Ja, usch ja! Det var jag riktigt rädd för men jag börjar lite från början. Jag har ju bloggat lite dåligt så jag kör en snabb uppdatering först bara.

Det började redan i höstas med att jag fick ett misstänkt fästingbett och läkaren var tvärsäker. Med tysk dialekt sade han bara Borrelia och skickade hem mig med Kåvepenin. 10 dagar gick och jag blev bara tröttare och tröttare. Då fick jag Doxyferm och lämnade samtidigt ett blodprov och dagarna gick och tröttheten bestod. När jag senare kom tillbaka så blev jag typ bara avvisad med att jag inte har och aldrig har haft Borrelia - hej då! :-0 Aha, men något fel var det ju men jag fick ingen bra hjälp och speciellt inte efter det s.k provet. Men månaderna gick och jag började må bättre, bli piggare och var t.o.m och sprang ganska bra igen på löparbanorna. Sen kom då den 20 februari då jag pratade med en kund i telefon och samtidigt ser en kund komma nedför grusgången. Helt plötsligt så känner jag att jag liksom inte är med i matchen och börjar bli förvirrad. Jag försöker säga något om rillerstrukturerna 1,0 och 2,0 och det blir bara sludder av allting. Eller iaf just 1,0 och 2,0, det kommer jag så väl ihåg. Jag får panik och försöker igen men det blir samma sak. Jag avbryter samtalet i ren panik och kunden som kom in blir förstås förvånad och undrar säkert vad jag för någon konstig prick. Telefonkillen ringer tillbaka och undrar förstås hur jag mår och jag kanske var lite snurrig i ca. 3-4 minuter men sedan blir det bättre. Så här i efterhand så vet jag inte om det var helt bra för lite yr var jag nog. Efter lite FB-konsultation så ringer jag iaf sjukupplysningen, eller vad det heter, och blir snabbt kopplad till 112 som vill skicka en ambulans. - Men jag mår ju bra, säger jag. Ok, säger dem. Men du måster iaf komma in akut, säger dem. Och jag frågar om frun iaf kan få jobba klart. Hursomhelst så blev det ilfart in till akuten och där blev jag kvar i 3 dygn med hjärtövervakare och det blev hjärnröntgen, halsröntgen samt hjärtröntgen och där de även skulle ned i halsen med själva röntgenkameran och det nog det värsta jag varit med om. Fy f-n, säger jag! En sköterska satt med bara för att hålla handen och stötta och trösta! Och skratta inte! Det skulle vridas lite och kamerna skulle ibland upp och ibland lite ned och jag hade grönjävligt ont i halsen i flera dagar efteråt. Men nog med otrevligheter. Jag fick inte köra bil och jag skulle ta det lugnt men eftersom jag planerat in Vasaloppsveckan med stort släp så blev det problem och Ullis, min kära fru, ställde upp. Vissa kan säkert tycka att det var dumt att åka upp men jag fick bra hjälp och att inte åka upp skulle säkert innebära mer stress och Vasaloppet är liksom årets höjdpunkt. Det gick bra men jag var riktigt trött mot kvällarna och det innebar att Ullis fick dra ett tungt lass.

Hursomhelst så är jag grymt trött på måndagen och då läkaren pratar med mig så vill hon att jag skall in akut igen! :-0 Men vad sjutton. Hon tycker att munnen inte riktigt hinner med så att säga och att jag pratar lite långsamt. Lite mera tester men jag får åka hem samma dag iaf. Sen går det en dryg vecka och vi skall följa upp hur medicinerna funkar och det är samma visa igen. Jag är alldeles för trött och från att ha halverat en medicin till att helt tagit bort den så får jag komma in igen för mera tester och det var nu i onsdag och jag blev kvar till torsdagen. De ville att jag skulle träffa en neurolog och de testerna gick utmärkt. Eller iaf bra. Vem f-n orkar göra 50 tåupphävningar? Och liknande! :-) Men sen så ville de göra ett ryggmärgsprov och jag var ganska rädd för det. Inte egentligen för smärtan utan för att jag fått för mig att det kan gå fel. Och jag som är så stel. Jag uppmärksammade dem på att jag lyft styrkelyft och lyft fel en gång vilket gjort mig riktigt stel på ena sidan men de försäkrade mig om att det här var lugnt. Usch! :-0 Jag var iaf rädd och de frågade om jag ville ha bedövning och jag hade ju ingen aning om hur ont det skulle göra utan bedövning och försökte få dem att jämföra med att tatuera sig, men det var värre att tatuera sig, sade dem. Och det känns ju inte så mycket alls men någonstans i bakhuvudet så förstod jag att de inte alls hade en aning om hur det kändes att tatuera sig... Högutbildade läkare tillhör nog inte stamkunderna... Jag brydde mig iofs inte så jättemycket om smärtan för sådant kan jag koppla bort rätt bra utan jag var mer rädd för själva ingreppet. Och så började det och visst sjuttsingen gjorde det ont och det var mycket obehagligt men det var när nervtrådar nuddades och halva högre höften började stråla som jag började skrika. Jag ville ju gärna påpeka att det händer saker som kanske inte var planerat och samma visa hände nog 3 gånger då de försökte igen och en gång så hör jag den unga tjejen säga något, med lite fundersamt tonläge, att det är ju helt stopp! Det kändes ju trygg och den äldre läkaren sade att då var hon emot benet och det gjordes om igen. Det började ju kännas lite mer obehagligt och jag spände mig rejält och jag frågade om det var farligt men det var heeeelt ofarligt fick jag till svar från den äldre läkaren och det fick mig att slappna av lite mer. Sen om jag trodde helt på honom eller inte vet jag inte... När läkarna gått och bara en syster var kvar så frågade vi lite och det kom fram att det var första gången och de brukar prova att sticka på grisar och så. Jag skrattade lite för det var som en gris jag kände mig då jag låg så ihopkrupen. Och att det var nog första gången hon stack någon människa. Usch, det kändes ju inte så bra men någon skall ju vara den första... Och jag står ju på benen nu så jag skall väl inte klaga! ;-)

