Så var det lördag och SN-Löpet men kroppen har känts riktigt dålig på slutet men kanske inte så konstigt med tanke på stress och mathållning. Igår kväll blev det dessutom lite vin sen förstås lite jobb nu på morgonen men det började inte alls bra då menisken i höger knä smällde till. Det gjorde riktigt ont. Sen så började ryggen börja göra ont och jag tyckte det var flåsigt att bara gå. Väl på plats i Nyköping träffar vi de andra i klubben och dessutom Naprapat Fernström som knäcker till ryggen. Direkt efter så känns det som det går tyngre men kanske är det så att det bara går snabbare så att det är farten i sig som sätter stopp. Hursomhelst så har jag och Flaken en liten intern kamp där jag utmanat honom men fokus låg väl egentlig inte på SN-Löpet utan snarare på lopp som t.ex Hässelbyloppet och Trosa Stadslopp. Kanske drog jag igång Micke för mycket för han startade i ett ruggigt tempo och han fick dessutom med sig Linkan. Efter ca 500 meter så började avståndet att sluta öka men det kändes lite tröstlöst då jag var klart sist av dem från klubben som sprang (5 stycken) och dessutom lite för trött. Jag försöker ändå tänka att de givetvis kan ha gått ut för hårt men varför har de då inte börjat tappa mer? Och känns det inte som jag knutit de nya skorna för hårt... Men efter ett tag så ser jag att Johan gått ikapp och förbi och Micke börjar nog tappa... Vid 2 km så är Micke och Anders tätt ihop igen och jag närmar mig snabbt nu men borde inte jag också sänka? Det har helt klart gått för fort för mig med men det är inspirerande att ta in på dem och jag kan inte hålla mig så länge när jag har deras ryggar utan smiter emellan dem och hejar och trycker på lite men ytterst lite. Sen har jag då ingen aning om hur stort avstånd jag fick men känner sedan att jag har en av dem ganska nära men orkar inte öka igen och till sist så har jag han i ryggen och jag förstår sen att det är Anders men vart är Micke? Runt 5,5 km, vid Culturum, så gör jag en manöver så att han kommer vid sidan av mig och det gör att han inser att jag nog vet att det är han så han börjar öka lite och jag gör ett halvhjärtat försök att hålla ryggen men han går som en klocka och jag känner mig besegrad och försöker fokusera på att behålla steget men det känns riktigt jävligt nu. Fötterna har domnat bort och det är tufft att hålla steget och vart är Micke. Det är för tidigt att titta bak nu men jag slänger en hastig blick över axeln precis när jag svänger in på den sista rakan och då tycker jag att jag skymtar honom och kör det klassiska knepet med att låtsas som jag har krafter kvar och kör en temporär spurt och den verkar funka men han ger inte upp helt så jag kan absolut inte slappna av utan får iaf trycka på så att jag spyr lite i målfållan. Det skiljde till slut bara en sekund så grymt avslut Flaken! Jag fick 32.42 på 7,2 km. Helt slut och faktiskt inte alls i bra fysisk form så jag är jättenöjd! Tack för bra match Micke!