta. Ja, stackars dig som inte har några föräldrar kvar och visst är det jobbigt ibland men sen finns det ju faktiskt de som inte tar vara på att man faktiskt har sina föräldrar kvar i livet. Det kanske inte är så mycket bättre? Och vems fel det nu är så försök att avdramatisera det hela. Man behöver inte alltid ha rätt. Känns svårt för mig att skriva som faktiskt är en sån som alltid varit ganska noga med sånt. Men man lär så länge man lever! :-) Ta hand om Er och tänk efter lite mer, det är alldeles för lite sånt och sätt Er särskilt in i hur den andre tänker. Då brukar man se saken på ett annat sätt. 

Men för att återgå till pappa och förstås även mamma. Ullis och jag gick mot kyrkan på kvällen med två gravljus och jag höll på att dra i backen på en isfläck men stannade precis upp. Tyvärr drog det till i ryggen lite grand. Väl framme så tänkte jag lite extra på mina föräldrar men även på några andra som gått bort. Hoppas Ni har det bra, var Ni än är.