Så var det lördag och Saltå-joggen som Ullis på något sätt startade för några år sedan då hon joggade dit några gånger. Nu är det andra året som vi gör det i lite mer organiserad form och trots att jag precis börjat få igång långpassen ganska nyligen så fanns det i bakhuvudet att jag även skulle springa hem men det kändes nästan omöjligt. Iaf efter att ha suttit och stelnat till vid fikat. Men iaf, vi fick se hur det skulle gå. Linnsan kom tidigt och vi lämnade samtidigt över våra ombyteskläder till hennes man som skulle ta bilen till fikat tillsammans med deras barn. Sen ser jag att även Roffe dyker upp och det var en överraskning. Sen dyker familjen Ullbrand upp då Maria skall springa och resten tar bilen och dyker upp senare. Till slut så joggar Sjödinaren upp och vi kan börja vår jogg mot Saltå-Kvarn. 6 stycken tappra alltså men Sjödinaren var lite osäker på formen men jag hade lovat att vi skulle hålla ganska lågt tempo. Men det går ganska fort innan Linnsan och Roffe börjar dra iväg men de pratar på och verkar inte ha något emot att de inte får sällskap av oss andra. Och Ullis och Ullbrandis snackade på och strax bakom så låg jag och Sjödinaren och samtalade. Det flöt på ganska fint förutom att jag kände av hälsenorna lite för mycket och lite träningsvärk i benen från backpasset i torsdags. Kanske lite halskänning också, den kom redan strax innan passet i torsdags. Vid runt 15 km så har vi kommit förbi ungefär det längsta Sjödinaren har sprungit på träning och det känns bra. Men han får mer och mer problem och det kommer små grymtningar då och då. Vid ca. 17 km så känner han att han sinkar och vill springa lite som han vill och jag drar ikapp Ullis och Ullbrandis och kanske att jag själv drog upp ett hårdare tempo då. Det känns ju lite sådär då man lämnar någon bakom sig och sen visar det sig att denne kommer precis efter. Då kunde man ju istället ha sänkt alla. Men sen dröjer det inte länge förrän Ullbrandis börjar öka fastän hon sagt att hon inte skulle det. Men med målet ganska nära så är det lätt hänt. Men ganska snabbt så inser hon att det är ganska långt kvar och då börjar väl istället jag öka lite. Vi tar yttervägen och får då 20,6 km och tiden blir 2'09,21, det blir en snittfart på 6'16km men avslutningen var rapp och vi låg lite under 5 min/km men då mycket kort. Sen tar vi några kort och pratar lite med någon som undrar vad vi gjort. Men jag hade trott att Sjödinaren skulle ta den kortare vägen på slutet men även han kör yttervägen och kommer sen injoggandes mycket nöjd och glad. Sen en trevlig och mycket god fika. Sen när vi skall hem så börjar vi fundera på om vi skall kunna springa tillbaka, eller rättare sagt om jag kan. Vi bestämmer oss för att vi ringer om vi känner att vi inte fixar det. Och med vi så är det förstås jag och Ullis. Rejält stelt ibörjan och hälsenorna gör oroväckande ont och farten ligger nog ganska nära 7 min/km i början. Sen går det faktiskt bättre och bättre och när vi passer totalt 30 km så känns det rätt bra, mest mentalt iaf. För visst börjar kroppen att protestera alltmer. Och när Ullis gör ett kort stopp så stelnar jag till jäkligt fort och kan knappt komme igång att springa. Då är vi typ uppe i 35 km och backarna blir värre och värre. Då är jag inne i en ruggigt jobbig period och sen helt plötsligt så kommer det inget vatten ur vattenryggan. Hmm. Fast jag vågar inte dricka så mycket då magen reagerar på det mesta och man vet aldrig hur. På slutet så är det verkligen en kraftansträngning utöver det vanliga och Ullis har sedan länge kopplat på autopiloten och verkar inte särskild berörd alls. Faktiskt lite jobbigt att se hur enkelt det går för henne. Eller... Ja, Ni förstår hur jag menar. När man själv mår pyton och den andre bara flyter fram! :-) Det är klart att det var lite jobbigt för henne också men för mig var det riktigt tufft. Väl framme så är det nästan så jag inte kommer fram. När Ullis klocka piper till vid 41 km, 10 meter framför vår uppfart, så stannar vi.

Benen bara skakar och när Ullis går in för att hämta nyckeln så vet jag inte vad jag heter knappt. Benen bär inte riktigt och vill bara krampa. Nu blev det 20,1 kilometer hem och snittfart på 6'33 min/km. Sen åker vi ut till Tim som passat butiken och sen vidare mot familjen Ullbrand, som tagit hand om vår väska. Men jag kommer knappt ut ur bilen och det är riskabelt att bara ta sig fram till deras dörr. Jag känner att jag inte hinner parera om jag vinglar till och de har små kanter som är ca. 10 cm höga. De vållar stora bekymmer. Men sen går det förstås bättre och bättre och jag klarar t.o.m att gå på affären med Ullis och sen hämta mat på Restaurant Piccolino. Jisses vad gott det var!