Hursomhelst så fick jag ligga kvar en timme och det var viktigt att dricka, systern skulle komma in med äpplejuice men efter en kvart så frågade jag en annan syster och undrade vad som hände med juicen. Det skulle hon fixa men kommer tillbaka med apelsinjuice men jag stjälpte i mig en liter och sedan fick vi åka hem men jag var lite tagen. På kvällen så blev det ännu värre och jag orkade ingenting. Ullis och jag gick till affären och jag fick gå supersakta för att orka och även idag har det varit segt. Men lite lustigt var det imorse då jag vaknade pigg och joinade Ullis på morgonkaffet. Det har aldrig hänt förut! Men sedan gick det fort och jag ville tillbaka till sängen. Och efter ca. 5-10 minuter så var jag pigg igen och ville upp... Så höll det på halva dagen i princip men nu, först ikväll, så börjar jag nog piggna på mig på riktigt. Nu är det bara att invänta svaren. Och grattis, eller skall jag beklaga?, till Er som orkat ändå ned! Ni är värda en medalj! :-)

 

Alva

16 mars 2012 23:55

Jag orkade läsa. :-) Förstår att du tyckte det var obehagligt. Jag hade varit rädd för smärtan kan jag säga. Hoppas det ordnar sig med kroppen och att du blir pigg.

 

Niclas

17 mars 2012 07:59

Tack, Alva!

Bra jobbat! Ledsen för lite småmissar i texten men på sådan lång text har man väl råd med några missar!? :-)
Snart hoppas jag vara på benen för att ge dig en match på banan igen! :-)

 

Rolle

17 mars 2012 08:43

Jag har läst. Inte alls lång text egentligen, hade inga funderingar på att avbryta. . Och då ska du veta artist bara läser nyhetsartiklar od som år riktigt intressanta, dvs sånt som jag bryr mig om.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På jobbet blev det lite kaos och av sekretesskäl så kan jag förstås inte gå in på vad det var men jag tyckte det sköttes proffsigt. Tänk på att bloggen egentligen är till för att jag skall kunna gå tillbaka och se vad som hänt. Så ni får tyvärr nöja ...

Tisdag och jag satt på bussen och försökte komma ikapp med en massa. Jag såg att jag fått in en massa dokument som jag behövde få koll på och tog en skärmdump på Kivra. Sedan svarade jag några som hade funderingar på sin medverkan i ultraloppet. Seda...

Måndag och idag var det en ny vecka och nya krafter. Tänkte jag. Det började dock rätt dråligt och jag fick avvika på morgonen och fräscha upp mig efter att ha fått något i ansiktet.  På dagen så fick jag en återkoppling på kursen i fonetik och det...

Söndag och vi vaknade rätt sent, ja i alla fall jag. Ullis hade tagit kaffe i biblioteket så jag satte på några koppar i den vanliga bryggaren. Lite morgonteve och sedan pluggade jag en stund. I övrigt så bestämde vi oss för att skjuta upp starten i ...

Lördag och man hade inte sovit som en prins direkt då Felix säng inte var gjord för en tungviktare som mig och Ullis åkte väl in i mig då det blev som en grop.  Men lite speciellt att vakna upp mitt i Stockholm.  Efter lite frukost så försökte ma...